Staten

By Platon

"Staten" av Platon är ett klassiskt verk som framställer filosofens syn på det ideala samhället och den rättfärdiga människan. I verket utgår Platon från ett samtida samhälle där filosofer anses vara överflödiga, både av de styrande och folket, och den attityden vill Platon ändra genom att upplysa om filosofins nödvändighet för rättrådigt handlande. Boken är en av Platons mest refererade verk och är skriven i dialogform, ofta med Sokrates i rollen som protagonist. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 18, 2021
• ISBN: 9789176391013

Platon

Platon wird 428 v. Chr. in Athen geboren. Als Sohn einer Aristokratenfamilie erhält er eine umfangreiche Ausbildung und wird im Alter von 20 Jahren Schüler des Sokrates. Nach dessen Tod beschließt Platon, sich der Politik vollständig fernzuhalten und begibt sich auf Reisen. Im Alter von ungefähr 40 Jahren gründet er zurück in Athen die berühmte Akademie. In den folgenden Jahren entstehen die bedeutenden Dialoge, wie auch die Konzeption des „Philosophenherrschers“ in Der Staat. Die Philosophie verdankt Platon ihren anhaltenden Ruhm als jene Form des Denkens und des methodischen Fragens, dem es in der Theorie um die Erkenntnis des Wahren und in der Praxis um die Bestimmung des Guten geht, d.h. um die Anleitung zum richtigen und ethisch begründeten Handeln. Ziel ist immer, auf dem Weg der rationalen Argumentation zu gesichertem Wissen zu gelangen, das unabhängig von Vorkenntnissen jedem zugänglich wird, der sich auf die Methode des sokratischen Fragens einläßt.Nach weiteren Reisen und dem fehlgeschlagenen Versuch, seine staatstheoretischen Überlegungen zusammen mit dem Tyrannen von Syrakus zu verwirklichen, kehrt Platon entgültig nach Athen zurück, wo er im Alter von 80 Jahren stirbt.

Book preview

2014

Företal

När jag utger denna tredje del av min översättning av Platon, känner jag ett behov att uttala min stora tacksamhet till både pressen och allmänheten för den stora välvilja, som från så många olika håll har visats denna översättning och som i hög grad har uppmuntrat mig att — låt vara under delvis ogynnsamma yttre förhållanden — fortsätta arbetet.

Jag använder tillfället att här framhålla, att jag naturligtvis har ansett det vara min självklara plikt att söka för min tolkning tillgodogöra mig de föregående översättningar, som ha gjorts så väl till svenska som till de stora kulturspråken.

De versifierade översättningarna från de antika skalderna (Homeros o. a.) ha i de fall, där sådana översättningar föreligga på svenska, i regel hämtats från dessa, varvid jag emellertid har ansett mig oförhindrad att företaga ändringar, där jag ansett skäl till dylika föreligga.  

Inledning

Staten är Platons förnämsta verk och betecknar höjdpunkten av hans filosofiska alstring. Den utgör i raden av hans skrifter liksom platonismens högplatå. Om vi tänka på detta arbete i dess egenskap av konstverk, överträffas det visserligen av sådana dialoger som Gästabudet eller Protagoras. Men i avseende på tankarnas djup och vidd står den främst av alla.

De ämnen, som Platon här mer eller mindre ingående diskuterar, äro av utomordentligt mångfaldig art. Det finns knappt någon enda punkt i den platonska filosofien, som ej här i en eller annnan form träder oss till mötes. Psykologiska, etiska och metafysiska problem tas upp till behandling. Och ingenstädes går Platon de rent praktiska frågorna i samhället så in på livet som i denna dialog: så debatteras de pedagogiska spörsmålen på ett sätt, som gör honom till en föregångare även på uppfostrans område.

Som undertitel på arbetet har sedan mycket gammal tid förekommit orden Om rättrådigheten. Det är en titel, som säkerligen ej är av Platon själv, men som utgör ett riktigt uttryck för arbetets tankegång. Ty rättrådigheten och dess problem är ej blott utgångspunkten för det hela utan ger också liksom den underton, som förnimmes genom hela arbetet. När Platon talar om rättrådigheten, tänker han till att börja med endast på den enskilda människan. Men man kan, framhåller han, studera rättrådighetens skrift liksom i förstoring även på ett annat område — på statens. Ur denna tankegång drager han sedan fram en parallellism mellan en viss karaktär hos en människa och en viss, däremot svarande statsform.

Det är diskussionen om staten, som utgör dialogens höjdpunkt. När det gäller idealstaten, talar Platon sig varmast. Föga underligt, ty djärvare grepp har han väl aldrig tagit, än när han här framlägger sin lära om denna idealstat. Och trots vissa för oss egendomligt verkande drag i denna hans lära har densamma utövat ett enormt inflytande genom tiderna, även på den rent praktiska politikens område; och den moderna socialismen måste i rätt hög grad betecknas som arvtagare av Platons framställning i Staten. Synnerlig betydelsefull är även den redogörelse för de olika statsformer — den timokratiska, oligarkiska, demokratiska och tyranniska — som här ges.

Indelningen av Staten i tio böcker är med all säkerhet ej av Platon själv. Man märker tvärtom, huru densamma är rätt godtycklig och ibland bryter itu samhöriga ting.

Verket kan naturligen delas i fem delar:

(Bok I–II, 368) Inledande diskussion om rättrådighetens väsen och ursprung.

(Bok II, 368–IV) Statens uppkomst. Den ideala statsförvaltningen och därmed sammanhängande frågor om den riktiga uppfostran.

(Bok V–VII) Efter det att kvinnans ställning i idealstaten har behandlats, övergår Platon till att redogöra för väktarnas, d. ä. de styrande filosofernas kvalifikationer och den uppfostran, som de böra erhålla för att kunna rätt fylla sitt ansvarsfulla kall.

(Bok VIII–IX) Här framställas de olika statsformerna i deras väg mot urartningen, och parallellt därmed de olika mänskliga karaktärerna.

(Bok X) Efter att ånyo ha sysslat med poesien och dess vådor för samhället, övergår Platon till att tala om den lycksalighet, som väntar den rättrådige, först här i livet och sedan i en annan värld. Skildringen avslutas med en myt. —

De i dialogens samtliga böcker uppträdande personerna äro följande:

Utom Sokrates, som är huvudperson och som i egen person berättar samtalet, träffa vi på den åldrige Kefalos, en förmögen man från Syrakusai, vilken bodde som skyddsförvant i Atén. Han hade tre söner, Polemarkos, Lysias (den sedermera så berömde talaren) och Evtydemos; av dessa är endast den förstnämnde talande, de två andra figurera som stumma personer. Glavkon och Adeimantos, Platons yngre bröder, äro näst efter Sokrates dialogens huvudpersoner; från och med andra boken är det dessa två, som jämte honom helt och hållet uppehålla samtalet. Och slutligen ha vi Trasymakos från Kalkedon, lärare i vältalighet, som uppträder såsom orättrådighetens försvarare och som ett värdigt motstycke till sin själsfrände Kallikles i dialogen Gorgias samt Trasymakos’ vän och själsfrände Kleitofon.

Det är ett tämligen tillfälligt sammanträffande nere i Aténs hamnstad Peiraievs, som tänkes ge den yttre anledningen till dialogen. Men det är, som om Platon snart nog glömde dialogens inramning. Samtalet spinner ut sig till en oformlig längd, och filosofen tycks snart nog ha glömt både tid och rum. Det må lämnas osagt, om detta får tillskrivas ett omedvetet försummande av den yttre inramningen, eller om det är med avsikt, som Platon låter allt annat vara glömt i jämförelse med de utomordentligt höga och viktiga spörsmål, som här behandlas.

Utan tvivel har dialogens författande tagit flera år i anspråk, och kompositionen har säkerligen tagit intryck av denna omständighet. Men huru mycket man än må kunna i detalj påvisa brister, i stort sett är och förblir Platons arbete även ur kompositionens synpunkt ett mäktigt och storslaget enhetsverk, Platons yppersta dialog och den grekiska prosans mest betydande arbete.

Arbetet torde vara författat omkring år 374 och de därpå följande närmaste åren.  

Första boken

Första boken börjar med en äkta grekisk scen. Sokrates hade i sällskap med Glavkon, Aristons son, begivit sig ner till Peiraievs för att där beskåda en fest till gudinnan Bendis’ ära. Bendis var det tragiska namnet på Artemis, och festen var just införd från Trakien och firades nu för första gången i Atén. Det var av denna anledning, som den hade tillvunnit sig bl. a. även Sokrates’ stora intresse. När denne och hans följeslagare Glavkon voro på hemväg från festen, blevo de kallade tillbaka av Polemarkos, som inbjöd dem till sitt hem i Peiraievs. De funno där ett helt sällskap församlat, bl. a. även Polemarkos’ fader Kefalos.

Mellan Kefalos och Sokrates utspinner sig nu ett samtal om ålderdomens fördelar och olägenheter. Därifrån ledes samtalet behändigt in på kapitlet om förmögenhetens betydelse för livet och dess samband med den större eller mindre möjligheten att föra ett rättrådigt liv — och så är Sokrates inne på frågan om rättrådigheten.

Kefalos avlöses nu i diskussionenav sin son Polemarkos, som gör olika försök att bestämma rättrådighetens begrepp, försök, vilkas ohållbarhet påvisas av Sokrates. Nu ingriper emellertid Trasymakos på ett synnerligen obehärskat sätt i samtalet. Med berättigad ironi anmärker Sokrates, att han, Sokrates, säkerligen skulle ha blivit mållös, om han ej råkat att först se på Trasymakos: därmed syftar han på den gamla folktron, att en person blev mållös, om han blev sedd av en varg, innan han själv fått syn på vargen; han liknar alltså Trasymakos vid en varg! Denne ger nu en mycket krass definition av rättrådigheten och uppträder som orättrådighetens vapendragare. Sokrates’ skarpa logik driver honom emellertid från den ena positionen till den andra, och till sist får han giva upp striden.  

Personer: Sokrates (som berättar), Glavkon, Adeimantos, Polemarkos, Kefalos, Trasymakos, Kleitofon. Scen: Kefalos’ hus i Aténs hamnstad Peiraievs.

Prolog.

I sällskap med Glavkon, Aristons son, vandrade jag i går ner till Peiraievs. Jag ville nämligen förrätta min bön hos gudinnan och på samma gång se efter, huru festen för henne firades — det var nämligen första gången den firades här hos oss. Jag fann också verkligen, att den försiggick på ett anslående sätt, även om den hos trakerna firas under minst lika vackra former. När vi hade slutat vår bön och åsett festen, gingo vi tillbaka i riktning mot Atén. Polemarkos, Kefalos’ son, fick emellertid se oss på avstånd, just när vi voro på hemvägen, och befallde sin slav att springa bort och bedja oss vänta. Slaven kom bakom mig, tog mig i manteln och sade: Polemarkos ber er att stanna och vänta.

Jag vände mig nu om och frågade, var hans herre fanns.

Där borta, blev svaret, kommer han efter er. Ni få lov att invänta honom.

Det vilja vi också göra, sade Glavkon.

Några ögonblick efteråt kom Polemarkos jämte Adeimantos, Glavkons broder, och Nikeratos, Nikias’ son, ävensom en del andra. De kommo tydligen alla från festprocessionen.

Polemarkos yttrade nu: Sokrates, jag tror, att ni äro på hemväg in till staden?

Det är nog ej så oriktigt tänkt, svarade jag.

Nå, du ser, hur pass manstarka vi äro?

Ja, säkert.

Således, antingen få ni själva lov att bli starkare än vi — eller också få ni stanna där ni äro!

Finns det ändå ej en tredje möjlighet: att vi övertyga er om, att ni böra lämna oss i fred?

Tror du, att ni kunna övertyga oss, om vi ej höra på!

Nej, det går inte, inföll Glavkon.

Då skola vi ej höra på, det kunna ni vara säkra om.

Adeimantos sade nu: Ni veta således inte, att det fram emot aftonen kommer att bli en kappritt med facklor till gudinnans ära?

En kappritt med facklor — det var något nytt! Ryttarna skola således mitt under ritten överlämna facklorna den ene till den andre? Eller hur menar du?

Just så, sade Polemarkos. Och därtill skola de fira en nattlig fest, som väl förtjänar att ses. Vi vilja bryta upp efter kvällsvarden för att se på denna fest. Där skola vi också träffa samman med många av de unga och samspråka med dem. Således — ni måste stanna och inte spjärna emot.

Vi måste väl det, tycks det, sade Glavkon.

Om ni således ha den uppfattningen, sade jag, få vi tydligen handla därefter.

Vi gingo således hem till Polemarkos. Där träffade vi Lysias och Evtydemos, Polemarkos’ bröder, ävensom Trasymakos från Kalkedon, Karmantides från Paiania och Kleitofon, Aristonymos’ son. Även Polemarkos’ fader Kefalos var därinne. Jag hade ej sett honom på länge, och han föreföll mig nu mycket gammal. Han satt på en stol, med en kudde under sig; han hade en krans på huvudet, ty han hade just förrättat ett offer ute på gården. Vi satte oss nu vid hans sida; där stodo nämligen några stolar runt omkring honom.

När Kefalos fick se mig, hälsade han och sade: Det är minsann inte ofta, Sokrates, som du kommer och hälsar på oss här i Peiraievs. Det borde du ändå göra. Om jag vore så pass rask, att jag utan svårighet kunde gå upp till staden, så behövde inte du komma hit. Då skulle vi komma till dig. Men nu borde du verkligen komma oftare. Med mig är det verkligen så, må du veta, att i samma grad som de kroppsliga och sinnliga njutningarna avtaga och mista sitt behag, i samma grad ökas min lust efter underhållande samtal och min njutning av desamma. Gör således som jag säger, var tillsammans med dessa unga män, betrakta oss som vänner och förtrogna och kom ofta till oss.

Härtill svarade jag: Ja, Kefalos, det är då säkert, att jag finner stort nöje i att samtala med män, som äro något till åren komna. Jag betraktar dem som vandringsmän, som ha tillryggalagt en väg, som även vi efter all sannolikhet ha att vandra, och därför menar jag, att jag bör spörja dem, hurudan denna väg kan vara beskaffad: ojämn och oländig, eller jämn och bekväm? Och även av dig skulle jag gärna vilja höra, vad du menar härom, eftersom du har kommit till den punkt i ditt liv, som skalderna kalla ålderdomens tröskel. Säg alltså, om du finner denna tid vara besvärlig och bitter, eller vad omdöme du vill fälla om densamma.  

Om ålderdomen.

Han svarade: Vid Zevs, Sokrates, jag skall säga dig min tanke om saken. Vi bruka ju ofta komma tillsammans, jag och några av mina jämnåriga, följande det gamla ordspråket: lika barn leka bäst. De allra flesta av oss pläga därvid klaga och jämra sig; de längta efter ungdomens njutningar, de återkalla i minnet kärlekens fröjder, de erinra sig dryckeslag och gästabud och allt vad därtill hör. De äro förargade alldeles som hade man tagit ifrån dem något stort och rikt — förr, det var ett härligt liv — nu, nu är det ej en gång värt att kallas liv. Somliga beklaga sig även över den föraktfulla behandling, som de nu i sin ålders dagar få röna av sina närmaste. Och så uppstämma de klagolåt över allt det onda, som ålderdomen bereder dem. För min del, Sokrates, menar jag emellertid, att dessa ej nämna den verkliga anledningen. Ty om ålderdomen verkligen vore anledningen, skulle ju även jag vara utsatt för samma missöde, liksom alla andra i samma ålder. Nu har jag emellertid träffat på åtskilliga, med vilka detta ej har varit förhållandet. Jag nämner särskilt skalden Sofokles. Han fick en gång den frågan ställd till sig: Hur är det, Sofokles? Tillåter din ålder dig att ännu överlämna dig åt kärlekens njutningar? Och han svarade: Tyst, människa! Med största glädje har jag lämnat dem, liksom man lämnar en vild och hänsynslös husbonde. Redan då tyckte jag, att detta var väl talat och den meningen har jag kvar ännu. När man blir gammal, blir man helt och hållet fri från dylika ting, och man finner frid. När begären avtaga och dö bort, då blir Sofokles’ ord till hel och full sanning: vi befrias från skaran av alla dessa hänsynslösa tyranner. När det gäller dessa ting, ävensom de nyss nämnda husliga förargelserna, ligger skulden, Sokrates, ej i ålderdomen utan i karaktären. Äro människorna milda och måttfulla, är ålderdomen dräglig nog; men för motsatta naturer, Sokrates, bli både ungdom och ålderdom till en börda.

Jag lyssnade till hans ord med förtjusning. Då jag gärna ville, att han skulle fortsätta, yttrade jag: Kefalos, jag misstänker, att folk i allmänhet ej dela denna din uppfattning. De tro nog i stället, att anledningen, varför du bär ålderdomen så lätt, ej ligger i din egen karaktär, utan i den stora förmögenhet, som du äger. Ty de rike, heter det, ha många tröstemedel.

Ja, folk vill ej gärna dela min uppfattning, det har du rätt i. Och något ligger det också i vad de säga, om också ej på långt när så mycket, som de själva tro. Jag skulle vilja citera Temistokles, när han blev smädad av en person från Serifos, som påstod, att Temistokles hade sin berömmelse ej på grund av egna förtjänster utan endast tack vare sin fädernestad. Temistokles svarade då: Det är sant, att jag ej hade varit berömd, om jag varit från Serifos — men du hade lika litet varit berömd, om du hade varit från Atén. Samma svar kan man ge dem, som ej äro rika och som finna ålderdomen tryckande: den vise, som är fattig, har kanske ej så lätt att bära ålderdomen — men lika litet kan rikedomen utan vishet skapa frid och lycka.  

Kefalos’ förmögenhet.

Hur är det, Kefalos? framkastade jag nu: Har du ärvt det mesta av din förmögenhet, eller har du själv förvärvat den?

Du vill veta, huru mycket jag själv har förtjänat, Sokrates? I fråga om att förtjäna pengar har jag intagit ett slags mellanställning mellan min far och min farfar. Min farfar, vilkens namn jag bär, ärvde ungefär så pass stor förmögenhet som den jag nu har, och han mångdubblade den sedan. Min far Lysanias däremot förminskade den, så att den var mindre än den, som jag nu äger. För min del är jag nöjd, om jag lämnar åt dessa mina barn ej mindre utan snarare en smula mera än jag har ärvt av min far.

När jag gjorde dig denna fråga, sade jag, var anledningen den, att det föreföll mig, som om du ej satte så mycket värde på penningar. Så är ju i allmänhet fallet just med dem, som ej själva förtjänat sin förmögenhet. De som ha förtjänat den själva, sätta nämligen dubbelt så mycket värde på den som de andra. Ty utom det att de liksom andra tycka om rikedom, därför att de ha bruk för den, älska de den därjämte såsom sin egen skapelse, alldeles som skalderna älska sina dikter och fäderna älska sina barn. De äro därför också tråkiga att vara tillsammans med, då de ej uppskatta något annat än penningar.

Du har rätt, sade han.

Ja, utan tvivel, svarade jag. Men svara mig på ännu en fråga: vad betraktar du som den förnämsta fördel, som du har av en stor förmögenhet?

Det vill jag säga dig, men jag väntar ej att få många med mig om den uppfattningen. Låt mig emellertid säga dig, Sokrates, att när en människa känner sig stå nära döden, gripes hon av fruktan och bekymmer för vissa ting, som hon ej förut har frågat efter. Förr kan hon ha belett de gängse myterna om tilståndet i Hades, enligt vilka den person, som här på jorden har levat orättfärdigt, måste lida sitt straff därnere, men nu plågas hon vid tanken på, att de kanske ändå möjligen kunna vara sanna. Antingen av ålderdomssvaghet eller därför att hon nu verkligen är dem närmare inpå livet, tycker hon sig nu se dem klarare. Så fylles hennes själ av misstankar och farhågor, och hon rannsakar sig själv, om hon möjligen har på något sätt gjort orätt mot någon. Den som nu finner, att han i sitt förflutna liv har gjort sig skyldig till en mängd synder, han spritter titt och ofta upp ur sömnen, alldeles som barn, och han lever under onda aningar. Men den som ej vet med sig något ont, har i sitt följe det ljuvliga och glada hopp, som är ålderdomens vårdarinna, för att använda Pindaros’ ord. Ty denne, Sokrates, använder ett förtjusande uttryck om saken, när han säger, att den som har levat ett fromt och rättfärdigt liv, han

har i sitt följe det ljuvliga hoppet, som smeker hans hjärta och vårdar hans ålderdom, detta hopp, som är mäktigast av allt att styra de dödliges oroliga sinnen.

Detta är underbart väl talat. Det är i detta avseende, som jag anser att rikedomen har sitt största värde, jag menar ej för vem som helst men för den kloke och måttfulle. Ty att man ej med vett och vilja bedrager eller ljuger, och att man kan lämna detta livet med det goda medvetandet, att man varken är skyldig en gud något offer eller en människa några pengar — det kan man verkligen i ganska hög grad ha sin förmögenhet att tacka för. En förmögenhet har förvisso åtskilliga fördelar; men väger jag det ena mot det andra, skulle jag ändå, Sokrates, vilja påstå, att rikedomen för en förståndig man har sitt största värde just i det avseende, som jag ovan har nämnt.  

Vari består rättrådigheten?

Väl talat, Kefalos, svarade jag. Men just på tal om rättrådigheten — vari består då denna? Mena vi, att den helt enkelt består i att tala sanning och i att betala sina skulder? Eller kan inte detta vara ibland rätt och ibland orätt? Låt mig taga ett exempel! Om någon får mottaga i förvar några vapen av en god vän, som är vid sina sinnens fulla bruk, och denne sedan blir vansinnig och i detta tillstånd fordrar dem tillbaka, så måste väl alla vara ense om, att han ej bör lämna igen dem, ja, att det skulle vara orätt att göra det — liksom också, att man ej bör i allt tala sanning till en person, som befinner sig i dylikt sinnestillstånd.

Du har rätt.

Man kan således ej säga, att rättrådigheten ligger i att tala sanning och att betala sina skulder.

Och ändå är det så, inföll nu Polemarkos, åtminstone om vi får tro skalden Simonides.

Jag är rädd, sade nu Kefalos, att jag får lov att överlämna diskussionen åt eder. Ty jag är tvungen att syssla med mitt offer.

Det är således Polemarkos, som blir din arvtagare?

Ja, säkert, svarade Kefalos med ett leende. Och därmed gick han bort för att offra.

Säg mig då, yttrade jag nu, du som är arvtagare efter din far i diskussionen, vad är det för en sanning, som du påstår att Simonides har uttalat om rättrådigheten.

Jo, han säger, att rättrådigheten består i att lämna igen åt var och en vad man är honom skyldig. Och häri tror jag, att han har rätt.

Förvisso, svarade jag, Simonides’ ord är det ej lätt att tvivla på. Ty det var en vis och gudomlig man. Du, Polemarkos, förstår antagligen vad han menar, men jag begriper det inte. Ty så mycket är klart, att han ej kan mena det, som vi nyss nämnde: att man bör åt en person, som ej är vid sina sinnens bruk, återlämna vad än man har fått i förvar. Och ändå är väl detta en skuld, inte sant?

Jo.

När den person, som kräver tillbaka, ej är vid sina sinnens bruk, bör man således under inga omständigheter lämna igen dylikt.

Nej, du har rätt.

Då Simonides säger, att det är rätt att lämna igen vad man är skyldig, så menar han således, tyckes det, något annat än detta?

Ja, vid Zevs, det gör han. Ty han menar, att vänner böra alltid göra varandra gott, men aldrig något ont.

Jag förstår, svarade jag. Du menar, att Simonides vill säga följande: om någon återlämnar en honom anförtrodd penningesumma och detta återlämnande är till skada för mottagaren, så kan man ej — under förutsättning att bägge parterna äro vänner — kalla detta för att betala en skuld. Inte sant?

Jo visst.

Nå vidare — bör man betala igen sina fiender vad man är skyldig dem?

Ja säkerligen — det som man är skyldig dem. Och sin fiende är man skyldig vad som honom tillkommer, med andra ord något ont.

Simonides har således, tycks det, på skaldernas vis uttryckt sig otydligt, när han angivit vad rättvisa är. Ty han har tydligen menat, att rättvisan består i att giva åt var och en det som honom tillkommer, och detta kallade han skuld.

Ja, varför inte?

Jo, vid Zevs, sade jag, tänk dig, att någon frågade honom så: Simonides, åt vem skall en konst betala sin skuld, för att den skall kunna kallas läkarekonst? Och vad är detta som den är skyldig och som den bör giva? Vad tror du, att Simonides skulle svara?

Han skulle tydligen svara: Den skall giva läkemedel, mat och dryck åt kroppen.

Nå, kokkonsten — vad bör den giva för något, och åt vem?

Den bör giva smak åt maten.

Gott! Men vad skall rättrådigheten giva, och åt vem?

Om man vill svara i överensstämmelse med vad som förut har sagts, bör den giva gott åt vänner och ont åt fiender.

Att göra sina vänner gott och sina fiender ont, det kallar således Simonides för rättrådighet?

Ja, det tror jag.

Vem är nu mest i stånd att gagna sina vänner och skada sina fiender, när det är fråga om sjukdomsfall?

Läkaren.

Och vem, när de äro i sjönöd på havet?

Styrmannen.

Nå, den rättrådige? På vilket område och i vilken gärning är han mest skickad att gagna sina vänner och skada sina fiender?

Jo, i krig, då det gäller att anfalla sina fiender och försvara sina vänner, tror jag.

Gott! Säg mig nu, min käre Polemarkos, läkaren är ju onyttig för dem, som äro friska?

Ja, det är riktigt.

Och styrmannen för dem, som äro på land?

Ja.

Är den rättrådige på samma sätt onyttig för dem, som ej äro i krig?

Nej, det tycker jag alls inte.

Rättrådigheten är således nyttig även i fred?

Ja.

Alldeles som lantbruket är nyttigt —

Ja.

För att man skall få skördar?

Ja.

Och alldeles som skomakareyrket —

Ja.

För att man skall få skor, inte sant?

Jo, visst.

Nå rättrådigheten? Vad kan den skaffa oss och vad är den till för gagn under fred?

Den är till gagn, när det gäller affärer, Sokrates.

Du menar i fråga om kompanjonskap?

Ja visst.

När det gäller att spela bräde — vem är då bäst som kompanjon, en rättrådig man eller en skicklig brädspelare?

Den senare.

Och när det gäller att bygga hus av sten och tegel — är den rättrådige då bättre kompanjon än byggmästaren?

Ingalunda.

Och om på samma sätt citterspelaren är en bättre kompanjon än den rättrådige i fråga om att hantera cittran — säg mig, på vilket område är den rättrådige en bättre kompanjon än citterspelaren eller byggmästaren?

När det gäller pengar, tror jag.

Men väl ändå inte, Polemarkos, när det är fråga om att använda pengar — ifall det t. ex. gäller att gemensamt köpa eller sälja en häst? I det fallet vore väl ändå, gissar jag, en hästkännare bättre? Inte sant?

Jo, det är tydligt.

Och när det gäller att köpa eller sälja ett fartyg, är väl skeppsbyggaren eller styrmannen bättre?

Det förefaller så.

Vad är det då för gemensam användning av pengar, där den rättrådige är till större gagn än andra?

Då det gäller att deponera dem och väl förvara dem.

Du menar således, när man ej har användning för penningarna, utan vill låta dem ligga?

Ja visst.

Alltså, när pengarna äro onyttiga, är rättrådigheten nyttig!

Ja, det tyckes så.

Och när det gäller att förvara en trädgårdskniv, är rättrådigheten nyttig både ur statens och ur den enskildes synpunkt. Men när det gäller att använda kniven, behöver man en trädgårdsmästares konst.

Det är tydligt.

Och när det gäller att förvara en sköld eller en lyra och ej alls nyttja dem, är rättrådigheten till gagn, men gäller det att nyttja dem, behöves vapenkonst och tonkonst.

Det är givet.

Och på samma sätt, när det gäller alla andra förhållanden: då en sak skall nyttjas, är rättrådigheten onyttig, men däremot är den nyttig, då saken ej nyttjas.

Det ser så ut.

Men då är väl ändå ej, min käre vän, rättrådigheten så synnerligen mycket värd, om den blott är nyttig, när det gäller onyttiga ting? Låt oss emellertid undersöka saken vidare! Är det ej så, att den som i boxning eller i annan strid är skickligast att utdela stötar, är också skickligast att parera stötar?

Jo visst.

Och den som är skickligast i att förekomma sjukdomar, är väl också skickligast i att helt oförmärkt skaffa andra människor sjukdomar på halsen?

Ja, det menar jag.

Och den som är skicklig i att lista ut fiendernas planer och få reda på deras förehavanden, är väl också på samma gång en förträfflig väktare för en lägerplats.

Ja visst.

Om man är skicklig i att bevaka något, är man väl också skicklig i att stjäla det?

Det förefaller så.

Om den rättrådige är skicklig i att bevaka pengar, är han också skicklig i att stjäla dem.

Åtminstone blir det en konsekvens av det föregående.

Den rättrådige har således bevisats vara en slags tjuv, tyckes det. Det tycks du ha lärt dig av Homeros! Ty denne tycker om Avtolykos, Odyssevs’ morfar, och säger, att han var

    bland människor frejdad och ypperst

    uti att svärja med list.

Enligt både din och Homeros’ och Simonides’ uppfattning tyckes således rättrådigheten vara en slags konst att stjäla, låt vara till gagn för vänner och till skada för fiender. Var det ej så du yttrade?

Nej, vid Zevs. Men jag vet inte längre vad jag ville. Men den meningen håller jag ännu fast vid, att rättrådigheten bör gagna vänner och skada fiender. 

Vänner och fiender.

Menar du med vänner sådana som synas oss vara goda, eller dem som verkligen äro goda, även om de ej synas det? Och med fiender sådana som synas oss vara onda, eller dem som verkligen äro det?

Det är naturligt, att man håller av dem, som man anser vara goda, och hatar dem som man anser vara onda.

Kunna ej människorna misstaga sig på denna punkt, så att de ofta tro, att somliga äro goda, som ej äro det, och att andra äro onda, som ej äro det?

Jo.

I detta fall ha de således de goda till sina fiender och de onda till sina vänner?

Ja visst.

Och ändå är det rätt för dem att i detta fall gagna de onda och skada de goda?

Det är tydligt.

Men de goda äro ju rättrådiga och ej i stånd att göra orätt?

Ja, det är riktigt.

Enligt din tanke är det således rätt att göra ont mot dem, som ej själva handla orätt?

Nej, för ingen del, Sokrates. Detta tycks vara ett brottsligt tal.

Således är det rätt, återtog jag, att skada de orättrådiga och att gagna de rättrådiga?

Det ordet tycker jag bättre om.

Men vad blir konsekvensen, Polemarkos? Jo, många, som ha misstagit sig om människorna, ha vänner, som äro onda, och dem ha de således rätt att skada; och likaledes ha de ofta fiender, som i verkligheten äro goda, och dem böra de således gagna. På det sättet komma vi till det rent motsatta resultatet mot vad Simonides yttrade.

Ja, så blir det verkligen. Vi får lov att ändra det. Det förefaller nämligen, som om vår definition av orden vän och fiende vore oriktig.

Hur då, Polemarkos?

Vi sade, att den som vi anse vara god är vår vän.

Och hur vill du nu att vi skola säga?

Jo, sade han, den är vår vän, som vi anse god och som också är god. Den däremot som synes vara god men ej är det, han synes vara vår vän men han är det ej. Och detsamma gäller om fienden.

Enligt detta blir således, tyckes det, den gode vår vän och den onde vår fiende.

Ja.

Du vill således, att vi skola göra ett tillägg till vår första definition på rättrådigheten. Vi får ej helt enkelt säga, att det är rätt att göra gott mot sin vän och ont mot sin ovän. Vi måste säga: det är rätt att göra gott mot en vän, om han är god, och att skada en fiende, om han är ond.

Ja, just så, det tycker jag är riktigt sagt.

Har således, fortsatte jag, en rättrådig man rätt att skada en annan människa?

Ja visst, blev svaret, han bör skada dem, som på en gång äro hans fiender och onda människor.

Bli hästar sämre eller bättre, om man gör dem skada?

De bli sämre.

Bli de sämre med hänsyn till de egenskaper, som hästarna ha — eller kanske till dem, som hundarna ha?

Med hänsyn till de förra.

Och om man gör hundar skada, bli de väl sämre med hänsyn till de egenskaper, som hundarna ha, och ej till dem, som hästarna ha?

Det är givet.

Måste vi inte också, min vän, säga, att om människor skadas, bli de sämre med hänsyn till de egenskaper, som människor ha?

Jo, visst.

Men rättrådigheten är ju en mänsklig egenskap?

Det är givet.

Således, min vän, måste de människor, som skadas, bli mera orättrådiga.

Det förefaller så.

Kan en musikalisk person göra andra människor omusikaliska genom sin musik?

Det är omöjligt.

Eller kunna skickliga ryttare göra andra människor oskickliga genom sin ridkonst?

Nej.

Och kan den rättrådige göra människor orättrådiga genom sin rättrådighet? Eller kan, för att tala i allmänhet, den gode göra en annan ond genom sin egen dygd?

Nej, det är omöjligt.

Ty det är ej värmens sak att avkyla något — det gör värmens motsats.

Ja.

Och det är ej torkans sak att göra våt — det gör torkans motsats.

Ja visst.

Och det är ej det godas sak att skada — det gör det godas motsats.

Det är tydligt.

Men den rättrådige är ju god.

Ja visst.

Alltså, Polemarkos, är det ej den rättrådiges sak att skada någon, det må vara hans vän eller ej. Detta är en uppgift för hans motsats, den orättrådige.

Häri tycker jag du har alldeles rätt, Sokrates.

Om en person således påstår, att rättrådigheten består i att man betalar sina skulder, och därmed menar, att en god man är skyldig att vedergälla sina vänner med gott och sina fiender med ont — ja, då är det ingen vis man som så talar. Ty han talar ej sanning. Ty det är aldrig, det ha vi sett, rätt att skada någon.

Det medger jag.

Vi vilja således, du och jag, med förenade krafter bekämpa var och en, som säger, att vare sig Simonides eller Bias eller Pittakos eller någon annan vis och gudomlig man har påstått detta.

Jag är beredd att därutinnan kämpa vid din sida.

Men vill du veta, sade jag, vem jag tror har sagt detta ord, att det är rätt att gagna sina vänner och skada sina fiender?

Vem är det?

Jo, jag tror, att det är Periander eller Perdickas eller Xerxes eller Ismenias från Tebe eller någon annan rik man, som trodde, att han betydde något i världen.

Du har alldeles rätt.

Gott! svarade jag. Men eftersom denna definition på rättrådigheten har visat sig vara oriktig — vad annat kunna vi då ha att säga om den?

Trasymakos ingriper i samtalet.

Åtskilliga gånger under samtalets lopp hade Trasymakos gjort försök att ingripa i diskussionen, men han hade alltid blivit hindrad av dem, som sutto bredvid honom, därför att dessa ville höra oss tala till slut. Men när det blev en paus efter mitt sista yttrande, kunde han ej styra sig längre. Han drog ihop sig som ett vilddjur före språnget, och så rusade han emot oss för att slita oss i stycken.

Polemarkos och jag blevo rädda och skyggade tillbaka. Men han skrek ut över hela skaran:

Vad är detta för snack, som ni har hållit på med nu så länge! Och vad är detta för ett enfaldigt sätt att ge vika för varandra! Om du verkligen vill veta, vad rättrådigheten är för något, bör du inte bara fråga eller sätta din ära i att vederlägga vad en annan svarar. Du bör veta, att det är lättare att fråga än att svara. Nej, du får lov att svara själv och säga, vari du menar att rättvisan består. Men kom nu inte och säg, att den består i det som är tillbörligt eller det som är nyttigt eller det som är gagneligt eller det som är vinstgivande eller det som är fördelaktigt. Nej, säg mig tydligt och klart, vad du menar. Ty jag tänker ej att hålla till godo med sådant här nonsens.

Jag blev häpen över hans ord och såg helt förskräckt på honom. Jag tror verkligen, att om det ej hade varit jag, som först hade råkat att se på honom, skulle jag ha blivit mållös. Men genast när han började att bli ursinnig med anledning av vårt samtal, kom jag att se på honom först. Därför blev jag också i stånd att svara honom, och jag sade med darrande röst:

Bliv inte ond på oss, Trasymakos! Ty om jag och min vän här ha felat i vår undersökning, så må du veta, att vi ej ha gjort det med flit. Tänk dig, att vi letade efter guld — inte tror du väl då, att vi med avsikt skulle gå undan för varandra av ren hövlighet och därmed förstöra för oss möjligheten att finna något. Och lika litet kan du väl tro, att om det gäller att söka efter rättrådigheten, som är mera värd än många guldstycken, vi skulle gå så tanklöst ur vägen för varandra i stället för att göra vårt bästa för att finna den. Nej, min vän; men jag är rädd för att vi sakna förmåga. Och därför är det rimligt, att ni, som förstå er på saker och ting, snarare ha medlidande med oss än äro förargade på oss.

Vid dessa ord brast han ut i ett hånskratt och sade:

Store Herakles, här ha vi återigen Sokrates’ välbekanta ironi. Det visste jag i förväg och nämnde det även för mina vänner här, att du ej skulle vilja svara utan bara gå på med din ironi, och att du minst av allt skulle svara, om man frågade dig.

Ja, du är en vis man, Trasymakos, svarade jag. Antag, att du frågade en person, vad det är för tal, vilkas produkt blir tolv, och därvid tillade de orden: Men kom nu inte och säg, att det är två gånger sex, eller tre gånger fyra, eller sex gånger två, eller fyra gånger tre; ty jag vill ej finna mig i, att du pratar sådana dumheter! Ja, då inser du nog själv, gissar jag, att ingen kunde svara på din fråga. Men antag, att han svarar: Trasymakos, vad menar du? Får jag ej ge något av de svar, som du nämnde? Om ett av dessa råkar vara det riktiga svaret, får jag inte då, min högt ärade vän, säga det, utan måste jag säga något annat än det riktiga? Är det meningen? Säg mig, vad skulle du svara på det?

Hm, alldeles som om dessa två fall hade någon likhet med varandra!

Jag kan ej finna annat, svarade jag. Men även om det ej finnes någon likhet mellan dem men den tillfrågade tycker, att de äro lika, tror du inte, att han lika fullt skall svara enligt vad han tycker, och det vare sig vi förbjuda det eller

Reviews for Staten

[danie_jorgenson · Rating: 5 out of 5 stars]

butter than I expected. and a bit shocking...but I think most of those go to cultural differences and do NOTHING to expunge him as one of the world's first philosopher.

[heidilove_1 · Rating: 5 out of 5 stars]

i refer to this more often than is probably sane. one of my favourite books, ever, the transpation by bloom is the only one i consider worth the paper on which it is printed.

[06nwingert · Rating: 5 out of 5 stars]

Plato's The Republic is a staple in philosophical literature. The Allegory of the Cave, the story of a man finally reaching his enlightenment but wanting to return to the cave (or ignorance), has been exemplified in recent years: people remain ignorant of certain facts, and when confronted with them, they continue to enjoy the cave. This is not a very comforting thought.

[brikis98 · Rating: 3 out of 5 stars]

This book has some brilliant/famous parts, but it's mostly just a guy eloquently agreeing with himself. The allegory of the cave is terrific. The basic concept of a Socratic Dialogue is fascinating: far easier to read and follow than the typical philosophical prose, but also comical in some ways, at least in this book, as all the characters are flat and indistinguishable. "Why yes of course Socrates; truly; certainly; if you ask me, it could be no other way".

[saraprindiville · Rating: 4 out of 5 stars]

Some interesting ideas and famous arguments. He seems to want to fit things (ideas) into his preconceived plan rather than having them make sense. I will have to read this again.

[simon_ives_2 · Rating: 5 out of 5 stars]

Plato's 'The Republic' is a timeless addition to any library. Molding philosophical ideals for centuries and influencing the creation of Political systems and ideologies that shape the modern world, 'The Republic' is a must for any serious philosopher.This edition of the famous Jowett translation is introduced by Francis R. Gemme and has very well informed and lucidly written notes by David Masson.

[benuathanasia · Rating: 4 out of 5 stars]

A good piece to just sit and reflect on.

[takeitorleaveit_1 · Rating: 3 out of 5 stars]

a classique. allegory allegory everybody's coming to get me. i got out of the cave back in the mid 00's.

[angelarenea-1 · Rating: 1 out of 5 stars]

I just didn't like it. There's nothing wrong with it, I just didn't really understand it, and wasn't really interested in what I did understand.