Pierre Paul Riquet Kanalbyggaren: En galen pojkdröm blir världsarv

By Bert Eriksson

Trettioåriga kriget bryter ut. En pojk får en galen idé om hur drömmen om en kanal som förenar Atlanten med Medelhavet skulle vara möjlig och lyckas mot alla odds.

Nästan 400 år senare tog långfärdsseglaren Bert Eriksson och hans hustru Elsmari genvägen från Atlanten till Medelhavet på Canal du Midi, som korsar den franska landsbygden. En 24 mil lång, idyllisk kanal genom ett landskap med vingårdar, historiska städer och byar. På hemvägen till Sverige bestämde de sig för att övervintra i byn Homps, där de fick ta del av det franska, genuina lantlivet.

Under färden på Canal du Midi väcktes nyfikenheten om kanalens historia, och den man som ägnade sitt eget liv, och styrde livet för flera generationer i sin familj, som kanalbyggare.

De stannade i städerna, och grävde i kanal-arkiven efter dokument som kunde ge en bild av denne man, som av många ansågs galen när han först presenterade sitt projekt.

Den här spännande berättelsen handlar om Pierre Paul Riquet, en genialisk man som aldrig gav upp.

Bosse Rundkvist

• Language: Svenska
• Publisher: Ebokförlag Gullestad
• Release date: Feb 17, 2023
• ISBN: 9789188317308

Bert Eriksson

Bert Eriksson är en multibegåvad bondpojke med rötterna i den norrländska myrmarken. Han har utan egentlig utbildning dragit sig fram i livet med ett konstnärtligt och praktiskt tänkande. Som fotograf, målare och skribent för att inte tala om resturanman och långseglare tillsammans med sin kära hustru Elsmari.

Book preview

Kapitel 1

Korgen på vinden

E

n del ansåg att han var galen, medan andra menade att han var ett geni. Han drömde om en vattenväg mellan Atlanten och Medelhavet. Mannen som med ett nådigt tillstånd fick detta förtroende var Pierre Paul Riquet. En vattenväg tvärs över landet skulle underlätta transporter av varor mellan Toulouse och Marseille i södra Frankrike. Detta var i mitten av 1600-talet.

Det var med stora svårigheter och dessutom riskfyllt att runda den Iberiska halvön men även att färdas på Atlantens pirattäta hav. Den som lyckades att ta sig genom Gibraltar sund avkrävdes på tull till Spanien. Det var kanske vad han hade i sina tankar eller så var det bara en tillfällighet. Han hade nämligen hittat gamla ritningar och förslag från ett tidigare försök till kanalbygge uppe på vinden i föräldrarnas hus i Beziers i södra Frankrike.

Tillsammans med några vänner var de på jakt efter fågelungar och ägg för att sälja på torget. I en korg på vinden tillsammans med fågelägg hittade han ett antal ritningar och dokument. Somliga var daterade från 1200-talet. Dessa ritningar var mer att betrakta som skisser på dåtidens språk i Languedoc, occitanska. Inget av dessa projekt blev någonsin förverkligade. Detta räckte för att väcka ett intresse hos den unge Pierre Paul Riquet.

Det första utkastet om en vattenväg mellan Atlanten och Medelhavet var inlämnat till staten av Nicolas Bachelier år 1539, och ett senare av Bernhard Arabat i Beziers 1617. Projekten avslogs, bland annat på grund av att vattenfrågan ej kunnat lösas. Tidigare hade flera kungar och höga ämbetsmän talat för en kanal, som kunde transportera varor tvärs över landet och därmed undvika den farliga vägen runt Iberiska halvön.

Staden Bezier ligger inte långt från den spanska gränsen och var då viktig ur affärssynpunkt för bland annat Pierre Pauls far. Han gjorde sig en förmögenhet på att handla med vapen, framförallt under det pågående trettioåriga kriget. Den huvudsakliga transporten skedde med pråmar på den stundtals våldsamma floden Orb, som flyter genom staden Beziers. Pierre Pauls far var då ordförande i kommunfullmäktige men också välrenommerad advokat.

Delar av inkomsterna hamnade i advokatens fickor, medan utgifterna lätt tog vägen över kommunens utgiftsbudget. Sonen ansåg att fadern var korrumperad. Fadern tog lätt på anklagelsen, och uppmanade sonen att istället för att sitta med sina fantasier, som i alla fall inte blev något av, skulle han studera det franska språket och bli som fadern en framstående advokat. Pierre Paul talade bara occitanska och saknade intresse och sinne för språk.

Pråmar på floden Orb drogs uppströms av drängar, som normalt var anställda av ortens bönder, eller så drogs de av inhyrda hästar. Nedströms kunde man ofta styra med en åra och på så sätt flyta med floden ned till utloppet vid Medelhavet. Unga pojkar sökte jobb som hjälpare hos de skeppare som lade till i staden Beziers. Pierre Paul och hans vänner hade länge sökt sig till skepparfamiljer för jobb. Men familjen Riquet motsatte sig att deras son skulle behöva leva och arbeta tillsammans med simpelt folk. Familjen Riquet var ju ansedd och rik och med stort umgänge bland societeten.

Familjen kom ursprungligen från Italien på 1500-talet. För att undkomma det dåvarande kriget flydde de och lämnade sina gods och rikedomar. Familjen önskade att Pierre Paul skulle bli framgångsrik med en god utbildning. Den femtonårige Pierre Paul hade andra tankar än de, som föräldrarna trodde sig veta, var bra. Dagarna var fulla med tankar om projekt och konstruktioner. Det fyllde hans vardag och i skenet av ett vaxljus målade han upp en bild, om hur en kanal skulle kunna se ut i färdigt skick. Hans ambition och dröm var nog större än möjligheterna.

Vid Beziers hamn lastades pråmar för färd nedströms mot Medelhavet eller till någon av marknaderna. Att lasta eller lossa vinfat eller skinn som kommit från jägare uppe i Svarta Bergen, krävde arbetskraft och många unga pojkar fick därför tillfälliga arbeten.

Floden Orb är under högsommaren lugn och stillsam. Höst och vår är den svår att handskas med för pråmskepparna och deras manskap. Det höga vattenflödet med växande träd, som plötsligt befinner sig i färdriktningen, gör att floden blir mycket farlig och skördar många offer.

Kriget mellan Frankrike och Spanien höll fortfarande ett hårt grepp om människorna i gränstrakterna långt in på 1600-talet och man önskade eld upphör. Många människor hade fått sätta livet till och det var brist på nästan allt. Vapenaffärerna gick fortfarande bra och faderns engagemang i kommunen gav även Pierre Paul möjligheter och kunskaper om hur kommunen styrdes. Pierre Paul hade svårt att förstå och en kväll vid middagsbordet tillsammans med två av kommunens styrelseledamöter, kunde Pierre Paul inte längre hålla inne med vad han kände. Det hyckleri och den korruption som rådde i staden Beziers med hans fars goda minne, kändes inte bra.

– Ni utnyttjar människorna, sa han. Hur kan ni tro att medborgarna skall betala skatt, när de inte får något i gengäld och dessutom ser hur kommunens tjänstemän tar för sig.

De tre herrarna tittade på Pierre Paul och därefter på fadern, som blivit röd om sina feta kinder.

– Han vet inte vad han talar om. Pojken är inte skolad! Ursäktade sig fadern.

Pierre Paul reste sig från bordet med en högst oartig och demonstrativ gest. Han lade ifrån sig servetten, och lämnade rummet. Fadern hade också rest sig, och den röda färgen i faderns ansikte såg ut att ha blivit djupare. Kanske hade vinet hjälpt till en smula men han var rasande. Med snabba steg följde han efter sonen, högg tag i hans kavajslag, vände honom mot sig och tog ytterligare ett steg mot honom, samtidigt som den kraftiga vindoften fick Pierre Paul att ta ett steg bakåt. Pierre Paul bad att fadern skulle låta honom söka sig någon annan form av anställning än den som han hade erbjudits av kommunen, och en möjlighet att få flytta från hemmet. Fadern var så upprörd att han hade svårt att finna ord. Modern hade skyndat till, som så många gånger tidigare, för att medla mellan far och son. Plötsligt sa hon:

– En av herrarna i matsalen har frågat efter Pierre Paul.

– Varför frågar han efter mig efter det som hände där inne nyss?

– Monsieur och madame de Milhaus dotter är ledig för giftermål. Det vore lämpligt att du träffade henne. Utan att invänta svar fortsatte hon:

– Nästa söndag efter mässan har vi bjudit in henne och hennes föräldrar på lunch. Vi förväntar oss att du infinner dig.

Både fadern och Pierre Paul stod alldeles tysta och kom sig inte för att säga något. Till slut harklade sig fadern och sa med myndig stämma:

– Det blir bäst så, Pierre Paul.

Han skakade på huvudet men sa ingenting. Vad fanns det att säga? Modern hade talat och han hyste fullständig respekt för henne. Han gick upp till sitt rum för att fördjupa sig i någon skiss och för att skingra tankarna. Han fantiserade om den tänkta vattenvägen mellan två hav vilket skulle bli hans framtida projekt. Pierre Paul var en drömmare och en visionär. Den påbörjade utbildningen i ekonomi, med handelskunskap och förvaltningslära fick vänta. Den dominerande attityden över sonens ringa intresse för språkkunskaper fick honom att tycka att faderns krav var för höga. Många och långa samtal slutade ofta med att antingen modern eller någon av syskonen fick medla. Pierre Paul var äldst av fem syskon, tre flickor och två pojkar. Alla mycket olika varandra.

Söndagsmiddagen blev inte någon minnesvärd tillställning. Pierre Paul hade andra tankar i huvudet. Hela familjen var samlad när flickan presenterades. En mager flicka i en vacker klänning och en liten hatt som höll hennes ljusa silkesmjuka hår på plats, men som också tyvärr lät dölja en del av hennes vackra ansikte. Hon tittade aldrig som brukligt var direkt på någon vid bordet, men Pierre Paul lade ändå märke till hennes vackra ljusbruna ögon och att hennes halssmycke var mycket påkostat, troligen ett arvegods att användas vid speciella tillfällen. Detta var tydligen ett sådant tillfälle.

Pojkarna Riquet sneglade lite blygt på Catherine de Milhaus smala och lätt rosa ansikte. Man förstod att föräldrarna var stolta över henne, medan Pierre Pauls föräldrar trugade och bockade som för en prinsessa. Catherine var lång och förde sig med värdighet i sin vackra klänning. Detta fick pojkarna att anstränga sig extra för att uppföra sig särskilt belevat vid bordet och de tävlade om vem som kunde väcka störst uppmärksamhet. Flickorna satt på var sin sida om modern och tittade hela tiden ned i bordet. Föräldrarna ansträngde sig för att samtala utan att beröra giftermål och ingen vågade ens titta på de ungdomar som var föremål för denna middag.

Första gången deras ögon möttes såg Pierre Paul hur Catherines kinder färgades svagt rosa, och att hon hastigt fann sin näsduk att gömma sig bakom. Pierre Paul log lite och plötsligt fann han henne vacker. En munterhet spred sig runt bordet, för flera hade uppmärksammat detta ögonkast och vinet hjälpte till att höja den annars lite tryckta stämningen.

En känsla av optimism infann sig, och denna dag skulle sluta med att pojkarna Riquet och flickorna på var sitt håll kommenterade varandra. Medan hästdroskan kördes fram talade föräldrarna i några ögonblick med varandra om sina barns och deras eventuella framtid. Det var dags för gästerna att återvända hem.

Kapitel 2

Anställd av kungen

U

nder de följande åren och efter att ha avslutat sin skolgång kunde Pierre Paul glädja sig åt att få ett arbete som saltskatteindrivare för franska staten. Kungen avrankrike var en ung pojke, knappt 14 år vid detta tillfälle. Landet styrdes av drottningmodern Anna samt ansvarig för ekonomin den korrumperade Mazarin, som också senare kom att orsaka upproret i Paris – den så kallade Fronden. Mazarin ville höja skatter för högre tjänstemän, som istället för att ligga staten till last med sina höga apanage, skulle betala skatt på inkomsten. Detta resulterade i att kungen och drottningen fick gömma sig och Mazarin fick fly till ett säkrare ställe. Upproret pågick i fyra år. Därefter kunde kungen visa sig igen och återta sitt ämbete tillsammans med Anna och Mazarin. Det blev också en av orsakerna till att man i Frankrike införde en skatt på salt.

Saltning förekom flitigt för att konservera mat efter slakt och fiske. Pierre Paul blev därför anställd av, kan man säga, franska staten för att i Languedocområdet driva in saltskatt. Denna skatt infördes redan på 1200-talet men togs bort av okänd anledning. Den infördes igen i mitten av 1600-talet

Under tjugo år kom han att tjäna Frankrikes Kung Ludwig XIV. Av den skatt Pierre Paul drev in fick han behålla hälften för egen del, vilket skapade en möjlighet att köpa upp mark och fastigheter, vilket senare kom att ha en avgörande betydelse för honom i hans stora projekt. Nu hade mer allvarliga planer på att bygga ett kanalsystem tagit form. Resorna som saltskatteindrivare hade skaffat honom stor kännedom om trakten och även om folket som försörjde sig på jordbruk. Den tänkta sträckan mellan Toulouse och Sète var 240 kilometer lång. Det var den sträckan han planerade att gräva. Det var också här man tog de första spadtagen för 350 år sedan.

Västerut från Toulouse kunde man använda den stundtals segelbara floden Garonne ned till hamnstaden Bordeaux på Atlantsidan. På så sätt kunde man knyta ihop vattenvägen mellan två hav. Floden Garonne var även den en opålitlig flod, som under höst och vår var mycket farlig att transportera varor på, men tjänstgjorde trots allt som en nödvändig och viktig transportväg. Från Toulouse ned till Medelhavet fick varor transporteras med häst och vagn, ett mycket långsamt och farligt transportsätt, då det ofta förekom överfall och plundringar av rövare i Svarta Bergen.

Planerna började ta form, men det var fortfarande många problem som måste lösas. Det fanns dessutom ganska många fiender. Militären och kyrkan var två mäktiga fiender till hans projekt. Han avsåg att söka ekonomiskt bidrag från kungen och franska staten för att finansiera det hela. Även andra mer avgörande problem behövde lösas. Till exempel vattenflödet på toppen av kanalen! Var skulle han få det ifrån? Somrarna var torra i den delen av Languedoc och allt vatten sögs upp av jorden och grödorna. Kanalen skulle i sin huvudsakliga sträckning ligga i en dalgång men med vissa undantag som vid Naurouze, där höjden skulle kräva ett konstant vattenflöde.

Kapitel 3

Planerar att gifta sig

D

et var bara början men först skulle han gifta sig. Han hade köpt ett hus i den lilla byn Revel, en aktiv marknadsplats, där varor under vinterhalvåret bytte ägare och många vandringsmän kom med nyheter och uppgifter om vad som skedde i landet. Revel var också en handelsplats för jägare från Svarta Bergen som ville sälja sina skinn. Pierre Paul trodde att Revel kunde ge honom information och kontakter med människor och handelsmän både från norr och söder, som kunde vara viktiga för hans planerade kanalbygge. Föräldrarna fick sin enträgna önskan uppfylld, då den vackra flickan Catherine de Milhaus blev deras sonhustru.

År 1637 stod giftermålet under pompa och ståt i deras gemensamma hem i Revel. Han var nu 33 år gammal och Catherine fem år yngre. Båda önskade ett stort bröllop. Båda föräldraparen lade stor vikt vid att sätta sin prägel på det. Inte bara för brudparets skull, utan mer för den egna imagen. Den delen av betydelsen kunde aldrig nog betonas och ett bröllop var ett bra tillfälle att synas. Det var viktigt att synas på 1600-talet och skillnaden mellan fattig och rik skulle märkas. Med den bakgrund familjen Riquet hade, var ett gott parti och ett välsmort bröllop en god början. Pierre Paul såg det inte riktigt på det sättet, men pengar var av stor betydelse och den hemgift som paret blivit lovade var av ansenlig storlek. Listan på inbjudna gäster var lång och dessutom viktig för Pierre Pauls planer för framtiden. Hela det stora torget från 1100-talet med sitt enastående vackra tak av bärande stolpar var unikt i trakten. Vilka som var gäster och vilka som kommit till byn för att sälja och handla var inte svårt att se, för aldrig tidigare hade det samlats så mycket rikt och ansett folk i Revel som vid detta bröllop.

Bröllopsgästerna var uppklädda i fantastiska kreationer i mjuka vackra färger, och kvinnorna med sina vida kjolar tycktes sväva fram. Borden var fyllda till bristningsgränsen med mat. Det var stora grytor med cassoulet, stoppade korvar kryddade med timjan och enbär, helstekta kaniner och oxar. Luften var fylld med doften av blandade kryddor. Helstekta svanar var utplacerade med jämna mellanrum och med hela fjäderskruden intakt, vilket skapade en ståtlig dekoration. Hela torget med inramningen av det sexkantiga taket var en stor skådeplats. Spelmän med sina stränginstrument ackompanjerade occitanska sånger.

Pierre Paul tittade ut över detta skådespel, och konstaterade att här fanns alla de män och kvinnor han skulle bli beroende av, när hans dröm blev verklighet.

Just i det ögonblicket kunde drömmen gå i uppfyllelse, nämligen att som baron härska över något av de många slott som han planerade att köpa. Givetvis var det också en önskan om att få människor att se upp till honom och komma ihåg hans gärning i framtiden, men kanske framförallt visa sin far, att han hade lyckats.

En herre i svart bredbrättad hatt med en fjäder från en påfågel instucken i bandet runt kullen på hatten väckte Pierre Pauls intresse. Hans tätt sittande ögon och insjunkna kinder gav honom ett sjukligt intryck. Han spanade efter någon och när hans blick mötte