Luffarboken

By Anna Rudberg

Våren 1975 bestämmer sig Anna och kompisen Liselotte för att ge sig ut och tågluffa. Inte med en gång, förstås, det får vänta till sommaren. Den 14 juli lämnar de hemmets trygga famn för ett månadslångt äventyr ute i Europa. De vet precis hur resan ska gå till – tror de i alla fall. Det visar sig nämligen väldigt snart att Anna och Liselottes noga uttänkta strategier inte alls lämpar sig för tågluffande. Ryggsäckarna är till exempel alldeles för tunga. Och vems idé var det egentligen att förvara pass och biljetter innanför byxorna? "Luffarboken" är en medryckande reseskildring där läsaren får följa med på en resa från Köpenhamn, genom Europa, och hela vägen till Brighton. Tillsammans med Anna och Liselotte får vi lära oss precis vad som krävs för att överleva som tågluffare. På ett eller annat sätt kommer man så småningom dit man ska – även om man missar tåget i Hamburg. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Aug 26, 2021
• ISBN: 9788726921540

Book preview

1

Det hela började förstås med packningen.

Vi satt mitt på vårt vindsgolv och gjorde vårt bästa att få plats med allt vi skulle ha med oss i våra nyinköpta ryggsäckar modell större, men det gick inget vidare. När ryggsäckarna var fulla låg ändå två högar kvar på golvet. Vi fick ge upp försöken att få plats med allt i ryggsäckarna och packade ner dem i varsin bastant bag. Sedan borde vi naturligtvis ha gått en liten promenad för att pröva hur tungt det hela till sist blivit — men så långt tänkte vi dessvärre inte då. Istället gick vi ner för att sy.

Små påsar.

Vi hade nämligen kommit fram till att det ofelbart bästa sättet att förvara pass, pengar och andra nödtorftigheter, borde vara att helt enkelt alltid bära dom med oss i en liten behändig påse om halsen.

Vi letade upp ett par gamla kasserade jeans, och sen klippte och snörpte och sydde vi, knöt ihop skosnören att använda som band och vallfärdade sedan stolta till spegeln för att beundra våra händers verk.

Vi hängde småpåsarna om halsen i maghöjd, och dom var jättefina — men inte tillräckligt små. Med pass och resecheckar liknade dom mystiska svulster när vi försökte ha dom under tröjan, och hängde vi dom utanpå såg dom ut som havretornistrar.

— Vi får stoppa dom innanför brallorna, sa Liselotte beslutsamt.

Det skulle hon aldrig ha sagt, för det vållade oss sedermera mycket smälek. Men just då tänkte vi bara glatt ovetande att vi får väl stanna utanför och plocka upp det vi behöver innan vi går på tågen eller in på postkontoren…

Vi speglade oss länge och väl och enades till slut om att vi hade odiskutabla likheter med unga blivande mödrar, vilket föranledde en rask omdöpning av lilla påsen. Lillen, sa vi och klappade oss stolt på magen.

Vi hade en kilometer att gå till bussen vi skulle åka med till Oskarshamn och tåget till Malmö, och naturligtvis hade vi bråttom när vi skulle iväg på morgonen. Klockan var inte mer än halv åtta, men det var redan stekhett ute, och vi mådde minst sagt dåligt när vi till sist äntrade bussen. Ovana vid att bära som vi var hade promenaden nästan knäckt oss, och vi var svimfärdiga. Vi hämtade oss dock ganska fort, och när vi kom fram till Oskarshamn intog vi en soffa i den närbelägna stadsparken och begrundade vårt öde. Vi hade ett par timmar på oss innan tåget skulle gå, och så småningom beslöt vi att jag skulle gå och handla tågmat medan Liselotte vaktade bagaget.

Jag köpte gurkor.

Gurkor kom att bli vår livrätt på tåg den sommaren — jag ska be att få rekommendera dom å det varmaste. Det är nära nog idealisk tågmat; inget kladd, jättebra när man är törstig…

Vi kom fram till stationen med nyförvärvad blixtvärk i ben och axlar och grundligt betittade av alla semesterlediga människor. Det fordras en viss teknik att gå med ryggsäck, särskilt när man ska uppför trappor eller upp på ett tåg. Man blir så baktung liksom, och det gäller att tänka på det och inte luta sig bakåt. Så småningom får man in en stil som ser ganska rolig ut, med framskjutna axlar och lite kutande…

Ja… och så satt vi där då och försökte sätta oss in i att det var så här vi skulle tillbringa den närmaste månaden. På väg. Tillsammans med varandra tjugofyra timmar om dygnet.

Vad väntade vi oss?

Jag tror inte vi riktigt visste.

På eftermiddagen kom vi fram till Malmö. Löste ut försäkring på stationen och trasslade oss sedan ner till hamnen och ombord på en flygbåt för vidare befordran till Köpenhamn.

I vetskap om våra språksvårigheter, hade vi bestämt oss för att prata engelska i Danmark. Men det blev lite pinligt ibland, för på nåt sätt tycktes dom höra att man var svensk och besvarade således alla på engelska ställda frågor på danska. Varpå man inte begrep ett dugg, men gjorde sitt bästa för att se intelligent ut och sa Äh… va?

Man får en skuldmedveten känsla av att det borde höra till allmänbildningen att kunna sina grannspråk.

Hovedbangaarden tyckte vi om. Vi hade liksom inte hunnit vänja oss än utan tittade storögt och förtjust på alla luffare som stod, gick, satt och låg överallt längs väggarna, på alla duvorna under taket i de stora hallarna och skyltarna om tåg till Rom, Paris…

Vi hade åkt till stationen för att fiska hotellrum, och efter en svettig halvtimme i kö fick vi tag på ett så kallat bra medelklasshotell, som när vi med hjälp av karta orienterat oss dit visade sig vara beläget i stans värsta porrkvarter. Vi fick bo allra högst upp (det fick vi förresten nästan alltid. Dom måste ha sett på oss att vi var livrädda för dom gamla skraltiga hissarna, i den mån det nu fanns några, och trots pust och stön föredrog att gå).

Första närmare intresse fick sängarna — vi ålade ur ryggsäckarna, sparkade av träskorna och välte oss som två döda fiskar.

— Hur ska vi klara det här, sa Liselotte sluddrigt.

Jag stönade. Det var det bästa svar jag för tillfället var i stånd att komma på.

Men trötta eller inte — en kväll i Köpenhamn sover man inte. Man går på Tivoli.

Ingen som inte själv varit med om det kan föreställa sig hur befriad man känner sig med bara en liten plastkasse i handen efter att ha vacklat under en enorm ryggsäck en hel dag. Man känner sig lätt som en dimslöja, fri som ett maskrosparaply…

Tivoli var vackert.

Små halvskumma slingrande grusgångar mellan träden, ljusen som speglade sig i de otaliga små dammarna. Pilträden som hängde som draperier ut över vattenytan, surret av främmade språk, lukten av sommarnatt och äventyr. Vi drev omkring länge, länge — åt glass och tittade på människor och hamnade slutligen på en bänk på en av de små mörka stigarna intill en ljusglittrande damm. Satt där och var lite vankelmodiga, vickade på tårna och diskuterade våra krämpor och funderade tvehågset på om det var möjligt att göra sig av med så där tjugo kilo bagage eller inte…

Då blev vi plötsligt varse ett par mörka gestalter som helt lugnt stod lutade mot räcket till vattensamlingen och betraktade oss ingående. Vi glodde tillbaka så ogästvänligt som möjligt. Den ena av gestalterna, som hade ett enormt rött hår och ett lika enormt leende, lade huvudet på sned, vinkade och sporde oss på något som hade mycket vaga likheter med engelska:

— Are you happy?

Liselotte morrade, för vi satt definitivt inte ensamma och avsides för att vi ville ha sällskap. Så sa hon:

— Yes, we are as happy as we can be!

Inte, då.

Giorgio och Sergio var italienare, på rundtur i Europa i en gammal volkswagen-buss tillsammans med två kompisar, och något av det galnaste i människoväg jag stött på. Men det var en skön galenskap, ett milt vansinne som verkade ungefär som en vitaminspruta och effektivt suddade ut alla tankar på både bagage och ömmande axlar. I början kände vi oss stela och misstänksamma inför deras spontanitet, inför vida gester och breda skratt

— men det dröjde inte länge förrän vi skrattade, vi med.

När Tivoli stängde och vi drev med alla andra mot utgången, sa Georgio plötsligt:

— Do you want to come with us? Vi åker till London om ett par dagar — om ni vill är det all right.

— Dom frågar om vi vill följa med dom, sa jag dumt.

— Do you want? sa Giorgio igen och tog ett lätt skutt upp på en bänk i det han med en svepande armgest lät oss förstå att han inbjöd oss till sitt kungadöme.

När vi omsider enats om att dom trots allt nog menade allvar, konfererade vi vilt på svenska. Visst ville vi på sätt och vis, men…

— Det kan vi inte, sa Liselotte. Okay dom är schyssta, men vi har inte träffat deras kompisar, och dom ska ju inte alls samma väg…

Många gånger senare funderade vi på vad som skulle hänt om vi följt med. Och ibland ångrade vi oss.

Nattportieren på hotellet såg nästan faderligt omtänksamt på oss, när vi vinkande med vår uppvecklade Köpenhamns-karta i brist på näsdukar backade in genom porten och bad om nyckeln.

Vi skulle träffa Giorgio och Sergio igen nästa dag innan tåget till Wien gick klockan sex på kvällen.

Liselotte är morronpigg. Dessutom är hon försedd med en snäll liten väckarklocka som bara piper lite diskret när man ska vakna, och eftersom bara hon hörde den var det alltid hon som fick väcka mig. Det första man gjorde på morronen var att vackla ut för att försöka hitta den toalett man delade med cirka femtionio andra. Den här gången fick min tro på den danska frigjordheten sig en knäck, när jag på min snubblande färd fick se en dörr öppnas och en manlig varelse iklädd endast ett par kalsonger modell mindre titta ut. Vid anblicken av mig studsade han till och drog mycket reaktionssnabbt in huvudet likt en sköldpadda i sitt skal.

— Det tittade ut en naken karl i korridoren, rapporterade jag när jag kom tillbaka.

— Ha! sa Liselotte rått. Alldeles?

— Nästan.

Under hela första veckan vi var ute, stal vi bröd som korpar på hotellen om morgnarna. Man fick alltid mera än man kunde äta upp, och ekonomiska som vi var tyckte vi att man får ju ändå betala för det, så… Vi blev specialister på att pula ner små runda brödbullar i servetter, klämma fast dom under armen och sedan oskyldigt segla förbi serveringspersonalen. Nånstans i Österrike kom vi dock på att vi aldrig orkade sätta i oss allt brödet medan det var något så när färskt, utan det blev liggande tills det var jättetorrt och hårt… och då slutade vi.

Ovanför ingången till centralhallen på Hovedbangaarden finns en enorm rund klocka med röda siffror. Där skulle vi träffa Giorgio och Sergio och åka ut och titta på stan i deras buss.

Vi skulle först bese Runde Taarn. Dom lär ha kört med hästar upp i det där tornet förr i världen och av den anledningen inte satt dit trappsteg – men golvet var hårt och glatt som bara den. Halkade dom inte…? Jag tyckte i alla fall det var läskigt, där jag hukande smög