Lymene. Helig Moder av Ljuvlig Godhet.

By Göran Johansson

Boken är en roman, mestadels i dialogform, mellan den svenske pensionären Johan och den starkt katolskt troende, unga, vackra och mycket utsatta filippinska flerbarnsmamman, Lymene; hon finns i verkligheten i Filippinerna under ett annat namn. Lymene vill bli kallad Mary eftersom hon avgudar Jungfru Maria av hela sitt jag.

I det hårda dagliga livet står Lymene under sin svärfar, den stränge katolske patriarken, Fader Alberto Notcheas, men även hela släktens, stenhårda kontroll.

Då Johan som hon känt i många år, denna gång kommer på tillfälligt besök, tvingas Lymene av Fader Alberto Notchea att bära ett kyskhetsbälte. Men hon får ändå, kontrollerad av ett strikt globalt digitaliserat krypterat system, tillstånd att åka tillsammans med honom på en resa från Filippinerna via Thailand, vidare över den eurasiska kontinenten till Sverige där hon på gott och ont får uppleva ett land i politiskt kaos och med en totalt annorlunda moralisk syn än den som existerar i hennes hemland.

På vägen tillbaka flyger Mary och Johan tillsammans över det katolska Polen vidare in det ortodoxt åter kristnade Ryssland, där den nya extremnationalismen, chauvinismen, står i en dramatisk konfrontationsställning mot gobalismen.

Resan går sedan vidare via Malaysia tillbaka till Filippinerna där allting får en oväntad upplösning.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 3, 2021
• ISBN: 9789180274326

Göran Johansson

Göran B. Johansson är född i Göteborg. Han är pensionerad lärare i musik och svenska samt IT-supporttekniker. Han har rest mycket och bott längre tid i olika länder i Sydostasien. Främst i Filippinerna. Hans stora intressen är historia, idéhistoria, global geopolitik. Han är multiinstrumentalist och spelar piano, violin, klassisk gitarr samt olika dragspel på tämligen hög nivå. Han behärskar engelska och ryska och har tidigare utgivit romanen En svensk gubbe i Asien. Han har också skrivit fyra separata böcker om Rysslands väg till global makt under Vladimir Putins presidentskap. Tre av dessa böcker har i sin tur blivit till en trilogi med titeln Ett slaviskt folk. En rysk supermakt. En karismatisk världsledare. Den globala omvälvningen. Böckerna enligt ovan finns utgivna på svenska samt engelska. Det senaste skönlitterära verket är den sjätte boken i ordningen.

Book preview

FRÅN FÖRFATTAREN

Detta är fiktion. Alla eventuella likheter med verkliga personer, levande eller döda, är en ren tillfällighet. Bilderna är arrangerade och alla eventuella likheter med verkliga personer är en tillfällighet även här. Eventuella faktafel är mina egna fel

Alla bilder i inlagan: författaren där inte annat framgår.

Front Page Background Photo. Can Stock Photo, 11138160 Interior of the

Saint Peter Cathedral in the Vatican on March 23, 2012, in Rome, Italy. St. Peter's Basilica, until recently, was considered the largest Christian church in the world. Inserted image of Lymene is a watercolor by the author. Backside Background Can Stock Photo 6087319 The Great Seal of the United States of America, Can Stock Photo 40136650 Wikimedia Commons, Remix by the Author of Vladimir Putin/ Description: Photograph of Russian Vladimir Putin at the 2017 G20 Summit in Hamburg. Cropped and size increased by Emiya1980 Source http://en.kremlin.ru Author: Пресс-служба Президента Российской Федерации.

Förlag: BoD – Books on Demand, Stockholm, Sverige Tryck: BoD – Books on Demand, Norderstedt, Tyskland.

INNEHÅLL

Paci Conciliandae

Trolovningen

I Jungfru Marias heliga hjärtas katolska församlingskapell

Dramatik i Bangkok

Dialog i stratosfären

Genom Sverige på Statens Järnvägar

I Stockholm

I Göteborg med omnejd

En svunnen tid

Återfärden tar vid

I Moskva

Samtal med Larissa Fjodorovna

Eurasianismen konfronterar globalismen

Ett krypterat meddelande

Helig moder av ljuvlig godhet

Locus Praescriptum

Om författaren

Paci Conciliandae

Jag hade planerat ytterst noga och packat allt; dessutom som vanligt alldeles för mycket i mina två trunkar; en kombinerad ryggsäck som man även kunde dra på hjul vid behov; därutöver en jättelik bamsetrunk vilken också går på hjul och som man kan styra med lätt hand dit man vill ha den. I den stora trunken hade jag min violin i ett specialdesignat fodral, ja, helt enkelt decimerat, såtillvida att det var avsågat på toppen så att endast violinen gick in i fodralet, men inte stråken, eftersom det på flyget kan hända att de inte låter en ta in ett violinfodral i kabinen, då det är åttio cm långt mot tillåtna femtiofyra; jag garderade mig således eftersom fodralet ändå var sextio centimeter. Om de då skulle säga nej då kunde jag ha det i trunken; stråken hade jag lagt i ett stenhårt PVC-rör som precis gick i trunken på diagonalen så allt var ordnat i detalj med det praktiska.

Jag tänker på henne, den enda, mest hela tiden. Hon finns inom mig ständigt närvarande och nu väntade jag ivrigt på att hon skulle höra av sig på ett eller annat sätt, antingen via Facebook Messenger, eller SMS. Under tiden i mitt rum på Cleaverlearn Residences, vilket ligger beläget längs Quezon National Highway, ett stenkast från det internationellt berömda filippinska filminstitutet Bigfoot, sysslade jag med förberedelser som att kolla var mina kontanter fanns utspridda på diverse gömställen.

Cleaverlearn Residences, är ett institut för engelskstuderande från grannländerna till Filippinerna. Främst japaner samt koreaner men även filippinare som tänker tjänstgöra som så kallade caregivers eller hemhjälp. Oftast gäller det Mellanöstern, men även engelsktalande länder såsom USA och Storbritannien, i syftet att ta hand om personer i hög ålder. Ja, jo, jag själv är ju förvisso sjuttiotre redan men ännu är det inte riktigt dags för mig tycker jag själv; fast det kan ju komma snabbt så man går aldrig säker.

Just i detta nu vankade jag av och an på rummet i förväntansfull förhoppning att få se henne, den enda för mig, komma att besöka mig här i sin nya raffiga och en aning utmanande klänning, vilken hon fått i present av min enda dotter i Sverige. Tilläggas kan väl att hon dessutom, hade hon lovat, skulle ta de medföljande silverörhängena på sig.

Jag stod just i begrepp att hugga tag i den maffiga trunken då det pep till i en av mina mobiltelefoner; en Samsung Galaxy J100ML där jag har mitt filippinska SIM-kort. I den andra mobilen, en Sony Xperia Z2 med några år på nacken, men av mycket hög kvalité, har jag ett mobilt bankid samt mitt svenska Fello SIM-kort, utifall någon av mina huvudmän som jag är God Man och Förvaltare för, skulle vilja kontakta mig under min månadsvistelse i Sydostasien. Det är ett halv-ideellt extrajobb jag har för att dryga ut min minimala, under minimumnivå, EU-pension från svenska staten. Man kan dock inte helt lita på att mobila bankid fungerar utomlands för en gång hände det sig, att då jag anlänt från Filippinerna till Thailand och skulle till att betala rummet, var båda bankid utslagna så jag inte kunde logga in och aktivera mitt Nordea Visa Gold eller Swedbank/Handelsbankens Mastercard; hade jag inte också haft tre säkerhetsdosor med mig till mina tre banker, hade det uppstått en riktigt allvarlig penningkris. Jag kunde blivit tvingad att sova under bar himmel i värsta fall. Likaså har jag alltid ett flertal betal samt kreditkort utspridda i olika plånböcker på olika ställen, ja, jo, jag måste motvilligt erkänna att jag börjar bli osäker på minnet nuförtiden så jag skriver upp det hela i min Microsoft Office 365 Excel plan i en av mina två laptoppar. En ASUS K 52 F, samt en trotjänare, IBM T-43, vilka kompletterar varandra på ett bra sätt och som jag också tar med mig då jag reser långväga, som nu 14 000 km i tre omgångar. Första etappen Arlanda- Bangkok i Thailand är värst så där övernattade jag för att vila ut efter en påfrestande tolv timmars flygning. Dagen därefter gick färden vidare från Bangkok till Kuala Lumpur i Malaysia och slutligen nådde jag Filippinerna och Cebu i Visayas. I båda min laptops samt mobiler har jag sedan lösenord. Men hur man än garderar sig löper man ändå risken av att glömma lösenordet till datorerna, vilket hände mig en gång då jag var i ett rum med henne under stridens hetta; jag har ju känt henne, sedan i oktober 2008, så det närmar sig tio år nu.

Jag snappade upp Samsungmobilen och såg att det var hon som jag haft i tankarna sedan förra året jag var här. Hon skrev i ett SMS att hon satt i en taxi och var redan borta vid Marina Mall, ett par kilometer från mitt hotellrum, så hon ville att jag skulle vänta på henne för hon ville inspektera min näsa, sade hon. Haha, jo, ja, hon har förkärlek för just den, det vet jag mer än väl.

Hon, min enda kallas härnere egentligen för Lymene men, hon vill att jag kallar henne Mary eftersom det är hennes första riktiga namn i hennes hemliga dubbelnamn; hon säger att hon så gärna vill bli kallad vid det namnet, eftersom Holy Virgin Mary är hennes förebild i allt.

Jag väntade, för vad kunde jag annars göra. Jag ville verkligen träffa henne nu och det tycktes som en evighet, men så hördes hennes så typiska tre knackningar, vilka har en omisskännlig rytm och dynamisk styrka; jag har hört dem nu i flera års tid; speciellt efter midnatt frampå morgonkvisten, utanför min bambuhydda i Marigondon, då jag tidigare bodde härnere mer eller mindre permanent.

Jag öppnade dörren försiktigt och när hon steg in i rummet var det liksom om hon skulle ha kommit från en främmande planet. Men det var här på Jorden förvisso och hon, om någon, är jordnära i hela sitt jag. Hon bar ett litet barn i sina armar. Det lyste som en gloria runt hennes ansikte och kring halsen bar hon en rosenkrans och ett krucifix.

Klänningen hon bar på sig var av det minimala slaget i sitt omfång. Men den satt ypperligt bra på hennes i övrigt tämligen smärta lekamen. Dess färg var en mix av en gråvitorange blandning. Mönstret som sådant, i sig mycket intressant i sin snirklighet, vilket passade in perfekt på damen i fråga som också är ypperligt snirklig i sin utpräglade förmåga att traktera och fånga sitt offers intresse, gick i vågor i vackra krusiduller, som på sina ställen helt transparent blottade hennes nakna hud. Nedtill, i närheten av det strikt hemliga området kunde en man, i det här fallet stackars Johan, helt förstörd i ensamhetens högborg Sverige, knappt skönja någonting alls. Upptill, mellan hennes välskurna ansikte och midjan, gick gränsen på klänningen helt i linje med hennes svällande byst, vilken utmanande vällde fram i hela sin frapperande solida tyngd. De övriga synliga delarna av hennes hud skimrade glansigt i en sensuell schattering. Hennes läppar var obeskrivligt vackra, därtill sensuellt fuktiga, då hon talade knagglig engelska där hon uppenbarade sig framför mig mitt i rummet. Samtidigt som hon på ett så typiskt filippinskt moderligt sätt, vaggade bebisen genom att ta ett steg åt vardera sidan i en stadig men mjuk rytm.

Därpå fattade hon rosenkransen, tog tag i krucifixet, kysste det varsamt, gjorde korstecknet samt inledde den apostoliska trosbekännelsen. Därefter läste hon Fader Vår och sist Hell dig Maria. Men då hon kommit till slutorden Heliga Maria, Guds Moder, be för oss syndare nu och i vår dödsstund då kände jag en sådan oerhörd ömhet för hennes uppenbara utsatthet. Men också i kombination till hennes vackra gestalt, som jag alltid, hitintills oförklarligt, ja, helt enkelt som en universal geo strategisk magnet har dragits till. Det vällde liksom upp från mitt, genom åren nedtryckta känsloliv, medvetet och eller omedvetet, som något slags genomskinligt otillräckligt skydd mot omvärlden.

–Jag kommer från det katolska kapellet som ligger i grannskapet där jag bor och jag går dit varje dag för att be för mina små barn och för att vi skall ha mat på bordet, inledde Mary.

–Men kära Mary, inflikade jag förvånat, jag vet ju inte ens var du bor efter alla dessa år vi känt varandra. Du dyker ju bara upp här och där på olika rum där jag händelsevis råkar befinna mig. Så vad skall jag tro om dig egentligen?

–Men Johan, du vet ju hur det ligger till. Jag lever enbart för mina barn och jag kan inte bjuda hem dig till mitt hus, för om de ser en sådan wafo 1 där, kommer de inte att tycka synd om mig längre och hjälpa mig, svarade Mary.

–Menar du i huset längs Sudtungan gatan i Basak, Lapu Lapu, där du får bo gratis och som ägs av fadern till mannen som fött dina barn och som betalar såväl mat som olika andra förnödenheter? frågade jag påstridigt.

–Men Johan! vad du envisas med att hävda sådant som folk, företrädesvis mina avundsjuka landsmän försöker inbilla dig hela tiden. Jag bor i ett litet oansenligt rum inackorderad hos en tant; en samarit verksam inom den katolska kyrkan som hjälper mig. Fadern till fadern till mina barn är en mycket principfast man med stor integritet, i en mycket hög ställning inom den filippinska stadsförvaltningen och därtill en idog tolkare av den patriarkaliska katolicismen. Han vill inte ens befatta sig med mig som är dåligt bemedlad. Han håller sig på sin kant; sitter i sitt palatsliknande schabrak till villa; ätandes mat som vi fattiga endast kan drömma om. Men han hjälper mig ekonomiskt enkom för att jag som utsatt ensam mor tar hand om hans barnbarn och det gör jag av hela min själ. Han skulle bli utom sig av förtvivlan, till och med rasande, om han fick veta att jag är här hos dig Johan i denna stund, svarade Mary utförligt.

Mary formade sina läppar på samma sätt, som första gången jag träffade henne för snart tio år sedan på ett hotellrum i Buyong i Maribago, vilket slutade på ett ytterst moraliskt tvivelaktigt sätt. Ja, rent av provocerande, om vi med provokation menar en synnerligen aktiv erotiskt utmanande process. I det klara syftet att enbart förlusta sig, i den av den konservativa katolicismen, strikt bannlysta utomäktenskapliga djuriska aktiviteten.

–Men Johan! jag känner inte igen dig längre. Förr i tiden företog du dig saker och ting utan betänkande men numera verkar du så villrådig; som om du tappat intresset och livsgnistan på något sätt. Är det någonting som bekymrar dig speciellt? Hur har du haft det i Sverige under det sista året egentligen? frågade Mary.

–Sverige, javisst ja, svarade jag tankspritt, då det inom mig spelades upp den där scenen sedan vår första träff. Du förstår i Sverige, på gott eller ont, där härskar Statsfeminismen.

–Feminism!! What is this?

Mary såg ut som ett fysiskt oformligt frågetecken, samtidigt som hon återigen gjorde den där oemotståndliga trutande läppen, vilken jag aldrig kunnat motstå. Vilken otrolig äkthet fanns det inte I hennes svar! Vilket hjälplöst oförstående ansiktsuttryck hon uppbådade! En sådan uppenbar naken och oskyddad förvåning har jag aldrig skådat i hela mitt sjuttiotreåriga liv. Hon tycktes aldrig ens ha konfronterats med företeelsen som sådan. Enbart av den anledningen beslöt jag att försöka förklara för henne vad feminism är och vi kanske i det avseendet kunde utveckla någon typ av dialog, där vi kunde ställa feminismen, om man så vill, mot den konservativa katolicismen för jag visste ju hur hårt knuten, med eller emot sin vilja, Mary är till densamma.

Då vi precis skulle till att ta itu med rannsakandet, blev jag helt plötsligt förekommen av Marys förslagna beteende. Hon tycktes på något oförklarligt sätt ha upptäckt och känt av min inre vulkan av undertryckta strömningar. Plötsligt kom hon fram och ställde sig alldeles framför mig i färdigställning; fortfarande med barnet i famnen och med rosenkransen och krucifixet runt sin smäckra hals. Jag skulle just till att öppna munnen i en tafatt frågefras, men det hann jag inte innan hon resolut, ja näst intill burdust, satte sig gränsle över mina bara ben, fortfarande vaggande barnet i famnen. Hennes byst uppenbarade sig frestande, dock väl skyddad och gömd innanför den övre delen av klänningen, medan den undre delen hade åkt upp längs hennes smäckra lår, vilka var rikligt täckta av mörkt hår. Hon vaggade av och an med den lille fortfarande i famnen, på ett sätt som oundvikligt stimulerade vissa delar av min belamrade lekamen, tills jag plötsligt inte kunde stå emot och det kom till ett fyrverkeri av fysiska konvulsioner. Jag upplevde det som om jag sänts tillbaka ett antal decennier i tiden av den enorma kraften i Marys våldsamma omfamning där vi blevo till ett kött.

---

1 Wafo på Cebuano eller Gwapo på Tagalog, betyder stilig eller snygg.

Trolovningen

Sedermera träffade jag Mary på Moon Café i det stora varuhuset Gaisano Grand Mall invid Marigondon Road i Basak, Lapu Lapu för att vi där skulle fira vår nyblivna förlovning. Vi hade redan dagen dessförinnan avtalat detta möte och jag hade därför redan köpt ett par tämligen fina, ganska dyra silverringar, hos Unisilver på andra våningen i varuhuset och som jag nu stod i begrepp att bekläda våra så nakna respektive ringfingrar med. Jag satt i spänd förväntan att få se henne skymta i de stora panoramafönstren, vilka vetter ut mot den centrala delen av varuhuset med sitt myller av folk som vimlade omkring i de olika butikerna.

Medan jag slöt ögonen en stund och drömde om att få se hennes uppenbarelse, fantiserade jag huruvida hon skulle vara klädd som vanligt i någon typ av raffigt åtsittande kjol, eller helt sonika distinkt avklippta slitna jeans med fransiga kanter, vilket hon ofta brukade ha på sig.

Helt plötsligt kändes det som om luften, ja hela rummet, vibrerade och jag påmindes om en tidigare jordbävning jag varit med om i Marigondon Beach för några år sedan inte långt härifrån. Då jag desperat slog upp ögonen stod hon där framför mig. Lilla sköra Mary! ensamstående ansvarsfull mor till ett antal filippinska charmiga knattar. Hon hade en stor bag i handen och var klädd i täta, gråblåfärgade åtsittande jeans, förmodligen av märket Tiger, som smet åt runt hennes ädla del. Det kan väl inflikas i sammanhanget att Mary, hon skrider verkligen fram som en riktig tigrinna, ständigt på hugget med vässade klor och med spelande vemodiga ögon och ett klurigt leende över sina fylligt fuktiga och näst intill översensuella läppar. Ovanför jeansen tornade så upp sig, en halvt om halvt genomskinlig blus i Miss Self Ridge Petit stil; med en mjuk färg mix mellan rent gul, gulorange samt ljust gröngult. Under denna blus, kunde jag vidare urskilja en BH-modell, a la typ Evas underkläder. Med hel kupa som var tänkt att täcka bysten i sin helhet. Men i Marys fall var detta dömt att misslyckas av den enkla anledningen att, hennes byst är så svällande fyllig så den i stället formade om sig till den grad att den kröp ut ur helkuporna och lade sig till vila liksom två gediget mogna mangofrukter. Restaurangen där vi befann oss var helt tom på folk. Inte ens en kypare fanns i närheten men det hade redan serverats en trolovningsmiddag bestående av förrätt med olika typer av färska grönsaker; samt huvudrätt i form av min och även Marys favorit, som var knaprigt torkad dangit med vitlöksris. Varsin mangoshake stod därtill serverad i skinande blanka kristallglas.

–Du ser så förvånad ut, rent av lite skrämd, sade Mary i det att hon försiktigt satte sig på karmstolen.

–Ja, nä, jo, kanske det, utbrast jag en aning tafatt i det jag försökte lägga band på mina känslor.

Mary satte sig mitt emot mig och tittade på mig med sina förväntansfulla ärggröna ögon varpå jag plockade upp två silverringar. Jag satte den ena på hennes högra ringfinger och hon satte den andra på mitt högra dito.

Därefter kysstes vi och applåder kom ifrån bardisken på restaurangen, där helt plötsligt gamla bekanta kypare stod nyfikna och tittade på den enkla ceremonin.

–Johan, jag vill att vi ber en bordsbön enligt vår katolska tradition, sade Mary med bestämt tonfall i rösten.

Då jag redan visste mer än väl hur starkt troende Mary är och då hon är fattig och ensam samt ansvarar för sina barns överlevnad, även om jag själv anser mig vara ateist, så ville jag inte såra henne genom att säga nej; därför biföll jag med ömhet.

–Javisst min kära. Vi bad enligt Marys önskemål på engelska: Bless us, O Lord! And these Thy gifts, which we are about to receive from Thy bounty, through Christ our Lord. Amen.

Efter att måltiden var avslutad bad vi också tillsammans enligt samma tradition: We give Thee thanks for all Thy benefits, O Almighty God, who livest and reignest world without end. Amen. May the souls of the faithful departed, through the mercy of God, rest in peace. Amen.

Mary fortsatte ivrigt, då hon varseblev mitt respektfulla anammande av hennes begäran, genom att föreslå ett besök vid det katolska kapellet, Jungfru Marias Heliga Hjärtas

Församlingskapell 2 som ligger beläget inte långt ifrån där vi satt.

–Du förstår, jag vet inte riktigt, men är lite osäker på dig för jag tror mig känna på mig att du inte är direkt kristen även om du sagt tidigare att du är såväl döpt som konfirmerad. Men det var på nittonhundrafemtiotalet i Sverige inom protestantiska kyrkan och det är ju skillnad på den och vår ädla Mariakultglorifierande romerskkatolska dito; oavsett det, vill jag gärna visa dig vår ädla katolska religion, för den är ju som du vet världens största kristna med långt över en miljard troende. Här på Filippinerna skulle vi inte klara oss utan dess hjälp i nöden; för nöd det är vad jag lever i var evig dag, sade Mary med melankoli i rösten.

Det sista stycket i det katolska anförandet, kunde jag utan vidare som ateist ifrågasätta och var på vippen att genast protestera och argumentera emot men jag ville inte såra sköra Mary så jag sade:

–Javisst älskade! då tar vi oss till kapellet du föreslog nyss.

Då vi kom ut från Grand Mall och bånglade oss fram i folkvimlet gick vi fram till den snyggaste av alla tricycles; Mary med sin stora bag och jag med min Echolac laptop-ryggsäck.

Tricyclen tog sig mödosamt fram längs Marigondon Road, genom trevägskorsningen mot Ibabao Street, där BSM snabbishotell ligger som en moralisk plump i det annars så typiskt filippinska gyttret av betong och plåtskjulsschabrak. Därefter gick färden i tricyclen vidare längs Marigondon Road, vilken går igenom Marigondon Crossing där man om man svänger till vänster kommer till Maribago och Buyong, vidare förbi Soong mot Mactan och Punta Engano. Tar man av mot höger kommer man till Cordova. Fortsätter man rakt fram kommer man till Kalubihan, där det finns en avfart mot Blue Reef och längre fram, det internationellt välkända samt mycket eleganta Plantation Bay där World Cup i tennis ägt rum ett antal gånger. Som slutmål kommer man fram till Marigondon Beach.

Mary satt bredvid mig och helt plötsligt ropade hon till föraren att vi var framme vid målet.

Jag gav föraren en femtiopesosedel eftersom det var en så kallad special ride där bara vi två åkte till ett specifikt mål.

---

2 Our Lady of the Sacred Heart Parish. Ligger I Marigondon Lapu Lapu. Filippinerna.

I Jungfru Marias heliga hjärtas katolska församlingskapell

Efter att ha hoppat ut ur tricyclen vilken stannat till precis invid ingången till området, mötte en syn där det mäktiga kapellet reste sig ett tiotal meter upp mot en klarblå himmel. Det var ljusgrått och