Flyttfåglar

By Erica Månsson and Johan Månsson

En grupp flyktingar dör under båtresan till medelhavsön Albali. Kropparna hamnar på en isolerad strand, som till slut liknar en massgrav.

När polisen, ledd av den färgstarka Lucia Gomez, så småningom upptäcker att ett av liken inte hör dit börjar jakten på en mördare. Spåren leder bland annat till minnen från inbördeskrigets dagar, EU-korruption och dubbelmoral. När Lucia under utredningens gång utmanar mäktiga intressen hotas det idylliska vardagslivet i bergsbyn Santa Maria.

"Flyttfåglar" är en deckare i medelhavsmiljö där mat, erotik och spänning är huvudingredienser. Boken är en fristående fortsättning på "En snöfågels död".

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 11, 2020
• ISBN: 9789178298440

Book preview

Flyttfåglar

Erica Månsson & Johan Månsson

Copyright © Erica Månsson & Johan Månsson 2016, Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-8440

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

De hade väntat i flera dagar sedan de fått besked av kontaktmannen. Båten skulle hämta upp dem någonstans längs stranden. De var alla unga män. Några talade samma språk och samtalade tyst med varandra under väntan. Ibland gick någon undan från de andra och försökte komma i kontakt med omvärlden med mobiltelefonen.  Cigaretterna hade först tagit slut där på stranden. Efterhand tystnade också samtalet. De hade utan ord tänt en liten brasa till skydd mot den nordafrikanska nattens klara köld. Den kvällen när också vattnet hade tagit slut hade till sist den lilla fiskebåten, officiellt upphuggen i utbyte mot EU:s fiskeminskningsbidrag, dykt upp utanför stranden. De unga männen återfick sin energi och vadade ut och svingade sig ombord med sina knyten med tillhörigheter. Några hade gjort livsfarliga resor som denna tidigare och föll snart i sömn under färden. Andra för vilka detta var deras första kontakt med ett fartyg överhuvudtaget förblev spända och vakna längre. Inte ens någon av dessa nykomlingar märkte att någonting var fel, fruktansvärt fel. Läckan på dieselmotorns avgasrör fyllde snart det lilla lastrummet med sövande dödlig koloxid. Liv efter liv släcktes stilla och utan motstånd medan den lilla fiskebåten sakta stävade från den tredje världen mot den första. Från krig och fasansfulla upplevelser, undan hopplös fattigdom och tristess på väg över dödens hav mot den riskabla drömmen om lyckan i Europa.

Kapitel 1

Distriktspolischef Lucia Gomez satt på sitt tjänsterum och läste det drygt hundrasidiga utredningsförslaget inför omorganisationen av öns polisdistrikt. Med en suck slängde hon undan kompendiet. Hon tittade upp i taket och slöt ögonen. Hon var trött, mycket trött efter en njutningsfylld natt som börjat på en av strandbarerna i San Tomé och inte slutat förrän hon tidigt i morse smugit ut från den unge irländarens hotellrum. Hon släppte tankarna både på den unge mannen och på det digra utredningsförslaget. Magen skrek efter näring. Hon fumlade med fötterna under skrivbordet efter de avsparkade högklackade. Med mörka solglasögon och klapprande klackar stegade hon resolut ut från den lilla polisstationen i bergsbyn Santa Maria på turistön Albali. Utan att snubbla passerade hon över torget till Baren. Baren som blivit hennes trygghet och stamställe under de snart tre år som hon varit polischef i det lilla bergsdistriktet. Barägaren och den förre detta akademikern Felipe hade stöttat henne i den inflyttades utanförskap. Alldeles okomplicerad var därmed inte hennes relation till Felipe. Han var numera inte bara hennes förtrogne utan också hennes sporadiske älskare. Som vanligt skulle han försöka verka oberörd och fördomsfri fastän han nog anade att hon varit nere i den stora badorten och rumlat och förmodligen haft sex med någon annan. Oberörd fastän hon anade en undanträngd men ändå växande svartsjuka. Möjligheterna till tillfälliga förbindelser som gavs vid den stora charterorten hade hon tagit till först som tröst och möjligen missriktad hämnd på mannen i en tidigare relation. Det var bland annat för att komma ifrån sveket från denne tidigare man som hon stigit av karriärkampen i huvudstaden för att istället bli distriktspolischef i Albalis pittoreska bergstrakter. Efterhand som tröst- och hämndbehovet hade dämpats av tidens gång hade hon istället till sin förvåning märkt att hennes egna lustar och begär lockat henne till mer eller mindre regelbundna äventyr med ständigt nya partners från San Tomés nöjesställen. På senare tid hade dock dessa möten med främlingar blivit åtminstone något mindre frekventa sedan Felipe blivit mer än en tillfällig förbindelse. Förutsättningen för deras relation var dock för Lucias del att de behöll sitt ömsesidiga oberoende. Något som, åtminstone från Felipes håll, krävde en hel del förställningskonst. När Lucia stegade in på baren i sina högklackade eleganta skor väckte hon ett visst uppseende bland de fåtaliga turisterna i den lilla lokalen. Hennes utseende och fysik gör att hon lätt blir uppmärksammad. Lucia är en bit över 1.80 storvuxen och närmast ståtlig.

– Godmorgon kommissarien, ni ser bekymrad ut. Har ni inte kunnat klämma åt några av samhällets olycksbarn? Skämtade Felipe.

Han tyckte om att driva med polisen på gammalt vänsteraktivistmanér. Det var kanske ett omedvetet sätt att ge igen för Lucias sexuella utsvävningar.

– Bara hunnit dra ut några tånaglar på en trilskande bolsjevikisk barägare som inte var flink nog med att servera ordningsmakten en dubbel espresso och flottyrmunkar. Så det är bäst att snabba på med min beställning.

Lucia slog sig ner på en av stolarna i den lilla baren. Felipe serverade en espresso, två flottyrmunkar och dessutom den veckans nummer av den lilla lokaltidningen. Lucia tog ett rejält bett i en brännande het munk. Hon fortsatte att äta fast det brändes i munnen och hon fick socker långt upp på kinderna. Den spröda munken och det starka kaffet väckte henne något ur trötthet och dysterhet.

– Något nytt i vår metropol, frågade hon lite frånvarande innan hon började ögna igenom den tunna lilla ortstidningen.

–Tja, verkar som vår vän Carlos Ramirez utökar sitt imperium. Köper visst Cabo Sal eller Punta Hermosa, som det visst kallas numera. Lyxvillan med den vackra utsikten och egen hamn. Mina förfäder ägde en landbit där förr. Farsan sålde till engelsmannen som byggde villan för att jag skulle kunna gå på universitetet och ändå står jag här och serverar kaffe, friterar munkar och slänger käft med ordningsmakten. Felipe himlade med ögonen, log och slog ut med armarna i en skämtsamt uppgiven gest.

– Farsan tänkte väl att vi skulle ta tillbaka vad vi förlorat efter revolutionen fast då med lyxvilla, egen sandstrand och till och med en liten båthamn. Byggdes redan på 60-talet.

– Ska Carlos slå sig ner där och börja betala skatt i vår lilla kommun. Jag tror kamraterna på kommunens ekonomiavdelning skulle uppskatta en sådan inflyttare.

Felipe pekade ner i den uppslagna lokaltidningen.

– Skulle den fan betala skatt. Nej, det är frågan om exploateringar av ... äh jag menar dynamisk utveckling av våra lokala resurser. Trots alla byggkrascher ska de bygga en till sån där sluten resort, all inclusive-variant så det lär väl inte gynna små fattiga näringsidkare.

Lucia skulle just säga något dräpande om Felipes påstådda fattigdom. Men just då vällde en busslast med äldre vithåriga turister in på baren. Hon fick avstå från att påpeka att han hade valt att lämna den akademiska banan av egen fri vilja och trivdes alldeles utmärkt som barägare. Baren var visserligen liten men den låg charmigt vid den lilla bergsbyns torg och tillräckliga mängder av såväl ortsbor som turister hittade hit för att göra det till en ganska bra affär. Att Felipe dessutom var en lysande och matroad kock gjorde inte det hela mindre attraktivt. Turisternas började beställa och Lucia fann för gott att blinka menande till Felipe och snabbt retirera från baren.

Kapitel 2

Lucia vaknade utsövd när klockradion 8.00 satte igång med de lokala morgonnyheterna. Hon sträckte avslappnat på sin stora och fylliga kropp. Fan, jag borde ha gått hem till Felipe igår kväll istället för att sitta på kontoret och slita med tjänstgöringslistorna. Tanken på den långe och senige barägarens kropp gjorde henne varm och upphetsad. Hon tvingade sig själv bort från erotiska tankar och steg upp öppnade det stora fönstret som vätte mot det gamla husets patio.

Luften var ljuvligt frisk så här på morgonen. Vinden förde med sig underbara dofter från citron- och apelsinodlingarna som omgav den lilla byn. Lucia tog ett djupt andetag. Hon skymtade Alicia, hennes hyresvärdinna och väninna i full färd med att rensa ogräs i den lilla kryddträdgården. Lucia kände efter hur hungrig hon var innan hon ropade godmorgon. Alicia var änka och ägde det gamla adelspalatset mitt i byn i vilket Lucia hyrde en modernt renoverad liten lägenhet. Den gamla damen hade tagit till närmast en livsuppgift att sköta om Lucia. Ibland kunde Lucia känna hennes husliga omsorger som kvävande, inte minst som Felipe också sökte skämma bort henne med kulinariska upplevelser. Hennes redan storvuxna kropp tenderade att bli ännu större av att ibland tvingas intaga dubbla måltider för att hålla både Felipe och Alicia på gott humör.

– Det finns frukost om du hinner idag, ropade den gamla damen glatt när hon fått syn på Lucia.

Lucia kalkylerade hastigt att hon inte behövde dyka upp på polisstationen förrän framåt tiotiden. Det fanns med andra ord gott om tid för både frukost och lite småprat med Alicia. Hon tassade snabbt nerför den gamla stentrappan vars fotsteg kändes svala under hennes bara fötter. Endast iförd trosor och en stor urtvättad T-shirt högg hon in på det framdukade frukostbordet. Alicia hade uppenbarligen redan hunnit till bageriet för där fanns nybakade croissanter och baguetter. Dessutom skivor av Alicias eget hembakade lantbröd. Yoghurt, müsliblandningar, honung, oliver, lufttorkad Albaliskinka, uppskurna bitar av apelsiner, mango och papaya gjorde frukosten överdådig. Lucia tog för sig av det framdukade medan Alicia tvättade händerna i strålen från den lilla springbrunnen i pations ena hörn. Snart kom den gamla damen också med kaffe och morgontidningarna. Morgonsolen värmde milt. Att sitta i den vackra omgivning, med fötterna på den svala stenläggningen medan Alicia pratade om ditt och datt ur morgontidningarna fick Lucia att känna sig nästan lycklig. Hon uppskattade alltmer de här lugna stunderna med sin hyresvärdinna. Hennes mobiltelefon hördes plötsligt uppifrån lägenheten. Lätt andfådd och fortfarande med munnen full av Alicias en aning stabbiga lantbröd svarade hon.

– Distriktspolischef Gomez.

– Marc här, Har du glömt att det är invigning av mandelblomfestivalen i Lojo? Det blir säkert det vanliga trafikkaoset. Festivalkommittén förväntar sig att distriktspolischefen närvarar iförd uniform under invigningsceremonin. Om du är förhindrad kan jag naturligtvis som ställföreträdare representera dig vid ceremonin.

Lucia kunde ana en ton av skadeglädje och förväntan i hans röst. Blommar de jävla mandelträden, svor Lucia inombords. Typiskt att hon missat att det var idag. Lucille, stationens telefonist och administrativa alltiallo, var på kurs i öns huvudstad Las Malopas ett par dagar och naturligtvis passade Marc på att påpeka att hon missat ett av dessa som-vi-alltid-gjort-evenemang. Han hade säkert redan putsat skorna spegelblanka inför chansen att få stå i centrum av händelserna. Inte en chans att han ska få den godbiten. Hon tittade hastigt på klockan och kalkylerade snabbt.

– Nio och trettio börjar det eller hur. Jag tänkte åka direkt hemifrån. Du fortsätter som vakthavande och håller koll på trafiken. Skicka upp konstaplarna Matteo och Panchez för att dirigera trafiken. Se till att de har P-botsblanketterna med så åker jag upp och sprider polisiär glans över ceremonin.

De avslutade samtalet. Lucia tyckte att Marc blivit hyfsat kväst och säkert besviken över att inte helt överrumplat henne. Inom sig svor hon dock igen medan hon for runt i garderoben och letade efter rena uniformspersedlar. Nu var det bråttom. Efter att direkt ansvarslöst fort kört den slingrande bergsvägen upp till den lilla byn stod Lucia iförd korrekt polischefsuniform några minuter före utsatt tid på det lilla bytorget i Lojo. Gamla discohits från 70-talet strömmade ur ett skrapigt högtalarsystem. Stora banderoller förkunnade att den XXVII Mandelblomsfestivalen pågick. Torget var fyllt av marknadsstånd med mest turistkrimskrams av värsta slag men också diverse husgeråd och, faktiskt, lokalt producerade mandelprodukter som rostade mandlar, mandelolja, mandelvin med mera. Ett telefonbolag hade naturligtvis smällt upp ett färgglatt tält där man kunde teckna nya mer eller mindre förmånliga abonnemang. I ett annat tält utanför byns största café hade öl- och vinutskänkningen redan börjat. Några av byns äldre herrar verkade en smula högljudda och glättade. Byn började sakta fyllas av en blandning av turister och bofasta från byarna runt Lojo. Någon i festivalkommittén hälsade Lucia välkommen och stack ett litet glas med illsött mandelvin i handen på henne.

– Skål och välkommen kommissarien. Roligt att ni även i år bevärdigade vår invigning med er närvaro. Er företrädare Don Fernando var med redan när vi höll den första festivalen. Han la själv mycket arbete på att organisera det hela.

Lucia svalde undan antydningarna om att hon borde fortsatt i Don Fernandos fotspår och ingått i festivalkommittén. Detta hade ju förhelvete inget med polisarbete att göra men då, för nästan trettio år sedan, hade det enligt Don Fernando varit oerhört viktigt att tvätta bort polisens dåliga rykte från diktaturtiden. Det var säkert riktigt men hon ogillade de ständiga jämförelserna mellan henne och hennes folkkäre och aktade företrädare.

– Vi är från Santa Mariapolisens sida måna om att stödja lokala initiativ som kan utveckla vårt samhälle. Dessutom är det roligt med ett litet avbrott från det vanliga polisarbetet, smörade hon.

– Vet kommissarien att festen till de blommande mandelträdens ära är mycket äldre än vår festival. Den går ju förstås tillbaka till byns skyddshelgon. Vi har ju den gamla ceremonin kvar. På söndag blir det procession som vanligt genom byn.

Lucia tackade för vinet och strosade genom folkvimlet. En turistbuss knixade sig genom raderna av parkerade bilar. Lucia kunde se hur konstapel Panchez hade fullt sjå med att skriva ut P-böter medan Matteo försökte dirigera nytillkomna bilar till parkeringen på andra sidan byn. Don Fernando, hennes företrädare och länge hennes förtrogne mentor i allt polisarbete i distriktet, kom henne till mötes utanför öl- och vintältet. Deras tidigare öppenhjärtiga tankeutbyte hade fått sig en törn under utredningen om den döde svensken, då Don Fernando hade undanhållit henne vad han visste för att skydda en gammal vän.

På vägen mot henne delade han ut en trycksak till människor han mötte. Lucia log och tänkte att äntligen började han ägna sig åt andra saker än polisärenden på sin fritid – broschyren gällde förmodligen någon slags välgörenhet. Han sträckte fram en broschyr till Lucia som blev mycket förvånad när hon såg utsidan. Välkommen till distriktspolisen i Santa Maria var rubriken och bilden visade stationen exteriört och längre ner en av distriktets färggranna (eller som Lucia tyckte grälla) patrullbilar.

Hon gav Don Fernando en förvånad blick.

– Så fantastiskt bra att ni fick broschyren färdig till festivalen, sa han och log. Jag fick de här av Marc och det har varit stort intresse för dem.

Lucia bara stirrade på broschyren hon fått i handen. Alltså hade Marc låtit trycka den och börja dela ut den utan att ens meddela henne. Hon hade tyckt att en informationsbroschyr från distriktspolisen var en dålig idé från början, men Marc hade drivit på. De hade diskuterat den jävla broschyren på vartenda personalmöte det senaste halvåret och Lucia försökte lämna uppgiften till ett proffs så att resultatet i alla fall inte skulle bli direkt pinsamt. Men det fanns alltid någon duktig släkting som kunde layout och diskussionerna hade blivit så tröttande så Lucia till sist hade gett Marc ansvaret för saken. Hon orkade inte höra ett enda ord till om centrerade eller icke centrerade bilder, tryckteknik och layoutprogram. På något sätt tror alla människor som kan skriva på en dator att de kan producera professionellt informationsmaterial – som om alla som kan skriva kan bli journalister eller författare. Det fanns inte heller något mål med att göra broschyren, men Lucia hade låtit Marc hållas eftersom ämnet tycktes engagera hela personalen.

Lucia log ansträngt mot Don Fernando och bläddrade upp mittuppslaget. Där fanns en suddig bild på personalen, med Lucia i mitten, troligen tagen på någon personalfest. Längst ner fanns en rad annonser, bland annat från byns mäklarfirma.

Pulsen började slå snabbare – inte nog med att Marc inte frågat henne eller ens informerat henne, han hade dessutom mage att riskera polisens trovärdighet genom att ta emot sponsring från olika företag. På baksidan fanns en stor bild och annons från byns höghöjdshotell med ett färgfoto på chefen Ramirez.

– Visst var det bra, sa Lucia undvikande.

– Hello Lucia.

En spenslig ljus man vinkade frenetiskt strax bakom Don Fernando. Lucia kände inte igen honom men för säkerhets skull log hon professionellt. Solen började bli hetare och Lucia kände sig plötsligen lite förvirrad. Hjärtat dunkade, Don Fernando log och den unge mannen vinkade.

Mobilen pep till och Lucia tittade koncentrerat på den.

– Jag måste nog tyvärr tillbaka till stationen, sa hon och började gå mot bilen.

Så dök minnesbilden av kvällen i San