Östra kolonin

By Scott Cramer

Två år efter den lila månens natt utbildar forskarna en utvald grupp tonåringar vid en befäst enklav kallad Östra kolonin. När Abbys syster Toucan blir sjuk ger sig Abby ut på den farliga resan till kolonin. Abby fruktar att Toucan inte har lång tid kvar, men upptäcker snart att tiden rinner ut för alla utanför Östra kolonin.

• Language: Svenska
• Publisher: Scott Cramer
• Release date: Jan 30, 2021
• ISBN: 9781071586006

Book preview

ÖSTRA KOLONIN

TOUCAN-TRILOGIN

BOK 2

––––––––

Scott Cramer

Östra kolonin – Toucan-trilogin – Bok 2

Copyright 2013 Scott Cramer

www.facebook.com/AuthorScottCramer

Med ensamrätt. Ingen del av denna publikation får reproduceras eller användas på annat sätt, inklusive internetanvändning, utan författarens skriftliga tillåtelse.

ISBN-13: 978-1505943733

Omslag av Silviya Yordanova

www.facebook.com/MyBeautifulDarkness

Redaktion

http://laurakingsley.yolasite.com

Formatering av Polgarus Studio

http://www.polgarusstudio.com

––––––––

Denna bok är ett skönlitterärt verk. Eventuella hänvisningar till personer, händelser och organisationer används på ett fiktivt sätt. Alla dialoger, namn, händelser och rollfigurer är en produkt av författarens fantasi och ska inte tolkas som faktiska.

DEDIKATION

Tillägnas V, Megumi, J-girl, Harry och Misty-Duck

TILLBAKA TILL CASTINE ISLAND

KAPITEL ETT

Abby hade varit vaken två dagar i rad och återhämtat sig från epidemin, som hade dödat de flesta av alla vuxna i världen. Hon sjönk djupare ner i madrassen av vinterjackor som hon hade lagt i en hög på golvet.

Rädd att någon skulle försöka ta sig in i huset väckte hon sig själv genom att rulla över på sin solbrända arm. Någon var tvungen att hålla vakt. Trots att hennes mors hus var ett av tusentals som hade övergivits sedan den lila månens natt visste Abby att fastlandet var en farlig plats.

Hon längtade efter att andas in den salta luften på Castine Island igen. Hennes hem på ön låg trettio kilometer öster om Portland i Maine, omkring hundrasextio kilometer från Boston fågelvägen. Hon saknade sin syster, Toucan, medan de på ön som närmade sig puberteten räknade med att hon och hennes bror, Jordan, skulle återvända med antibiotikan. Pillren var det enda botemedlet mot den dödliga bakterien.

Det hade gått ett år sedan kometen passerade Jorden. Stoft från dess långa svans hade trängt igenom atmosfären och färgat himlen, solen och månen lila. Dessutom innehöll stoftet bakterier som attackerade de mänskliga hormonerna som produceras först i puberteten. Vuxna och äldre tonåringar dog inom några timmar. Kometen lämnade efter sig en planet med barn och de äldsta överlevande levde med en tickande bomb inom sig i och med den annalkande puberteten. Forskare, som hölls isolerade vid den amerikanska folkhälsomyndigheten, hade efter många förseningar äntligen utvecklat en antibiotika som besegrade bakterierna och hade precis börjat distribuera pillren över hela landet.

Abby vred på huvudet för att se på de andra i vardagsrummet. Månskenet tecknade konturerna av Jordan, som låg på soffan med sitt lockiga bruna hår som enda kudde. Hennes bror såg alltid trevlig ut när han sov. Abbys blod frös till is när hon mindes hur nära det var att han hade dött. Hon skulle aldrig mer klaga på hans envishet igen.

Mandy och Timmy, barnen från fastlandet, delade en fåtölj med dynor. Nioåriga Timmy hade överlevt det senaste året på egen hand. Med virvlar i håret och ett brett leende tycktes han studsa från tragedi till tragedi, som om han gick från den ena spännande åkturen i bergochdalbana till den andra.

Mandy, fjorton, såg så fridfull ut där hon låg hopkrupen bredvid Timmy. Hon såg inte alls som den tuffa flickan med flera piercingar och uppklippta blonda hår, vars ilskna blick på en fiende var lika dödlig som den långa kniven hon bar.

Genom fönstret såg Abby fullmånen högt i skyn och gissade att klockan var ett eller två på natten. Det var tyst utomhus, förutom hundar som skällde i fjärran och gnisslande syrsor på de övervuxna gräsmattorna.

Den stickande röken som tog sig in genom de trasiga fönsterrutorna fick henne att rynka på näsan. Det luktade som bränt gummi och kemikalier. Det måste brinna någonstans i Boston, eller kanske någonstans i Cambridge. Ytterligare en byggnad eller ett kvarter som förvandlades till aska.

Hon skrapade sin tungspets mot tänderna och försökte svälja. Trots hennes överväldigande törst var det alltför ansträngande att krypa till ölburken som stod på bordet tre meter längre bort.

De behövde alla mat och vatten och Mel var deras bästa chans. Mel, Abbys bästa vän sedan andra klass, bodde på Pearl Street två kvarter bort – åtminstone var det där hon brukade bo. Abby hade inte sett henne på över ett år. Innan epidemin hade de gaddat ihop sig för att reta Jordan närhelst han irriterade dem, vilket var alltid. Mel var snabbare och starkare än någon pojke hon kände.

I går hade Abby stoppat hos Mels hus och hittat tvätt upphängd i trädgården, men kläderna kan ha tillhört husockupanter. För säkerhets skull hade hon ristat in ett meddelande i ytterdörren, för att tala om för Mel att hon och Jordan var här, i deras mors hus.

Skulle Mel dela med sig? Många barn hamstrade mat och vatten eftersom de trodde att det var det enda sättet att överleva. Abby, å andra sidan, trodde att omsorg om varje individ gjorde gruppen starkare. Det var så de försökte leva på Castine Island. Hon insåg att epidemin förändrade människor, men trodde att hennes vän skulle hjälpa dem om hon kunde.

Med blicken uppåt kände Abby hur en djup utmattning satte in och hon började se bilder i taket: hon seglade hem och hade kommit in i de lugna vattnen i Castine Islands hamn. Hon fäste blicken på änden av den kilometermeterlånga piren, som sträckte sig ut i hamnens inlopp. Det var hennes favoritplats att vara ensam på hemma på ön. Hon föreställde sig att den skadliga röken från den avlägsna branden var den djupa, råa doften av sjögräs vid ebb. Abbys ögonlock sänkte sig när en känsla av frid föll över henne likt dimma över en damm.

~ ~ ~

Abby vaknade med ett ryck. Fötter dunsade mot asfalten utanför. Någon sprang nerför Pearl Street. Med yrvakna blinkningar satte hon sig upp, men yrsel tryckte ner henne igen. Hon vände sig mot fönstret. Månen, nedsmutsad av vågor av rök, svävade ovanför taken tvärs över gatan. Gryningen skulle snart vara här.

Löparen kom närmare. Adrenalin pumpade genom Abbys kropp när stegen närmade sig allt mer, tills hon trodde att den som sprang skulle rusa rakt uppför trappan och in i huset. Borde hon väcka de andra?

Plötsligt blev det tyst, förutom hennes egna hjärtslag. Hon undrade om löparen hade stannat eller rörde sig tyst genom det höga gräset. Hon höll andan och lyssnade efter knarrande trä eller hasade fötter, vad som helst som skulle tala om att personen tog sig uppför trappan.

Abby hörde fler löparen som närmade sig. Det lät som en hel flock med barn. Kanske jagade de den första löparen, eller också jagade en större grupp dem alla. Det var alltför vanligt på fastlandet att de starka jagade de svaga.

Än en gång funderade hon på att väcka de andra. Hon kände dock ingen fara och bestämde sig därför för att låta dem sova. De var osynliga, sade hon till sig själv. Hennes mammas hus, plundrat för länge sedan, utmärkte sig inte mot något av de andra husen på gatan. Även om de upptäcktes hade de ingenting av värde, bortsett från en halv ölburk.

Abby svalde hårt när hon mindes Mandys motorcykel. Hon och Mandy hade rullat in den bakom buskarna vid sidan om huset. Motorcykeln var extremt värdefull för dem eftersom den erbjöd ett snabbt sätt att spana efter båtar i Bostons hamn och hämta antibiotikapillren på flygplatsen. Hon måste hoppas att de hade gömt den väl.

Vilken väg? ropade en pojke. Abby noterade att han hade en djup stämma. Han måste vara i hennes ålder, om inte äldre.

Ditåt, sade en annan pojke.

Vänta här, sade en flicka.

Hon är borta, sade Basrösten, den är gången ilsket. Vi tappade bort henne.

Abby insåg att löparen var en flicka.

Barnen stannade för att hämta andan. Medan de stod där och flämtade och pratade, flöt deras röster in genom det trasiga fönstret. De måste stå på gatan direkt utanför huset. Abby satte sig upp och höll i sig när väggarna började snurra. Hon koncentrerade sig på rösterna.

Tro mig, hon är här någonstans, sade flickan. Hon gömmer sig. Jag vet det.

Annars ... Abby hörde inte resten av meningen.

De svor åt varandra och pratade om var de kunde hitta löparen. Abby räknade till fyra röster: två flickor och två pojkar. De lät allihopa som om de var tretton eller fjorton år. Pojken med mansrösten måste vara minst så gammal.

Hon såg fortfarande ingen orsak till att väcka de andra. Vad om än pågick därute var inte deras angelägenhet. Hennes prioritet var att återvända till ön.

Jordan grymtade högt och viftade med armarna. Kalla kårar gick längs Abbys rygg. Det var inte hennes brors första mardröm i natt och som tur var lugnade han sig snabbt. Abby höll andan, orolig att gänget hade hört hans utbrott.

Jag behöver ett piller nu, vrålade Basrösten.

Sluta gnälla, Brad, fräste flickan. Vi behöver alla dem.

Abby darrade fortfarande när hon insåg att barnen var sjuka och vem kunde klandra dem för att vara ängsliga? Sjukdomen var fruktansvärd: en månad med hög feber, bristande aptit, hallucinationer i det senare stadiet och smärtsamma utslag som förtärde huden under de sista dagarna innan döden. Antibiotikan var det enda botemedlet.

Hur kan vi vara säkra på att hon ens har piller? frågade den andra pojken.

Varför skulle hon annars springa? sade flickan.

Abby ville skrika åt dem att bege sig till flygplatsen som alla andra. Boston var ett distributionscenter i fas ett, en av en handfull städer över landet som fick den första leveransen av pillren. Forskare delade ut antibiotikan på den internationella flygplatsen.

Jag förstår mig inte på dig, Brad, sade flickan. Hon kanske hade delat dem med oss.

Har du problem med mig? fräste Brad tillbaka.

Det var en korkad sak du gjorde, anklagade flickan. De gjorde dig ingenting.

Se inte så där på mig, morrade Brad.

Vad tänker du göra? Slå in min skalle med?

Jag tappade kontrollen, okej? sade Brad.

Hukande kröp Abby bort till fönstret och lutade sig mot väggen under fönsterbrädan. Sval, rökig luft utifrån rann ner över henne likt ett förorenat vattenfall. Hon vågade inte lyfta på huvudet av rädsla att de skulle se rörelse.

Vi delar upp oss och ses här igen om tio minuter, föreslog flickan.

Hon är säkert långt borta vid det här laget, sade Brad.

Abby hoppades att det var sant för sin egen skull, och för den namnlösa löparen.

Hallå, vad är det där?

Brads röst skar i Abby. Han hade flyttat sig närmare fönstret. Mycket närmare.

Vi slösar tid, sade den andra pojken.

Kom hit, väste Brad. Han andades djupt genom sin mun.

Brad var nu så nära att hon kunde ha sträckt ut handen och nuddat honom. Abby hörde den prata fram och tillbaka.

Jag kan inte tro det. En motorcykel.

Den är fastkedjad.

Tror ni att den har bensin?

Locket är låst.

Är du överraskad?

Vet du hur man kör en?

Hur svårt kan det vara?

Den har en nummerplåt från Maine. Brad pratade med dämpad röst. De kom från Maine för att få pillren. De är därinne. De har piller. Jag vet det.

De slutade prata och tände en ficklampa. Abbys satte handen framför munnen för att dämpa en flämtning. Det var ont om batterier och bara de mest våldsamma gängen hade några.

Ljus glittrade i det trasiga glaset i fönsterrutorna. Strålen dansade i taket ovanför henne, flög fram och tillbaka likt ögonen på ett hungrigt rovdjur. Sedan försvann ljuset.

Abby visste att de när som helst skulle gå in i huset och kräva att få nyckeln till hänglåset på kedjan på motorcykeln. Om det var upp till henne skulle de få den. Motorcykeln var inte en nödvändighet, inte värd att offra deras liv för. Men Mandy levde enligt andra regler. Hon skulle slåss för den.

Gänget skulle också kräva piller. Abby hade krossat det sista pillret de hade och föst pulvret så långt bak i Jordans strupe hon kunde. De skulle aldrig tro på henne och vad skulle hända då? Desperata människor gjorde oförutsägbara saker och efter vad hon hade hört lät det som om Brad redan hade slagit in någons skalle.

De var ingen match för Brads gäng. Trots att de var fyra mot fyra – om hon hade räknat rösterna rätt – återhämtade sig hon och Jordan och var tillsammans lika starka som en person, och Timmy vägde bara tjugotre kilo genomvåt. Då återstod bara Mandy. Med hjälp av kniven kunde hon ta sig an två samtidigt, men då var det två kvar.

Abby undrade om hon kunde resonera med dem. Hon skulle förklara att kön på flygplatsen visserligen gick långsamt, men den rörde sig åtminstone.

Om det misslyckades kunde hon alltid försöka bluffa. Ett gäng med en motorcykel måste vara särskilt våldsamt, eller hur? Hon skulle övertyga dem att medlemmarna i hennes gäng var överlägsna i och att de, jägarna, var på väg att bli villebrådet. Tyvärr visste Abby att hon var en urusel lögnare.

Tyngd av tvivel pressade hon sig mot väggen, beredd att göra något hon hoppades skulle skrämma dem och köpa henne värdefulla sekunder att väcka de andra.

Hon reste sig hastigt, viftade vilt med armarna och skrek. Skriken kom ut som ett patetiskt kraxande och en ny våg av yrsel sköljde över henne. Hon höll hårt i fönsterbräden för att inte falla.

Chockad såg hon ut genom fönstret. Gänget hade redan dragit sig tillbaka till den andra sidan av gatan. Tacksam för sin uttorkade strupe duckade Abby snabbt utom synhåll.

Hon kikade ut genom fönstret, noga med att undvika en glasskärva några centimeter från hennes näsa, och såg fyra former nära varandra. Ett barn var nästan tre decimeter längre än de andra. Det måste vara Brad.

När Abby rörde sig bort från fönstret prasslade något till utanför. Det är hon, ropade Brad.

Ficklampan tändes och strålen träffade en flicka som kom ut ur buskarna tvärs över gatan. Hon bar en grön jacka och hade långt hår. Hon sprang rakt emot dem, likt en tjur som stormade fram mot en matador. Sedan svängde hon undan i sista sekund och rusade nerför Pearl Street. Som lejon efter en gasell sprang de fyra barnen efter henne.

Det var obegripligt. Varför sprang flickan bort mot dem? Abby tillskrev det fastlandets galenhet.

Abby förväntade sig att Brads gäng skulle komma tillbaka efter motorcykeln och kräva piller om de inte fångade flickan, och hon ruskade Jordans axel. Du, vakna.

Han grymtade, lade armarna i kors och rullade över på andra sidan.

Historierna om vad hennes bror kunde sova sig igenom var legendariska. Brandbilar. Mistlurar. Skrikande småbarn. Kom igen, Jordan. När hon ruskade på honom igen, slog han undan hennes hand.

Hon erkände sig besegrad och gick bort till de andra. Det rörde henne djupt att se Mandy suga på sin tumme och Timmy hålla Mandys lediga hand med båda sina. Abby rös till när hon mindes Mandys tårfyllda medgivande, men det hjälpte henne att förstå varför Mandy, som bara hade känt Timmy i några timmar, betedde sig som hans obändiga beskyddare. Trots att de satt tätt hopkrupna i fåtöljen såg de frusna ut, så hon lade en jacka över dem.

Abby bestämde sig för att låta alla sova, plockade upp deras enda öl och höll upp burken mot läpparna. Den var en särskild lila brygd, gjord för att fira kometen. Hon tog en liten klunk, som knappt fuktade hennes svullna tunga, blundade och njöt av den bleka vågen av smak. Hon ville kasta huvudet tillbaka och hälla i sig resten för att släcka sin kraftiga törst, men hon sparade resten till de andra.

Sedan gled hon ner på pianobänken bredvid fönstret för att hålla vakt. På himlen i öster bröt en stråle ljus genom den tjocka röken. Hon såg framsidor där hon en gång hade lekt, medan hon i tankarna spelade upp rösterna från grannar som hade dött under den lila månens natt. Hon hade vant sig vid den överväldigande förlusten av människor, som en gång hade varit en del av hennes liv.

Påskliljor blommade i trädgården nedanför fönstret. Snyftningen kom utan förvarning, tillsammans med tårar som Abby inte kunde tro att hon hade kvar. De rann nerför hennes kinder. Hon hade hjälpt sin mamma att plantera påskliljorna för tre år sedan.

Abbys känslor om sin mor var fortfarande oläkta. Hon och Jordan hade begravt pappa förra året. Tillsammans med Toucan hade de sörjt som en familj. Men mamma var här i huset, däruppe i sin säng, ostörd under det senaste året.

Jordan hade gått in i hennes sovrum. Mamma ser så fridfull ut. Gå till henne, Abby.

Abby höll fast vid en särskild bild i sitt huvud: hennes mamma på färjan till Castine Island, frisk och glad med sitt röda hår virvlandes i vinden, vinkandes från däck. Abby ville bevara det minnet av sin mor.

Gryningen kom och svepte bort skuggorna och hennes dystra tankar. Högt ogräs sköt upp ur sprickor i trottoaren och en matta av ek- och lönnlöv täckte gatan. Naturen höll på att kräva tillbaka staden. Abby undrade om Cambridge en dag skulle påminna om en uråldrig mayastad som slukats av djungel, eller om barn, med hjälp av de få återstående vuxna, skulle bevara och bygga upp staden på nytt.

Himlen ljusnade till en skinande grå, då vågor av svart rök kokade upp i fjärran. Röken var så tjock och svart att den skymde solen. Skulle denna brand förändra deras planer? Kunde de ta sig till flygplatsen via den rutt hon kände till, eller skulle de bli tvungna att hitta en annan väg?

Det och andra problem tyngde hennes tankar och snart stod inte Abby ut med att vara ensam, oavsett hur mycket de andra behövde vila. Hon såg upp och ner längs gatan en sista gång och vände sig sedan mot de sovande barnen.

Du, dags att stå upp. Abby tryckte handen mot Jordans axel. Återigen slog han undan hennes hand. Han levde upp till sitt rykte som en grinig björn i vinterdvala. Hon funderade på att släpa honom av soffan, vilket han förtjänade.

Dörrvredet på ytterdörren klickade och Abby stod som fastfrusen.

Hur dum kunde hon vara? Brads gäng hade vänt tillbaka. De hade iakttagit henne i fönstret hela tiden och rört på sig så fort hon gick därifrån.

Hennes hjärta dunkade. Hon sprang bort till Mandy och klämde hennes arm. Mandy slog upp ögonen. Abby höll upp ett finger mot munnen och pekade mot dörren.

Mandy förstod med en gång. Hon drog Timmys huvud närmare och placerade sin hand över hans mun. Schhh, viskade hon i hans öra.

Dörren gnisslade.

Abby höll upp fyra fingrar för att visa Mandy hur många barn de hade att slåss mot. Sedan höll hon upp ett finger för att visa att ett av barnen var ett monster. Mandy nickade och drog sin kniv ur dess fodral. Åsynen av den långa eggen fick Abby att rysa.

Mandy lade fodralet på golvet. Sedan klappade hon lätt på Timmy och pekade mot ett hörn i rummet för att få honom att ställa sig på säkert avstånd. Timmy stod kvar, beredd att ta sig an eventuella hot. Mandy drog ihop ögonen och såg på honom. Han blängde på henne och tassade sedan bort till hörnet.

När dörren stängdes fruktade Abby att gänget var inne.

Skulle hon försöka väcka Jordan? Om hon ropade nu skulle hon försätta dem alla i fara. Hon tog ett djupt andetag och fokuserade på hallen. Hennes dunkande hjärta överröstade alla ljud.

Mandy pressade sig mot väggen, beredd att attackera med plötslig styrka. Med ett fast grepp om kniven signalerade hon till Abby att ta en vid sväng. Abby ville inte gå för långt bort från Jordan, men litade på Mandys instinkter så hon gick och ställde sig bredvid pianot, där hon hade en bra sikt över hallen. Rörelse fångade hennes blick. Hon stelnade till. Timmy gick långsamt framåt.

När flickan med den gröna jackan kom runt hörnet höjde Mandy kniven och attackerade. I en enda rörelse vred hon på bålen och stötte bladet framåt.

Vänta, jag känner henne! ropade Abby.

Just när knivspetsen kom i kontakt med flickans jacka ryckte Mandy överraskat till. Hon öppnade handen och kniven föll till golvet.

Abby kastade sig om sin vän Mels hals och grät av lättnad.

KAPITEL TVÅ

Jordan hoppade till när motorcykeln startades. Hans huvud snurrade och han lade armen över soffryggen för att få stöd. Han var ensam i ett rum han kände alltför väl. Minnena kom tillbaka. Huset i Cambridge. Han hade växt upp här. När han var nio flyttade han till Castine Island med Abby, Toucan och pappa, medan mamma stannade kvar i Boston på grund av sitt jobb. Nu var mamma redo att förenas med familjen på ön.

Nej, alla vuxna, inklusive hans mor, hade dött för ett år sedan. Smärtan i hans hjärta var djup. I går kväll hade han funnit hennes kropp på övervåningen. För att ta farväl hade han sträckt ut sin arm och rört hennes arm under filten. Jordan knöt nävarna och grymtade, försökte tvinga bort de sorgsna minnena ur hjärnan.

Han hade ett svagt minne av deras ankomst. Abby hade hjälpt honom uppför trappan och in i huset. Hon hade lett honom till soffan. Han började minnas allt nu. Abby hade lämnat honom ensam i huset för att bege sig till flygplatsen och hämta piller. En sak tycktes säker. Hon måste ha lyckats, annars hade han inte kunnat ställa några frågor.

Jordan drog en lättnadens suck när han såg en improviserad säng av jackor på golvet. Var Abby ute på framsidan med personen på motorcykeln? Av någon anledning upprörde motorljudet honom.

A-Aaa ... Hans försök att ropa kvävdes i hans torra hals.

Han ville gå bort till fönstret, men med tanke på att hela rummet snurrade så skulle han ramla framstupa innan han hunnit ta mer än ett steg.

Han drog tröjärmen över ögonen och undrade om han hallucinerade. Det stod en ölburk på bordet. Han sträckte sig efter burken, men slog omkull den. Lila öl droppade över bordskanten. Han drog med tungan över det dammiga bordsskivan i ett gagnlöst försök att slicka upp ölen, men sjönk sedan ner på soffan och svor åt sig själv.

Motorcykelmotorn rusade. Jordan rodnade av ilska när han plötsligt kom ihåg gänget, som hade övergett honom och Abby i New Hampshire. Mandy, Jerry och deras ledare Kenny hade tagit dem från Portland till Boston för att få piller. Jordan skulle aldrig glömma ljudet av deras motorcyklar när de körde iväg och lämnade honom om Abby att dö vid sidan av vägen.

Han fick en hård klump i halsen när han såg knivfodralet på golvet. Han kände igen det med en gång. Han hade aldrig sett Mandy utan den långa kniven, som hängde vid hennes midja.

Hur kunde Mandy vara här? Och varför? Abby måste ha träffat på henne någonstans och erbjudit henne en plats att bo. Det var typiskt hans syster att vara så förlåtande. Det var också typiskt Abby att göra något så korkat.

En kall våg av rädsla sköljde över honom. Mandy kanske hade knivhuggit Abby. Hon var i stånd till det mesta. Han såg sig om i rummet och upptäckte tack och lov inget blod, men det innebar inte att Abby var utom fara.

Han reste upp, men tappade genast balansen och sjönk ner på ett knä. Han fäste blicken på en målning ovanför pianot. Det var en akvarell av segelbåtar i hamnen på Castine Island. Med målningen som ett visuellt ankare reste han sig upp och vacklade som om han hade druckit hela burken med öl, men han lyckades stå på fötterna.

Att gå bort till fönstret var ett slöseri med tid. Han kunde inte försvara Abby med sina ögon. Han behövde ett vapen.

Han gav sig iväg mot köket för att beväpna sig med en kniv. Yrsel och illamående sköljde över honom och han snubblade tre steg mot väggen mellan hallen och vardagsrummet. Därifrån, med axeln skrapandes mot väggen, hasade han sig ut i hallen, där han stannade upp för att ta sikte på sitt nästa mål: köksbänken. Om han kunde ta sig till köksbänken skulle han få stöd hela vägen till knivlådan. I lådan fanns en köttyxa som hans mamma hade använt för att hacka kyckling.

Han kastade sig framåt och tog tag i köksbänken. Hand över hand, steg för steg, tog han sig runt i köket. Förbi spisen, kryddskåpet, löklådan, brödrosten som låg på sidan, diskhon, ett trasigt glas, ett tomt flingpaket. Det kändes som en evighet innan

han slet upp knivlådan och svalde en snyftning. Köttyxan var borta. Förskärarknivarna likaså. Han insåg att lådan hade rensats på varje stor kniv.

Han plockade upp en skalkniv med ett smalt, åtta centimeter långt blad. Det var det vassaste föremålet i lådan. ’Bättre än ingenting’, tänkte han med en suck.

Med ett fast grepp om kniven tog han ett steg mot ytterdörren och vacklade till. Han viftade med armarna för att behålla balansen och svängde åt vänster. Han lutade sig åt sidan, krängde åt höger och kastade sig framåt. Med en krasch landade han på golvet, föll hårt på axeln.

Jordan reste sig upp på knä och kravlade i ett sicksackmönster för att undvika glasbitarna på golvet. När han nådde fram till dörren trevade han blint efter dörrvredet, men drog snabbt åt sig handen när handflatan upptäckte vasst glas i det krossade dörrfönstret. Blod rann nerför hans arm.

Han tog kniven i den skadade handen och klämde hårt om handtaget för att stoppa blodflödet. I en rörelse reste han sig och kastade upp dörren.

Jordie!

Han hoppade bakåt. Abby stod framför honom. Hennes kinder var insjunkna. Smuts täckte hennes solbrända hud. Hennes röda lockar slokade. Hon såg halvdöd ut. En ung pojke stod bredvid henne på verandan, tillsammans med en annan flicka i Abbys ålder. Flickan stirrade tomt framför sig som om hon var i chock och djup sorg speglade sig i hennes ögon.

Just då körde Mandy nerför Pearl Street på sin motorcykel.

Gjorde Mandy illa dig? slängde han ur sig.

Illa mig? Abby skakade på huvudet. Hon räddade våra liv.

Va? Kniven föll från hans hand och den nya pojken lunkade nerför trappstegen till trottoaren. Mandys gäng lämnade oss att dö, sade Jordan.

Hans syster såg på honom med orolig blick. Mandy gav oss piller.

Det som fick honom att flämta till av förvåning var Abbys ögon. För första gången på flera veckor var de klara och fyllda med optimism. Mandy måste ha lurat henne. Det spelar ingen roll vad hon gav oss. Vi borde inte lita på henne.

Abby sträckte fram handen och inspekterade skärsåret i hans hand. Det var omkring fem centimeter brett och gick nedanför hans tumme. Han grimaserade när hon kände med sitt finger efter främmande föremål, som glasbitar. Vi måste rengöra och binda om det där.

Vart tog Mandy vägen? frågade han.

Hon gömmer motorcykeln.

Hon är farlig, Abby.

Hon rynkade pannan. Det har hänt en massa som du måste veta.

Vilka är det där? frågade han och gestikulerade mot främlingarna.

Abby nickade åt pojken på trottoaren. Jag träffade Timmy på väg till flygplatsen, och du minns väl Mel?

Mel? Jordan tappade hakan. Var det här samma tjej som hade tagit nacksving på honom tills han bad om nåd? Mel Ladwick, Abbys bästa vän, som han älskade att reta och försöka springa fortare än, fast Mel alltid fångade honom. Hon sprang som ett lejon. Nu var Mel en skugga av sitt forna jag. Det var något allvarligt fel på henne.

Abby tog honom i armbågen. Kom, så går vi in i köket. Han motstod hennes försök att vända honom och klev förbi henne ut på verandan. Det var mörkt på himlen ovanför dem och ännu mörkare söderut. Grannskapet var tyst och öde. Jordan fick ett kusligt intryck av att en stor bomb hade exploderat och att alla hade flytt. Han hostade av röken och såg vaksamt ner längs gatan. Han visste inte varför Mandy gömde sin motorcykel och han brydde sig inte. Innan hon kom tillbaka var han tvungen att säga en sak eller två till sin syster om att lita på fel människor.

KAPITEL TRE