Jag rörde henne inte!

By Gay Glans

År 2008 händer det ofattbara på ett behandlingshem för unga sexualförbrytare i Malmö. En kvinnlig behandlingsassistent mördas – och förövaren är en ung intagen. Det tragiska mordet är resultatet av en lång rad allvarliga missförhållanden som uppstått sedan Statens Institutionsstyrelse år 1994 tagit över verksamheten från kommunerna. En förändring som ledde till personalflykt, bristande ledarskap och en fullständigt livsfarlig arbetsmiljö. Behandlingshemmet i Malmö var under flera år innan mordet författaren Gay Glans arbetsplats. Boken är en skönlitterär skildring, med allt vad det innebär, utav utvecklingen som ledde fram till den otäcka händelsen. Vi får följa kollegorna Peo och Anni som arbetar i motvind för att hjälpa tonårspojken Morgan, samtidigt som deras känslor för varandra hotar att sätta allt större käppar i hjulet. Det är en berättelse om maktlöshet, skrämmande inkompetens och en situation som till slut blir ohållbar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728329597

Book preview

Gay Glans

Jag rörde henne inte!

SAGA Egmont

Jag rörde henne inte!

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2022 Gay Glans och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728329597

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

>/II byt mapp;>> date 20060823 A;,,,B;,,, spelar:

Hej Morgan eller kanske hellre Mogge som du brukar kallas!

Det var ett tag sedan. Jag misstänker att du mår skit så jag tänkte höra av mig och ge dig lite pep. Jag har glömt namnet på stället du sitter, vet bara att du har kallat det för rövhullet. Ett bra namn förresten, ha! ha! Så om du mår skit är det inte så konstigt. Desto viktigare att du fattar varför det gick åt helvete för oss. Det är därför jag hör av mig.

Vi hade otur, så enkelt är det. En förbannad jävla otur. Det är viktigt att du förstår det, annars blir det svårt för dig att komma igen. Ibland blir det fel trots att man har alternativa planer i bagaget. Så är det bara. Hur skulle vi kunna veta att den skinntorre gubben skulle gå ut just den natten? Det brukade han aldrig göra. Och dessutom förbi tvättstugan. Helt omöjligt att veta om man inte är synsk vill säga. Och vem fan är det? Men gjort är gjort och som Swartan säger, det som inte dödar dig stärker dig.

Paus,,,>//

Fredag klockan 19.30

Aldrig tidigare hade jag råkat ut för något liknande.

Den övervägande majoriteten av ungdomar har mött mig med en undfallande skamfylld blick. Andra omåttligt obstinat. I hans fall var det något annat som grep tag om mig, som gav mig känslan av ett näst intill bottenlöst missmod.

Innan jag lärde känna honom var jag tveksam till min kollega som påstår att hon kan urskilja doftämnen som ungdomarna utsöndrar beroende på hur de mår. Efter hans och mitt första möte för drygt två år sedan tvivlar jag inte längre. En frän avvisande doft uppfyllde rummet han befann sig i.

Det här blir svårt tänkte jag när socialsekreteraren beskrev honom som ett hopplöst fall:

– Ta hand om honom, sa hon, så länge ni skyddar allmänheten är vi nöjda. Ju längre det dröjer innan han återgår till sitt destruktiva beteende desto bättre, fortsatte hon.

– Du menar alltså, inflikade Margareta, legitimerad socionom, att han inte är mottaglig för våra insatser?

– Om han hinner börja i skolverksamheten innan något allvarligt inträffar skulle jag bli förvånad.

– Varför tror du det? frågade Bernt, chef på Fortunagården.

Socialsekreterarens svar gick i korthet ut på att den unge mannen ofta ger uttryck för en bristande motivation att ändra sitt beteende och att hans ADHD diagnos förvärrar hans utsikter.

Det är inte ofta som jag låter mig provoceras i arbetet. Irriterat frågade jag om hon trodde att hennes attityd bidrar till att förbättra den unge mannens framtidsutsikter. Först undrade hon vad jag menade, sedan blev hon provocerad.

– De är många där ute som anser att han inte är värd sin vikt i vatten, fortsatte jag. Han kanske behöver något annat för en gångs skull, någon som vågar tro på honom? Ser hans möjligheter, för sådana har han säkert. Om inte vi vågar tro på honom, vem gör det i så fall? Och mig veterligen står det inget om en ADHD diagnos i hans utredning, bara att han skall utredas.

Den tämligen unge socialsekreteraren, gissningsvis ett par år yngre än jag, svalde ansträngt. Strök sig över det kortklippta raka håret, fuktade nervöst läpparna. Att mitt inlägg var olämpligt förstod jag på mina kollegors minspel.

Margareta tog bryskt ordet ifrån mig, vilket var bra. Annars hade mina antipatier mot socialsekreteraren riskerat att allvarligt försvåra vårt kommande samarbete. Och som ofta i pressade situationer fick Margareta styr på samtalet.

– Med tanke på alla svekfulla vuxna, avrundade hon sitt inlägg, måste vi våga tro på ungdomarna. Se det friska och utvecklingsbara trots allt obehagligt de förknippas med. Inte stirra oss blinda på eventuella diagnoser.

– Utmärkt, svarade socialsekreteraren. Men trots den positiva kommentaren presenterade hon snart nya argument för varför vår nye unge kille var ett ovanligt svårt fall, på gränsen till hopplöst.

>/II;>>date 20060823 A;,,,B;,,, spelar:

Den skitnödige gubben kunde inte sova, den ljusa sommarnatten lockade ut honom och hans fru sa han, som den värsta jävla poet. Jag var nära att krevera när han kraxade något om att han brukar gå ut på kvällarna tillsammans med sin kärring. Det hade varit i sin ordning om inte kärringen hade varit död i flera veckor. Ändå tar han promenader tillsammans med henne, men aldrig på nätterna, utom just den natten. Om han inte fått sin bombade idé klockan tre på natten hade vi inte suttit där vi sitter just nu.

Den här gången havererade planen. Det kan hända den bäste. Något oförutsett inträffar och allt går åt fanders. Är det allvar på gång låter jag inte tillfälligheterna styra. Det vet du, jag är noggrann. Men ibland kvittar det hur många reservplaner du än har, det går åt helvete ändå. Så ser verkligheten ut.

Vi hade ju gjort i ordning tvättstugan du och jag. Vi naglade fast ett par lakan under arbetsbänken eftersom de dög bra som insynsskydd när det väl var dags. Om gubbens kärring inte hade dött skulle han inte stapplat ut på sina magra ben. Uppriktigt sagt Mogge, vem intresserar sig för tvättstugan natten mellan fredagen och lördagen? Ingen! Då vill man koppla bort skitiga kalsonger och trosor. Det vet jag, jag har koll på läget, framförallt på nätterna eftersom jag brukar ha uppsikt mot tvättstugan när jag kollar på film.

Jag valde tvättstugan då den ligger avsides intill parken. Ingen räddhågsen jäkel går dit i mörker. Mörkret i parken avskräcker. Eller blottarparken som den kallas efter att någon har sett en sådan i buskarna för några år sedan. Ofta kommer kärringar släpande på sina gubbar eftersom de inte vågar tvätta ensamma. De få som ändå gör det måste slutaredan klockan tio på kvällen. Hyresbolaget vill inte ha onödigt spring i trapphusen på nätterna påstår man.

Paus,,,>//

Fredag klockan 20.00

Efter mötet med socialsekreteraren skällde chefen ut mig:

– Du vet vad vi lever av, sa han. Utan dumma socialsekreterare har vi inget jobb.

Under några ögonblick samlade jag ihop mig till motoffensiv, ville sätta igång Bernts ökända känslovibrato, få honom ur balans. Men jag besinnade mig, sa inget om att flera i personalgruppen känner obehag inför hans instabila humör. Nöjde mig med att säga att det kan stå oss dyrt om vi låter ekonomin helt styra vår verksamhet.

När vi höll på att avsluta diskussionen kom Bjarne, teampartner med Margareta, in på kontoret. Han bad om ursäkt för att han avbröt oss. Alltid lika smidig, tänkte jag:

– Men jag kunde inte undgå höra vad ni pratade om när jag passerade här utanför, fortsatte han. Jag vill bara säga att Margareta och jag överväger att kontakta socialsekreterarens chef eftersom hennes sätt att förhålla sig till den nye killen är helt oacceptabelt.

Yes, tänkte jag, om Bjarne säger ifrån är det allvar. Och Bernt höll i princip med även om han bad honom avvakta.

Ett par dagar senare anlände den nye unge mannen till Fortunagården, femton år fyllda på god väg mot de sexton. Han steg in genom ytterdörren i sällskap av två poliser med batonger dinglande utmed låren. Innan de överlämnade honom tryckte en av dem in batongen i bröstet på honom och sa att om du ställer till med mer fanskap ute på stan får du med oss att göra.

Till svar fick han ett hånleende.

Snabbt noterade jag att den unge mannen var av normal längd, såg bra ut, välfriserad och med ett inåtvänt leende.

– Jag heter Bernt Håkansson och är chef på Fortunagården, sa Bernt och sträckte fram handen för att hälsa.

– Mogge! muttrade den unge mannen till svar, men först efter att han tvekat ifall han skulle acceptera Bernts erbjudande om en handskakning. Med spelad förvåning i rösten sa Bernt:

– Vad sa du att du heter?

Snabbt drog Morgan tillbaka handen. Bernts fråga ignorerade han.

– Du heter väl för fan inte Mogge? sa Bernt med en långsamt välartikulerad röst. Hos oss presenterar vi oss med våra riktiga namn. En gång till, vad heter du?

Den unge mannens hånfulla leende avtog, med avsmalnande ögon stirrade han på Bernt och sa:

– Du är väl inte så förbannat dum att du inte fattar att jag heter Morgan.

– Morgan i förnamn alltså, ditt efternamn?

– Kolla i papperna, är du dum på riktigt eller?

Istället för att bemöta honom övergick Bernt till att informera Morgan om anledningen till varför han har kommit till Fortunagården och vad som förväntas av honom.

– Vi är ett behandlingshem för unga kriminella, särskilt sexualförbrytare. Därför är du här. Men det känner du säkert till?

– Är du knäpp eller?

– Hur lång tid du kommer att vara här beror på dig själv. Om du vill förändra ditt liv måste du bestämma dig för att ta mot vår hjälp och rätta dig efter våra förhållningsregler. Inga mobiltelefoner, ingen tillgång till internet utan uppsikt. Om du bryter mot förhållningsreglerna får det konsekvenser.

– Ge dig för fan, inbillar du dig att jag inte kan fixa det ändå?

– Om du inte följer våra regler betyder det att din tid hos oss blir onödigt lång. Och det vill du väl inte?

Med det lät Bernt sig nöja, inte helt nöjd med sin insats. Det är länge sedan nu, drygt två år sedan.

Vad inbillade han sig? Att jag skulle fläka upp mig som en sliskig bög? Nej, en löjlig skit är han.

Batongen som snutjäveln stötte i bröstet gjorde ont. Undrar om han får lov att göra så?

Fredag klockan 20.30

Denise har kört med barnen till föräldrarna i Hässleholm över helgen. De behöver vila, vilket jag förstår. Ägna dig nu åt sådant du gillar, sa hon. Ska försöka, svarade jag, men jag sa inget om att jag förmodligen kommer att göra en utflykt till Smygehuk i ett speciellt ärende.

För att vara i slutet av september är det varmt. Termometern visar 22 plusgrader strax efter nio på kvällen. Inte anmärkningsvärt hett för att vara i det kontinentala Skåne, som Linné beskrev landskapet. Men att hettan håller i dag efter dag, att den inte visar några tendenser att bedarra, är anmärkningsvärt. I helgen utlovas 30 grader på ett par grader när. De kommande veckorna, in i oktober månad, ser ut att bli nästan lika varma.

Förmiddagen efter att Morgan skrevs in på Fortunagården hade vi ett första samtal. Jag knackade på hans dörr utan att han gav sig till känna. Vid den tredje knackningen hördes ett grymtande inifrån rummet åtföljt av:

– Vad faaan är det nu?

Med en frukostbricka i handen öppnade jag dörren.

– God morgon, kul att se dig.

– Snacka inte skit, sa han och såg på mig med sorgsna ögon.

– Ingen god morgon förstår jag?

– Vad tror du?

– Att jag vet hur du har det.

– Att du gör. Du vaknade i din egen säng i morse, eller hur? Det gjorde fan inte jag.

– Jag tänkte störa dig med frukost. Dricker du kaffe?

– Jag pissar på din frukost. Stick.

– Är du inte hungrig?

– Det skall du ge fan i.

– Men nu gör jag inte det.

Utan att svara strök han sig över håret och stirrade framför sig. Själv tyckte jag mig förnimma en frän doft av samma slag som dagen innan när han anlände Fortunagården med poliseskort:

– Vad du än tror så förstår jag att du har det tufft.

– Så det gör du? svarade han ironiskt.

– Givetvis förstår jag inte exakt hur du känner dig, men jag kan förstå att det är tufft. Första natten brukar vara jobbigast. Men det blir bättre.

– Jag önskar att du håller käften och går.

– Strax. Vi får fler tillfällen att prata. Kommer du ihåg vem jag är?

– Han såg på mig med en blick där jag tyckte mig se spår av nyfikenhet.

– Peo va?

– Det stämmer. Jag kallas för Peo men heter egentligen Per Olof.

– Tror du jag är dum eller, det fattar jag väl.

– Som att jag fattar att du heter Morgan och inte Mogge? svarade jag och log. För första gången såg jag ett svagt leende på hans läppar.

– Jag är din kontaktperson här på Fortunagården.

Hans svar kom snabbt och aggressivt, som om han måste återta sin tidigare position av avståndstagande:

– Stick. Eller är du bög?

Istället för att bemöta hans provokation reste jag mig för att lämna rummet. Frukostbrickan lät jag stå kvar på skrivbordet.

– Hej då så länge. Men jag vill gärna prata med dig senare idag.

– Vi får se.

– Jo, det kommer vi att göra.

När jag var på väg att stänga dörren såg jag att han sträckte sig efter brickan. Det gick ju lättare än befarat, tänkte jag. Han gav mig ett andra, om än litet, leende när han tog emot frukostbrickan. Alltid en början. Detta kommer att gå bra, tänkte jag. Men riktigt så enkelt blev det inte.

Fredag klockan 21.00

Turbulensen i samband med att jag accepterade uppgörelsen på sex månaders lön och ett bra slutbetyg mot att jag sa upp mig, har påverkat hela familjen. På måndag skall jag träffa Morgan och socialsekreteraren för att planera hans eftervård och utslussning till ett eget boende.

Morgan var bestämd med vem han ville ha som kontaktperson de kommande åren. Per Olof, ingen annan, sa han. Så det blev så, även om min anställning på Fortunagården hade upphört. Där måste jag ge Bernt ett erkännande. Under vår konflikt har han aldrig klagat på mitt arbete. Du har gjort en utmärkt insats, sa han, även om han stundtals var orolig att jag skulle misslyckas med Morgan.

Det dröjde en vecka innan jag berättade för Denise vad som hade hänt. Men först efter att hon krävde ett ärligt svar av mig.

– Jag förstår att något har hänt, sa hon.

;,,,

– Snälla älskade Per Olof, nu berättar du. Jag märker om du ljuger, det vet du, sa hon och kysste mig. Vi har hela natten på oss om det skulle behövas.

Det räckte med några minuter för att hon skulle förstå. Älskling, sa hon, på måndag söker du ett annat jobb. Annars har jag ingen man och barnen ingen pappa. Givetvis hade hon rätt, precis så illa var det. Trots det dröjde det innan jag slutade.

Jag hade förberett mig noga inför tvådagarskonferensen. I plånboken låg ett pappersark med anteckningar som jag gjort kvällen dessförinnan. En stor del av branschens södra region skulle samlas. Det kan inte bli bättre, tänkte jag när jag körde längs krokiga vägar på den skånska slätten. Det är nog därför som Bernt har dröjt, han har inväntat det optimala tillfället, som han brukar uttrycka det.

Nu är det min tur, tänkte jag. Att Bernt glömde mig när jag blev pappa för andra gången tog jag inte särskilt hårt eftersom han är välkänt disträ. Han kom igen senare med både ett fint vin och en bok. Han hade förvissat sig om att jag inte hade läst boken mot ett tysthetslöfte från Denise. Joyce bor inte här längre av Ola Larsmo och Stephen Farran - Lee. En bok om Irland och deras mest kända författare. Han visste att jag är intresserad av Irland efter månaden som jag tillbringade på ön som 21 åring tillsammans med Robban. En oförglömlig resa.

Vid konferenser brukar vår bransch inleda med en inofficiell punkt på dagordningen; alla skrattade gott, golfintresserad som inte golfintresserad, när runderna utvärderades från senaste vi