Kopparbågen

By Axel Hambræus

I sin lilla gymnasistkammare i ett hus i stadens utkant satt unge herr Göran och läste en bok som han inte borde ha läst. Han hade på förmiddagen köpt den av en kamrat, ty sådana böcker såldes ej i bokhandeln. Hans händer hade skälvt en smula då han hade gömt boken i fickan, och de skälvde ännu medan han med feberaktig iver vände blad på blad. En krypande känsla fick Göran att se sig om. Det kändes som att någon betraktade honom ..."Kopparbågen" är en samling verklighetsskildringar av författaren och prästen Axel Hambraeus. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726624229

Book preview

Psaltaren.

Striden i borgruinen.

»Jusse» var en ovanligt bussig pojke. Fastän han bara gick i femman, åtnjöt han så stort anseende, att hans bror, som gick i sjunde nedre, allmänt titulerades »Jusses bror». Detta skulle ha förargat den sämre delen av Jusses bror, om ej den bättre delen hyst en broderskärlek, som egentligen var bra mycket större än vad Jusse själv såg av den.

Jusse hade nämligen en gång upplevat en stor besvikelse. Det var när han kom in i trean. De hade följts åt från sitt lyckliga hem på landet, och ännu när tåget satte sig i gång, tryckte sig Jusse med barnslig trygghet intill sin store bror. Men när de sutto i kupén, började Jusses bror hålla en föreläsning för Jusse. Han talade om för honom, att från denna dag voro de ej längre syskon utan skolkamrater. »Hemma hos far och mor dela vi allt», sade Jusses bror, »men nu förstår du, att var och en måste ha sitt för sig. Jag har mina kamrater, du har dina. Jag är gymnasist, du ännu bara en skolpojke.» Jusse spärrade upp ögonen och tittade på storebror. Han begrep honom inte riktigt. Och han begrep honom ännu inte, när redan första kvällen storebror stängde in sig på sitt rum med en hel del stora kamrater. Jusse hörde dem skratta och skämta. Han kände lukten av cigarrök och hörde glas, som klingade — ja, det var det sista han hörde, innan han somnade, ensam, med hjärtat värkande av längtan hem, undrande varför storebror aldrig kom in och sade godnatt.

Han förstod det ännu inte, när han dagen därefter på första rasten kom stormande fram till storebror, som gick mitt i en rad kamrater högtidligt promenerande på skolgården. Han förstod inte varför storebror tog honom i armarna och sköt undan honom och borstade av sig, som man borstar av sig efter en hund, som tassat på en. Nej sannerligen, han förstod inte, varför storebror såg på honom som om han ej ens kände igen honom.

Först så småningom lärde sig Jusse förstå. Men besvikelsen, som han upplevat, satte ett djupt märke i honom. Jusse var en liten själ, som hungrade efter kärlek och kamratskap, men när han en gång förgäves sökt detta hos sin bror, blev han rädd att söka det hos någon annan. Och därav kom det sig, att Jusse blev sin egen kamrat. Han hade ju en hel del goda vänner bland sina klasskamrater, men han hade ingen riktigt förtrogen. Och därför att Jusse kom att leva mera för sig själv, gick han visserligen miste om en del trevligheter, som kamraterna hade för sig, men han kom ock att undgå en hel del av de frestelser, som kamratlivet bjöd på. Jusse blev van att tänka och handla på egen hand och bestämma över sig själv. Och det var detta som gjorde att hans jämnåriga tyckte, att han stod över dem, och att så småningom hela skolan kom att lägga märke till honom. De ljusskygga aktade sig för Jusse, ty de fruktade hans sanningskärlek, som visserligen skaffat honom mer än ett kok stryk. Men om Jusse kunde ta stryk, så kunde han ge också, och det var mer än en orättvist och ovärdigt behandlad »smågrabb», som sökte rättvisa hos Jusse och fick hjälp av hans nävar.

Ty Jusse fick med tiden inte bara en stark själ utan också en stark kropp. Hans kärlek till ensamheten drev honom ut på långa vandringar i skog och mark. Han använde var ledighet till hälsosam sport. Han steg tidigt upp om morgnarna och var tidigt i säng. Och söndagarna, som Jusses bror till stor del tillbragte i sängen, använde Jusse till dagslånga utfärder. Han brukade på kartan staka ut ett mål åt sig, och som runt om lärdomsstaden funnos en mängd kyrkor, som det intresserade honom att »vallfärda» till, hade Jusse inom ett par år blivit hemmastadd milsvitt omkring på landsbygden.

Under ett av dessa strövtåg gjorde Jusse en storartad upptäckt. Han hade gått upp på en bergknalle för att få en överblick över trakten och kom då att lägga märke till ett par väldiga stenkummel på kullens ena sluttning. Sannerligen hade han inte träffat på en gammal borgruin. Han trodde sig finna grundmurarna till åtminstone två runda torn och en förbindningsmur dem emellan. Han röjde undan stenarna i ett av tornen och hade snart inrett en liten skyddad skans med bröstvärn på alla sidor.

En gård i närheten bar på kartan namnet Wallby, och Jusse döpte borgruinen till Wallbyborg. Nu skulle man tro, att Jusse genast talade om sin upptäckt. Det gjorde han inte. Men en dag fick han sin bror att följa med dit ut. Under färden utmålade Jusse med glödande färger borgens utmärkta belägenhet och fantiserade åtskilligt om dess ärorika historia. Men framkommen till målet upplevde han sin andra stora besvikelse. Jusses bror såg inte alls något märkvärdigt i borgen. Ja, han vågade till och med dra i tvivelsmål, att det ens var någon riktig borg. Det kunde ju lika gärna vara en mur, som bönderna lagt upp av den sten, de brutit upp ur åkern. Och han läxade närapå upp Jusse, som lurat honom att använda sin dyrbara tid till slikt pjoller.

Jusse förstod sig rakt inte på sin bror. När de voro hemma under ferierna, var allt som förr — närapå. Men så fort de kommo till skolan, blevo bröderna som främlingar för varandra.

Jusse beundrade visserligen måttlöst sin bror, när han såg honom bland kamraterna och lyssnade till de svåra saker han studerade. Men i denna beundran blandade sig då och då en misstanke. Det var saker, som Jusses bror dolde, dolde med en viss skygghet. Och när Jusse ibland mötte broderns blick, var det som om dennes ögon ej ville möta hans.

Så kom förstamajlovet. Jusse gjorde den dagen en längre utfärd än vanligt, och framemot solnedgången hade han ännu ett bra stycke väg hem. När han gick förbi Wallbyborg, fick han en obetvinglig lust att hälsa på sin kära borg. Det skulle vara präktigt att uppifrån murkrönet beundra solnedgången.

Men när han stod vid foten av kullen, fick han höra röster från »borgtornet». Han gömde sig bakom ett par slånbuskar och smög tyst och vig som en indian upp mot tornet. Äventyrsblodet rann på honom. Vem var den fiende, som vågat inkräkta på hans mark och intaga hans borg? Sannerligen var inte hämndens timma nu slagen för den förmätne!

Nu var Jusse uppe vid bröstvärnet. Han kikade in i en springa mellan ett par stenar, men höll på att ropa till högt i häpenheten över vad han såg. Där sutto och lågo en hel hop av hans brors klasskamrater med Jusses bror i mitten. Denne presiderade som värd vid det bord av en väldig kalkstensplatta, som Jusse med mycket besvär gillrat upp. Och på bordet stod ett helt batteri av flaskor och glas, om vilkas innehåll ynglingarnas druckna ögon, lallande läppar och slippriga samtal talade ett alltför tydligt språk.

Men Jusse såg endast sin bror, såg hur han med dessa fina händer, som han var så rädd om, fyllde i laget runt. Jusse reste sig upp för att se bättre, han var så bedövad av smärta, att han icke tänkte på att skydda sig själv.

»Men, bror», ropade han, »bror, vad har du för dig!»

Jusses bror ryckte till. Han blev mörkröd av överraskning och blygsel och ögonblicket därefter blek av vrede.

»Vad har du här att göra?» ropade han. »Ge dig genast i väg, annars…»

»Annars, vad för något?» frågade Jusse, som med ens blev förunderligt lugn.

»Annars skall jag själv förpassa dig härifrån», sade Jusses bror.

»Kom an då!» ropade Jusse och klev upp på bröstvärnet. Hade nu Jusses bror varit alldeles nykter, så skulle han inte ha antagit utmaningen, dels för att han inte ville slåss med sin egen bror, dels för att det egentligen var under en gymnasists värdighet att alls befatta sig med en smågrabb. Men nu var Jusses bror inte nykter, och därför reste han sig och antog en hotfull uppsyn.

Jusse riktigt hajade till, så modig han än var. Att slåss med en stor pojke skulle han inte haft något emot, inte ens på allvar, men med sin bror… Emellertid hann inte Jusses bror mer än nätt och jämnt att resa sig, förrän han drogs ner igen av kamraterna.

»Dumbom», viskade en röst i hans öra, »förstår du inte, att han går och skvallrar. Bjud in honom i laget i stället.»

Bjud in honom — bjud in honom! Orden ringde i hjärnan på Jusses bror och trängde från hjärnan in i hjärtat. Bjud in honom! Hans nyss av överraskningen uppklarnande hjärna började förvirras igen. Han vände sig till kamraten.

»Bjud in honom», lallade han. »Bjud in honom! Vem skall jag bjuda in?»

»Din bror, dumbom! Begriper du inte. Hitåt Jusse!»

»Jusse?» frågade Jusses bror. »Ska’ ja’ bjuda in Jusse. Va’ va’ ska ja’ bjuda Jusse på?»

»Bjud’en på punsch!»

»Ska’ ja’ bjuda Jusse på punsch, bjuda bror min på punsch, nej så sant som ja’ kallas Jusses bror — det gör jag inte!»

»Nå, då ska’ ja’ göra det», sade kamraten. »Hitåt Jusse! Vill du komma hit godvilligt och dricka med oss, eller ska’ vi tillgripa tvångslagar som nykterhetsfantasterna!»

Ett skallande skratt besvarade dessa ord. Men det var två, som inte skrattade. Det var Jusse, och det var Jusses bror. Jusse stod kvar på krönet. Hans präktiga friska gossegestalt avtecknade sig som en staty mot den glödande solnedgången. Han blev för de äldre kamraterna en symbol av den vakande rättfärdigheten, och, som det ofta händer i denna värld, väckte rättfärdigheten hos de sjuka samvetena de sämre känslorna till liv. Festen var störd, sinnen, som ville vaggas till ro av sövande makter, väcktes ur sin behagliga domning och fylldes av olustkänslor.

Mer än en började tycka, att detta tilltag av en smågrabb var väl obefogat och borde näpsas. »Kör ned grabben!» grymtade en röst. »Kör ner’en, Silas!»

— Den tilltalade, den yngste i laget, rörde sig ej. (Han vågade inte.) »Kör ner’en själv, om du kan.»

— »Om jag kan?» Detta hugg på en gymnasists blanka sköld krävde upprättelse. »Sa’ du om jag kan?» Och för att visa vad han kunde reste sig den förolämpade och styrde kurs på Jusse. Men han hade solen mitt i ögonen och hade snart Jusses knytnäve placerad mitt emellan dem, så att han såg flera solar. Jusse hade egentligen inte tänkt klämma till just där, men motståndaren kunde inte hålla huvudet riktigt stilla.

Innan man riktigt hunnit tänka sig för, kom en lång gymnasist tumlande som en bomb ned i laget och föll raklång över bordet, krossande glas och buteljer, medan Jusse fortfarande stod kvar på murkrönet.

Just då gick solen ned, och allt blev med ens så förunderligt grått. Jusse var inte längre omstrålad av någon hjältegloria, inte heller stack solen längre bländande i ögonen; där stod en vanlig smågrabb på en stenmur, och den smågrabben hade klått upp en gymnasist.

Hade nu Jusse varit en vanlig pojke, hade han varit nöjd med vad han uträttat och genom en ärorik flykt räddat sitt skinn. Men Jusse gjorde sällan vad vanligt var. Han visste egentligen inte, varför han skulle springa, inte heller varför han skulle stanna. Ja, han visste egentligen inte riktigt vad det var som nu hände. Han bara tyckte, att de många drömmar han drömt i sin kära ruin om ärorika strider, om tappra kämpar och döende krigare på en gång blevo verklighet. Han såg en stor måne gå upp i öster, och stundom såg han månen skymmas av nävar som knötos, av armar som slogos. Han såg solar och stjärnor gnistra runt omkring. Han tyckte, att kämpar redo över honom på sina hästar, redo över honom, över honom, fram och tillbaka.

Men mitt i striden hände honom en stor lycka. Någon kom honom till hjälp. Han hörde klart och klingande broderns röst. »Håll ut, Jusse!» ropade rösten, »vi klarar oss.» O, den rösten, den kära rösten, som han kände igen från ekallén hemma på fars och mors stora gård, vad den livade honom. Det gjorde inte längre ont, när slagen drabbade honom, när hästarna redo över honom. Han spände än en gång sina krafter och gjorde sig fri. Nu var brodern vid hans sida. Och det gick som så mången gång i sagan om