Trebuchet

By Axel Vilde

Harald och Louis är två unga pojkar som växer upp i helt olika kulturer. Harald som viking på Gotland och Louis i en avlägsen by långt inne i Frankerriket. Vi får följa deras resa mot vuxenlivet, med allt vad det innebär av spännande upplevelser och drömmar om framtiden. I vuxen ålder kommer de två att mötas, då Harald med sin vikingaflotta företar en resa in i Frankerriket. Trots språkförbistringar och kulturkrockar, lyckas de finna en gemenskap som knyter dem samman.

Hösten 1974 hittas en runsten i Visby, vars runor lämnar alla arkeologer handfallna. Men när historieprofessorn René Rolland från Frankrike är på besök i Sverige, blir han genast intresserad av runstenen. Tillsammans med en svensk kollega lyckas han till slut tyda texten. Där stod: Blod har blandats av riken i norr och söder och för evigt skall dess folk vara av blod förenat. Av Louis från Village Jaune till Harald från Gotland.
Det är början på berättelsen om Louis och Haralds oväntade vänskap. En historia om hur långt historiens vingslag kan sträcka sig.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 22, 2023
• ISBN: 9789180804448

Axel Vilde

Axel Vilde är en sörmlänsk författare som inte vill låsa in sig i någon speciell genre. Han rör sig fritt mellan spänning, drama, feel god, historia mm. Han är femtiotalist och började skriva böcker 2014. Tidigare utgivning: I öknen har pärlor inget värde. 2014 och nyutgåva 2019 Slow Motion. 2015 Även ett luder kan dansa. 2016 Trebuchet. 2017 Lyckelängan.2018

Book preview

Kapitel 1

Louis satt på en sten utanför hönsgården och täljde på en barkbit. Han var på dåligt humör. Kvällen innan hade han fått stryk av sin storebror bara för att han hade råkat träffa honom med en pil. Den var inte ens vässad och hade bara studsat i ryggen. Typiskt honom, att bli arg för så lite.

Det sved fortfarande i skinkorna, men det var inte smärtan som gjorde att Louis var på dåligt humör. Det var det faktum att han hade missat sitt skott så fatalt. Hur många gånger hade han inte skjutit med sin båge och alltid träffat där han siktade? Just vid det här tillfället hade han blivit distraherad av Hilde i grannhuset, som klätt av sig naken och tvättat sig i vattentunnan. Nog för att han sett henne naken många gånger förr, men nu hade hon förändrats och var på god väg att bli kvinna. Det var det som gjort att han tappat koncentrationen och släppt pilen lite för tidigt.

Nu var det inte första gången han fått stryk av sin storebror.

Det hände ganska ofta och Louis började tycka att hans bror var lite väl känslig. Nästan en vuxen man och bli så upprörd för småsaker som att få en trubbig pil i ryggen eller att få några insekter instuckna i sitt bröd. Lite fick han väl tåla?

Louis hade precis börjat få fjun under näsan. Vem som var hans far visste varken han eller modern, men det spelade inte så stor roll. De flesta barnen i byn visste inte vilka deras fäder var. Några gick inte att ta miste på då de hade väldigt karaktäristiska utseenden, men i Louis fall var det svårt att gissa. Modern hade spekulerat i att det kunde vara Bruthus, som åldermannen ansågs vara fader till.

Det låg rätt i tiden men det hade varit flera förlustelser just då så hon var alls inte säker.

En sak var det i alla fall ingen tvekan om.

Det var att Leo som bodde i deras hus, omöjligt kunde vara fadern.

Leo var kort och kraftigt byggd med armar grova som stockar och med ett väldigt kantigt ansikte. Det fanns inte något i hans utseende som påminde varken om Louis eller hans bror Gaston.

Det brukade skojas bland byinvånarna att Leo härstammade från ett folkslag som levt i trakterna för mycket länge sedan.

Några jägare hade hittat ett infruset lik i en isklump på berget, som till utseendet påminde om Leo. De gamla hade hört historier om det försvunna folket och trodde sig veta att de utrotats på grund av sin aggressivitet och opålitlighet. Nu var Leo varken aggressiv eller opålitlig. Han var lugn och snäll och det var mycket därför som modern hade tagit honom till sitt hus. Förmodligen fanns det fler anledningar och en torde vara Leos väldiga styrka. Inte för att det förekom bråk och skärmytslingar särskilt ofta.

Men vid skördefesten brukade det urarta av det vilda drickandet och då var det tryggt att ha någon som Leo i samma hus.

Louis tänkte på hur det skulle bli den här gången.

Skördefesten var något som alla såg fram emot. Det var ett spektakel utan dess like. Det var inte så noga vilken dag den skulle ske. Det var vädret som styrde och först efter det att alla fått sin skörd bärgad. Det hade varit likadant så länge Louis kunde minnas och Leo hade berättat att det pågått sedan han var liten och långt dessförinnan.

Nu var det snart dags och det märktes på stämningen i byn.

Skörden hade slagit väl ut och alla var på ett mycket bra humör.

***

Den årliga skördefesten började alltid med att varje hus tog med sig något att äta. Maten dukades upp på den öppna platsen mitt i byn där man brukade hålla råd och rättarting.

Vin som sparats från den förra skörden kördes ut i tunnor och ställdes prydligt upp på rad med locken avslagna. Det var bara att ta för sig. Det fanns inga restriktioner för vilka som skulle få dricka. Ung som gammal tog villigt för sig av den ädla drycken och fram mot kvällen var det inte många som var vid sina sinnens fulla bruk.

Den här gången hoppades Louis att han skulle få bli man på riktigt och för första gången få bestiga någon av de unga flickor som nyligen knoppat ut. Det var alls inte säkert och något han själv inte kunde påverka särskilt mycket. Men han hoppades så klart och skulle göra allt han kunde för att bli sedd.

Han hade studerat de äldre pojkarna vid tidigare skördefester och noterat att de som alltför frekvent besökt vintunnorna brukade ha problem med att göra sig intressanta för flickorna, då de knappt kunde stå på benen. Chansen skulle nog vara större om han var lite försiktig med vinet och det tänkte han ta fasta på. Hans bror Gaston hade blivit man för två år sedan och brukade ofta berätta om vilken fantastisk upplevelse det var. Louis älskade att lyssna till hans berättelse och varje gång han hörde den, blev längtan allt starkare.

***

Leo kom lunkande med två hinkar avträde som han hällde ut i skitrännan. För länge sedan brukade hushållen hälla ut sitt avträde i bäcken som rann rakt genom byn och det var inga problem för de som bodde längst upp. Men de som bodde längre ner blev ofta sjuka och när orsaken uppdagades, beslutades att inget orent fick hällas i bäcken.

I stället grävdes och karvades en sidokanal som gick ihop med bäcken precis innan den störtade ned för vargstupet.

Vargstupet låg i byns nedre del och ledde till en djup ravin.

Det kallades så, för att det var där man kastade ner de som inte följde lagen. Där nedanför fanns vargar som brukade kalasa på de sargade kropparna som kunde ligga där.

Det syntes inte så väl uppifrån, men någon hade varit nere och tittat och kunde berätta att det var sant. Nu för tiden fick inte vargarna särskilt mycket att äta då det sällan förekom att någon bröt mot lagen.

Enligt vad de gamla berättat hade lagen kommit till för mycket länge sedan då det var vanligt med våldsamheter i byn.

En vis ålderman hade lagt fram förslaget för rådet och fått gehör för sina tankar. Det var en mycket enkel tes om att de som störde friden i byn skulle bindas till händer och fötter och omedelbart kastas nedför stupet. Till en början hade det varit ganska godtyckligt och resulterat i att många oskyldiga fick sätta livet till. Men med tiden hade det utvecklats till ett regelsystem där det var strikt reglerat vad som inte var tillåtet.

Några av de enklaste reglerna var att om två bråkade så att blodvite uppstod, skulle båda dömas oavsett vem som börjat.

Det var heller inte tillåtet att bestiga en kvinna som själv inte givit sitt samtycke. Då skulle båda dömas. Det kan tyckas orättvist att båda skulle bli dömda då kanske bara den ena var skyldig, men det var ett effektivt sätt att förhindra falska anklagelser. Sedan fanns det många andra regler som var mer svårtolkade och handlade om äganderätt och arvstvister, men de fallen brukade oftast resultera i en överenskommelse.

Den här lagen hade medfört att det rådde frid i byn. Alla visste vad konsekvenserna blev om man inte skötte sig och numer var det ingen som var så dum att man inte åtlydde lagen.

Det var bara under skördefesten som man såg lite lättare på eventuella överträdelser och det var mycket sällan som det blev något rättarting, trots att det ibland kunde gå ganska vilt till.

De sista som hade kastats utför vargstupet hade blivit avrättade långt innan Louis var född.

Det var en samling främlingar i underliga kläder som hade kommit till byn. Till en början hade de välkomnats med den gästfrihet som alla främlingar möttes med. Men efter en tid började de mässa om att det fanns en världsordning som styrde hur man skulle leva sina liv, och att den ordningen inte efterlevdes i byn. De talade om en allsmäktig överhet som styrde över allt liv och att han inte alls var tillfreds med byinvånarnas osedliga leverne.

Främlingarna blev alltmer högljudda. De viftade med träkors och en tjock bok med obegripliga tecken. Till slut var det några av byinvånarna som fick nog. De klagade hos åldermannen som inte var sen att kalla till rättarting. Männen greps och bands till händer och fötter. Domen var lätt att avkunna då de stört friden i byn.

Främlingarna hann förmodligen inte tänka så mycket innan de avrättades. Så var friden återställd.

Leo sköljde ur avträdeshinkarna och gick fram till Louis.

Jaså här sitter du och täljer. Du ser inte så glad ut, har det hänt något?

Louis tittade upp på den kraftige och skäggiga mannen.

Nej, inte något särskilt. Bara det att jag fick stryk av Gaston i går kväll.

Jaså, inget värre. Nåja, det är du väl van vid. Vad hade du gjort för rackartyg den här gången då?

Jag råkade träffa honom med en trubbig pil, så det kan inte ha gjort särskilt ont.

Ja, då kan man förstå att han blev arg. Vad siktade du på?

En skalbagge som kröp alldeles bredvid honom.

Han är lite känslig din bror, det har jag nog märkt. Men hur kunde du missa så grovt? Du är ju en av de bästa skyttarna av alla ungtuppar här i byn.

"Det var för att jag blev distraherad av Hilde. När hon tvättade sig fick jag se att hon började få bröst och lite hår där nere.

Det var det som fick mig att bli okoncentrerad."

Leo skrattade så att det ekade mellan husen.

"Ja, sådant kan få den bäste att tappa fattningen.

Vet du att jag hörde ryktas om att Hilde funderar på att bli kvinna under skördefesten. Du kanske skulle passa på att ställa dig in lite i förväg för att bättra på dina chanser? Jag har nog märkt hur du gömmer dig bakom fähuset och ruskar i pisstuppen. Det börjar väl bli dags nu?"

"Jo, det är nog vad jag tänkt. Men hur ska jag ställa mig in?

Hon verkar inte ett dugg intresserad. Hon tittar inte ens på mig trots att jag försöker gå i närheten."

Det gör hon säkert. De är luriga de där flickorna, man vet aldrig vad de har för tankar. Förresten så räcker det inte med att bara vara i närheten. Du måste göra något mer.

Louis lade ifrån sig kniven och barkbiten och satte händerna under hakan.

Vad skulle det vara då? Vad gjorde du för att mor skulle bli intresserad? Hon var ju kvinna många gånger om och du är ju ganska ful.

Leo tog sig för pannan och skrattade hjärtligt.

Nog är jag ful alltid, men det är inte alltid som utseendet har så stor betydelse. Jag passade på när jag visste att Judith inte förlustat sig på länge. Då gick jag till henne med en bergsget som hängt i nästan en vecka och var precis klar för att läggas på elden. Är det något som kvinnor har svårt att motstå så är det när man kommer med mat. Det ska du lägga på minnet.

Fick du förlusta dig på en gång då?

Nej, jag fick gå därifrån med pisstuppen styv som en ekepinne. Men jag hade i alla fall gjort ett avtryck och det gjorde det lite enklare nästa gång.

Hur lång tid tog det då?

Leo tänkte efter.

"Det tog nog inte så lång tid. Några dagar kanske. Jag råkade gå förbi när hon höll på att krossa märgben.

De är hårda de där getabenen och jag såg att det inte var lätt för henne, så jag erbjöd mig att hjälpa till."

Louis kunde se synen framför sig. Den kraftige Leo som svingade sin klubba och slog så att benflisorna yrde, medan modern beundrande såg på.

Sen då? Fick du förlusta dig efter det då?

Ånej, så lätt gick det inte. Men jag blev erbjuden att smaka på märgen senare på kvällen, då hon skulle koka soppa på den och det var jag inte sen att tacka ja till.

Nu började Louis bli otålig. Kunde han inte komma till det intressanta?

Men sen då på kvällen när ni ätit, fick du förlusta dig då?

Leo tittade underfundigt på Louis och flinade.

"Det skulle du bra gärna vilja veta? Jodå, så blev det allt.

Sedan dess har jag blivit kvar"

Hur visste du att det var dags då? Sa mor att det skulle gå bra?

Nej, sådant märker man. Det gäller bara att känna till tecknen.

Vilka tecken?

Det första man ska titta efter är om de ler. Det är ett gott tecken. Sedan brukar de alltid bli lite rosiga om kinderna och ner på halsen, särskilt om man sagt något uppskattande. Då vet man att det börjar närma sig. Sen gäller det bara att invänta rätt tillfälle, se till att hålla sig lugn och inte blir för ivrig. Det brukar gå lättast efter att man ätit och att sedan försöka få i dem någon extra kanna vin.

Louis lade allt han hörde på minnet. Det skulle säkert komma väl till pass inför skördefesten. Han funderade mycket över hur han skulle bära sig åt för att imponera på Hilde och komma i en bättre dager senare. Det fanns flera andra som också hade planer på att bli män den här gången, det visste han.

Då gällde det att sticka ut och göra sig sedd.

Det där som Leo hade berättat om hur han kommit med en bergsget till mor, var nog något att ta fasta på. En fet tjädertupp eller en vildsvinskulting skulle han nog kunna fälla utan några större svårigheter. Han var ju faktiskt en av de bästa skyttarna av alla ynglingar i byn. Ja, bättre än många vuxna män till och med.

Louis tog upp sin båge, tog fram en jaktpil med benspets och lade den försiktigt till rätta vilande mot sitt pekfinger. Han spände bågen och siktade noggrant på den feta råttan som satt och sniffade på en hög med hönsspillning ett stenkast bort.

Pilen susade genom luften och träffade råttan mitt i buken.

Louis log belåtet och funderade på vilket villebråd han skulle fälla till Hilde.

Kapitel 2

Village Jaune, Den gula byn, hade fått sitt namn för mycket länge sedan då en högt uppburen ålderman hade funnit ett starkt gult färgämne under en av sina vandringar i bergen.

Han blev så fascinerad av färgen att han lät bestryka det mesta som kunde målas i byn.

Med tiden hade den gula färgen mörknat något och antagit en mer metallisk ton. Det gjorde att på långt håll och när solen stod i ett visst läge och reflekterades mot vattnet, såg ut som om hela byn var förgylld. Det var en makalös syn.

Speciellt under vintern då de snötäckta bergen i sydost också reflekterade solens strålar, så det blev som ett gyllene skimmer om man såg det på avstånd.

Byn var uppbyggd på en svagt sluttande platå med en massiv bergskedja i sydöst. En tät barrskog som tog vid där bergskedjan slutade. Mot väst bredde ett träskområde ut sig så långt ögat kunde se. Några hundra meter från platån och ut i träsket hade man dränerat. Där var nu bördig åkermark som försörjde byn med spannmål och andra grödor.

Mot norr låg sjön med sitt klara och kalla vatten, som fick sin näring av bäckar från bergsmassivet. Sjön var ungefär en halv kilometer bred och lika lång. Mellan två väldiga klippor ett par hundra meter från byns yttersta spets, fanns den enda passagen, så smal att endast en båt åt gången kom igenom.

Där utanför fanns resten av världen, floden som rann genom hela riket och flera andra riken.

Det var inte så enkelt att resa på floden. På flera ställen fanns forsar som inte kunde passeras utan fara för liv och lem, och många som givit sig ut på upptäcktsfärd hade aldrig återvänt.

Därför var inte motivationen så stor att ge sig i väg. Visst tog nyfikenheten och äventyrslusten över ibland.

Några unga män gav sig då och då i väg för att se sig om.

De som kom tillbaka hade de mest makalösa berättelser att förtälja. Det blev alltid fest, följt av ett evigt tjat om att få höra deras berättelser många gånger om.

Det rådde välstånd i byn och hade varit så i många år. Sjön var full av fisk. De dränerade åkrarna i träsket hade så bördig jord att nästan allt man planterade och sådde, fick en otrolig växtkraft. I skogen kryllade det av villebråd som hjort och vildsvin och en bit upp i bergen höll bergsgetterna till. De var inte lätta att fånga men med sitt möra och välsmakande kött, var de ett åtråvärt byte.

Det bodde ungefär fyrahundra människor i byn. De sista trettio åren hade befolkningen ökat markant och det berodde förmodligen på det välstånd som rådde. Det var få som vantrivdes och ville bort därifrån.

Lagen hade gjort att det var tryggt att leva där och då varken mat eller dryck fattades, fanns ingen anledning att vilja flytta på sig.

Husen var byggda i kraftigt timmer med tjocka torvtak. De stod väl emot vinterns kyla och sommarens hetta.

I varje hus fanns eldstäder och sovgemak, samt en långdel där många kunde samlas samtidigt för att äta eller bara sitta och berätta historier. Husen stod i prydliga rader och där emellan rann utgrävda bäckar med färskvatten från bergen.

Skitrännan där avträdet tömdes och som också rann mellan husen, var täckt till största delen av flata stenblock med granristäckta öppningar vid varje hus.

Platån stupade lodrätt ner mot sjön och det fanns bara en enda nedfart till hamnen där båtarna låg. Det var en stentrappa, mödosamt uthuggen ur massivt berg.

Längs hela platån mot sjön fanns en stenmur.

Inte så mycket till skydd mot inkräktare som mot hårda vindar.

Inkräktare hade hittills inte varit något bekymmer för byinvånarna. De få som hade lyckats ta sig upp längs floden hade varit fredliga och genom skogen hade ingen kommit så länge någon kunde minnas. Träsket var ogenomträngligt längre ut och över bergen var det ytterst sällsynt att någon lyckades ta sig fram. Främlingarna som senast kastats ut för vargstupet hade kommit över bergen och byborna hade varit mäkta imponerade av deras bedrift. Men det hade inte varit till någon nytta när de börjat störa friden och sedan blev dömda för det.

Både husen och muren var målat med den gula färgen. Det måste ha varit en märklig syn för de få främlingar som trots allt hittade fram.

Den ordning som rådde i byn, var den att kvinnor som fött barn skulle besätta ett ledigt hus. De kvinnor som av olika anledningar inte fick några barn, kunde ibland ha turen att få överta ett nyfött barn av någon som hade många. Det var visserligen inte tillåtet enligt lagen, men sågs inte som något allvarligt brott då det många gånger kunde vara ett praktiskt arrangemang. Ibland hände det också att en kvinna flyttade in hos en annan kvinna och det var inte helt ovanligt att det kunde bo ett flertal personer i samma hus, både män och kvinnor. Tankesättet hos befolkningen var praktisk och att göra det bästa av en uppkommen situation föll sig naturligt.

En och annan som hade oturen att inte kunna ordna det för sig, fick flytta till kråkhuset.

Om inte tillräckligt många åldringar hade dött och en förstföderska stod på tur, lät man uppföra ett nytt hus. Alla arbetsföra i byn hjälpte till och än fanns det gott om plats för nya bosättningar.

När väl den nyblivna modern med hennes barn flyttat in och gjort sig hemmastadd, blev det ett väldigt spring bland byns karlar som inte ännu hade fått flytta in till någon kvinna.

Det fjäskades och sprangs med mat, dagarna i ända.

Ibland tröttnade kvinnorna på allt spring och höll sig mest för sig själva. De män som stod i väntan, bodde alla i långhus nere vid muren. Då och då försvann någon. Oftast för att de haft turen att få komma innanför dörr och kjol på någon av kvinnorna. Efter skördefesten blev det glest i långhusen, men efter en tid brukade det fyllas på igen.

Det var bara de som lyckats bli män som bodde där. De unga pojkarna och de olyckliga äldre som ännu inte lyckats få förlusta sig, bodde fortfarande kvar hos sina mödrar.

***

Louis bodde kvar hos sin mor och Leo. Hans bror Gaston hade för två år sedan flyttat in i långhuset och Louis hoppades innerligt att han också skulle få flytta dit efter skördefesten.

Visserligen trivdes han bra hos sin mor och speciellt med Leo som var en mycket behaglig person att umgås med. En läromästare i mycket, både som jägare och hantverkare.

Det fanns inget roligare än att få följa med honom på jakt och fiske, eller att få titta på när han smidde knivar och spjutspetsar.

Louis var läraktig och när det kom till jakt var han nog så träffsäker som Leo.

De hade suttit många kvällar och experimenterat med olika träslag för att hitta det allra spänstigaste för långa och träffsäkra skott.

Leo med sin väldiga styrka hade en båge som Louis inte ens kunde spänna det minsta, så hård var den. Den hade en väldig kraft på kortare avstånd men gick inte att skjuta så långt med.

Louis båge var längre men betydligt mycket svagare. Däremot kunde han skjuta nästan dubbelt så långt som Leo.

Louis var nästan besatt av att kunna skjuta så långt som möjligt.

Han och några andra pojkar brukade tävla i hur långt de kunde skjuta eller kasta stenar ut i sjön. När de kastat sten kunde inte Louis mäta sig med de bästa. I stället fäste han stenen i en klyka på en spänstig pinne och slungade ut den, mycket längre än någon annan kastat. De andra tyckte att det var fusk men hade snart egna kastpinnar. Det kunde inte Louis ta, utan satt många kvällar och experimenterade med olika tekniker och hjälpmedel. Till sist hade han hittat det.

Han fäste ett lädersnöre i toppen på kastpinnen och snörde fast ett stycke skinn i snöret. I andra änden på skinnbiten fäste han ett längre snöre som nådde ända ner till greppet. De första kasten blev inte så lyckade, men efter några försök blev han själv förvånad över resultatet. De andra pojkarna trodde inte sina ögon när Louis slungade i väg sin sten nästan till passagen vid sjön. Det var knappt att man kunde se var stenen slog ner.

De andra började så smått att ledsna på att tävla med Louis.

Varje gång hittade han på något nytt som gjorde att han alltid vann.

Leo hade observerat Louis talang och uppfinningsrikedom. Det kom väl till pass när de jagade fågel i flockar eller försökte fälla ett byte på längre avstånd.

Kapitel 3

Det var nu bara några veckor kvar till skördefesten. Louis hade funderat mycket på vad Leo sagt, detta med att göra sig sedd för Hilde. Han hade gått nära henne vid några tillfällen och även försökt säga några ord, men hon hade verkat totalt ointresserad och betett sig nästan som om han inte existerade.

Nej, det krävdes nog något extra. Att komma med en bergsget skulle säkert få henne att ändra attityd men det var nog en allt för svår uppgift. Det var få jägare som lyckats med den bedriften och att fråga Leo skulle inte kännas bra.

En fet tjädertupp däremot skulle nog inte vara så illa och det skulle han nog kunna klara av ensam.

Så fick det bli och han bestämde sig för att redan innan soluppgången bege sig ner mot skogskanten med sin långbåge.

Louis hade svårt att somna den kvällen. Han vände och vred på sig och hur han än försökte, gick det inte att falla i sömn.

För att vakna i rätt