När den depressive entusiasten kom till byn

By Camilla Elcar

Det här är berättelsen om en ovanligt vanlig by i den del av Sverige som inte ens existerar på Google Maps. En man som i kyrkan döptes till Andreas, trots att hans far var ateist, åker från Täby, norr om Stockholm, otaliga mil ut i obygden. Andreas anses till en början vara lika tokig som hans egen farfar, som förövrigt kom på den briljanta idén att bygga rymdfarkoster av aluminiumfolie. Andreas drömmer om ett bättre liv. Men han måste få hjälp av hela byn för att förverkliga sitt projekt som både involverar Bondkakans dag och en jävligt vacker man som gärna dricker litervis med hemkokt hallonsaft.

Vad händer egentligen när en eldsjäl plötsligt vänder upp och ner på invånarnas vardag och vad händer när eldsjälen inte längre orkar brinna av sig själv? Det här är historien om kex, gräsklipparvagnar och om tanter som inte har något bättre för sig än att skjuta försvarslösa katter. Den centrala frågan, i denna berättelse, är i slutändanvem som står vid botten av Grand Canyons största spricka och fångar den som inte längre orkar stå på egna ben?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 4, 2014
• ISBN: 9789175692005

Book preview

Invigningen

Del I: Byborna

Kapitel 1

Albin Eriksson, mannen med korna

Albin Eriksson var byns enda kvarlevande bonde. När Albin var liten pojk hade det funnits tre större bondgårdar med mjölkproduktion och så Anderssons förstås som hade grisuppfödning. Fetaste grisarna i landet sades det. Kanske berodde det på att herr Andersson själv inte hade snålat med maten för egen del? Men nu var det bara Albin Erikssons bondgård kvar. 31 mjölkkor, fyra kvigor och en och annan kalv. Jonas hade flyttat till Stockholm, bodde i Södertälje med fru och barn, så någon fjärde generation med bönder i byn skulle det inte bli. Albin och Eva hade varit nere och hälsat på i huvudstaden. Det var ju trevligt med barnbarnen och så men det var ännu trevligare när de klev av planet i Luleå och kunde åka hem. Hem till byn. Det var tio år sedan nu. Albin mindes det fortfarande med fasa i bröstet.

Albin skulle kanske inte ha kunnat erinra sig vad han åt till frukost den dagen om det nu inte vore så att han alltid åt tre knäckebrödssmörgåsar med ett ägg skuret i äggskäraren samt två koppar kaffe. Men om han hade varit en sådan där som varierade sig ibland så hade han nog inte kommit håg en sådan sak. Men han mindes desto bättre var han befann sig när flygplanen kraschade in i World Trade Center. Det var precis efter eftermiddagsfika, då han drack sin sjunde kopp kaffe och TV:n i vardagsrummet skrålade av desperation från amerikaner som skrek av förtvivlan och chock. Albin kom även ihåg när han hörde om mordet på Olof Palme. Det var Jonas som kom springandes i bara strumplästen, över gårdsplanen ner mot lagårn, förbi den ilskna baggen som gjorde ett utfall mot pojken och dundrade hårt in i staketet.

- Pappa, pappa, ministern är död, skrek Jonas till Albin som precis var i färd med att stänga dörren till sitt livsverk.

Albin hade väl aldrig varit särskilt politisk, men det var ändå synd och skam att sådant där fick försiggå i trygga Sverige. Fast det är klart, det var ju förstås i Stockholm.

Lika väl skulle han alltså komma ihåg denna dag. Han hade precis utfodrat korna med ensilage, mjölkningen var över för kvällen och han såg fram emot den åttonde koppen kaffe. Lugnt och skönt skulle det bli, för Eva var och hälsade på systern sin i grannbyn, fem mil därifrån, vilket innebar att det denna kväll varken skulle tjatas om snön som tyngde på taket eller om huruvida Bengt-Görans dotter verkligen var på tjocken och i sådant fall med vem? Han duschade av sig i omklädningsrummet och tog en sista titt på fotot som hängde på väggen ovanför bänken med de rena kläderna som Eva lagt fram innan hon begav sig iväg. Där stod han, farfar Sven på det gulnade, svartvita fotot med ena armen längs kroppen och den andra stödjandes mot en fransyska och då menade Albin inte en kvinna utan köttet som satt fast på kossan intill Sven. Kossan hette förmodligen Rosa, Alma, eller något liknande. Det var annat på den tiden. I dag hette de alltid likadant som sin mor för att man lättare skulle kunna följa varifrån kvigan kom ifrån, ifall man nu skulle glömma det. Men egentligen så hade de inga namn längre. Albins bästa mjölkko var 102:an, snäppet bättre än 106:an och 122:an skulle inom kort skickas på slakt. Albin stod ett tag och förlorade sig i sina funderingar när ljuset från vad som föreföll sig vara strålkastare svepte in i rummet genom den smutsiga fönsterrutan i omklädningsrummet. Albin slet snabbt på sig både byxor och flanellskjorta, drog på sig raggsockor och vinterstövlar, innan han öppnade dörren för att se vad som pågick. Senare inne i sitt eget kök önskade han dock att han hade stannat kvar i ladugården, låst dörren och gömt sig. För inget gott kunde komma ur det där.

Det där stod på gårdsplanen, bredvid en skinande silvrig BMW X5. Där och då borde Albin ha anat oråd. Att fläka upp sig på det där viset var inget man gjorde norr om Sundsvall. Hade mannen i kostym istället precis klivit av en sprillans ny Summit iförd skoteroverall så hade han nog förtjänat mer respekt till att börja med. Albin brukade säga att en man utan skoter är som luktfri skit i hörnet, inget man vill sträva efter helt enkelt, varför man nu skulle vilja skita i hörnet var väl en annan fråga? Albin Eriksson resonerade som så, att om man ändå ska skita i hörnet så är det nog bäst att det luktar, annars vet man ju aldrig vad det är, eller var.

Kapitel 2

Ebba, kvinnan som kallades Britt

Ebba eller Britt eller vad man nu valde att kalla henne, stod bakom gardinen i fönstret som vette mot Erikssons. Ebba föredrog ändå Ebba. Det var det namn som hennes kära mor och far en gång hade döpt henne till. Det var också det namn som stod i hennes pass och det namn som det vuxna barnet numera kallade henne, efter den där incidenten med hunden. Det var egentligen inte så märkvärdigt det där med hunden. Ebba eller Britt kunde egentligen inte förstå varför det blev ett sådant liv när Annika och karln hennes kom hem från Playa del Inglés. De hade varit på solsemester och hade fått rå om varandra i två hela veckor utan den där byrackan som inte gjorde annat än att skälla. Det var inte så att Britt-Ebba ogillade djur, inte direkt. Hon fann dem bara inte speciellt tilltalande. Hon försökte övertyga Annika och karln hennes att hunden hade det bättre nu, han sprang säkert omkring i sin hundhimmel och skällde bäst han ville. Annika hade påpekat med alldeles för mycket ilska i rösten att hunden faktiskt var en tik, endast sex månader gammal och hade, om hon inte blivit skjuten och nedgrävd i skogen, nog haft det bättre i denna värld. Annika hämtade sig inte riktigt efter hundincidenten och Britt-Ebba var inte längre mamma utan bara kort och gott Ebba, i alla fall de gånger som hon blev omtalad. Ebba trodde inte ett dugg på att Annika faktiskt uttalade orden Hälsa Ebba i slutet på varje telefonsamtal som Karl-Gunnar tog emot.

Karl-Gunnar satt tyst i gungstolen och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka. Ända sedan han slutat arbeta hade det bara gått utför med honom. Minnet var inte längre vad det brukade vara och han sov mest hela tiden. Britt-Ebba eller bara Britt tog hand om honom som den goda hustru hon ändå var, även om besvikelsen inom henne mer och mer börjat övergå till bitterhet. Det var ju nu de skulle ha tid för varandra, det var ju nu de skulle resa. Resa till brittiska öarna, beta av stad för stad, Manchester, Glasgow, London, Leeds, Bristol och Birmingham. Alla ställen som hon hade drömt om så länge. Gå runt bland de stora stenblocken i Stonehenge och åka runt i de röda tvåvåningsbussarna.

Alla drömmar hade grusats av det faktum att Karl-Gunnar levde för sitt jobb och stannade kvar där trots att hans 65-årsdag sedan länge hade passerat.

- Ge ungdomarna en chans till arbete, hade Britt-Ebba osjälviskt vädjat till sin man. Men inte. Det var först när ledningen för sågverket inte längre kunde ha kvar honom vid de farliga maskinerna eftersom han allt mer började glömma hur man använde dem och inte gjorde det saken bättre att datorerna i rask takt tog över alla de arbetsuppgifter som utgjorde Karl-Gunnars levebröd. Så med hatten i handen, eller snarare pälsmössan, skickades han hem med goda vitsord som skulle begravas i den alltmer glömske mannens inre.

Britt eller Ebba stod alltså i fönstret första gången hon såg dem, eller honom, mannen. Hon gömde sig försiktigt bakom den solblekta gardinen av lin som en gång förmodligen hade varit blå. Inte var det väl Jonas som kommit för att hälsa på sin kära mor och far? Nej, sist Ebba hade sett honom var han betydligt kortare och lite smått lönnfet och körde en gammal risig Volvo. Hur den Volvon hade kunnat ta sig ända från storstaden upp till Norrland var en gåta för Ebba. Mannen i den fina, gråaktiga kostymen vinkade ner mot Erikssons ladugård. Sekunder passerade innan hon kunde se en äldre man komma knallandes upp emot boningshuset och den silverfärgade lyxbilen. Ebba tryckte sig snabbt mot väggen intill fönstret. Albin fick inte se henne, vad skulle han tänka om han såg henne spionerandes som någon gammal ensam kärring utan eget liv? Ebba ställde sig på knä med en viss osäkerhet om huruvida hon skulle kunna ta sig upp igen på sina åldrade ben. Men nu stod hon iallafall på knä bakom den terrakottafärgade blomkrukan och spanande. Hon rättade till glasögonen och kisade för att kunna se bättre. Mannen talade med Albin, Albin vred och vände på sig och stod mittemot mannen, men ändå med hela kroppen halvt bortvänd i riktning mot förstutrappan. Mannen talade med utsträckta armar, förklarade och pekade. Albin tog ännu ett steg mot sitt hus för att i nästa sekund peka med utsträckt arm vidare ner mot byn. Någon som förmodligen bara ville ha vägbeskrivning tänkte Britt-Ebba när hon på svaga ben hävde sig upp på fötter via oljeelementet under fönstret. Hon reste sig upp och fann sig själv stå öga mot öga med Albin Eriksson precis innan han vinkade till henne. Hon vinkade tillbaka, log lite förstrött samtidigt som hon såg lyxbilen fortsätta ner mot byn. Det var mörkt ute och Karl-Gunnar envisades med att ha alla lampor tända, även den stora takplafonden med dagsljuslampan i. Visst var det pinsamt att bli upptäckt men det kunde ju ha varit något viktigt hon hade bevittnat, ett mord, eller ett rån eller bådadera, vem visste egentligen vad som försiggick på andra sidan staketet? Britt, som alla kallade henne eftersom hon hade svårt att sluta prata om allt som hade med Storbritannien att göra, satte sig ner i fåtöljen och slog på Tv:n för att invänta Antikrundan som började direkt efter Rapport.

Kapitel 3

Andreas, mannen i kostym med drömmen om Norrland

Mannen i den stora silvriga BMW:n bromsade försiktigt in på den smala byavägen för att låta några barn med hockeyklubbor hämta sin puck och plocka bort målet från vägen. Minuter passerade innan mannen kunde köra vidare. Kvinnan som snarkade ljudligt på passagerarsidan vaknade flyktigt till, innan hon åter föll i sömn. Sebastian spelade på sin Iphone i baksätet. Mannen visste att han spelade trots att han hade hörlurar på sig eftersom hans högra pekfinger rörde sig vilt över skärmen på den upplysta telefonen. Lilla Ingrid sov dock. Hon hade sovit de senaste två timmarna. De hade stannat på en vägkrog och ätit souvas med potatismos och lingonsylt, maten som skulle bli en del av deras nya liv. Ja, eller snarare så var det mannen som kallades Andreas, som ätit den norrländska kulinariteten. Hans fru Beatrice och barnen hade ätit skrovmål, det vill säga flottiga hamburgare med lika flottiga pommes frites ackompanjerat av flottig dressing i en klump, nedslabbat på den övriga hundmaten.

Andreas svängde ner till vänster längs en snötäckt stig som inte riktigt var tillräckligt bred för hans nya bil. Grankvistar drog längs med sidan av bilen och han försökte köra så sakta som möjligt för att inte repa lacken. Det här var det första han skulle göra tänkte han, klippa av kvistarna, eller såga eller vad man nu gjorde. Ett hus tornade upp sig framför honom och han försökte försiktigt väcka Beatrice som inte hade för avsikt att vakna än. Huset var vitt med smutsvita knutar. Det såg nästan fallfärdigt ut. Vad hade han gett sig in på? I farfars brev hade det trillat ut en bild som Andreas sedermera hade satt upp på kylskåpet hemma i lägenheten i Täby. Men fotot på huset hade varit gammalt. Riktigt hur gammalt hade han nog inte förstått förrän han nu satt i sin bil framför det som en gång hade varit samma hus. På fotot hade en liten pojke sprungit omkring på gräsmattan. Andreas hade antagit att det måste ha varit hans egen pappa, men började mer och mer förstå att pojken på bilden förmodligen var farfar själv. En farfar som varit frånvarande hela Andreas liv, men som tydligen ändå vetat om att sonsonen fanns. Brevet hade kommit ett halvår tidigare. Andreas som varit mitt uppe i karriären hade precis förlorat sin far. Allting hade rämnat, allt kändes förbi, det var då det kom, brevet, med ett löfte om en annan värld, en ny värld där även människor som Andreas kunde hitta tillbaka till livet. Beatrice klev plötsligt ut ur bilen utan att Andreas ens märkt att hon hade vaknat. Hon var sådan, hans Beatrice, snabb, handlingskraftig och när man minst anade det så sov hon plötsligt. Han älskade det hos henne, hennes sätt att kunna koppla av och koppla bort de mest oroväckande situationer, som exempelvis att bryta upp från allt som man känner till och börja om på en plats där husen hinner ramla ner av sig själva, istället för att rivas och byggas om till gigantiska parkeringar och luxuösa lägenhetskomplex för de med mer pengar än förstånd.

Mannen som döpts till Andreas, trots att hans far var ateist, öppnade försiktigt förardörren och tog ett djupt andetag. Det var nu det hände, det var nu hans liv skulle börja på riktigt, det var nu han äntligen skulle känna sig hemma.

Kapitel 4

Alla bra byar behöver en bra kommunikatör

Eva smög försiktigt uppför trappan och innan hon tryckte ner handtaget till ytterdörren tittade hon ner mot ladugården bara för att förvissa sig om att det var lugnt och tyst där inne. Det hände ju ibland att någon ko fick för sig att kalva mitt i natten, men då brukade det råma och låta därinne som om någon höll på att dö. Eva förstod korna, det gjorde ont att föda, riktigt ont, men det var det värt för man fick ju ett barn av det hela, eller en kalv beroende på vem det var som födde. Men de stackars korna fick ju aldrig behålla sina barn. Eva tyckte inte om just den delen med att vara bonde, att ta en mors barn. Tänk om någon hade skickat Jonas på slakt. Nej, nu fick det räcka med dumma funderingar, tänkte Eva sekunden innan hon tryckte ner handtaget och upptäckte att dörren var låst. Låst, dörren var nästan aldrig låst. Eva tittade på sitt armbandsur i pläterat guld som hon fått av sin man på sin 50-årsdag. Klockan var halv tolv och ytterdörren var låst. De hade haft en ringklocka när Jonas var liten, men eftersom de vuxna i den lilla familjen blev smått tokiga på den lilla fyraåringen som envist tryckte på den vita knappen i tid och otid så blev de tvungna att göra sig av med antingen knappen eller barnet. Nu bodde Jonas i lägenhet på tredje våningen i Södertälje och hade sin egen ringklocka. Eva ryckte i handtaget samtidigt som tankarna rusade genom huvudet, hade det hänt något med Albin, låg han på sjukhuset, eller låg han kanske rånmördad i skogen intill med halsen avskuren? Nej då, lugnade sig Eva, då hade han ju inte kunnat låsa dörren. Mer än så hann hon inte tänka innan hon hörde ett släpande ljud från insidan, som om en väldigt trött man, som snart skulle stiga upp och jobba gick mot dörren med trötta steg i filttofflor på ett kallt golv. Eva hade tjatat om att installera golvvärme, det var ju så skönt att sätta ner fötterna på ett varmt golv och inte blev de ju yngre heller. Snart var det försent att börja med någon form av renovering, snart skulle de ju sitta på Sörgården och ruttna