Innuendo

By Karl Eidem

"Innuendo" är en nervkittlande deckare av den mycket populära spänningsförfattaren Karl Eidem.Greta Grossman är verksam som privatdetektiv i Stockholm. Hon är van vid att spionera i trappuppgångar och tjuvlyssna på hemliga samtal på restauranger och barer. Hennes byrå Tegra tar sig primärt an otrohetsfall, men när hon kontaktas av en högt uppsatt polischef om försvunna barn i en avlägsen stad kan hon inte tacka nej till uppdraget.Fallet präglas av underliga detaljer och spåren efter barnen leder till en skog belägen utanför staden. Den lokala poliskåren har inte bara kört fast, det finns dessutom en misstanke om att någon på insidan har ett finger med i spelet. När Greta accepterar uppdraget och sätter sig på tåget till den främmande staden har hon ingen aning om att hon är på väg mot ett komplicerat trassel av lögner, blindspår och ondska.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 21, 2023
• ISBN: 9788727076539

Book preview

Karl Eidem

Innuendo

SAGA Egmont

Innuendo

Omslagsfoto: Shutterstock och Unsplash

Copyright © 2023 Karl Eidem och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727076539

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

"I've been mad for fucking years

Absolutely years, been over the edge for yonks

Been working me buns off for bands

I've always been mad, I know I've been mad

Like the most of us have

Very hard to explain why you're mad

Even if you're not mad"

Pink Floyd

"There is a crack in everything

That’s how the light gets in."

Leonard Cohen

DEL 1: BARNSKOGEN

Prolog

Undergången är nära! Dödsängeln är på väg hitåt, hon är redan utsänd och kommer snart som ett tecken, och då vet vi hur bråttom det är.

Sektledaren stod bakom en skärm av tyg och talade till sina undersåtar.

Bara ett fåtal visste vem han verkligen var. De var svurna till tystnad genom en rad ritualer och signaturer med både psykologisk och juridisk effekt.

Jag är en budbärare, dödsängelns budbärare. Vem jag är, det är helt ointressant för er. Jag förmedlar det som jag hört. Tecknen är ovedersägliga för den som kan tyda dem. En ny sol och en ny måne är i antågande. Vi är på väg till en helt annan plats!

Ja, ja, det är sant! utropade någon. Profeten talar inte osanning.

Åhörarna blev alltmer hänförda i takt med att sektledaren blev mer högljudd och profeterande. Endast en ung man som stod i ett hörn skruvade obekvämt på sig.

Det är ju inte så att undergången är okänd för oss, fortsatte sektledaren. Alla som vill ha kunskapen behöver bara läsa i de heliga böckerna. Men vi är förberedda, vi vet hur vi ska leva, vi har tjänat ihop till räddningen. När K3 går under, och det kommer att ske, eftersom det är förutspått, överlever vi…

Amen, amen! ropade de församlade.

Den unge mannen blev allt blekare. Han ville därifrån. Han hade bestämt sig, han skulle lämna sekten.

Jag lämnar er nu men vi ses snart igen, då kommer jag berätta mer för er om allt som måste hända. Allt som vi tillsammans måste göra.

Snabbt lämnade sektledaren sin plats bakom skärmen, så att den unge mannen fick en skymt av honom. Han bar en ansiktsmask och lämnade lokalen genom en bakdörr och hoppade in i en väntande bil.

Medan de församlade fortfarande bad och nickade instämmande bytte han kläder i baksätet.

När bilen stannade i centrala K3 klev han ur den som en ny man.

DAG 1.

Augusti, 2035

När Greta Grossman såg sin spegelbild i fönstret påminde den henne om en av de gamla stumfilmerna, där ansiktsuttrycken var övertydliga för att uttrycka en viss känsla. Utan språk och färger fanns inga mellanlägen för att förmedla känslor. Förenklingen var nödvändig för att publiken skulle förstå vad som menades. Hon formade läpparna till ett leende och ändrade det sedan till en hopsnörpt mun. Det som syntes av hennes ansikte var endimensionellt och just stumt. Lockbete? Greta undrade om hon kallats till platsen som kallades för K3 för att agera lockbete.

Regnet hamrade mot tågfönstret och suddade snabbt ut bilden av henne. För bara två dagar sedan hade hon suttit med den nedstämda polismästaren Klara Johansson på Centralen i Stockholm och druckit kaffe, diskuterat händelserna och till slut accepterat uppdraget. Klara var i sextioårsåldern, synbart nedtyngd, med det långa håret uppsatt i en knut, och med rynkor redan på väg.

Vi behöver din hjälp, hade hon vädjat till Greta. Jag gillar inte det som händer.

Greta var på väg till staden, brottsplatsen. Det blåste hårt och himlen var lila, på gränsen till svart. Alla var i och för sig vana vid stormarna nuförtiden. Klimatet försämrades snabbt. Expresståget sprängde vidare genom skogarna mot sitt mål.

K3 låg på en slätt mitt i landet. Namngivningen av de nya städerna var funktionell och teknokratisk. En bokstav och en siffra räckte. Systemet gjorde dessutom att fler städer kunde läggas till vid behov: K4, K5 och så vidare. När nomenklaturen genomfördes hade en del protester hörts. Byggprojekten var omänskliga, sades det. Tack vare den ofrånkomliga normaliseringsprocessen brydde sig ingen längre om saken.

Städernas namn blev vedertagna.

Vädret försämrades drastiskt under resans gång. Greta kunde inte låta bli att undra över symboliken. I Stockholm sken solen ännu när hon klev på tåget, ensam. Ingen hade kommit för att vinka av henne. Huruvida hon var iakttagen på perrongen visste hon inte. Det föll henne inte in att se sig omkring för att undersöka saken. Hon var privatdetektiv, inte polis, och van vid att ligga steget före objekten för sin utredning.

I kupéns halvdunkel begrundade hon sin situation. Hon hade haft gott om tid på sig att fundera vidare på de försvunna barnen i K3 och den totala bristen på spår efter dem. Hur avhumaniserad K3 än var gav barn liv åt platser, människor och relationer.

Att röva bort dem var emot alla spelregler.

Greta såg sig i fönsterspegeln igen. Hon var 30 år gammal och hade sitt röda hår utsläppt. Hon var av medellängd och hade stora, runda ögon. Hon var attraktiv utan att vara direkt bildskön, snarare fulsnygg, precis som en stumfilmsstjärna, intressant. Den ljusa hyn fick håret att framstå som ännu rödare än det verkligen var. Fräknarna framträdde på sommaren.

Tankarna avbröts av att en våldsam åskknall ekade över det framrusande landskapet. Kort därefter lyste blixten upp hela kupén. I sina händer höll hon ett brev. Hon kunde höra Klara Johanssons ansträngda andetag tränga igenom hennes tankar för att få komma till tals.

"Hjälp mig, hjälp mig…!"

Klara var under hårt tryck från sina överordnade, och hade författat ett kort anställningsavtal på Gretas begäran. Gretas revisor brukade vilja ha det. Brevet beskrev uppdraget i korthet, villkoren, samt de legala aspekterna. Greta hade läst det flera gånger och lade undan det, utan att läsa de avslutande fraserna. Hon undrade om Klara själv hade författat det. Språket var byråkratiskt och oinspirerande. Frågan om kompensation bekymrade henne inte. Sådant gick att lösa. I normala fall tog hon 1000:- per timme, och en startavgift på 10000:- (som avräknades mot den ackumulerade timpenningen). Till vissa kunder föreslog hon dessutom en diskretionär så kallad success-fee, en framgångspeng, att betalas om de var nöjda utöver förväntan. I vissa fall hade detta genererat en större peng än totalkostnaden för alla nedlagda timmar.

För vissa kunder var det viktigaste att känna att de styrde kompensationen, inte att de minimerade den.

Med dessa betalningsmodeller hade hon tjänat bra pengar på sin verksamhet under de senaste åren, och inte alls tagit ställning till uppdraget i K3 utifrån dess ersättningsnivå. Hon skulle ha gjort uppdraget i K3 pro bono, gratis, om hon fått frågan. Hon ville lösa brottet och hon var, trots allt, nyfiken på de nya städerna. Hon hade hittills aldrig besökt dem.

Idén, eller impulsen, att bli privatdetektiv var hennes egen. Hon ville inte bli polis, men drömde om att lösa brott, för att det var en utmaning och för att det kunde hjälpa oskyldiga offer. Dessutom var detektivarbetet inte särskilt konkurrensutsatt. Detektiverna var få till antalet i Stockholm. Antagligen kunde man bygga en affär runt det, hade hon resonerat. Denna detalj verkade petig i ljuset av att hon redan var förmögen, men för henne var det viktigt. Om det gick runt ekonomiskt var det för att det fanns ett verkligt behov av tjänsten. Det var mer än en låtsaslek. Det var på riktigt.

Frågan om Gretas falska identitet i K3 var mer komplicerad än vad hon var van vid. Hon älskade att använda peruker och kostymer när hon arbetade, men en simpel förklädnad skulle inte duga den här gången, i synnerhet inte om hon skulle ta sig runt i staden tillsammans med poliserna. En ramhistoria, eller en så kallad legend, behövdes. Hon kom till K3 som småskollärare. Initialt hade hon kallat sin detektivbyrå i Gamla Stan för Femme Fatale och bara tagit sig an otrohetsfall. Denna strategi hade emellertid skickat helt fel signaler, i synnerhet med tanke på hur hon såg ut: attraktiv och eldig i sitt röda hår. Vissa kunder hade fått för sig saker om henne och om samarbetet som de inte borde. Greta bytte namn på sin byrå till Tegra, vilket var ett enkelt anagram av hennes namn, breddade tjänsteerbjudandet och hamnade mitt i det som senare skulle kallas för Vattenfallet, det uppdrag som gjort henne känd i poliskretsar och till slut lett till att hon nu satt på tåget till K3.

Polismästarens berättelse om brotten hade väckt ett antal frågor, men ingen av dem kunde besvaras på avstånd. Svaren fanns på platsen. Det var så hon jobbade. Lösningen fanns där i K3, i de förstulna ögonkasten och borttrampade (och borttappade) spåren, bland de underliga förklaringarna och bortförklaringarna, på de försvunna videofilmerna, och mitt i de oväntade ordvändningarna. Fallet och dess olika aspekter måste upplevas, tas isär och sedan sammanfogas. Det var hennes metod, att låta platsen göra en del av arbetet åt henne. Att göra sig själv till en del av platsen, tills den började tala till henne. "Jag är metoden", brukade hon svara på frågan om vilken metod hon använde i sitt arbete.

De flesta av fallen handlade fortfarande om påstådd otrohet. Hon skuggade de utpekade personerna, tillbringade tid i släckta trappuppgångar och på kaféer, stod utanför byggnader och såg lampan i sovrummet släckas. Många trodde att detektivarbete var i huvudsak en intellektuell aktivitet, men Greta såg det som något kroppsligt. När fallen började gå mot sin lösning och upplösning kände hon det i sina ben och muskler.

Som vanligt reste hon i yogabyxor, som satt ledigt och följsamt på kroppen. Hon avskydde kläder som begränsade henne. Både kroppen och tanken behövde frihet för att expandera, avtäcka och till slut nå fram till sanningen om vad som skett. Hennes blick föll på brevet igen, och på hennes egna understrykningar.

Klaras tanke var att Greta skulle bidra med något som stadens egen poliskår inte kunde, eller inte ville, se. Att poliserna var inblandade i brotten var givetvis en grov anklagelse. Eftersom Greta inte visste något mer om undersökningen än det hon hört av Klara var det ingen idé att spekulera om saken. Bättre att först lyssna på vad polisen gjort och inte gjort, bekanta sig med platsen och därefter börja bygga teorier.

Före avresan hade Greta forskat runt varför barn försvinner. Kunde de ha rymt, till exempel? Enligt officiell statistik om det tragiska ämnet försvann barn endera för att de själva rymde, eller för att någon av deras föräldrar förde bort dem mot deras vilja. Andra skäl till barns plötsliga försvinnande var ytterst ovanliga. Det var, enligt en forskningsrapport, som om barns existens omfattades av en tyst överenskommelse, en form av tabu.

Man rövade inte bort andras barn.

Landskapet hade ändrat karaktär och blivit både ensligt, typiskt svensk glesbygd, och mer skogigt. Mellan varje hus passerade minst en kvart av framrusande expresståg.

Detta avlånga land…

Hon måste få träffa föräldrarna, prata med dem, se dem i ögonen och studera deras reaktioner. De kunde inte frikännas utan vidare. Hon skulle besöka barnens skola, platsen där de senast siktades före försvinnandet, och få tillgång till deras jämnåriga vänner där. På ett eller annat sätt hade skolan något med fallet att göra, om inte annat så för att det var den gemensamma nämnaren mellan barnen. De gick i samma skola och försvann på vägen därifrån. Polisen hade insisterat på att Greta placerades där, även om Klara antytt att meningarna om detta gått isär inom den lokala poliskåren. Vissa ville fokusera på andra platser och spår än just det som skolan representerade.

Ska du till K3? frågade resenären intill henne plötsligt och bröt därmed tystnaden.

Kvinnan hade långt rött hår, inte olikt hennes eget. Uppmanande såg hon rätt in i Gretas ögon. De två hade inte bytt ett ord med varandra hittills under resan. Greta uppfattade närmandet som lite väl abrupt. Hon nickade avvaktande mot den påflugna kvinnan.

Det stämmer, jag ska till K3. Snart där…, tillade hon och tittade på klockan.

Greta hade fönsterplatsen och betraktade sin spegelbild igen, bortvänd, samtidigt som hon lyssnade. Det långa håret, den smala näsan och de stora, mörka ögonen tittade tillbaka på henne.

På nytt den där stumfilmskänslan.

Bor ni där då? fortsatte kvinnan. Har ni varit på besök i Stockholm?

Nej, inte alls. Jag ska till K3 på ett uppdrag. Jag bor i Stockholm.

"Verkligen!? Ett uppdrag i K3? Det låter intressant, och ovanligt. Är du vetenskapsman? Eller kanske stadsplanerare?"

Greta granskade henne.

Nej, ingetdera, jag är faktiskt lärare.

Å, då förstår jag, du är lärare. Handlar det alltså om de försvunna barnen då? Ska du trösta föräldrarna? Det måste vara förfärligt för dem.

Kvinnan verkade inte helt intelligent. Hon pratade hastigt och osammanhängande, som om hon var nervös.

Jag ska stödja barn på skolan med inlärningsproblem, sade Greta, och låtsades som om hon inte hört frågan om de försvunna barnen. Hon höll sig till det överenskomna manuset. Det är vanligt förekommande, att erbjuda stödundervisning alltså.

Jag fattar.

Uppenbarligen hade saken börjat läcka redan i staden, precis som Klara befarat att den skulle. Media gick inte att kontrollera. Idén med en falsk identitet var kanske inte så tokig trots allt. Det skulle inte skydda henne helt, men åtminstone hjälpa henne att undvika en del jobbiga frågor.

Jag förstår, sade kvinnan igen. Ja, lycka till då, med vad det nu än är som du ska göra i K3! Jag litar på dig.

Tack! sade Greta. Jag ska som sagt vara lärare och jag har hört mycket gott om skolan, utöver det som nyligen skett och som är hemskt. Bor du själv i K3?

Nej, inte alls, jag bor i Falun, så jag går av efter dig. Jag klarar inte av de här nya städerna. De är så själlösa. Folk gör bara en massa dumheter. Om jag somnar så får du väcka mig, eller bara kliva över, helt enkelt…

Ja, vi löser det, sade Greta och vände sig mot fönstret igen, för att studera sin spegelbild och markera att konversationen var över, åtminstone för denna gång. Den rödhåriga kvinnan intill henne kändes närgången. Samtidigt hade hon viss förståelse för att händelserna upprörde. Det var otäckt med försvunna barn. Brott mot vuxna gick på något sätt att acceptera. Men inte mot barn.

För att isolera sig mot ytterligare konversationsförsök satte hon på sig hörlurarna och försjönk i gruppen The Clash. Musiken talade till hennes rebelliska sida, intentionen att trotsa konventionerna och göra som man ville, vad kostnaden för det än blev. Som privatdetektiv arbetade hon utanför de etablerade kanalerna. Hon var varken polis eller brandkår eller sjukvård. Det var ett jobb för en outsider. Till tonerna av musiken dåsade hon till i den varma kupén. Skönt att få lämna Stockholm bakom sig, var hennes sista tanke innan hon somnade. Det fanns inget som hon saknade där just nu. K3 må vara en själlös oroshärd, men den representerade också en möjlighet för henne. Hon visste bara inte vilken.

Mannen tog emot det krypterade meddelandet på sin telefon och skrattade högt när han läst det. Det var så värdefullt att ha ögon och öron överallt. Hans källa inom polisen hade informerat om den kommande besökaren till K3. Efter samtal med sin ansvarige chef för aktiviteter inom K3 hade de kommit överens om att övervaka henne redan från dag ett, och gett en kvinnlig medlem i uppdrag att befinna sig på tåget. Det gällde från och med nu att ligga steget före. Att Greta Grossman skulle arbeta på skolan visste de redan, tack vare källan inom polisen. Rollen som hjälplärare var hennes inte särskilt övertygande alibi. Egentligen var hon privatdetektiv i Stockholm.

Sektledaren reste sig från skrivbordet och såg ut genom fönstret. En obetydlig kvinna från Stockholm skulle inte få stoppa honom, inte på några villkor. Hade han kommit så här långt skulle ingen få stoppa honom. Hans makt och framgång var nära fullkomliga nu. Han var som Jesus, Mohammed, Moses och andra profeter, fast större, eftersom han fortfarande levde och de var döda. Detta var hans tidevarv, när sanningen skulle uppenbaras och bekräfta hans profetia. Alla hinder måste undanröjas. Johannes hade haft rätt hela tiden.

Inte ens hans källa inom polisen kunde emellertid förutse utredningens alla vändningar. På den punkten fick de förlita sig på löpande information. Det var dynamiskt, precis som i krig. Det viktigaste var att de hade barnen. Det var nödvändigt och alla de som var inblandade förstod det. Men de kunde förstöra för Greta Grossman utan att avslöja sig. De kunde göra livet i staden svårt för henne.

Det bästa vore om hon återvände till Stockholm så snart som möjligt, och med ogjort ärende.

Medan Greta Grossman sov vidare i sin stol skenade landskapet förbi utanför fönstren. Hennes förväntningar på K3 var låga, baserat på vad hon läst och hört. Staden var nyligen uppförd. Bostadspriserna i de etablerade storstäderna hade fortsatt att skena, och nationen behövde snabbt etablera billigare alternativ för boende, i synnerhet som energipriserna fortsatte att stiga. Nya städer anlades kontinuerligt på regeringens direktiv.

De nya städerna var enkla, men funktionella. Allt som behövdes för medborgarna fanns nära till hands. Greta kände ingen som bodde där. Det var inte hennes gäng. K3 var belägen på en stor slätt, ett par mil ifrån Falun i mellersta Sverige. Den glest befolkade landsändan, långt ifrån kusten, var en passande plats för den nya staden. Marken var billig och protesterna mot ny bebyggelse få. Rådjur och älg letade sig dock fortfarande in i staden. De hade inte hängt med i utvecklingen och trodde fortfarande att K3 var inom deras revir. Vilket det delvis var.

På grund av sin unga ålder saknade K3 helt kultur och egen historia. Här fanns inga statyer, ruiner eller gamla slott, utan bara nybyggda, gemensamma inrättningar såsom ett medborgarcentrum och en stor sportanläggning med ett badhus, samt förstås skolor, brandstationer och en tågstation. Ett begränsat spårvagnsnät fraktade medborgarna mellan bostäder och arbetsplatser. Att bygga en tunnelbana vore alltför dyrt.

Soptömning var ett problem i staden. Osorterade sopor samlades framför trappuppgångarna och till och med på trottoarerna och gatorna. Det var oklart om det berodde på budgetbrist eller inkompetens, eller både och.

Såvitt Greta förstod av det hon läst så var den enda arkitektoniska extravagansen i K3 ett högt klocktorn mitt i staden, som höll tiden åt medborgarna. En gång i timmen ropade det ut sin nyhet, med klangen från en förinspelad klocka. Tornet hade fyra stora urtavlor, en i vart väderstreck. Invid stadens bebyggelse bredde en stor, namnlös skog ut sig norrut och västerut. Detta var kanske brottsplatsen. Något sådant hade antytts i Klaras rapportering. Polisen hade vissa bevis för att barnen förts ut i skogen mot sin vilja.

Bebyggelsen i K3 kunde enklast beskrivas som enformig (enligt en utförlig artikel om de nya städerna i Wikipedia). Den dominerades av långa, rätvinkliga huskroppar, och påminde därvid mest om ett så kallat miljonprogram. Befolkningen uppskattades till ungefär 50 000 personer, men det fanns kapacitet i K3 för minst det dubbla, vilket innebar att många lägenheter i staden stod tomma, i väntan på fortsatt inflyttning, både från inrikes och utrikes.

Utanför bostadsområdena, men innanför det stängsel som omgärdade K3, fanns ett par naturområden, med löpspår och utegym. Om skogen i anslutning till K3 fanns inte så mycket att säga, men Greta misstänkte att det snart skulle ändras. Enligt polisrapporten som Klara givit henne hade medborgare gått skallgång i skogen utan resultat. Resurserna för att utreda brott var dock knappa. De nya städerna hade byggts utifrån minimala budgetanslag och med låga förväntade skatteuttag från en relativt utarmad befolkning. Skattelättnader var en attraktion med att flytta till K3. Det gagnade de som flyttade in på kort sikt, men de uteblivna intäkterna missgynnade stadsbefolkningen som helhet.

Att lämna Stockholm hade varit helt oproblematiskt för Greta i praktiskt hänseende. Byråns kontor, där hon ofta övernattade, städades regelbundet av en firma som hade nycklarna till lägenheten. Blommorna vattnades och kylen tömdes vid behov. Hennes kontakt med föräldrar och syskon var numera så sporadisk att ingen skulle notera hennes fysiska försvinnande från Stockholm, åtminstone inte direkt. Hon hade varken pojkvän, man eller barn. Det gick alltid att skicka ett textmeddelande och upplysa de som brydde sig om var hon råkade befinna sig. De var inte många.

Det var när hon tjänat flera hundra miljoner kronor på en investering i ett onoterat IT-bolag som hon upplevde att familjen drog sig tillbaka från henne, som om hon brutit mot en oskriven regel, vilket hon kanske också hade. Hennes första handling var att säga upp sig från sitt jobb som konsult och bilda detektivbyrån Femme fatale, med kontor i Gamla Stan och skylt på dörren. Hon levde ut sin gamla dröm om att bli en privatdetektiv.

Gretas utlevande sida var mer än ett genomtänkt affärsbeslut. Redan under gymnasie- och universitetstiden började hon att experimentera, både med upplevelser och sitt utseende. Hon hade börjat använda peruk. Det var inget som hon reflekterade över. Hon bara gjorde det. Det blev en vana.

Trots sitt utmanande yttre valde hon en kassaskåpssäker ekonomutbildning, men idén att utveckla en konkurrerande, djärvare sida av sig själv hade slagit rot. Även om hennes dubbla identiteter balanserade ut varandra gav de henne inget varaktigt lugn. Hon upplevde stress och började träna alltmer maniskt för att hantera detta och sova bättre på nätterna.

Den enorma kapitalvinsten från hennes investering var närmast en slump. Även om det inte löste alla problem gav det henne nya möjligheter. Beslutet att etablera en egen detektivfirma avsåg att bättre harmonisera sitt liv. Hon ville vara samma person på dagen som på kvällen och konsolidera sin identitet, men det var lättare sagt än gjort.

Branschen var dessutom svår att verka i. Den var helt oreglerad och stundtals farlig. Ett av fallen hade skiljt ut henne från mängden av praktiserande detektiver i landet. Det gick numera under namnet Vattenfallet inom poliskåren. Det var tack vare vattenfallet som hon fått uppdraget att rädda barnen i K3. Klara kände till det. I samband med ett traditionellt otrohetsfall försvann en kvinna spårlöst. Hennes (möjligen) bedragne make ville inte gå till polisen med saken, utan kom till Tegra och bad om hjälp. Greta skuggade den misstänkte mannen (kvinnans älskare). Spåren ledde henne till en marina utanför Stockholm. Kvinnan hade till slut anmälts försvunnen av sin man. Polisen hade agerat, men inte kraftfullt. Kanske hade hon bara lämnat honom? Hon var en vuxen kvinna trots allt.

Greta var inte så säker. Fördelen för privatdetektiver var att de på sätt och vis opererade utanför lagen. De lydde till exempel inte under Polislagen, behövde ingen husrannsakningsorder för att besöka platser och snoka som de ville. I fallet med den försvunna kvinnan agerade Greta snabbt. Varje dygn, ja varje timme, räknades i fall som detta. Kvinnan hade mycket riktigt en hemlig relation med en främmande man. Den bedragne maken hade rätt. Greta skuggade dem till hans lägenhet och såg persiennerna i sovrummet dras ner. Polisen var dock måttligt intresserade av detta otrohetsspår och prioriterade andra, mer tekniska, ledtrådar.

Greta började skugga mannen igen. Han besökte ofta sin båtklubb. Minst en gång om dagen åkte han dit, parkerade en bit från bryggorna, såg sig omkring och gick sedan ut till sin motorbåt. På tredje dagen stannade hon kvar när han åkt därifrån och tog sig på egen hand ut på bryggorna. Passagen till båtarna var blockerad av kodlås, taggtråd och till och med hundar. Hon lyckades forcera allt detta, till priset av blöta skor, och ta sig fram till båten.

I skydd av mörkret bröt hon upp låset och lyste med ficklampan. På en soffa låg kvinnan bakbunden till händer och fötter, oförmögen att röra sig. Just som Greta ringde polisen hörde hon mannen komma tillbaka till marinan. Hon kände igen motorljudet. Han måste ha glömt något, eller haft ett sjätte sinne för att något inte stämde. Han skulle genast se att låset var uppbrutet och agera. En uppenbar risk var att han flydde med kvinnan i båten, som antagligen var fulltankad.

Greta smög ut ur kabyssen och gömde sig på däcket på en annan båt. I dunklet hörde hon hur mannen låste upp gallergrinden ut till bryggan och närmade sig sin båt, sitt kvinnofängelse. Hon smög tillbaka ut på bryggan, rusade mot mannen bakifrån och knuffade till så hårt att han tappade balansen och föll i vattnet. Senare döpte en av de ledande poliserna utredningen (och Gretas agerande) till Vattenfallet. Så mycket tid hade då förflutit att det gick att skämta om saken.

Mannen i vattnet svor till och försökte klättra upp på bryggan, men Greta stampade honom med ursinne på knogarna, sparkade mot hans ansikte och försökte på alla sätt att hindra honom från att komma upp. Hon använde en båtshake för att hålla honom på avstånd från bryggan. Till slut hördes polissirenerna i fjärran. Hon hade vunnit och kvinnan hade överlevt.

Händelsen tystades ned av polisen och nådde aldrig media, men i poliskretsar spred sig nyheten om incidenten snabbt. Greta förvärvade ett visst rykte som en intelligent, okonventionell och modig problemlösare i försvunna personer-ärenden. Hennes rykte som sådan hade fått Klara att ta kontakt med Greta.

När Greta vaknade till ur sin slummer var den rödhåriga kvinnan inte längre kvar på sin plats. Greta kunde sträcka ut sina långa ben utan protester från yogabyxorna. Regnet hade upphört. Hon slöt ögonen och återvände till den drömlösa sömnen. Hon förblev så en stund, svävande, viktlös, närmast ofödd, som ett mycket litet barn, tills hon kände att tåget sakta började bromsa in, och öppnade ögonen och såg naturen ersättas av byggnader, bangårdar och gatlyktor. Men ännu inga människor.

Tåget stannade till slut till och hon klev av och blev stående en stund i strömmen av människor som hade bråttom vidare. Johan Jarl, polischef i K3, kom gående mot henne på perrongen. Han var iförd en klassisk svart polisjacka av läder, med en stor krage av filt. Han såg jäktad ut. De fläckiga polisbyxorna med pressveck satt illa. Vid den högra höften avtecknade sig pistolen i sitt hölster. I det tjocka svarta håret syntes tunna, grå ränder. Han var kraftigt byggd med en stor bröstkorg, men inte alls tjock. Med blicken sökte han av passagerarna på perrongen, tills Greta gav sig till känna med en diskret vinkning. De skakade hand med varandra.

Jag är Greta Grossman, sade hon. Johan Jarl, antar jag?

Han nickade bekräftande.

Det är jag.

Jag trodde faktiskt att du skulle komma civilklädd, fortsatte hon. Nu ser det ut som om du ska arrestera mig.

Det var tanken det, sade han bekymrat. "Att jag skulle arrestera dig."

Han gjorde en kort paus och såg på henne.

Varför då?

Jag bara skojar, Greta. Tanken var att jag skulle hinna byta om innan jag kom hit till tågstationen för att hämta dig. Av med uniformen och så vidare. Men det blev litet stressigt, jag var tvungen att följa med på en utryckning, och tiden bara rusade iväg. Ja, du vet hur det kan bli …

Greta var inte alls säker på vad han menade, men lät honom leda henne i riktning mot bilen, som stod vårdslöst parkerad utanför tågstationens huvudentré, utan minsta rädsla för parkeringsböter.

Även här i K3 var det tydligen polisens privilegium att få parkera precis som man ville, utan kännbara konsekvenser.

Jag hann inte byta bil heller, sade han ursäktande. Du får åka polisbil idag. Det gamla skrället.

Han lade i en växel, och rullade ut i den tunna kvällstrafiken.

Vi ska till hotellet nu, tänkte jag. Där kan vi prata i lugn och ro med varandra.

Det slog henne att hennes falska identitet redan var röjd. Hon var i polisens sällskap. Över den knastrande polisradion hördes då och då ett anrop. Hon granskade K3 medan de körde mot hotellet.

Staden såg ut ungefär som hon förväntat sig. Långa, höga huskroppar i betong genomskars av små cykel- och gångvägar. Här och var låg en liten lekplats med gungor och en klätterplats, men ytterst lite grönska och nästan inga blomrabatter syntes. På de stora gatorna syntes då och då en trött och vandaliserad spårvagn. Det verkade inte finnas något centrum i staden, förutom en viss koncentration av butiker och taxibilar runt tågstationen. Hon såg ingen stor öppen plats, ingen domkyrka, ingen park och inga andra affärer än matbutikerna.

Ett rådjur! utropade hon plötsligt. Nej, två, eller tre …

De tre djuren stod mitt i en korsning och gnagde på ett par tunna träd utan löv.

Johan nickade. Allt vilt är vår enda turistattraktion, sade han. Rådjur i stadsmiljö. Allt annat är trist …

K3 kändes hastigt och kärlekslöst uppförd.

Där! sade han plötsligt och pekade ut en låg tegelbyggnad i hörnet av en korsning. Där är barnens skola.

Kan vi stanna till?

Han bromsade och körde in till trottoarkanten.

Vill du kliva ut? frågade han. Då var Greta redan halvvägs ute ur bilen.

Skolbyggnaden i tegel var inte imponerande. Som all annan bebyggelse i K3 var den funktionell snarare än estetisk. I form av ett stort L omgärdade skolbyggnaden en skolgård med en minimal fotbollsplan, ett par gungor och några räcken för barnen att hänga knäveck och gymnastisera i. Mer hade varken den magra budgeten eller den snåla ytan räckt till. Bakom skolan stod ett antal höghus. Framför den gick bilvägen, vid vilken hon nu stod. Bilburna barn droppades av i höjd med grinden som ledde till skolgården.

Ett litet trähus i hörnet av skolgården avvek stilmässigt från den i övrigt rätlinjiga stål- och cementstrukturen. Trähuset verkade vara ett förråd för saker som hörde till rasternas lekar: hopprep, hockeyklubbor, portabla mål för bollsport och så vidare.

Lärarrummen i skolan låg på det övre, andra våningsplanet i huvudbyggnaden, sade Johan och pekade ut det åt henne. Utöver det stora, gemensamma lärarrummet fanns ett antal arbetsrum för den administrativa personalen: rektorn, skolpsykologen, antagningen och så vidare. Från gården kunde kan man se hur en gardin rörde sig och ett huvud stack fram i fönstret för att speja på vad som försiggick. Utöver dessa rum för personalen, inklusive biblioteket, matsalen och klassrummen fanns en stor källare. Få utöver de som hade ärenden där kände ens till den. Den var överdimensionerad och det var oklart vilket syftet med den egentligen var. Skolan ägde inte en massa gamla artefakter av det slag som ett museum gör. Inga uppstoppade mammutar eller skelett från dinosaurier krävde förvaringsutrymme. För mindre artefakter fanns dessutom ett materielrum på andra våningen. Källaren hade tydligen byggts som ett framtida skyddsrum, ifall klimatkrigen eller nedfallet tilltog.

Greta betraktade skolan en sista gång och konstaterade tyst att den inte var särskilt inspirerande. Om hon själv hade haft barn skulle hon inte ha placerat dem i denna skola. Hon hade å andra sidan inte bosatt sig i K3 heller. För de som valt att bo här med barn kanske det var en idealisk miljö. Eller inte …

Vad tycker du? frågade Johan bakom henne.

Det är en skola, svarade hon. Vad ska jag säga?

Gillar du den?

Inte särskilt. Gör du?

Han svarade inte, utan satte på tändningen.

Hotellet är inte heller så märkvärdigt, tyvärr, sade han och tittade rakt fram, på trafiken. Det mesta här i K3 är enkelt och funktionellt och dessutom … Han parkerade bilen utanför entrén. Regnet hade gjort trottoaren hal och våt. De gick tillsammans in i den stora lobbyn, där en kulen stämning rådde.

Dessutom teknokratiskt, lade han till när de kom fram till incheckningsdisken.

Syftet med de överdimensionerade trapporna och de jättelika soffgrupperna var att förmedla ett pampigt intryck för prominenta gäster. Det lyckades dåligt. Lobbyn var snarare sjabbig eller sjaskig, trots det storvulna möblemanget. Färgskalan var grå, beige, brun och undantagsvis lila. Fönstren var smutsiga och släppte inte in mycket ljus. Även receptionisten verkade obekväm och stressad, trots den uppenbara bristen på både hotellgäster och annan mänsklig aktivitet i det stora utrymmet.

Hur känns det efter resan? frågade Johan, medan kvinnan bakom disken prasslade med olika papper och konsulterade bokningssystemet i sin dator, med till synes begränsad framgång. Vill du gå upp på ditt rum först och fräscha upp dig före middagen?

Det behövs inte, tack!

Hon undrade för ett ögonblick om hon på något sätt var ofräsch.

"Däremot vill jag veta allt om den pågående undersökningen, och hela fallet. Var ni står med allt. Vad ni gjort, vad ni inte gjort. Och mer om K3 förstås. Vad som finns och inte finns här."

Johan ryckte på axlarna.

K3 är som en vanlig liten stad i Sverige. Här finns köpcentrum, bostäder, en biograf, flera gym och en nöjespark.

Vad mer?

"Vad mer!? Han tänkte efter innan han svarade. Det finns ett litet zoo, ett par bilverkstäder, en sekt, en löparklubb och en splitterny kyrka som ingen någonsin besöker, såvitt jag vet."

"Det finns en sekt i K3? sade Greta, som om hon hört fel. Kan du utveckla det?"

Vi skämtar om det ibland. Det verkar finnas någon slags sammanslutning som träffas ibland och har gemensamma, stolliga idéer om saker och ting. Men de är helt ofarliga och jag vet inte mycket om dem.

Vad då för idéer? pressade Greta. Kan du ge något exempel?

Jag vet som sagt inte och jag är dessutom helt ointresserad. De ber väl till någon Gud och diskuterar vad som händer sen, när allt tar slut …

Hon släppte det. Han verkade både okunnig om saken och likgiltig.

Finns det något fotbollslag i K3 då?

Han nickade.

Ja, det finns faktiskt en klubb som spelar i femman, mellersta Sverige. Vi kallar den för IFK3. Idrottsföreningen K3 …

Hon nickade tillbaka med en känsla av att hon missat ett skämt. Polismästaren Klaras formuleringar och frågor från deras första samtal hängde kvar. Vart hade barnen tagit vägen? Varför? Johan nickade långsamt och instämmande mot henne.

Vi ska prata om fallet, absolut. Det är därför som jag är här. Vi har tid på oss. Låt oss bara reda ut det praktiska först!

De talade lågt, så att ingen skulle höra dem. Receptionisten kämpade vidare med bokningen i sin gräddfärgade hotelluniform av polyester. Det såg obekvämt ut där inne. Kjolen var iögonfallande trång, och jackan likaså. Brösten kämpade för att få plats under jackan. De ropade högt på frihet. Greta avlägsnade blicken från receptionistens urringning och såg sig omkring i lobbyn. I ett hörn satt en rödhårig kvinna och läste en tidning, vilket fick henne att tänka på medpassageraren från Falun. Hade hon klivit över henne eller inte på vägen ut ur tåget? Greta mindes inte.

Till slut fick hon sitt rumsnummer och två nyckelkort. Hon tog dem och började gå mot hissen medan hon vände sig till Johan, som gjorde sig redo att vänta på henne.

Jag har så lite packning ändå, jag behöver inte gå till rummet nu. Kom!

Då så, låt oss gå till restaurangen!

Han ledde vägen genom tomma, gråvita korridorer täckta av heltäckningsmattor så kvalstertäta att man nästan kunde höra dem krypa runt där inne.

Hotellrestaurangen på fjärde våningen vette inåt mot byggnaden, mot det stora atriet på ena sidan. Från sitt bord kunde de överblicka entrén mot gatan, den långa incheckningsdisken och den sysslolösa receptionisten. Johan verkade törstig och bad om en stor öl. Hon betraktade honom. Det var mycket klassisk snut över den bredaxlade mannen på andra sidan bordet. Han svepte med blicken genom matsalen innan han slappnade av och till slut tog av sig den tjocka läderjackan med den luddiga kragen. Han verkade ha en sann polisinstinkt. Efter att ha dragit en djup klunk av ölen, så att skum stannade kvar på överläppen, började han prata.

Vår högsta polismästare Klara tog alltså kontakt med mig som ledare för utredningen. Det var väl för en vecka sedan, ungefär. Hon är missnöjd med hur vi sköter fallet. Jag kan tyvärr inte klandra henne för det. Hon vill se snabbare framsteg.

Han drack igen.

Vad tycker du om henne som polismästare? frågade Greta. Jag har bara träffat henne en gång, i samband med att jag fick uppdraget.

Hur gick det till?

Hon sökte upp mig i Stockholm. Vi drack kaffe på ett anonymt ställe. Hon verkade brydd, bekymrad.

Hon är brydd, bekräftade han. Jag träffar henne ytterst sällan. Hon är anonym för att vara en offentlig person. Dessutom är hon inte alls operativ i det hon gör. Hon håller sig undan. Jag antar att utnämningen till ansvarig för K3 inte var vad hon hoppats på.

Hur kommunicerar ni med varandra då?

Främst genom telefon och email. Hon vill hur som helst ha hjälp utifrån, och det är därför som vi sitter här. Polisens framsteg är för långsamma. Det är som om vi letar på fel ställe.

"Som om…? Vad betyder det?"

Sant, bra poäng, Greta. Vi letar antagligen på fel ställe. Det var det jag menade.

Är du sur på henne? För att hon kontaktade mig alltså?

Inte alls. Jag vill bara lösa fallet och gå vidare. Det som händer är ju för jävligt. Om du har något att bidra med så välkomnar jag det, verkligen. Jag menar det. Har du någon erfarenhet av riktigt polisarbete, förresten? Jag har förstått att du är … vad kallar man det, privatdetektiv?

Om han var irriterad på hennes medverkan dolde han det väl. Han verkade snarare