Himlabågen

By Axel Hambræus

Lille Gunnar älskar att höra sin far berätta historien om himlabågen! Men en morgon när han ber om att få höra sagan överraskar hans far honom genom att fråga om Gunnar vill gå upp på himlabågen och hälsa på farbror Gud. Det vill Gunnar gärna och tillsammans ger de sig ut i den morgondimmiga skogen för att leta reda på regnbågsbron som leder till Gud ... "Himlabågen" är en samling berättelser för söndagsskolan och hemmet av författaren och prästen Axel Hambraeus. Samlingen består av berättelser för barn, unga och vuxna och utspelar sig i vardagen liksom kring de viktigaste kristna högtiderna. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726624175

Book preview

författaren.

Himlabågen.

»F ar, berätta någonting!»

Det var lille Gunnar, som kom inspringande för att hälsa god morgon och med denna lilla bön kröp upp i mitt knä och slog armarna om min hals. Jag makade stolen fram till morgonbrasan.

»Vad skall far berätta?»

»Berätta om Himlabågen!»

»Det har Gunnar hört så många gånger.»

»Ja, men bara en gång till!»

Det roligaste Gunnar visste, när han var »två år och på det tredje», var att höra berättas om Noa och arken och alla djuren och duvan och olivbladet och altaret och regnbågen; det var den han kallade Himlabågen, det hade han lärt av en liten kusin.

Och så skulle far återigen berätta om Himlabågen.

Men i stället för att börja den gamla historien om igen, sade far: »Vill Gunnar, att vi skall gå upp på Himlabågen och hälsa på Farbror Gud?» Då strålade Gunnars ögon upp: »Ja, far, det gör vi!»

Och så tog far sin lille gosse vid handen, och vi gingo i tankarna ut i den stora skogen, och på en gång var det inte dimmig höstmorgon längre utan en strålande sommarafton. Det hade nyss regnat, och det var en liten sol i varenda vattendroppe, och där över skogen, ja, där stod Himlabågen med sina granna färger som en bro av pärlor ända upp i himmelen.

Vi sågo genast, att brons ena ända var därute på vår egen prästkragäng, och vi gingo dit, och i drömmen var det så lätt att bestiga den fina bron. Man vandrade som själva de små änglarna lätt och luftigt uppåt. Ty vi mötte så många små änglabarn på bron. Och alla stannade de och hälsade på Gunnar, och några hälsade också på far. Vi vandrade länge, länge; vi sågo snart varken prästgården eller kyrkan mer, ja varken Dalarne eller Sverige, vi vandrade så högt, att hela jordens klot till slut bara var som en liten, liten boll långt under oss. Det var som ett stort, stort hav under oss, och vid brons andra ända började vi skymta himmelens strand. Och det var ett förunderligt land vi kommo till. Vi trodde, att vi skulle möta ett vimmel av människosjälar och hela hav av änglar och ett enda ofantligt jubel av harpor och cymbaler och körsånger. Men det landet vi kommo till var så stilla. Vi sågo först inte en enda varelse, hörde inte en enda ton. Vi sågo bara en lång, oändligt lång strand, som glänste i det mildaste ljus. Glittrande vågor lekte vid stranden, vars stenar voro röda och blå; vi sågo gröna ängar och svala skogar.

Så voro vi framme vid slutet av bron, och där stod en liten änglavakt. Vi gingo fram till honom och frågade, var vi skulle finna Farbror Gud. Och ängeln svarade: »Gud behöver Ni inte söka här, Gud är överallt.» Och då gingo vi vidare. Men det var en förunderlig lycka att vara i himmelen. Där satt en liten fågel och sjöng i ett träd. En enda liten fågel. Han sjöng så vackert, att vi tyckte, att om det också bara funnits denna enda fågel i himmelen, så skulle där ej behövas någon annan musik. Gunnar ville bara lyssna till den fågeln, och Gunnar trodde, att det var den fågeln, som kom till Noa med det där bladet, som Noa blev så glad åt.

Men så gingo vi ändå vidare. Då hittade Gunnar en blomma. Den var så vacker och doftade så härligt, att vi tyckte, att om det också bara funnits den enda blomman i himmelen, så skulle man ej önskat se något vackrare. Men innan far hann hindra det, hade Gunnar brutit av blomman. Då blev far helt förskräckt över att Gunnar brutit av blomman, ty nu måste den ju vissna och dö, men se, då började blomman i stället växa i Gunnars hand och blev ännu större och skönare än förut, och då kommo vi ihåg, att vi voro i himmelen, där intet liv dör.

Så gingo vi vidare, och Gunnar bar den vackra blomman. Vi funno en stig, som ledde till en liten äng mitt i skogen. Och på ängen var en trädgård, och mitt i trädgården stod ett hus. Och en så vacker äng, en så ljuvlig trädgård och ett så underbart hus hade varken Gunnar eller far någonsin sett på jorden. Det såg ungefär ut som en gammal, gammal dalastuga, timrad av väldiga stockar. Stugan hade en förstukvist med bänkar och fint svarvade pelare, små låga fönster med blyinfattade rutor och en tupp till vindflöjel överst på skorstenen. Det var Gunnar, som först såg tuppen. Vi tänkte båda, att någon vackrare stuga än denna fanns säkert inte i hela himmelen.

Medan vi stodo där och sågo på stugan, öppnades dörren och någon kom ut. Gunnar sade: »Det är Farbror Gud!» Och far trodde det samma. Ty han, som kom ut, var hög och mäktig, han hade ett långt vitt skägg precis som på bilderna i den gamla bibeln från farmors tid, hans ögon lyste vackrare än blomman, som Gunnar höll i handen, och hans stämma var ännu skönare än fågelns, som sjöng vid stranden, Och Gud talade: »Ni jordens barn», sade Gud, »vad söker ni i himlen?»

Far visste inte vad han skulle svara, men Gunnar sade: »Bor du här, du Farbror Gud?» Då svarade Gud: »Jag bor överallt, jag är hos envar, som söker mig, vare sig i himmelen, på jorden eller under jorden.» Och när Gud talade, var det, som om hans röst hade gått ut över hela världen, och det kom som ett eko tillbaka: »I himmelen, på jorden och under jorden.»

Just då började det spela inne i stugan. Det var en djup och helig musik. Det lät som om en hade spelat, som från all jordens oro hade kommit till himmelens frid. Och Gunnar sade: »Det är Bach», ty det är den ende musiker Gunnar känner, emedan ett porträtt av honom hänger i fars rum.

Men när far hörde den musiken, vaknade många minnen till liv. Far mindes någon, som spelat så där, när far själv var liten. Far mindes, hur underligt tomt det blev, när de tonerna tystnade där nere på jorden. Och så böjde far sig ned till Gunnar och viskade: »Fråga Farbror Gud, om det är Gunnars farfar, som spelar där inne i stugan!» Och Gunnar frågade: » Är det farfar, som spelar i stugan?» Och Gud svarade: »Ja, barn, det är din käre farfar, som du aldrig sett, och som aldrig sett dig. Men han vill gärna se dig en gång. Och medan han väntar på de kära, som skola komma efter honom hit en gång, så spelar han på sitt instrument, och han bor i den här stugan och sköter om den här trädgården och går mången gång och hälsar på sin egen far och mor, som ej bo långt härifrån.»

Men då blev Gunnar förvånad. »Bor det någon mer i himmelen då än farfar?» frågade han. Ty vi hade ju ännu inte sett någon enda, bara hört farfar spela.

Då log Gud, så det lyste över hela himmelen, som när solen lyser fram. »Kära barn», sade Gud, »du har ännu inte sett mer än ett litet grand av himmelen, ty så liten som en stjärna är mot hela himlavalvet, så litet är det stycke du ännu sett av paradiset.»

Då sade Gunnar: »Får jag gå in till farfar?»

Gud svarade: »Du får gå in till farfar — en gång, när du levat så fromt och slutat ditt liv i frid så som farfar. Men ännu måste du vandra en tid där nere på jorden. Men var du än vandrar, skall du veta, att Gud ser dig och de små änglarna, och de bära bud till farfar om dig. Han glädes, när du är god, och sörjer, när du icke är det. Han längtar, att du skall bli en god och lycklig människa, som han en gång får ta emot här uppe i härligheten.»

Men när Gud sagt detta, försvann han ur vår åsyn, och borta var på en gång himmelen och ängen och stugan, och vi sutto åter framför brasan i vår lilla prästgård. Men när vi lyssnade i tystnaden, tyckte vi, att vi ännu hörde svagt klingande toner. Var det ett eko av den himmelska musiken, eller var det bara kolen, som föllo sönder i den utbrunna brasan? Åh, nog visste vi vad det var!

Tre små Jesuslegender.

Flickan vid brunnen.

E n gång, när Jesus var liten, skickade hans moder Maria honom att hämta vatten vid brunnen. Han gick över en kulle och en äng och kom ned i en dal, där brunnen låg. Han bar sin kruka på huvudet och gick och sjöng. När han kom ned till brunnen, satt en flicka där och grät, ty hon kunde inte lyfta av stenen, som låg över brunnen, och som var mycket tung. Då sade Jesus: »Gråt inte, flicka, jag skall hjälpa dig», och så lyfte han av stenen och fyllde först flickans kruka och sedan sin egen.

Men flickan slutade inte att gråta utan grät ännu mer. Då gick Jesus fram till henne och sade: »Flicka, varför gråter du?» Men då han inte fick något svar, satte han sig stilla bredvid henne och väntade, och när hon lugnat sig litet, frågade han än en gång: »Varför gråter du, har någon slagit dig?» — »Nej», blev svaret. »Har någon sagt något åt dig?» — »Ja.» — »Vem då?» — »Judas.» — »Vad har han sagt?» — »Han sade, att jag var så ful, för jag är ju född med en puckel på ryggen, och han kallade mig ett gammalt kamelskrälle.» När flickan sagt detta, började hon återigen bittert gråta.

Då tog Jesus och bröt en blomma, som växte på marken, och det var en kaktusblomma. Den var vit som snö med röda blodstänk på kronbladen. Och Jesus sade: »Ser du denna blomma, vet du vad den heter?» Flickan svarade: »Det är en kaktusblomma.» — »Tycker du, att kaktus är en vacker växt?» frågade Jesus. »Nej», sade flickan, »den är stygg och vass och stinger en i fötterna, när man springer.» Men Jesus sade: »Jag tycker icke kaktusen är ful. Väl är den underlig till formen och har vassa taggar, men en växt, som kan frambringa så sköna blommor, måste man älska. Kanske har den sina kantiga former och vassa taggar, för att den skall kunna skydda sig och bära dessa undersköna blommor. Och om någon hädanefter säger till dig, att du är ful och puckelryggig, så skall du tänka på att Gud har skapat dig likaväl som kaktusblomman, och inom dig har du en själ, och kanske att Gud genom det, som människor kalla fult hos dig, har velat rädda dig från faror, som kunde hota dig, så att din själ skall få växa i fred och bli så skön som denna kaktusblomma. Vad heter du, flicka? »

— »Jag heter Mirjam.» — »Vet du, Mirjam, jag vill ge dig ett nytt namn, jag skall kalla dig Lilla Kaktusblomma. Och när någon är stygg mot dig, skall du tänka på mig och det jag sagt, och minnas att jag alltid tror och väntar, att din själ skall bli så skön som kaktusblomman, och då skall du en gång få en stor glädje i himmelen.»

Och så tog Jesus den lilla flickan vid handen, och de gingo in i staden. Och efter den dagen grät Mirjam aldrig mera över att hon var så ful. Men ju längre hon levde, desto mera god och rar blev hon, och människorna kallade henne alltid med det namn Jesus givit henne: Lilla Kaktusblomma.

När Jesus välsignade barnen.

D et var den gången, när Jesus välsignade barnen. Du skall tro de små barnen voro glada, när de kommo hem. De hade så mycket att berätta. Om de stränga lärjungarna och den milde Herren Jesus. Vad Jesus hade sagt och gjort, och hur han såg ut.

Men det var två barn i byn, som inte varit med. De hette Jakob och Rakel, och de blevo mycket bedrövade, att de ej fått se Jesus och sitta på hans knä och höra honom berätta. Då tog Jakob Rakel vid handen och sade: »Kom, kära syster, så vilja vi skynda efter Jesus, så att han får välsigna oss också.» Och de gingo ut ur byn, och när de kommo till den stora brunnen, togo de av på vägen till Jerusalem. Där började de springa, så att det vita dammet yrde om dem.

Men syster Rakel hade inte så långa ben som broder Jakob, och hon blev snart trött och ville vila. Jakob lät henne sätta sig på en sten, men själv stod han bredvid. En pojke blev väl inte trött för så litet! När Rakel vilat en stund, sprungo de igen. Men snart saktade Rakel farten. »Jag tror jag får håll i sidan», sade hon.

Jakob tyckte väl synd om henne, men han kunde inte låta bli att vara lite försmädlig. »Med den här farten hinner vi nog inte fram i dag», sade han. Då steg Rakel genast upp. De gingo i början men sprungo så ett stycke, och åter behövde Rakel vila. Då blev Jakob riktigt otålig: »Hade jag vetat det här, hade jag inte tagit dig med. Det är så gott vi vänder om på en gång.» Men det ville Rakel inte vara med om. Hon ville så förskräckligt gärna se Jesus. Och hon blev så rädd, att Jakob skulle springa ifrån henne, att hon lovade att springa hur fort som helst, bara hon finge hålla Jakob i handen. Och så började de springa igen. Men hon kom att hänga efter, och rätt som det var, så snubblade hon och slog sitt knä mot en sten och började gråta. Inte för det att det gjorde så ont, men för att hon förstod, att hon inte skulle hinna ifatt Jesus och lärjungarna.

Nu skulle man tro, att Jakob tyckte synd om sin lilla syster, men han blev tvärtom riktigt ond och for ut i häftiga ord: »Ni flickor skall då jämt ramla och slå Er; Er har man då aldrig annat än besvär av. Nu får du i alla fall sköta dig bäst du vill; antingen får du vända om hem eller sitta här och vänta, tills jag kommer tillbaka, för jag vill åtminstone se Jesus och bli välsignad av honom.»

Rakel grät och tiggde att få följa med, men Jakob hörde inte på det örat utan lade benen på ryggen och sprang, medan Rakel satt kvar och snyftade och ropade efter honom.

Jakob var glad, att han nu var fri från sin systers »påhäng» och kunde sätta iväg så fort han ville. Och det gjorde han också. Han sprang som en struts, och det dröjde ej länge, förrän han bakom ett klipphörn fick se en skara män vandra vägen fram. En gick före ensam, och sedan kommo de andra. Jakob räknade dem, de voro tolv utom honom, som gick främst. Nu stannade de vid en kulle och satte sig ned på sluttningen i skuggan av några träd, och där fann Jakob dem, lägrade i en ring på marken med Jesus i mitten.

När Jakob kom fram, lade han händerna i kors över bröstet och bugade sig. Och Jesus frågade: »Vad vill du mig, Jakob?» Jakob svarade: »Jag vill, att du skall välsigna mig som du har välsignat de