Änglamakerskans hus

By Lena Arro

Det har börjat en ny kille i Marie och Mirjas klass. Han heter Viktor och har ett väldigt stort problem. Det spökar i hans nya hus! Där finns en grå dam som går genom väggar och under vardagsrumsgolvet verkar det vara barn som gråter. Kan Marie och Mirja hjälpa honom bli av med spökena?För att lista ut vad det är som händer tvingas vännerna ge sig ut på kyrkogården och leta gravar. Dessutom får de en riktigt kuslig upplevelse när de plötsligt springer på den spökande änglamakerskan. Men vad är det hon vill? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 11, 2020
• ISBN: 9788726633078

Book preview

författaren.

Kapitel ett

A tt börja skolan efter sommarlovet är alltid jobbigt. Man är så trött på morgnarna att man knappt kommer ur sängen och när man tänker på höstterminen så känns den som en evighet! Men det brukar bara ta några dagar innan allt blir som vanligt igen.

Den här hösten var det precis så där jobbigt. Mamma var tvungen att väcka mig de första dagarna fast jag hade två väckarklockor, en som ringde och en som tutade.

Första dagen brukar jag vara lite orolig. Man vet ju inte riktigt hur det kommer att bli.

Tänk om skolan har brunnit ner eller tänk om man har fått en ny lärare helt plötsligt!

Men vår skola fanns kvar och när jag kom in i klassrummet såg jag att allt var sig likt.

Vår lärare Olle stod längst fram och plockade upp böcker ur en kasse och alla i klassen var där. Det var bara en sak som var annorlunda, vi hade fått en ny elev i klassen. Det var en kille som hette Victor och Olle berättade att han just hade flyttat hit från västkusten. Sedan önskade Olle oss alla välkomna till femman.

– Det kommer att bli ungefär som fyran fast ännu bättre! sa han.

Victor fick sitta mellan Jonas och mig. Det förstår man ju att det måste vara nervöst att komma till en ny klass, så alla hjälptes åt att visa Victor runt i skolan på rasterna. Mirja och jag visade honom till matsalen och varnade honom för tisdagsfiskgratängen (fast det visade sig att Victor gillade fiskgratäng, så det var onödigt). Och vi talade om för honom att Olle var snäll, utom när han var sträng, vilket hände ungefär två gånger om året.

Mirja och jag har känt varandra sedan första klass. Vi har alltid hängt ihop och jag känner Mirja så bra som man kan känna någon annan, tror jag. Både Mirja och jag tyckte att Victor verkade trevlig, vilket var tur, för tänk om vi inte hade gillat honom och han hade märkt det! Inte så kul för honom i så fall. Men som väl var så var han jättelätt att prata med och verkade snäll. Han hade lockigt, mörkbrunt hår och bruna ögon och pratade som de gör i Göteborg. Han berättade att hans familj kom från Sydamerika, så han kunde flytande spanska. Praktiskt ifall man ska åka till Spanien eller så. Jag har varit i Spanien en gång när jag var liten. De enda ord jag kommer ihåg är perro som betyder hund och platano som betyder banan. När jag var liten gillade jag hundar jättemycket och åt nästan bara bananer. Så det är väl därför jag kommer ihåg just de orden. Vi kan inte ha någon hund, eftersom min mamma jobbar hela dagarna och jag går i skolan, men om jag skaffar mig en hund någon gång, så tror jag att jag ska döpa den till Platano. Mirja säger att ingen hund kan heta Bananen, inte ens på spanska, men det tycker jag.

Mirja och jag åt tillsammans på lunchrasten vid vårt specialbord närmast fönstret, som nästan alltid är ledigt när vi kommer, utom när treorna har slöjd och äter senare än vanligt. Det var korv stroganoff med ris, som jag tycker är ganska gott och Mirja tycker är ganska äckligt. Vi har gjort en lista på alla maträtterna som vi får i skolan, och satt poäng mellan ett och tio. Fast ibland sätter vi en nolla eller en elva om det är väldigt äckligt eller supergott, men det är sällan äckligt, för vi har en bra kock som heter Kim och som har en tatuerad jordgubbe på ena benet. På korv stroganoff har jag satt en sexa och Mirja en trea.

Mittemot oss satt Jonas och Victor och Sandra. Medan vi åt berättade vi för varandra om vad vi hade gjort under sommaren. Sandra hade varit på Kanarieöarna en vecka med sina kusiner. Det märktes för hon var alldeles brun. Victor hade badat en hel del på västkusten och sett en manet som var minst tio meter lång. Och sedan hade han ju flyttat och packat alla saker och sedan packat upp dem igen, och det hade tagit en väldig tid. Jonas hade hjälpt sina föräldrar i deras affär. Och så hade han tittat på skräckfilmer varje kväll.

Mirja och jag hade träffats mycket under sommarlovet, eftersom jag hade följt med Mirjas familj till en stuga de hyrt. Och där hade vi varit med om en massa konstiga saker och sett spöken. Sånt där är lite knepigt att berätta för andra. Om man säger att man har sett ett spöke, så kanske de tittar konstigt på en och tror att man är tokig. Men Mirja som är jätteintresserad av spöken och spökplatser sa rent ut:

– Det bara kryllade av spöken!

Riktigt sant var det väl inte, men vi hade faktiskt sett flera stycken spöken i alla fall.

Jonas och Sandra skrattade och trodde att hon bara skojade. Då skrattade vi också lite för hur bevisar man att man verkligen har sett spöken? Det går ju inte, ifall man inte har tagit kort på dem. Och spöken fastnar inte på film, det säger Mirja.

Victor skrattade inte. Jag märkte att han tittade i smyg på Mirja flera gånger medan vi åt färdigt. Jag tänkte att han kanske gillade henne och blev nästan lite avundsjuk. Sedan gick Sandra och Jonas ut. Då lutade sig Victor fram över bordet och sa:

– Om ni har sett riktiga spöken, så kanske ni vet hur man blir av med dom också?

Kapitel två