Spel-Jerkers saga och andra historier

By Axel Hambræus

Moraklockan slog fem klingande slag. Lill-Jerk satte sig upp i skåpsängen och gnuggade sig i ögonen. Det var något han skulle göra idag, medan mor och far var ute. Fyra långa timmar skulle han hinna vara ensam i slöjdboden medan mor och far stökade ute bland kossorna. Slöjdstugan, hans paradis. Tyst som en mus klev han ur sängen och smög sig ut ur sovrummet, noga med att inte väcka sin syster ... "Spel-Jerkers saga och andra berättelser" är en samling historier av författaren och prästen Axel Hambraeus. Samlingen består av tio berättelser, däribland "Det gröna skynket", "Spel-Jerkers saga", "Det kommer att hända något" och "Testamentet". -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 21, 2020
• ISBN: 9788726624212

Book preview

författaren.

Spel-Jerkers saga

Moraklockan slog fem klingande slag. Lill-Jerk satte sig upp i skåpsängen, där han sov hos far och mor, och gnuggade sig i ögonen. Det var något han skulle göra i dag, medan far och mor var ute i fejset. Fyra långa timmar skulle han hinna vara ensam ute i slöjdboden medan far och mor stökade med korna. Han steg upp och klädde sig, rädd att väcka syster som låg i utdragssoffan vid fönstret.

Nu gick han över den gröna gårdsplanen, där stararna plockade i gräset och där svalorna pilade ned och retades med katten. Katten kom fram till honom, skakade daggen av tassarna. Men i dag hade Lill-Jerk inte tid med katten. Han hörde kornas råmande i lagårn, det började lida mot »buffringen». Nu var han framme vid slöjdstugan. Låset gnisslade illa, när han vred om det. Men nu var han äntligen inne utan att någon sett honom.

Slöjdstugan var hans paradis. Där stod fars hyvelbänk och i ett hörn svarvstolen. Det var en liten öppen spis i ena hörnet, där stod limpannan. Men i taket var en lucka, och den hade stått öppen i går, och far hade glömt stänga luckan och ta bort stegen. Och uppför den stegen hade Lill-Jerk klättrat i går kväll. Det sista solljuset låg in genom ett fönster i väster med glas som skimrade som mors pärlemordosa. Och i det ljuset hade Lill-Jerk hittat en gammal brunmålad fiollåda med granna rosor på locket.

Nu satt han en lång stund framför fiollådan, innan han öppnade den. Och när han öppnat den, satt han en lång stund och såg på den granna snusnäsduken innan han vågade veckla upp den. Men äntligen tog han mod till sig. Med darrande händer fick han fram instrumentet. Bara han tog i det, tyckte han, att det klingade och spelade. Han gjorde loss stråken. Den var illa medfaren med bara en tunn knippa svart tagel kvar. Den var tarv av harts och ingrodd smuts, och den luktade så underligt, som man själv luktade, när man sprungit sig svettig. Det var farfars fiol och stråke. Farfar som Lill-Jerk mindes som en saga. Farfar som dog när Lill-Jerk var fyra år. Men han mindes farfar. Hans muntra ögon och hans vänliga grin men framför allt hans fiolspel. Farfar hade varit socknens bästa spelman, sa far, men han hade aldrig lärt ut konsten. Far kunde inte spela en enda liten låt en gång.

Darrande av högtidlighet satte Lill-Jerk fiolen under hakan som han sett farfar göra. Han drog med stråken över strängarna som farfar låtit honom göra ibland. Hans små armar räckte inte riktigt fram till den långa fiolhalsen, men han satte fingrarna så som han sett farfar göra och började spela. Det lät förfärligt, det gnisslade och gnall och lät så illa, så han tyckte att det skulle kunna väcka syster som låg och sov i utdragssoffan inne i köket. Men Lill-Jerk gav sig inte. Han visste, hur en fiol skulle låta, och han skulle ha den att låta. Ibland måste han låta fiolen sjunka ned i knät. Armarna domnade och blev blytunga. Och det susade i öronen. Men därinne hörde han något som liknade det som farfar spelat, och han skulle ha fram det. Men hur han försökte, fick han inte fram det. Timme efter timme satt han och försökte. Han såg genom den lilla fönstergluggen att solen steg därute. Snart skulle de vara färdiga i fejset. Mor skulle komma ut och ropa efter honom. Far skulle gå ut och leta efter honom. Far fick inte hitta honom här. Tänk om han skulle ta ifrån honom fiolen.

Besviken och tung i hjärtat lindade Lill-Jerk in fiolen i farfars granna snusnäsduk. Han lade in stråken och låste till lådan. Men han vågade inte låta den ligga framme. Far kunde hitta den och sälja den som han ibland sålde bort gamla skåp och kistor, när turister kom till gården. Han gömde den i en mörk vrå under några gamla skynken. Hela dagen gick Lill-Jerk, tyngd av den stora besvikelsen att han inte kunde spela fiol. Nej, han skulle aldrig kunna det. Han skulle aldrig mer gå upp på slöjdbodsvinden.

Men nästa morgon var han där i alla fall. Och nästa med. Varenda morgon, innan buffringen kom, satt han på en av golvbjälkarna och övade på farfars fiol. Och en dag upptäckte han, att han kunde spela. Fingrarna stelnade inte mera i kramp. Armarna domnade inte. Strängarna gav ljud ifrån sig och inte bara gnäll och gnissel.

Det var alltid en träta mellan syskonen, när man skulle upp till fäboden. Någon måste vara hemma hos farmor som såg om gården. I år blev det ingen träta. Lill-Jerk erbjöd sig att stanna hemma. Farmor hade redan för länge sedan uppdagat Lill-Jerks hemlighet. Gamla människor sover inte mycket, och farmor, som hade hörsel så hon kunde höra gräset växa, hade hört fioltonerna uppe på slöjdloftet och känt igen de gamla spelmanstagen.

En morgon strax efter det far och mor och syster med kritterna dragit till budom och sommarens glädje, kom farmor plötsligt uppklivande på stegen och stack upp sitt gråa huvud genom takluckan. Lill-Jerk vart så förskräckt att han höll på att tappa fiolen.

– Nej, kom ner nu, sa farmor. Tag med dig fiolen och stråken du. Jag har kaffe åt dej i köket.

Lill-Jerk stoppade omsorgsfullt ner fiolen. Farmor stod nere på golvet och tog emot den. Solen sken in i köket som redan var finstädat. Katten låg i solfläcken på trasmattan. Kaffet doftade på spisen. Farmor tog fram »finkringla», och Lill-Jerk doppade och åt med frisk aptit.

– Nu skall du spela för mej, sa farmor.

Lill-Jerk tog fram fiolen. Han spelade en gammal visa som farmor brukade sjunga.

– Du har nog inte stämt ordentligt, men du spelar rent ändå, sa farmor.

– Stämt? sa Lill-Jerk.

– Jojomän, sa farmor. Man måste nog stämma innan man kan spela ordentligt. Men jag skall se till att du får lära dej, jag. Du har tagena i dej.

På kvällen kom gamle Hickus hem till Görsgården. Han hade sin slitna fiollåda under armen. Hickus och farfar hade varit oskiljaktiga spelkamrater. Inget bröllop var riktigt, om inte Hickus och farfar var med, brukade far säga. Sen farfar var död, spelade Hickus ensam. Men det blev aldrig mer detsamma, sa far.

– Nu skall du spela för Hickus, sa farmor.

Lill-Jerk tog fram fiolen och spelade farmors visa.

Hickus gjorde en grimas, så avbröt han: – Stäm, pojke, stäm!

– Stäm? Lill-Jerks ansikte var ett enda frågetecken.

Hickus hävde upp ett vrålskratt. Så räckte han Lill-Jerk sitt eget instrument.

– Den här fiolen är stämd, spela på den. Lill-Jerk spelade, men det blev inte farmors visa. Det blev något annat. Tårarna kom honom i ögonen.

– Jag kan inte, sade han.

Hickus tog fiolen ifrån honom. Med sina grova och ändå mjuka händer strök han pojken över håret.

– Jo, om du kan, sa han. Du kan något som inte jag kan. Du kan spela på en ostämd fiol. Men jag skall lära dig, jag. Både att stämma och att spela.

Varje kväll den sommaren kom