En ledig man

By Jamel Hamou

Den arbetslöse Erik Hammar har spenderat de senaste fem åren på sin bästa vän Johns soffa. Han har en jur.kand. i bagaget men lever helt utan ambitioner. Varför anstränga sig när det är mycket roligare att göra ingenting alls? En dag inser dock Erik att hans vänner och bekanta ser honom som ett enda stort misslyckande. Och när John dessutom får nog av sin inneboende, och kastar ut honom på gatan, leder det till ett bryskt uppvaknande. Erik måste nu ta tag i sitt liv på riktigt, men hur? Erik hamnar till slut på skärgårdsön Lilla Röja, där han får jobb som personlig assistent åt den 92-årige uppfinnaren Hugo. Skärgårdslivet passar honom inte alls men att återvända till Stockholm med svansen mellan benen är inget alternativ. Han måste helt enkelt göra succé innan han åter kan se sina vänner i ögonen. Problemet är bara att hans enda väg dit tycks gå via Hugo och dennes hemliga projekt. Och det visar sig snart att Erik och Hugo inte alls kommer överens.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 4, 2022
• ISBN: 9788728103630

Book preview

Del 1

Stockholm

Fredag

Du borde skaffa dig ett jobb, sa Fred och såg på mig med sina kalla blå ögon. Han sa inte vilken typ av jobb eller hur jag skulle få det och ärligt talat tror jag inte det spelade honom någon roll. Jag borde skaffa mig ett jobb, så var det bara. Han rörde i sin dubbla espresso samtidigt som han fortsatte att stirra på mig. Jag lät inte min blick vika undan.

Varför? frågade jag, men Fred bara skakade på huvudet. Hans mörkblå kostym, ljusblå skjorta och sidenslips med små vita istappar matchade hans ögon. Han såg framgångsrik ut. Och än värre, han såg vuxen ut. Trots att det bara skiljde några månader mellan oss i ålder hade de dryga trettio åren gett Fred något som jag inte kunde se hos mig själv i spegeln; han påminde mig om min far.

Vi satt på Grodans uteservering i septembersolens ditintills publikvänligaste framträdande det året. Luften var hög och klar, kalvlevern utmärkt och starkölen hade lättat upp mitt sinne trots att jag tvingats lyssna hela lunchen på Fred som berättat om sin firmas senaste företagsförvärv. Jag hade helt enkelt varit på förträffligt humör. Tills då humöret nu sveptes iväg av den höststorm i Prada som var Fred Wester.

Själv skulle jag i och för sig aldrig anställa dig, fortsatte han uppmuntrande. Men det är klart, jag känner dig ju. Fred sneglade till på sitt dyrbara armbandsur, utstötte ett litet oj och ställde sig upp.

Tiden går fořt när man har roligt, sa han. Och nu också, tänkte jag men behöll kommentaren för mig själv. Fred bad om notan och insisterade på att få bjuda, som om det var det minsta han kunde göra för mig. Jag förväntade mig nästan att han skulle slänga åt mig några tior också och ge mig en klapp på axeln när han gick.

Vi ses på bröllopet, sa han och lämnade mig ensam, undrande om jag skulle supa mig full nu genast eller gå hem först och kolla på tv ett par timmar och sedan supa mig full. Lunchen hade gjort mig deprimerad och påmint mig om, eller snarare så hade Fred gjort det, mitt ohyggligt meningslösa liv. Jag kände att jag behövde prata med någon som var rent av mer misslyckad än jag själv. Jag såg mig om efter tiggare och hemlösa, men efter att inte ha sett vare sig någon som såg fattig, olycklig eller sjuk ut (jag befann mig trots allt på Grev Turegatan) så återstod det bara att ta fram mobiltelefonen och slå numret till en av mina kulturarbetande vänner.

Roderick Wallenberg satt framför mig och berättade om sin senaste audition, en katastrofal historia som inkluderade en rabiat bullterrier vid namn Ernst samt en Dramatenskådespelerska med dålig andedräkt. Utan att lyssna på honom satt jag där och jämförde våra mer eller mindre jämnåriga liv utifrån gängse Stockholmskriterier för framgång. Vi var båda utfattiga. Femton lika. Båda var vi singlar. Trettio lika. Vi hade inga karriärer. Fyrtio lika. Men Roderick var vare sig vältränad eller solbränd, något jag var. Fördel Roderick. Och till slut insåg jag att Roderick hade en dröm, en ouppfylld sådan till på köpet. Han ville bli skådespelare, något han var utbildad till och kallade sig, men mycket sällan, för att inte säga aldrig, jobbade som (det var i och för sig den där reklamsnutten för impotenspreparat som gick på tv rätt flitigt ett tag, men att kalla det skådespeleri tyckte jag var överdrivet). Jag däremot hade aldrig haft några drömmar, vare sig uppfyllda eller inte. Det avgjorde. Game, set, match Roderick. Han var enligt rådande mall definitivt en större förlorare än jag. Belåten med denna vetskap lutade jag mig tillbaka och började lyssna på hans gnäll.

Vi är barn till de framgångsrika. Det är meningen att vi ska vara förlorare, försökte jag tröstande när Roderick drog efter andan efter en lång harang om hur miserabelt hans liv var.

Inte jag, min pappa är en förlorare han också, ska det inte vara varannan generation?

Nej, jag tror faktiskt det är som så att den första generationen skapar förmögenheten, den andra förvaltar den och den tredje förlorar den. Förvärva, ärva, fördärva, klargjorde jag.

Jag tror jag är tredje generationen, gnydde Roderick.

Ja i så fall är det hög tid att du börjar fördärva, sa jag. Se på det så här: dina barn kommer att bli framgångsrika. Jag menar, det måste de ju om de ska bli lyckliga med en far som slösar bort hela deras arv. Roderick svarade inte ens på detta. Jag kände mig nöjd med mig själv; jag tillhörde i alla fall inte den där olyckliga tredje generationen. Min farfar hade haft ett skomakeri på Skånegatan och min far hade tjänat alla sina pengar på aktiemarknaden. Jag lät Roderick ta notan, jag var trots allt en förvaltare, inte en fördärvare, som Roderick.

Jag lämnade Roderick på Grev Turegatan lika ensam och förlorad som jag själv varit en timme tidigare och promenerade visslande uppåt Östermalm och Johns lägenhet. Det var en av höstens sista gröna dagar, just innan löven lämnade den trygga tillvaron i trädtopparna för sin loja färd ner mot ovissheten på marken. Solen stod högt och trängde utan svårighet igenom de lätta molnslöjorna på den annars klarblå himlen och jag blev varm i min kavaj och hängde den över armen. På det stora hela var allt bra, men varje gång jag de senaste åren på tu man hand träffat en viss vän (Fred) så hade denne börjat påpeka saker han ogillade med min livsstil, jämfört med hans egen, och det hela slutat med att jag blev nedstämd. Tills jag fick perspektiv på tillvaron, något som ett par timmars smältande av saken samt en träff med valfri miserabel själ kunde bidra till. Nu kände jag mig riktigt upplyft. Jag hade inget trist jobb att gå till, ingen jobbig fru att behaga, inte ens en flickvän. Jag hade visserligen inte heller något eget hem, men Johns soffa dög bra åt mig och eftersom han jobbade mycket så hade jag ofta lägenheten för mig själv. Det fanns ett oändligt antal böcker, filmer och tv-spel att tillbringa tiden med, när man inte var ute i verkligheten och förlustade sig. Så egentligen, insåg jag där på Nybrogatan, var mitt liv perfekt. Jag kunde inte förstå hur Fred kunnat få mig så nedslagen. Jag funderade än en gång på om jag skulle supa mig full direkt, nu för att fira, eller gå hem först och försöka få med mig John ut. Eller kanske gå hemåt men ta en öl på vägen. Jag övervägde varsamt de tre snarlika alternativen, som endast den kan som saknar viktiga beslut att fatta i livet.

När jag kom hem till Johns lägenhet satt han framför sin dator och knappade. Han tittade upp på mig när jag kom in i tvåans vardagsrum som dessutom fungerade som hemmakontor och mitt sovrum, allt beroende på dygnets tidpunkt.

Hej du, sa han och lät genast blicken falla tillbaka till datorskärmen. Han såg inte odelat förtjust ut över att se mig. Jag däremot var på gott humör efter den öl, eller kanske hade det blivit två, jag tagit på väg hem och slängde mig ner i soffan och kopplade av för första gången den dagen. Jag hade precis slumrat till när John väckte mig.

Du Erik, sa han och en känsla av att något var fel uppenbarade sig. Enligt min erfarenhet är det aldrig ett bra tecken att människor använder förnamnet när de tilltalar en när man är ensamma i ett rum. Det kan bara betyda att de vill säga dig något av vikt. Jag låtsades sova.

Erik, försökte John igen.

Mhm, undslapp jag mig och gosade in huvudet i en kudde.

Jo, jag och Maria har pratat lite. Jag hörde hur han skruvade på sig. Det här kunde inte vara bra. Att ha pratat med sin flickvän lät ödesdigert, inget gott kunde komma av något sådant och anledningen måste vara horribel. Jag låtsades vakna och satte mig upp i soffan.

Jo…, började John. Maria tycker att vi kanske borde flytta ihop. Han krympte samman där han satt bakom datorn.

Vi? undrade jag, som inte alls gillade bilden av mig, John och hans flickvän i den lilla lägenheten.

Jag och Maria, förtydligade han och bilden blev klar för mig. Jag sa självklart att det blir svårt. Du bor ju här också men…

Men?

Hon säger att du utnyttjar vår vänskap, hävde han ur sig snabbt så att han inte skulle hinna ändra sig. Jag blev inte arg. Som jag såg det var John bara en marionett i en komplott mot mitt välbefinnande, styrd av den onda Maria.

Det här är ju bara tillfälligt, sa jag. Tills jag kommer på fötter.

Jag sa det, men Maria tycker inte att fem år är tillfälligt. Sedan är ju hyran rätt hög också. Ränta, avgift, amort…

Ja, ja, avbröt jag som inte ville höra sådana ord. Jag rös i hela kroppen vid bara tanken på en amortering. Du tjänar väl hur bra som helst, typ hundra tusen? sa jag, som på den tiden hade en väldigt vag uppfattning om pengars värde, annat än att jag visste hur man gjorde av med dem i barer. John flinade.

Inte ens nära. Jag är fortfarande bara en vanlig advokat. När jag blir delägare kanske. Men det kommer nog att dröja. Det där var nyheter för mig. Varför gick John till jobbet varje dag, utan att klaga dessutom, för mindre än hundra tusen i månaden? När han istället kunde vara hemma med mig och spela tv-spel, lyssna på senaste Foo Fighters-skivan eller diskutera huruvida Christian Bale var rätt val i rollen som Patrick Bateman i filmatiseringen av American Psycho (John tyckte det, jag hade föredragit Tom Cruise).

Varför jobbar du? frågade jag, utan att veta om jag skulle känna mig förolämpad av att John gick till sitt arbete varje dag istället för att hänga med mig, eller tacksam för att han faktiskt plågade sig igenom måndag till fredag för småsummor som ändå betalade vår mat och hyra.

Min familj har inga pengar. Som vissas har. Även det var ny information för mig. Visserligen bodde inte Johns föräldrar i en stor villa på Lidingö som mina, utan i en lägenhet på Kungsholmen, men det hade jag alltid trott berodde mindre på ekonomiska förutsättningar och mer på det ypperliga restaurangutbudet i den delen av staden.

Du gick ju på Sigtuna.

Min gudmor som betalade. Det var så sant. John hade en välgörare i en gammal väninna till hans mor som gift sig rikt i USA.

Men…

Jag vet vad du tänker, men hon är död sedan ett antal år. Och nej, jag ärvde henne inte.

Lägenheten då, borde ju kostat ett par millar.

Jag vet inte om du känner till det, men det finns en ganska stor verksamhet som sysslar med att låna ut pengar mot ränta för köp av till exempel lägenheter. Jag uppskattade inte ironin.

Du kanske borde ha lånat mer då, så hade vi inte haft det här problemet.

Jag önskar att banken såg så pragmatiskt på saken. John lutade sig bakåt med en grimas och sträckte på ryggen. Maria menar i vilket fall att hon betalar full hyra, jag betalar full hyra, vi har varit ihop i två år nu och det känns som om det börjar bli dags att vi flyttar ihop. Så det är både ekonomiskt och på tiden.

Ekonomiskt! Är det enda du tänker på, pengar och profit? Jag kan börja betala hyra om det är så.

Menar du det? John tittade på mig på ett obehagligt förvånat sätt och jag ångrade mig genast, men insåg att det var för sent att backa, i alla fall för stunden.

Jag trodde att du uppskattade mitt sällskap, men om det är så här det ligger till kan jag börja betala för mig…, drog jag ut för att ge honom chansen att inse hur knusslig han framstod, men John trodde tyvärr att jag menade allvar.

Ja, i så fall kanske Maria skulle se annorlunda på saken. Vi skulle ju kunna vänta lite med att flytta ihop. Ett tag i alla fall. Tills du kommit på fötter. John började krafsa ner siffror på ett papper och jag ställde mig upp och gick in i köket.

Jag gillade verkligen att bo hos John. Först och främst var det gratis. För det andra var lägenheten strategiskt placerad på krypavstånd från de flesta krogar jag frekventerade på den tiden. Och Johns designsoffa var inte alls lika obekväm som den såg ut. Speciellt inte som den var placerad framför děn fyrtio tums tv och det Playstation jag fått honom att köpa till oss. Och det var kul med sällskapet. Dock inte med Maria som hade haft en irriterande tendens att komma över oanmäld titt som tätt sedan deras förhållande blev seriöst. Jag huttrade till, seriösa saker ansåg jag i största allmänhet vara en styggelse. Icke att förglömma var John dessutom min bästa vän. Alternativet till att bo hos John hade i vilket fall som helst, med tanke på min ekonomiskt sett icke existerande situation, varit att flytta hem till mina föräldrar i villan på Lidingö, men det kändes inte så aktuellt. Visserligen låg den på krypavstånd till Statoil, men det var också den enda fördelen. Sällskapet kunde jag vara utan.

Jag får tänka på det senare, bestämde jag mig för efter ett par kalla köttbullar och en klunk mjölk ur ett paket som jag skulle beteckna som på gränsen. Det var fredag och det är ingen dag för sorgligheter. Och dagen därpå skulle en av mina barndomsvänner gifta sig. Sedan var det söndag som självklart skulle vigas åt fenomenet som i folkmun går under namnet baksmälla. Måndag lovade jag mig själv. Jag skulle fixa pengar och betala John på måndagen. Sedan tänkte jag inte mer på det. Istället började jag övertala John att skippa kvällens inbokade middag med Maria. Varför skulle han träffa henne, när han kunde tillbringa kvällen i goda vänners lag, det vill säga med mig och bartendern på Godot? John var motsträvig, men efter att ha lyckats truga i honom ett par glas vin ur en flaska Lafite jag lånat från min fars vinkällare och haft gömd under soffan för nödsituationer som denna, såg jag hur han började bli sig själv igen.

En öl, lockade jag, häng med till Godot och ta en öl. John gick till slut motvilligt med på att ta just en öl och sedan skynda sig till middagen.

Fyra öl och ett ansenligt antal shots Jack Daniels senare var John bara en halvtimme sen till middagen och jag önskade honom lycka till när han, efter att ha lånat mig en femhundring, stapplade ut från baren. Bara en tidsfråga innan den där relationen går i stöpet minns jag att jag tänkte. Vad skulle han ha flickvän för överhuvudtaget? Det innebar endast en hel massa problem. Särskilt för mig. Tankarna på inkomst gjorde sig påminda och jag svepte genast en shot till och tog upp en cigarett som jag dock fick stoppa tillbaka i paketet efter en ilsken blick från en annan gäst. Fascister borde hålla sig hemma på helgerna och definitivt inte hänga i barer och hindra gott folk från att koppla av efter en ansträngande arbetsvecka.

Klientelet på baren var annars som på de flesta av den här sidan staden. Framgångsrika män och kvinnor i yngre medelåldern. De hade nu bråttom att supa sig fulla på den lilla fritid som stod till deras förfogande. Med tanke på att klockan bara var nio hade många lyckats över förväntan. En lång mörk kille med slipsen uppsnörd och skjortsnibbarna kämpande åt varsitt håll stod och vinglade bredvid mig, som en gran efter en vild julgransplundring, samtidigt som han fumlade med sin plånbok på jakt efter pengar till ännu en cocktail. På min andra sida satt ett vinpimplande tjejgäng med dyra handväskor och debatterade det alltid lika viktiga ämnet sina äkta män. Ett ämne som med tanke på deras gamlika utseenden, slipmaskinsröster och allmänna bitchighet var fascinerande att det ens existerade. Jag undrade vad det var för stackare som blivit lurade att ingå något som helst bindande kontrakt med dessa damer. Snart skulle de ha gått upp tio kilo, bytt bardisken mot ett cafébord i Sturegallerian, vinet mot caffe latte, märkesväskorna mot barnvagnar, och den enda konstanten skulle komma att vara deras bitchighet.

Jag tog upp min mobil för att försöka få tag på någon bekant, klockan var ändå bara barnet och framför mig hägrade en lång natt av festande. Efter ett dussin samtal insåg jag dock att ingen ville kröka med mig, eller snarare så ville de inte kröka överhuvudtaget, vare sig med eller utan mig. Några skyllde på bröllopet nästkommande dag, andra var hemma och myste med flickvännen, hur nu det gick till, ytterligare andra var på parmiddagar. Fred jobbade fortfarande och skulle så göra halva natten och Roderick var pank. Jag tänkte först föreslå att han skulle ringa sin far och be om pengar, men så kom jag på att pappan ju var den där trista förvaltargenerationen. Inga pengar där inte. Jag erbjöd mig istället, tvärtemot min egen förvaltarnatur och efter att ha kollat mina fickor och skrapat ihop till 527 kronor, att bjuda honom på så många öl pengarna räckte till delat i två. Vi bestämde oss för att ses i en annan del av staden där, enligt Roderick, ölen var billigare och kvinnorna varmare och eftersom han umgicks med bohemer och annat löst folk så visste han kanske vad han snackade om. Kvinnorna bredvid mig var i alla fall garanterat av den kalla typen.

Ölen var mycket riktigt förmånligt prissatt i den andra delen av staden och kvinnorna kanske inte varmare, men i alla fall fylligare och fullare. En kombination jag i mitt tillstånd endast fann gynnsam för nattens fortsättning som helst skulle ske någon annanstans än på Johns soffa. Det enda som bekymrade mig var min klädsel. Min mörkblå kavaj och vita skjorta såg mer ut som något övriga gästers fäder skulle ha på sig. Männen bar t-shirts och mycket trånga jeans, hade långa frisyrer eller rakade skallar och ansiktshår. Tatueringar var också à la mode på Stockholms sydligare breddgrader. Roderick passade in bättre än jag i ett par randiga byxor som kändes generöst att kalla second hand, sin bruna skinnrock och sin lejonman till kalufs. Han verkade för stunden ha kommit över sin misslyckade karriär och sitt tragiska liv och såg riktigt glad ut. Vi spenderade natten, eller i alla fall den tid det tog tills pengarna tog slut, med att hänga på varandra i baren. Två musketörer som vi var, kämpande mot konventioner och förväntningar. Livet var till för att levas sa vi när vi vinglande skildes åt vid Södermalmstorg, inte för att plågas till utmattning i den maratonmarsch som kallas karriär.

Lördag

John, som inte var bjuden på bröllopet, satt i soffan och tittade på när jag axlade hans frack och sedan spenderade en halvtimme med att knyta flugan. Undermålig piké påstod jag, bristande teknik menade John. När jag äntligen fått till en rosettliknande skapelse satte jag mig ner med ett glas Laphroaig bredvid honom.

Ni känner ju inte varandra så bra egentligen, försökte jag släta över. Du skulle ju inte bjuda honom på ditt bröllop.

Jo, det skulle jag faktiskt ha gjort. Inte längre dock.

Nu ska du ju inte gifta dig så det spelar ju mindre roll. Det blir säkert trist ändå. Jag svepte whiskyn och ställde mig upp. Ses imorgon då, om jag nu kan ha sådan tur att jag blir uppraggad av valfri tärna. John bara nickade och jag gav mig av.

Vigseln skulle ståndsmässigt nog äga rum i Ulriksdals slottskapell och jag insåg redan på Karlavägen att min idé om att jag skulle kunna promenera dit var som bäst optimistisk, för att inte säga mycket dum. Skoskav hade Johns lackskor börjat ge mig redan i trapphuset (eftersom hans fötter var lite mindre än mina hade jag sedan ett antal år fört en misslyckad kampanj för att få honom att köpa lite för stora skor så att jag också skulle kunna använda dem) och jag började bli både trött och svettig. Jag stannade och såg mig om efter en limousine eller annat lämpligt transportmedel. Ingen lycka på den fronten. Däremot såg jag en ambulans med sirenerna på komma körande åt mitt håll. Jag hoppade vinkande med båda armarna ut i vägen och ambulansen saktade in och stannade. Så bildade jag ett V med höger hands pek- och långfinger, stack dem ögonen och böjde mig sedan blinkande och med tårarna kommande krypande mot ambulansens fönster.

Ni råkar inte vara på väg till Karolinska? frågade jag när föraren öppnat sidorutan.

Vad vill du? Vi har en akuttransport här!

Ni har inte lust att släppa av mig vid Ulriksdals… Längre hann jag inte innan föraren gasade iväg och lämnade mig med rinnande ögon och en tårdrypande historia om hur jag var på väg att missa mitt eget bröllop. Det var det närmaste jag kom lift. Efter ett par försök till frågade jag en förbipasserande om klockan och insåg att det fick bli en förödmjukande tripp med tunnelbanan om jag alls skulle hinna.

Ulriksdals slottskapell var fyllt till brädden. Jag hade nickat och hälsat artigt på både Fred, Roderick och ett otal andra på kyrkbacken dit jag kom fram med ett par förstörda lackskor (jag hade varit tvungen att klippa upp hälarna med en sax jag lånade på en grillbar i Bergshamra) och en fullödig ryggsvett. Någon kommunalpolitiker skulle få bära hundhuvudet för att de inte byggt ut tunnelbanenätet mer än så att jag fick promenera de sista kilometrarna. Sosse, moderat, marxist-leninist – vad han än var – min röst skulle han inte få i nästa val. Nu satt jag dock och försökte lyssna på prästen som hade en lång utläggning om trohet, tvåsamhet, ödmjukhet och en massa andra -heter som var viktiga för att ett äktenskap skulle fungera. Jag fördrev tiden med att spana in brudtärnorna men kunde inte bestämma mig för vilken jag skulle satsa på.