Livsknuten

By Maj-Britt Nergård

Man kunde verkligen inte beskylla Sara Schilberg för att ha haft det lätt i livet. Först var det hennes man, Johan Hurtig, som stupade i kriget och lämnade henne ensam med den unge sonen. Sedan var det soldaten Bergström som förbarmade sig över henne. Men att de i hemlighet fick en gemensam dotter var inget som spelade någon roll, när det rymliga soldattorpet skulle bytas mot en trängre bostad. Den familj han redan hade var helt enkelt viktigare. Så nu gick de där, fattighjonet Sara med dottern Sara Maja, utlämnad åt andra människors barmhärtighet. Men kanske fanns det hopp ändå – hos änklingen Erik Frisk."Livsknuten" är en gripande skildring av 1800-talets Bergslagen. Vi får följa kvinnorna Sara, Lisa, Maria och Johanna, vars livsöden på olika sätt kan knytas samman över generationerna. Det är kring gruvan allting i bygden kretsar – och vi får även följa de hårt arbetande männen djupt ner i det oförlåtande berget. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 17, 2021
• ISBN: 9788726775778

Book preview

författaren.

Förord

Livsknutenär en historisk roman som tilldrar sig i början och mitten av 1800-talet. Jag har i en tidigare roman, Flickan från Garmakartorp (1981), berättat om min farmors farmor Sara Schilberg och hennes hårda liv som soldatänka. I Livsknuten, där Saras liv är ett av fyra kvinnoöden, har jag känt ett behov av att bredda perspektivet genom att tränga djupare in i den sociala verklighet, där mina anfäder och inte minst mina anmödrar levde.

Jag har kallat min roman Livsknuten, fastän jag kanske lika gärna kunde ha bytt ordet liv mot död. Det är gruvan som är hjärtpunkten, själva livsknuten i denna karga bergslagsbygd. Den ger människorna deras liv och uppehälle, men den berövar dem också deras frihet och till och med deras liv.

Händelseförloppet i romanen bygger på fakta som jag letat fram ur kyrkböcker, sockenstämmoprotokoll, mantalslängder och brukshandlingar. Men jag har även i viss mån haft tillgång till muntlig tradition. Det som kanske först väckte mitt intresse för olyckor i samband med gruvbrytningen var min fars berättelse om sin morfar, som dog helt ung i Östergruvan i Riddarhyttan. Dödsfallen i min roman är alla autentiska liksom de människor jag berättar om. Jag har i berättelsen använt deras riktiga namn. Av de arbetare som under 1840-talet arbetade i Östergruvan var Anders Bark, Erik Frisk, Anders Lind och Jan Berg mina förfäder.

Men även om fakta och handlingsmönster är hämtade från verkligheten, är givetvis personernas tankar och känslor diktade. Det är ju ändå en roman. Jag har dock försökt att återskapa människorna, såsom jag tror att de kan ha varit, med ledning av min fars berättelser, vissa sockenstämmoprotokoll och min farmors brev, hon som i berättelsen förekommer som Johanna Sophia.

Jag har lockats av de fakta som min släkt- och historieforskning gett mig att försöka ge en levande bild av människor, som sällan eller aldrig kommit till tals i litteraturen. Jag känner att jag är skyldig dem det, dessa mitt i sin torftiga och stundom omänskligt hårda tillvaro ändå på något vis storslagna människor. De är hemmahörande i en tid som inte är oss så förskräckligt avlägsen, men som ändå börjat falla i glömska, liksom människorna.

Jag har inte så mycket sneglat åt den tid som är nu, som jag velat skildra den verklighet som var då, där vi har att söka rötterna till vår egen. Jag har velat ta fram dessa människors snöda villkor och deras försök att bemästra dem under en tid som inte var speciellt mild mot de fattiga i samhället.

Det är därför jag trots allt bytt ut ordet död mot liv. Livsknuten är också den sega viljan till liv, till att uthärda och överleva, som bär upp de människor vilkas öden jag beskrivit. Många gånger verkar det som om liv och död väger bra nog jämnt, och som om döden till och med tycks ha övertaget. Men livet visar sig trots allt starkast, och kanske är denna bok innerst inne uttryck för en skuld och en tacksamhet, för utan denna mina förfäders sega livsvilja skulle jag, deras senkomna ättling, aldrig ha funnits till.

Maj-Britt Nergård

Sara

Rökärrsbacken I

Den långa, sugande backen upp från gruvan. Än hade hon kraft att gå den.

Kvinnan stretade uppför Rökärrsbacken hukande som en vindpinad martall, vresig och knotig, men seg in i den innersta tågan. Än hade inga stormar lyckats knäcka henne.

Det var en benådad dag, en av Gud välsignad, men ändå vågade hon inte helt låta sin misstro fara. Att vara beroende av vad andra ville avstå, ständigt illa sedd som ett påhäng, ett ofrånkomligt ont, det tog på som dagsmeja på skarsnö, ville bryta ner henne, göra henne mjuk och darrig som av begynnande gråt.

För att överleva fick hon sätta hårdheten i stället, inte låtsas om ringaktningen, glåporden när hon kom med sin oäkta unge.

Så är det dags för henne nu, rotehjonet, fattigkonan, tiggarkäringen …

Mycket hade hon fått höra, men hon hade alltid försökt göra rätt för sig med det hon kunnat. Av somliga uppskattades det. Andra tog det som att så skulle vara.

Illa medfaren var hon, men än inte utsliten. Än förmådde hon göra rätt för sig. Och i dag hade de någonstans att gå. För första gången ett ställe där man behövde henne.

Det låg inget motstånd framför henne denna strålande, vackra vårdag i Herrans år 1830. Himlen var som rentvättad av den friska men ljumma vinden. Och solen värmde mellan de små vita molntapparna, som lätt seglade iväg som bristande skumflagor över himlens blå oändlighet. Allt det tunga och svåra, som hon levat sig igenom, krympte bakom henne i det klara livande vårljuset, blev till en skugga men knappast mer.

Utan frätande tyngd och substans.

Tårarna kom henne plötsligt i ögonen där hon strävade backen uppför, men hon sade sig, att det bara var solen och den friska vinden.

Den nya fattigvårdsstadgan bestämde, att de som var helt utfattiga och inga medel hade till livsens uppehälle skulle gå på roten inom den rote de hörde till. Och gått på roten inom Haraldsjö rote det hade hon gjort med dottern Sara Maja i snart fyra år nu. Från stuga till stuga, utlämnad åt andra människors godtycke, skyddslös mot speglosorna och det understuckna föraktet, nödgad att ta emot endast de smulor som andra ratat.

De fyra åren hade bräckt stoltheten inom henne, förtagit henne egenvärdet. Hon var den minsta och uslaste bland alla Vår Herres skapade varelser. Men det bittra medvetandet om hennes uselhet och onyttighet hade gjort henne hård.

Det hon väntade sig av människorna var alltid det värsta, och de mer godhjärtades barmhärtighetsoffer tog hon emot med liknöjdhet. Gav de henne mat och husrum var det för att behaga Gud och prästen, och för att den nya fattigvårdsstadgan så tillstadde.

Hon var så besynnerligt tom på känslor överhuvudtaget, som om livet inte bekom henne mer. Allt vad hennes ungdom rymt av tro, kärlek och förhoppningar hade gått i graven den dag hon fått meddelandet att hennes man, extra rotesoldaten Johan Hurtig, stupat i kriget mot fransoserna.

Det var nu sexton år sedan dess.

Hon hade fått lämna soldattorpet i Munktorp och sökt sig hem genom skogarna med ett barn vid handen.

Som med Sara Maja nu.

Gossen Jan hade delat hennes liv de mörka åren efter mannens död, som ändå inte varit så mörka och svåra som dem hon delat med flickan Sara Maja. Hon hade haft sin passion för den högreste blonde soldaten, som var Sara Majas far, och han hade tagit hand om henne på sitt torp tillsammans med sin hustru och en växande barnaskara.

Så länge han uppbar sin sold som soldat hade hon och Sara Maja haft sitt hem där. När han tvingades flytta från soldattorpet fanns det ingen plats längre för henne och flickan. Icke någonstans utom i den avsigkomne gruvdrängen Erik Läcks jordkula, och inte heller där blev vistelsen långvarig.

Det var vägarna som blivit hennes hem.

– Men mamma, kom det plötsligt från flickan, som stretade vid hennes sida uppför den långa backen. Men mamma, du gråter ju.

– Det är bara vinden, sade hon litet förargat och strök sig med avigsidan av handen över ögonen.

Hon borde inte tänka på gamla tider. Det gamla borde yara dött och begravet. Soldaten Jan Bergström kom hem från kriget till sin hustru och sina barn. Inte kunde han ha övergett dem för hennes skull. För att ingen soldat kommit hem från kriget till henne …

Somliga människor var gynnade av lyckan, andra inte. Själv tillhörde hon dem som haft otur. Guds vilja, sade de troende. Och måhända var det som drabbat henne Guds vilja, men för henne innebar det ingen tröst.

Guds vilja, sade somliga. Ödet, sade andra. Det var bara att foga sig, för mot de makter som rådde över människornas liv förmådde en människa intet. Från den som litet hade skulle allting tagas, och henne hade sannerligen allting tagits ifrån utom flickan, som bekymrat såg på henne med sina klara mörka ögon.

– Är du inte glad, mamma, sade Sara Maja.

– Varför skulle jag vara glad, snäste modern mot sin vilja.

Hon kunde inte hjälpa det, för det var något som oroade och sprängde djupt inne i bröstet. Något så ovant, att hon inte visste hur hon skulle bete sig med det. Som när en domnad lem plötsligt börjar sticka och bulta.

– Du sa i morse att vi skulle stanna i Bjursjön, sade Sara Maja. Och du lät glad för det.

Hon svarade inte på det utan längde i stället sina steg, så att flickan fick anstränga sig att hinna med. De var uppför backen nu och passerade det sista torpet, som låg där alldeles i skogsbrynet. Så dök vägen huvudstupa in i granskogen, där solstrålarna silade sparsamma knippen av ljus över den knaggliga körvägen.

Uppe på krönet stannade hon för första gången och såg sig tillbaka. Därnere låg den, gruvan, hjärtpunkten, livsknuten i denna magra eländiga trakt mitt bland skogar, mossar, bergknallar och moras. Med den vattendrivna konsten dunkande och dunkande som det hjärta, som upprätthöll allt liv. Utan konstens jämna, regelbundna dunkande skulle pumparna stanna, gruvan vattenfyllas, och katastrofen vara över de män som just nu befann sig därnere i mörkret. Det kom över henne en liten kall ilning, som om hon själv befunnit sig därnere utom räckhåll för solen och den ljumma, klara vårluften, som om hon själv känt mörkret, fukten och kylan.

Med en underlig bedövande ängslan såg hon ned på de rödaktiga gråbergsvarpen därnere vid sjön, bakom vilka den svindlande mörka gruvöppningen gömde sig. Där bakom låg hästvinden och ett stycke ovanför vid bäcken hjulhuset av sten, där det väldiga vattenhjulet sakta pressades runt, runt och drev stånggången, pumparna och allting. Malmen vindades i tunnor upp genom schaktet, men gruvdrängarna själva gick på stegar.

Ingenting fick hända honom. Inte nu!

Glad! Inte visste hon om hon var glad. Hon vågade inte ens hoppas på att hennes långa kringflackande på vägar och stigar nu skulle få ett slut. En frist hade hon fått, en hemvist för stunden, och hon fick vara glad över det som bjöds.

Hon såg framför sig den långe, litet tafatte gruvdrängen i Bjursjön, vars hustru dött ifrån honom och fem minderåriga barn. Såg honom som han stått där med huvudet sänkt och en tröstlöshet över sin kutande gestalt, som skar henne rätt i hjärtat.

– Skulle du vilja, hade han sagt. Skulle du verkligen vilja! Det är rakt för mycket, förstår du. Anna, äldsta dottern min, gifte sig ju i höstas och Lisa är bara tretton. Visserligen har jag god hjälp av pojken Carl Gustaf, men …

Hon kunde inte minnas allt vad han sagt, men hon mindes hur hans ord lyfte en tyngd från hennes bröst. Han behövde henne. Hon skulle få göra rätt för sig och inte längre vara överlämnad åt oskylda människors barmhärtighet. Och kanske hon än en gång skulle få erfara vad det ville säga att ha ett eget hem.

– Kom, sade hon plötsligt otåligt och drog i Sara Majas hand.

Vägen stupade brant neråt igen, mellan högvuxna mörka granar, stenblock och skravel. Mellan de mörka granstammarna blänkte det plötsligt blått. Det var Bjursjöns klara vatten, som öppnade en vidd av ljus mitt i granskogens mörker. Till vänster hade hon Bjursjöberget med dess nakna klippstup och mossiga klyftor. Överst på dess rundade hjässa reste sig granskogen som en hög, mörk mur, men åt höger längs efter sjön utbredde sig åkrar och betesmarker där vitsipporna låg som drivor av kvarglömd snö mellan de vitstammiga björkarna. Lövträden hade just börjat anta den skira gröna färg, som är lövsprickningens kännetecken.

Ner mot sjön skymtade brukslandbonden Jan Hanssons gård med sin låga rödmålade länga och sina uthus. Visserligen bodde han på brukets mark, han, Jan Hansson, men han hade rätt till egen brännvinspanna efter vad hon hört av sin syster Anna, som en tid bott i Bjursjön. Och största brännvinsbränningen hade han också, ett säkert tecken på välstånd. Välbärgad var också bergsmannen och nämndemannen Olof Larsson, som bodde litet längre bort efter sjön, en bit upp på den flacka, lövskogsströdda sluttningen.

Ännu längre bort bodde landbonden Anders Risberg, men så långt bort skulle hon inte.

Stegen gick inte lika lätt som utför backen nyss. Fyrtiofyra år fyllda var hon, mager av otillräcklig kost men ännu rask och kry. Fortfarande hade hon inte upptäckt några grå hårstrån i det mörka håret, som hon bar sedesamt bortstruket från pannan och hopdraget i en knut i nacken. Men halvgammal var hon, och plötsligt kände hon de fyrtiofyra årens tyngd som en rent överväldigande trötthet. Hon vågade plötsligt inte tro på att det äntligen nalkades ett slut på de kringflackande årens elände.

De gick genom täta snår av lövsly, där späda gröna blad just börjat spricka fram. Det doftade av jord, grönska och vatten.

Småfåglarna i slyskogen kvittrade som rusiga av solen och den milda vinden.

Sara och Sara Maja hade vikit av från den större körvägen och gick den mindre Bjursjövägen fram, nednötta hjulspår med en upphöjd gräsrimpa i mitten. Sara Maja försökte glatt att balansera på den kullriga mittsträngen, kesade och for som en nyutsläppt kalv, medan Sara stadigt trampade på i ett av hjulspåren. Sara Maja hade släppt greppet om moderns hand.

De kunde se fram till Jan Hanssons ställe nu med Erik Frisks torpstuga litet vid sidan om – låg, grå och oansenlig med grästorv på taket – då de båda kvinnorna kom ut på backen. Om av nyfikenhet, när de sett henne komma eller vad …

Det brydde sig inte Sara om att veta. Men hon tyckte sig se hur de stack huvudena ihop och tasslade.

Titta, nu kommer det usla skarnet hit med sin oäkting för att tigga. Hon hör egentligen inte hit till Bjursjöroten.

Vad har hon då här att göra? Och vem är hon?

Vem hon är? Men det vet du väl, Sara Schilberg, gamle Per Persson Schilbergs doter Sara, det måste du väl veta. Hon som råkade i olycka med den där soldaten från Munktorp. Han dog sen, och hon kom tillbaka hit alldeles utblottad. Hon går på roten …

För ett ögonblick var rösterna helt verkliga, och de smög sig in i hennes innersta som en svart olust. Det skulle kanske inte bli så lätt att stanna och bo här som hon trott.

Hon kände dem allt till utseendet, åtminstone den ena av kvinnorna, sedan hon några gånger besökt sin syster Anna på den tiden hon bodde här. Det var Jan Hansmora själv, Lisa Andersdotter hette hon. Och den andra kunde kanske vara Olof Larssons hustru Anna Larsdotter, bara några få år äldre än Sara själv. Lisa Andersdotter var istället yngre, men det såg hon knappast ut för efter sju barn och ett arbetsamt liv.

Hennes ansikte, som Sara mindes som rundlagt och rosigt, var nu nästan lika tärt och avmagrat som Saras eget. Det fick den lilla spetsiga näsan att synas ännu vassare, där den sköt fram som en fågelnäbb mellan ett par runda, mörka, vesslesnabbt kringpilande ögon. Tunn och lätt i kroppen var hon även, som en vessla – Sara fick en otäck förnimmelse därav – och lika snabb till hugg.

De hade nog haft saker att säga varandra de båda mororna, men när Sara kom närmare tystnade de, stirrade ett ögonblick och vek så med blicken som av skam.

Ett ögonblick tvekade Sara. Visste inte om hon skulle gå fram eller …

Gångstigen till Erik Frisks stuga vek av i samma nu. Men hon visste att hon inte kunde ta den, inte bara försvinna och gömma sig undan med sin oäkting, om hon ville leva tillsammans med kvinnorna här i byn.

När hon kom närmare såg i alla fall Lisa Andersdotter på henne och sade:

– Jaså Sara, det var längesen vi såg dig i Bjursjön, nu sen syster din flyttade.

Sara kände sig alldeles torr i munnen.

– Jag kommer inte hit på något vanligt besök, och inte kommer jag för att tigga heller. Jag har fått löfte att stanna hos Erik Frisk och hjälpa honom med barnen, nu sedan hustrun hans gått bort.

– Ååå …

Det låg en del förvåning i Lisa Andersdotters utdragna ååå – han hade då tydligen ingenting sagt Erik Frisk – men också indignation på gränsen till att tycka illa vara, en harmsen missunnsamhet.

– Jag har hört, fortsatte Jan Hansmora menlöst och så slät i munnen som ville hon alls inget illa, att du haft det bra svårt du Sara Schilberg. Att du rentav fått gå på roten de sista åren.

– Det är väl ingenting att hymla med, sade Sara litet kort.

Helst av allt hade hon velat ta Sara Maja vid handen och rusa sin väg. Orkade liksom inte med ögonkasten, som utan barmhärtighet plockade bland de usla klädespersedlar hon skylde sin kropp med. Kjolen rispad och alldeles uppnött i fållen, tröjan med stora hål på armbågarna, fastän hon försökt att lappa och laga när hon någon gång fått tillfälle till det. Det var som om de kunnat se ända in till det smutsiga lintyget och den trasiga underkjolen.

Tiggarkona, fattighjon, det var vad hon var.

– Det vet ni väl, sade Sara hetsigt, att det inte är så lätt för någon att bli änka i dessa dagar. Vad finns det annat än rotegång, om man är utfattig och inte får någon pension.

– Och någon pension lämnade han inte efter sig, mannen din?

Det var Anna Larsdotter, nämndemanshustrun, som talade nu. Hon var liksom rundare, inte bara till ansikte och kropp utan mjukare till hela sitt sinnelag och väsen. Nu fanns det en gnutta av medlidande i hennes röst, när hon ställde sin fråga.

– Jan Hurtig var bara extra rotesoldat, sade Sara, och inte blev det någon pension efter honom inte.

– Och han som var far till oäkta barnungen din, sade Lisa Andersdotter med två skarpa röda fläckar på de tunna kinderna. Det låg ett sting av upphetsning i hennes tunna vassa röst. Han förmådde inte ta hand om vad han ställt till med han heller?

– Nej han förmådde inte, sade Sara mycket kort, mycket lugnt, kände hur allt inom henne stelnade, frös till en hård och känslolös klump kring det där som smärtade och blödde och ville bryta sig loss i vilda snyftningar.

Vem Sara Majas far var det var hennes hemlighet, bara hennes och ingenting som de hade det bittersta med att göra, mororna här.

– Du ska veta, sade Lisa Andersdotter med skarp och tydlig tonvikt på vartenda ord, att här i Bjursjön är det ärliga och pålitliga människor, och vi håller ihop. Vi vill inte ha något löst folk här, som inte kan följa Guds bud och det som är rätt.

Då var det som om den plötsligt bröt sig fram, den där bitterheten och vreden som bubblat där länge nere på botten, men som nu plötsligt slungades till ytan med kraften av ett frambrytande källsprång.

– Du kan vara alldeles lugn Lisa Andersdotter, sade Sara med samma skärpa och tyngd på vartenda ord som Lisa nyss. Någon oäkta unge tänker jag inte skaffa mig mer.

Och hon hörde knappt att Anna Larsdotter sade något, hennes försonliga ord om att det nog var till det bästa att någon kom i Erik Frisks hus, som kunde se till barnen och vårda sig om den stackars änkemannen, att det nog var det bästa som kunde hända att Sara fanns att tillgå, att hon fick ett hem och en uppgift och kunde göra rätt för sig.

Anna Larsdotters välmenande ord rann liksom förbi henne, när hon tog Sara Majas hand i ett fast grepp och gick den korta gångstigen till Erik Frisks stuga.

De var ute på backen när Sara Maja och hon kom. Två flickor som hade spänt en lina mellan ett par björkar och nu höll på att hänga några nytvättade skjortor över den. Den yngsta flickan verkade att vara jämnårig med Sara Maja, i elvaårsåldern, medan den andra var ett par tre år äldre. Smal och rak stod hon där och hivade med sina smala seniga flickarmar de urvridna lärftskjortorna i vädret. Den yngre systern räckte henne plaggen ett efter ett. De stannade båda i sitt förehavande, när de fick se Sara komma med flickan bredvid sig.

Sara hälsade litet stelt.

Den äldsta flickan Lisa hade låtit armarna falla ned utefter sidorna efter väl förrättat värv och stod där stum och styv som en staty. Det låg ett strängt, nästan avvisande uttryck över hennes smala, bleka ansikte. Vackert var det inte med den något långa näsan och de smala, hårt slutna läpparna.

Sara kände en underlig kyla strömma emot sig, när hon såg in i flickans ögon. Stora, ljusa, nästan genomskinligt grå ögon såg förbi henne med en tomhet som om hon varit långt, långt borta eller i varje fall inte där. Det låg som ett osynligt stängsel mellan henne och flickan, ett stängsel av fientlighet, nästan av hat.

Fick henne att känna sig som en inkräktare.

När flickan till slut talade var det som med stor möda.

– Far sade ni skulle komma.

– Ni är duktiga som ställt till med tvätt, försökte Sara berömma. Har ni varit ända ner till sjön?

Hon kände ett förtvivlat behov av att komma igenom den osynliga muren, att åtminstone här känna sig välkomnad.

Men flickan tillät henne inte.

– Det är inte längre än vi orkar med, sade hon kort. Vi ville inte att det skulle vara en massa att ta reda på efter oss.

Och fastän tonen var så kort och knapp, tyckte sig Sara ändå förnimma något mer i hennes röst, en bräcklig stolthet över det hon gjort blandad med oro och en knappt tillbakahållen ängslan över att hennes ansträngningar inte skulle uppskattas av den nya kvinna, som fadern skaffat i huset.

Flickans spända hållning drabbade Sara som något av en chock, men vad kunde hon göra annat än berömma. Flickorna hade sannerligen inte lämnat något efter sig. Stugan var skurad från det nötta golvets breda furuplankor till bordets ojämna träskiva. Skurlukten hade brett ut sig i stugan. Det luktade av fuktigt trä och lut och skurtrasor i stugans enda rum, som samtidigt var kök. De hade tydligen haft ut såväl halmmadrasser som täcken på vädring, för den friska utelukten satt i.

Härinne låg de allesammans. Fadern i den breda skåpsängen, där han legat med sin hustru, och barnen i fållbänken och på madrasser på golvet. Alla sängkläder låg dock undanstuvade i fållbänken.

Var skulle hon och Sara Maja få plats? Något av den gamla oron kom tillbaka. I skåpsängen låg den ensamme mannen utan sin hustru. Det var den enda plats som var tom. Men ingen plats för henne. För inte var det så han menat, när han bett henne komma och hjälpa honom ta hand om sina minderåriga barn.

Hon fick akta sig noga. Att gå en karl tillhanda med hushållet kunde innebära sina frestelser. För karlen om än inte för henne själv. Men hon hade lärt sig av livet. Hon hade verkligen menat det hon sagt till mororna.

Inget mer oäkta barn för hennes del.

Det fanns en bod hade hon sett, när hon kom in på gården. Hon kunde sova där. I alla fall under den varma årstiden. Och Sara Maja skulle hon ha med sig.

Förresten var hon fyrtiofyra år fyllda. En kvinna ställdes inte så lätt med barn i den åldern. På ett vis kändes åren som en stor lättnad. Barnalstringens tid var förbi.

Ett bloss i mörkret

Trötta efter arbetet började gruvkarlarna samlas vid stegarna. Det var slut på arbetsdagen, dags att stiga upp, men de äldre gjorde sig ingen särskild brådska. Snarare stod man där på botten av det djupa schaktet och försökte hämta andan, vila sig före den krävande uppstigningen.

Östergruvan var mer än 250 meter djup, och det var trettiosex stegar att ta sig uppför innan man åter stod på fast mark.

Erik Frisk var en tålmodig och samvetsgrann man. Det var fjärran från hans kynne att lämna något oavslutat efter sig, liksom han aldrig skulle kunna tänka sig att upphöra med sitt arbete förrän gruvfogden gett tecken för full tid. Han hade därför fortsatt att fylla sin skottkärra helt och gått för att tömma den i tunnan innan han ville anse sig klar med dagens arbete.

I drygt tjugofem år hade han arbetat i gruvan, och han satte sin stolthet i att vara en duglig och plikttrogen arbetare, som aldrig fuskade ifrån sig. Det var också gruvan. Den tillät inga misstag.

När han till slut kom fram till stegarna var det som en bland de sista. Kamraternas ansikten såg spöklika ut i det flackande skenet från pärtblossen, som satt i hållare i deras midjebälten och hölls på plats av ett snöre som de hade mellan tänderna. Svärtade av gruvmull, allvarliga och sammanbitna stod de där. Urgröpta och håliga av kontrasten mellan ljus och skugga.

De flesta var medelålders män, inga under trettio. Men de yngre karlarna hade redan börjat ge sig uppför stegarna, otåliga att komma upp i dagsljuset igen, ivriga att komma hem. Först av alla trettioåringen Jacob Kuse ända nerifrån Forsen. Med nära åtta kilometer att gå innan han var hemma. Men han var ung. Vid trettio års ålder orkade man med det.

Erik Frisk släppte gärna de unga hetsporrarna före sig. Han var glad för sin stund av vila. Och han visste, att han uppför stegarna inte skulle orka hålla trettioåringarnas takt. Han hade själv inte långt till femtio, och arbetet var tungt. Slet på rygg och knän och senor. Att gå halvhukad in i de trånga orterna, slita med gruvhackan, att krafsa ihop berg tills fatet var fyllt och så bära med sviktande knän och onaturligt spänd rygg fram till skottkärran och tömma, vända efter vända i det kvava, trånga mörkret, bara upplyst av pärtstickornas fladdrande sken.

Tungt, trist och monotont.

Men Erik Frisk protesterade inte. Det var det arbete han utfört i tjugofem år, som han kände lika väl som sin egen rockficka, och som han ännu förmådde utföra väl.

Det var de litet äldre som i likhet med honom själv fortfarande stod och väntade på sin tur. Jan Honk med sina femtiosex år dröjde gärna bland de sista, hade sällskap med brodern Per Honk. Liksom med Jan Hagberg och Anders Berg, som båda var sextiotvå år och började bli uttjänta. De var de äldsta om man undantog gruvfogden Anders Bjurelius med sina sextiofyra år. Men han slapp ju det allra tyngsta.

Med bland de väntande stod också Anders Bark och Jan Berg från Skilån, båda i femtioårsåldern, och Anders Bjur från Korphyttan som med sina femtiofem år också tillhörde