Panorama: C H Frankes minnen

By Åke Lundgren

En gammal man i Skellefteå tänker tillbaka på sitt långa och omväxlande liv. Carl Franke har vigt sitt liv åt ögonblicket. Han avbildar människan med hjälp av ljus och mörker, han fångar henne med sin kamera.Året var 1857. Det var då han som ung kringresande trumpetare från Tyskland träffade ängeln, lindanserskan Josephina Riégo. Tillsammans ska de bryta ny mark inom ett område och på en plats där de aldrig hade trott att de skulle hamna. Musiken och bilderna vävs samman i minnet och i den här sällsamma berättelsen om kärlek, illusioner, fotografi och Västerbotten.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 2, 2020
• ISBN: 9788726580747

Book preview

1867

Air

Det är jag som är Franke, fotografen.

Jag avbildar människan, förevigar henne med hjälp av ljus och mörker. Ibland färgsätter jag bilderna, kolorerar, för det är på modet, vad många efterlyser i dag. Men själv föredrar jag enkelheten, svart och vitt. Då framträder människan, det sanna jaget, som allra bäst.

Och jag nöjer mig inte med att porträttera människor utan avbildar också världen vi lever i, allt det som omger oss: den ofattbara naturen, alla dessa hus och gator, allt vi byggt och skapat. Med ögat och kamerans hjälp fångar jag händelser och uppfinningar som format oss, förändrat oss och fört oss framåt i utvecklingen.

Det är detta jag vigt mitt liv åt: att porträttera, avbilda, fånga ögonblicket i flykten, bevara för evigheten.

Kanhända har jag gjort det på bekostnad av min sömn, för jag unnas inte längre vilan utan sitter vaken om nätterna, tänker tillbaka och minns allt som hänt. Innan solen ännu stigit över hustaken ger jag mig ut på promenader längs stadens gator. Först av alla möter jag dagen.

Jag, Carl Heinrich Christian Franke.

Men just nu ämnar jag mig ingenstans, jag sitter där jag sitter. Nog för att promenaderna lindrar smärtan och får mig att glömma, åtminstone för en stund, men de tar också på krafterna.

Jag är en gammal man och kanhända är jag inget annat än en dåre, som sitter här och grunnar över om livet egentligen är en illusion, ett pärlband av drömmar, ett bländverk och bedrägeri. Är allt det som hänt – medan jag trott att jag levat – en tanke hos en högre och främmande makt, eller kanske bara något som utspelas i mitt eget huvud?

Finns jag?

Jag sitter i mitt eget ägandes hus, i denna stad som heter Skellefteå, fjärran från den trakt där jag föddes. Jag väntar på att Väktaren ska komma så att jag äntligen får veta vad timmen är slagen.

Men varför dröjer han? Är tiden ur led?

Ach himmel! Ge mig styrka att uthärda. Ska det verkligen behöva vara så här? Jag blir tokig! Jag kan för mitt liv inte begripa varför det ska vara så svårt att hålla reda på tiden. Det är ingen ordning på världen numera, den har kommit i olag. Och likadant är det med människorna; hur gammal jag än blir, kan jag aldrig vänja mig vid detta.

Men då jag nu ändå sitter och väntar spelar jag på min oboe, det instrument jag tycker allra bäst om. Många har säkert hört mig spela trumpet, men aldrig om natten. Det vore att utmana ödet; jag skulle väl väcka både levande och döda, så jag väljer oboen. Det är något med tonen, en smula nasal och distinkt; klar, tydlig och drömmande.

Jag sitter och spelar och plötsligt står hon där, i andra ändan av rummet, till hälften dold av kameran, stativet och det svarta skynket. Håret är lika svart som skynket, uppsatt i en knut för att inte vara i vägen. Hon böjer på nacken, djupt försjunken i det hon håller på med, tycks inte lägga märke till min närvaro, att jag finns här i rummet.

Jag ser henne och kan inte se mig mätt och det är för henne jag spelar, så som jag alltid har gjort. Långt innan jag visste att hon fanns spelade jag för henne och stundom inbillar jag mig att jag frambringade henne med hjälp av musiken och tonerna.

Just nu spelar jag ett stycke av Bach, denne gudomlige kompositör, en mästare. Men det är alls inget att förvånas över, han är ju tysk.

Jag spelar Air, för det var i luften allting började.

Då hör jag med ens en röst därute på gatan, en hög, klar och tydlig röst, som på ett nästan mässande vis sjunger fram orden: Klockan är slagen …

Jag lägger ifrån mig oboen, griper tag i armstöden och reser mig med möda ur fåtöljen. Det går ohyggligt sakta, inte alls som i ungdomen. Ryggen krånglar och inte bara ryggen. Med käppen som stöd tar jag mig fram över golvet, ända till fönstret. Jag slår upp det på vid gavel, låter den svala nattluften strömma in, spanar ut över gatan, åt alla håll, men ingen är där.

Och när jag vänder mig om är hon borta.

Trompete

Jag var bara ett barn, ein Kind, när jag tidigt en vårmorgon flydde utanför murarna i Hannover. Utan att fråga far eller mor om tillåtelse lämnade jag hemmet. Jag kunde inte låta bli, för jag var så förtvivlat nyfiken, ville absolut ta reda på vad som gömde sig bortom husen och gränderna.

På innergården där vi bodde såg jag inte mycket av världen, bara himlen och molnen och de ihärdigt kuttrande duvorna uppe vid takutsprången. Jag levde i en djup brunn, åt vilket håll jag än vände mig fanns husväggar som reste sig mot skyn och endast några timmar mitt på dagen, när vädret så tillät, kastade solen sina strålar ner till botten där jag stod.

Men jag var alltså bara en pojke och ville se mer av världen. Olovandes tog jag mig ut på gatan för att undersöka vad som fanns där, men hade jag vetat vad som väntat hade jag förmodligen låtit bli, för där stod tre främmande pojkar, alla äldre och mycket större än jag. De stirrade på mig som om jag var en inkräktare.

– Vad glor du på? frågade den störste.

– Inget, sa jag.

Då kom de emot mig, tre pojkar som jag inte kände och aldrig hade sett förut. Jag fann dem farliga och hotfulla, blev rädd och försökte återvända till tryggheten inne på gården, men då ställde de sig i vägen, hindrade mig från att passera. Och då flydde jag.

Skräckslagen rusade jag fram längs gatorna, förbi yrvakna stadsbor som gjorde sig redo för dagens bestyr: bagare, tvätterskor och hantverkare. Bakom mig kom pojkarna springande, men jag var liten och snabb och de kom snart på efterkälken, men jag vågade ändå inte stanna. I slutet av en gränd hejdades jag plötsligt av en hög mur, men jag fann en öppning och tog mig igenom till andra sidan. Med vilt bultande hjärta sprang jag uppför en sluttning där jag sökte skydd bakom ett träd. Försiktigt kikade jag fram bakom stammen, men av pojkarna syntes nu inte ett spår och kanske hade jag trots allt lyckats skaka av mig dem.

Därnere låg staden Hannover, mitt hem på jorden, och förundrad betraktade jag bebyggelsen på avstånd för allra första gången, en fullkomligt ofattbar syn. Överallt syntes hus, många konstfärdigt uppförda och mycket höga, men allra högst reste sig fyra kyrkor med sina spetsiga torn, pekande likt väldiga fingrar upp mot skyn.

I förgrunden, bortom muren och den plats där jag befann mig, reste sig en gigantisk pelare. I toppen syntes en staty, men vad den föreställde gick inte att urskilja, då avståndet var alldeles för stort.

Jag omgavs av naturen, grönskan och fågelkvittret. På ömse sidor en sönderkörd väg, som ringlade likt en orm genom landskapet, bredde skogsdungar och kullar ut sig, men vart vägen ledde visste jag givetvis inte.

Då inga förföljare längre syntes till sökte jag mig till sist in bland träden, bort från vägen och de enkla hus som låg närmast, för jag kände mig fortfarande inte säker. Jag hade bara hunnit en liten bit när jag hörde ljudet. Jag skyndade uppför sluttningen, till toppen av kullen, för det var därifrån det kom.

Och däruppe på toppen, under en väldig ek som växte i ensamt majestät, fann jag en man. Han satt med ryggen lutad mot den tjocka stammen och åstadkom märkliga läten. De liknade inget annat jag hade hört, och jag blev stående som förstenad och bara lyssnade. Gräset, fortfarande fuktigt av morgondaggen, kittlade mina nakna fötter. Och hela tiden fortsatte mannen att framkalla ljuden.

Men trots att ansiktet var vänt åt mitt håll tycktes han inte se mig; det var som om blicken trängde rakt igenom min kropp, som om jag var osynlig. Det var bara jag och han i hela världen, som om alla andra sopats bort från jordens yta. Jag lyssnade intensivt för att försöka förstå och mina sinnen var vidöppna. Då kände jag en plötslig smärta i foten, som om något bet mig, men hann aldrig uppfatta vad det var. Utan att kunna behärska mig gav jag upp ett skrik.

Mannen stannade upp i sina rörelser, det blev med ens tyst och den blänkande tingesten, med vilken han åstadkommit ljuden, låg stilla i hans hand. Han vred på huvudet men tycktes fortfarande inte se mig. Blicken såg förbi mig och fortsatte i en evighet.

Och då förstod jag att han var blind.

Jag gjorde mig redo att fly men hann inte. Han hade redan förstått att jag var där och nu befallde han mig att stiga fram. Rösten var mild men samtidigt bestämd, så jag vågade inte annat. Jag stod framför honom och lät honom utforska mitt ansikte med fingrarna, för det var med dem han såg. Men plötsligt drog han tillbaka sina händer.

– Hur är det fatt, min gosse?

Då insåg jag att jag grät.

– Ljudet, snyftade jag. Det där ljudet …

Då blommade ett leende upp i hans ansikte och trots att han inte kunde se, var det ändå som om han fick syn på något.

– Har du aldrig hört en trumpet? frågade han.

– Nää, svarade jag och skakade på huvudet.

– Den är himmelsk, förklarade den blinde. Med den kan man kalla på änglarna.

Hannover, sätet i konungariket med samma namn, denna underbara trakt vid den bördiga floden Leine; där föddes jag för snart åttio år sedan, den fjortonde mars anno 1840. Jag kom till världen i en stad, som en dag skulle mista sin krona och kungliga glans för att i stället bli del av något större och mäktigare: das grosse Deutschland.

Någonstans har jag läst att staden i dag har en befolkning på mer än tvåhundratusen själar, en fullkomligt ofattbar siffra. När jag var barn fanns där på sin höjd en fjärdedel, kanske femtiotusen, men ändå tillräckligt många för att en pojke som jag skulle gå vilse och förvandlas till en liten myra i en myllrande myrstack.

När jag kände mig som mest vilsen sökte jag mig åter till gränden och porten i muren, tillbaka till kullen och den blinde. Där tog jag skydd i skuggan av den väldiga ekens grenar, där var jag trygg.

Jag berättade inte för någon om var jag höll till, inte ens för far eller mor. Nog för att det hände att jag fick bannor för att jag var borta, men jag lyckades alltid övertyga dem om att jag aldrig var långt hemifrån. Kanske inbillade de sig att jag lekte med de andra barnen på gården, så som jag brukade, för barn fanns det gott om. Kanske var mor och far så upptagna med att klara försörjningen och skaffa mat på bordet att de inget märkte, men det var hos den blinde jag höll till. Var kullen hans hem, det enda han ägde? Sov han där? Jag vet inte, för jag frågade aldrig.

Jag satt vid hans sida och lyssnade när han spelade på trumpeten, kunde aldrig få nog. Men det hände stundom att han lät instrumentet vila och då berättade han att han var en gammal soldat, för länge sedan kasserad som oduglig.

Långt bort i världen, långt bortom konungarikets gränser, fanns en plats som hette Waterloo.

– Där miste jag synen, för snart tjugofem år sedan …

Hur det hade gått till ville han inte berätta, men det var ändå där, vid detta Waterloo, som världen blivit en annan. Där hade hans ögons ljus för alltid slocknat.

– Fast synen vill jag ändå inte ha tillbaka. Jag har sett alldeles tillräckligt!

Nej, om kriget ville han inte prata, hellre om musiken. Om bara människor lärde sig förstå musiken, dess sanna och innersta väsen, skulle ingen längre vilja kriga.

Jag satt bredvid och lyssnade till hans ord, tog dem till mig och bevarade i minnet. Och det dröjde inte länge innan han räckte mig trumpeten och uppmanade mig att försöka. Jag visste inte alls hur jag skulle bära mig åt det var nytt för mig – men med händerna hjälpte han mig tillrätta. Jag var tafatt och osäker, men han var lugn och tålmodig och påstod att det inte brådskade.

Att spela trumpet var en konst. Det var viktigt att forma läpparna rätt för att åstadkomma det rätta, surrande ljudet.

– Föreställ dig att du har ett bär i munnen, ett hallon.

Och jag skulle inte bry mig om att trycka ned ventilerna, i varje fall inte än. Först och främst skulle jag lära mig att frambringa ljuden. Resten var övning.

Ofta ville jag bara ge upp, det kändes oöverstigligt. Men den blinde tycktes äga ett oändligt tålamod och jag lärde mig en bit i taget. Så småningom lyckades jag spela några enkla melodier, fånga toner och sätta ihop dem till mönster.

En hel sommar var den blinde min läromästare. Så ofta jag fick tillfälle sökte jag mig till kullen där han satt. Han var envis och tålmodig, gav sig inte, och det gick allt bättre.

– Du är utvald! sa han. Men fullärd blir ingen.

Och så en dag, en bit inpå hösten, sa han att jag skulle behålla trumpeten. Den var min, för han behövde den inte längre. Jag förstod inte alls, ville ge den tillbaka, men han var envis och påstridig. Det var inte bara en bön eller önskan, utan en befallning.

– Änglarna har hört, sa han. De kallar. Dit jag ska kan jag inte ta med mig något.

Sedan reste han sig, tog stöd mot trädet och fortsatte:

– Om du någonsin känner dig ensam och övergiven ska du blåsa i trumpeten.

Sedan började han gå nedför kullen. Det gick sakta, ohyggligt sakta, och hela tiden fruktade jag att han skulle falla, men det gjorde han inte. Med käppen kände han sig fram, tvekade inte. Det var som om han i den stunden fått synen tillbaka.

Till sist försvann han bland träden och jag ville springa ifatt honom, ta hans hand och leda honom tillbaka till eken, sitta vid hans sida som förr. Men han hade förbjudit mig, så jag stod kvar och blåste i trumpeten, precis som han sagt åt mig att göra.

Mina minnen av mor och far är märkligt suddiga och dunkla, gömda i glömskans dimma. Stundom känns det som om de aldrig har funnits, som om jag i själva verket uppfunnit dem som ett slags tröst. Jag kan inte längre påminna mig hur de såg ut, deras ansikten, men jag torde väl vara en blandning av dem bägge; jag ser min mor i mitt gråa, tjocka hår och far i min kroppshydda.

Kanhända är det inbillning och efterhandskonstruktion, minnet är bedrägligt och opålitligt. Jag äger inga fotografier eller andra avbildningar som visar hur de såg ut, men jag föreställer mig att far var en stor karl. Å andra sidan var jag ett barn och då blir ju allt så mycket större.

Jag har i alla fall ett särskilt minne av honom: Det var när han tog med mig för att se paraden. Vi promenerade längs gatorna i Hannover, sida vid sida. Det var en märkvärdig dag och jag vet inte hur gammal jag kan ha varit, men jag var fullständigt förvissad om att inget ont kunde hända med far vid min sida, jag var trygg.

Vi hade klätt oss så fint det nu var möjligt och far tvekade inte en sekund om vart vi skulle. Han visste allt och gick aldrig vilse.

Till sist nådde vi ett stort, öppet fält. I ytterkanterna reste sig flera byggnader, mycket finare och ståtligare än huset där vi bodde. På fältet, eller om det nu var ett torg, hade stora skaror människor samlats. Jag hade aldrig sett så mycket människor på en och samma gång.

– Var är vi? frågade jag, en smula skärrad av den stora uppståndelsen.

– På Waterlooplatz, sa far. Den kallas så för att vi inte ska glömma vår seger över Napoleon.

– Vem?

– Napoleon. En galning som försökte härska över hela världen, också över oss. Men vem kan styra en hel värld? Våra trupper segrade, fast inte utan hjälp förstås. Det var länge sedan. Hur som helst är detta Waterlooplatz och här håller våra soldater till