Gästabudet

By Platon

Gästabudet är en av Platons mest berömda dialoger och skrevs omkring 385 f.Kr. I boken samlas Platons mentor Sokrates och några av hans vänner för att till god mat och dryck hålla var sitt hyllningstal till Eros, kärleken, i dess platoniska mening som drivkraft och skönhetsåtrå. I dialogform försöker denna intellektuella grupp att bestämma kärlekens väsen och hur man genom den kan nå sanningen. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 22, 2021
• ISBN: 9788726131109

Platon

Platon wird 428 v. Chr. in Athen geboren. Als Sohn einer Aristokratenfamilie erhält er eine umfangreiche Ausbildung und wird im Alter von 20 Jahren Schüler des Sokrates. Nach dessen Tod beschließt Platon, sich der Politik vollständig fernzuhalten und begibt sich auf Reisen. Im Alter von ungefähr 40 Jahren gründet er zurück in Athen die berühmte Akademie. In den folgenden Jahren entstehen die bedeutenden Dialoge, wie auch die Konzeption des „Philosophenherrschers“ in Der Staat. Die Philosophie verdankt Platon ihren anhaltenden Ruhm als jene Form des Denkens und des methodischen Fragens, dem es in der Theorie um die Erkenntnis des Wahren und in der Praxis um die Bestimmung des Guten geht, d.h. um die Anleitung zum richtigen und ethisch begründeten Handeln. Ziel ist immer, auf dem Weg der rationalen Argumentation zu gesichertem Wissen zu gelangen, das unabhängig von Vorkenntnissen jedem zugänglich wird, der sich auf die Methode des sokratischen Fragens einläßt.Nach weiteren Reisen und dem fehlgeschlagenen Versuch, seine staatstheoretischen Überlegungen zusammen mit dem Tyrannen von Syrakus zu verwirklichen, kehrt Platon entgültig nach Athen zurück, wo er im Alter von 80 Jahren stirbt.

Book preview

Gästabudet.

Personer:

Apollodoros , En vän till denne , Glaukon , Aristodemos ,

Sokrates , Agaton , Faidros , Pausanias , Eryximakos ,

Aristofanes , Diotima , Alkibiades . ¹

Apollodoros. Jag har nog förutsättningar att kunna svara på det ni nu fråga om. Det var nämligen som så, att jag häromdagen var på väg till staden hemifrån Faleron. En bekant, som kom efter, fick syn på mig och ropade på långt håll, med en skämtsam anspelning: Hör du, faleriske Apollodoros där, vill du inte vänta? ² — Jag stannade och väntade. — Apollodoros, sade han då, jag har nyss sökt dig, ty jag ville fråga dig om det där samkvämet, då Agaton, Sokrates, Alkibiades och de andra avhandlade kärleken; jag skulle vilja veta vad som sades. Någon har berättat mig vad han hört av Foinix, Filippos’ son, och han nämnde, att du också hade reda på saken. Själv visste han endast på ett ungefär. Berätta alltså för mig. Du är väl just den rätte att återge din väns ord.

Säg mig först och främst, fortfor han, om du själv var närvarande vid det där samkvämet eller icke?

Jag svarade: Din sagesman har sannerligen illa underrättat dig, om du tror, att det där samkvämet du frågar om ägt rum nyligen, så att jag också kunnat vara med. — Ja det trodde jag verkligen. — Hur är det möjligt, Glaukon? sade jag. Vet du inte, att Agaton ej har varit här på många år? A andra sidan är det ännu inte tre år sedan jag börjat umgås med Sokrates och noga försöker skaffa mig reda på vad han dagligen säger och gör. Dessförinnan drev jag omkring på måfå och trodde mig uträtta något, men var den olyckligaste av människor, alldeles som du nu, du som tror dig böra göra allting annat hellre än ägna dig åt filosofien. — Håna mig nu inte, gav han till svar, utan berätta hellre, när det där samkvämet ägde rum. — Det var, sade jag, när vi ännu voro barn och Agaton tog priset med sin första tragedi, dagen efter det han med sin kör hade firat segerfesten. — Det tycks alltså ha varit för mycket länge sedan, sade han. Men vem har berättat dig om det? Kanske Sokrates själv? — Nej, vid Zeus, sade jag, utan densamme som berättat det för Foinix. Det var en viss Aristodemos från Kydatenai ³ , en liten man, som alltid gick barfota. Han var med på samkvämet och var, efter vad jag tror, en av Sokrates’ störste beundrare på den tiden. Emellertid har jag ju också frågat Sokrates om en del av vad jag hörde av denne Aristodemos, och han bekräftade alltsammans. — Nå, sade han, vill du nu inte återge det för mig? Det lämpar sig ju förträffligt både att tala och höra på, när man går här på vägen in till staden.

Alltså språkade vi då om saken, under det vi vandrade framåt, så att jag är som sagt inte oförberedd. Vill ni nu jag skall återge berättelsen för er också, så gärna det. Ty utom att jag anser det gagneligt, så gör det mig den allra största glädje att själv tala eller höra andra tala i filosofiska ämnen. Vad åter beträffar andra slags samtal, särskilt era, ni rika och vinningslystna, så känner jag för egen del vämjelse vid dem, och er, mina vänner, beklagar jag, för att ni kan tillmäta sådant någon betydelse. Kanske ni å er sida anse mig för en olycklig människa, och jag tror nog, att ni kan ha rätt i er tro; men jag åter tror inte detsamma om er, utan jag vet det säkert.

Vännen. Du är dig då alltid lik, Apollodoros! Alltid förtalar du både dig själv och andra, och jag tror sannerligen, att du anser alla för olyckliga med undantag av Sokrates, och först och främst då dig själv. Varifrån du har fått ditt öknamn »den rasande» vet jag ju inte, men nog rasar du alltid mot både dig själv och alla andra med undantag av Sokrates.

Apollodoros. Ja, det är ju klart, kära vän, att när jag kan tänka så om mig själv och andra, så är jag rasande och förryckt.

Vännen. Men nu skola vi inte tvista om den saken, Apollodoros. Gör i stället vad vi bett dig om, berätta vad som sades.

Apollodoros. Ja innehållet i samtalet var ungefär detta — — Men jag skall försöka berätta från början, alldeles som Aristodemos gjorde.

Alltså, han sade, att han hade mött Sokrates, som kom från badet och bar skor, vilket han annars sällan brukade. Han frågade honom vart han ämnade sig, eftersom han gjort sig så där fin. — Jag skall på gästabud till Agaton, blev svaret. I går rymde jag min kos från hans segerfest av fruktan för folkträngseln men lovade att komma i dag. Det är därför jag har stassat upp mig, så att den sköne värden skall få en skön gäst. Men vad säger du? fortsatte han. Skulle du inte ha lust att objuden följa med på gästabudet? — Som du befaller, hade Aristodemos svarat. — Följ då med, sade han, så att vi göra om ordspråket och ändra det så här: »Till bättre folks gästabud kommer bättre folk okallat.» Homeros åter tycks mig icke endast göra om det där ordspråket utan alldeles förvanska meningen i det ⁴ . Han skildrar ju nämligen Agamemnon som en utomordentlig krigare, Menelaos åter som en vekling, men låter ändå Menelaos, när Agamemnon föranstaltar ett offer och en måltid, infinna sig objuden till måltiden, en sämre man alltså till en bättre mans kalas. — På detta, berättade Aristodemos, svarade jag: Men kanske att också jag kommer inte som du säger, Sokrates, utan som hos Homeros: en stackare till en vis mans gästabud, och därtill objuden. Vad skall du säga till ditt försvar, om du tager mig med? Ty jag ämnar inte medge, att jag kommer objuden, utan säger, att jag är bjuden av dig. — Under vägen, svarade Sokrates, skola vi rådslå om vad vi skola säga. Kom nu.

Så ungefär hade orden fallit, och sedan begåvo de sig åstad. Emellertid försjönk Sokrates i några funderingar under vägen och blev efter, och då följeslagaren stannade, blev han tillsagd att gå förut. När Aristodemos kom fram till Agatons hus, fann han dörren öppen, och nu hände det honom något löjligt, berättade han. En gosse kom honom nämligen genast till mötes och ledde in honom till de andra, som redan voro lägrade kring bordet och just skulle börja måltiden. Så fort nu Agaton varseblev honom, utropade han: Så lagom du kommer för att spisa med oss, Aristodemos! Kommer du i något annat ärende, så uppskjut det till en annan gång, ty jag har just sökt efter dig i dag för att bjuda dig, men lyckades inte träffa på dig. Men varför har du inte Sokrates med dig till oss? — Jag vände mig om, berättade Aristodemos, men ingen Sokrates syntes till. Jag talade då om att jag kommit i Sokrates’ sällskap och av honom inbjudits till gästabudet här. — Det gjorde du mycket rätt i, sade Agaton. Men var är han själv? — Han kom ju efter mig in alldeles nyss. Var kan han nu vara, undrar jag också. — Se efter, gosse, sade Agaton, och för in Sokrates. Du, Aristodemos, tillfogade han, tag du plats bredvid Eryximakos.

Därpå, fortsatte berättaren, tvådde honom gossen, och han lade sig till bords. En annan gosse kom och underrättade, att Sokrates hade vänt om och stod i grannarnas portgång och ej ville komma, fastän han ropade på honom. — Det var besynnerligt, sade Agaton. Fortsätt att ropa på honom. — Nej låt honom vara, hade då Aristodemos sagt. Han har den där vanan. Bäst han går, drar han sig ibland avsides och blir stående. Jag tror nog, att han kommer strax. Stör honom inte, utan låt honom vara. — Som du vill då, sade Agaton. Men bjud oss andra, gossar! Sätt fram vad ni vilja, ty ni ha intet förstyre; jag har aldrig tyckt om det. Tänk er alltså, att både jag och de andra äro inbjudna till den här måltiden av er, och betjäna oss, så att vi kunna ge er beröm.

Härpå grepo de sig an med måltiden. Sokrates kom ej. Agaton ville upprepade gånger skicka efter honom, men Aristodemos tillät det ej. Denna gång lät han dock ej vänta på sig så länge som han brukade, på sin höjd var halva måltiden gången, då han kom. Agaton låg ensam ytterst. — Kom hit, Sokrates, sade han, och lägg dig bredvid mig, så att jag genom din beröring får något med av den där visdomen, som du fann utanför porten; ty det är klart, att du fann något och nu har det, annars hade du icke slutat söka. — Sokrates satte sig. — Det vore väl, Agaton, svarade han, om visheten vore så beskaffad, att den strömmade från den fullare till den tommare av oss, när vi beröra varandra, liksom vattnet genom en ulltråd rinner från det fulla till det tomma kärlet. Är det så, då sätter jag stort värde på att få ligga bredvid dig, ty du kommer nog att fylla mig med mycken härlig vishet. Min egen är ju både skröplig och tvivelaktig, är som ett töcken, din åter klart skinande och i sitt högsta flor. Tänk med vilken glans den nyligen bröt fram ur dig, unga människa, och blev uppenbar för mer än trettiotusen hellener! — Du hånar, Sokrates, sade Agaton. Men om visheten skola vi disputera sedermera, du och jag, och taga Dionysos till skiljedomare. Nu måste du först ägna dig åt måltiden.

Därefter, fortsatte Aristodemos, lade sig Sokrates ned och intog sin måltid, de andra likaså, och sedan de hemburit dryckesoffer och sjungit lovsånger till gudomen och förrättat allt det andra övliga, började de dryckeslaget. Pausanias tog först till ordet och yttrade sig ungefär så här: Välan, mina vänner, hur skola vi nu på bästa sättet begå den här dryckesfesten? Jag för min del måste bekänna, att jag sannerligen mår allt annat än väl sedan pokulerandet i går och behöver något andrum, och jag antar, att detsamma är förhållandet med de flesta av er; ni voro ju också med i går. Tänk alltså över hur vi bäst skola ställa det för oss. — Härpå svarade Aristofanes: Det är onekligen välbetänkt av dig, Pausanias, att äntligen vilja förskaffa oss litet vila från drickandet. Jag också hör till dem som grundligt förplägade sig i går. — Här inföll Eryximakos, Akumenos’ son: Sannerligen väl talat! Men av ännu en ibland er, av Agaton ville jag höra, hur det är beställt med hans styrka i dryckjom. — Jag är inte heller särdeles stark, svarade denne. — Det vore ju en triumf för oss, återtog då Eryximakos, d. v. s. för mig och Aristodemos och Faidros och de andra, om ni, de största dryckeshjältarna, nu måste ge tappt; vi för vår del stå oss ju alltid slätt. Sokrates undantager jag; han kan båda delarna, så att han är nog nöjd vilketdera vi göra. Men eftersom nu ingen av de närvarande tyckes ha lust att dricka mycket, så kanske det ej väcker någon anstöt, om jag säger ett sanningens ord om ruset. Jag anser mig nämligen genom läkekonsten ha kommit på det klara med att ruset är skadligt för människorna; och jag skulle varken själv, om jag får bestämma, vilja fortsätta att dricka eller råda någon annan till det, isynnerhet om han ännu är tung i huvudet sedan gårdagen. — Faidros myrrinusiern inföll: Jag för min del brukar alltid lyda dig och särskilt då dina råd i läkarväg; nu komma nog de andra också att göra det, om de besinna sig rätt. — Alla överenskommo därpå att förbli nyktra under detta samkväm och endast dricka, för så vitt det smakade dem.

Då det nu är beslutat, fortfor Eryximakos, att envar får dricka så mycket honom lyster, men att allt tvång skall vara bannlyst, så föreslår jag vidare, att flöjtspelerskan, som nyss kommit in, får gå och spela för sig själv eller, om hon vill, för kvinnorna därinne; vi åter underhålla oss i dag med samspråk. Vad för slags samspråk det skall jag med ert samtycke också föreslå. — Alla sade sig vilja höra hans förslag och uppmanade honom ivrigt att komma fram med det. — Jag måste börja mitt tal, återtog då Eryximakos, som Euripides’ Melanippe ⁵ . Ty vad jag ämnar säga är inte mitt eget, utan jag har det från Faidros här. Han brukar ofta förargad säga till mig: »Är det inte förskräckligt, Eryximakos! Till alla de andra gudarna ha skalderna diktat hymner och lovsånger, men till Eros, som är en så stor och mäktig gud, ha bland så många skalder ingen enda diktat ett hyllningskväde. Tänker du på våra utmärkta sofister åter, så ha de skrivit lovtal på prosa över Herakles och andra — jag nämner exempelvis den förträfflige Prodikos ⁶ . Nå det är ju för övrigt mindre märkvärdigt, men för litet sen fick jag tag på en bok av en vis man, där saltet på det mest vältaliga sätt lovprisades för sin nytta. Och massor av sådana saker kan du finna förhärligade, och för slikt anstränger man sig. Eros åter har intill denna dag ingen människa försökt att på ett värdigt sätt lovsjunga. Så försummas en så stor gud!»

Jag tycker, att Faidros har rätt i detta. Därför önskar jag nu dels visa honom en väntjänst och göra honom till viljes, och dels tycks mig tillfället vara lämpligt för oss här närvarande att hylla guden i fråga. Om ni tycker så med, är det väl sörjt för vår underhållning. Jag föreslår alltså, att var och en av oss, från höger räknat, håller ett lovtal över Eros, så vackert han någonsin kan, och att Faidros skall börja, eftersom han ligger främst och dessutom är upphovsmannen till det hela. — Ingen röstar emot dig, Eryximakos, sade Sokrates. Inte gör jag det, som erkänner, att kärlek är det enda jag vet något om, inte Agaton och Pausanias, inte Aristofanes, som ej sysslar med annat än Dionysos och Afrodite, och inte heller någon av de andra jag här ser. Emellertid kunna ju vi, som ligga ytterst, ha ett visst skäl att beklaga oss. Men om de främre tala väl och vackert, så äro vi nöjda. Börja alltså, Faidros, och prisa Eros. Lycka till!

Alla de andra instämde i Sokrates’ uppmaning.

Allt som sedan yttrades av de olika talarna mindes ju ej Aristodemos, och icke heller minns jag allt vad han berättade. De tal, som föreföllo mig mest anmärkningsvärda, vill jag emellertid återge.

Alltså skall Faidros ha varit den förste talaren och börjat med att säga, att Eros är en stor gud och värd att beundras av både människor och gudar, såväl i många andra avseenden som, inte minst, för sitt ursprung. Ty att vara den äldste av gudarna, sade han, det är ju ärofullt. Och att Eros är det bevisas därav, att han varken har föräldrar eller några sådana uppges av någon prosaiker eller diktare, utan Hesiodos säger, att först blev kaos till:

och efter kaos jordens bredvälvda bröst, denna trygga boning för alla, Eros därjämte.

Han säger alltså, att efter kaos uppstodo dessa båda, jorden och Eros. Parmenides åter säger om Skapelsen:

Före de övriga gudar hon danade Eros.

Med Hesiodos instämmer Akusilaos ⁷ . Sålunda betygas från många håll, att Eros är den äldste. Men såsom den äldste är han upphovet till allt vårt högsta goda. Jag åtminstone vet inte, vilket större gott det finns för en yngling än en redlig tillbedjare och för tillbedjaren den älskade. Ty vad som hela livet igenom bör leda och behärska de människor, vilka vilja föra ett ädelt liv, det bibringa dem varken anförvanter eller äreställen eller rikedomar eller något annat i samma grad som Eros. Vad jag härmed åsyftar? Jo, blygseln för det skamliga och strävan efter det sköna. Ty därförutan förmår varken den enskilde eller staten utföra stora och ädla ting. Jag påstår nämligen, att om en man som älskar endera ertappades med att göra något skamligt eller förorättades och av feghet ej försvarade sig, så skulle han ej lida så bittert av att detta bevittnades vare sig av fadern eller vännerna eller någon annan som av hans älskling. Likaså se vi, att den älskade alldeles särskilt blygs för tillbedjaren, ifall han ertappas med något skamligt förehavande. Om det vore möjligt, att en stat eller en här kunde bestå av idel tillbedjare och älskade, skulle dessa således ordna den till något förträffligt, och det genom att de avhölle sig från allt skamligt och däruti tävlade med varandra. Ja, inläte sig sådana samfällt i strid, skulle de säkert om än så fåtaliga besegra alla människor. Ty en man som älskade skulle nog minst av allt vilja bli sedd av sin älskling i färd med att lämna ledet eller kasta vapnen ifrån sig och vida föredraga döden framför detta. Vad det beträffar att lämna den älskade i sticket och ej hjälpa honom, när han är i fara — ja så usel är nog ingen, att icke Eros skulle kunna elda honom till sådan tapperhet, att han bleve lik den av naturen tappraste. Och alldeles som Homeros säger, att en gud ingjuter mod i somliga hjältar, så förlänar just Eros mod åt älskande.

Ja, till och med dö för varandra vilja de älskande, och de ensamma, och icke endast män utan även kvinnor. Vi hellener ha bästa beviset härpå i Pelias’ dotter Alkestis, som ensam ville dö för sin make, ehuru han hade både far och mor. Tack vare sin kärlek överträffade hon dem till den grad i hängivenhet, att det blev tydligt, att de voro främlingar för sonen och blott genom namnet förenade med honom. Och denna hennes gärning beundrades icke blott av människorna utan syntes även gudarna så skön, att fast de endast åt ett fåtal av de många, som uträttat ädla gärningar i mängd, bruka beskära den ynnesten att få återkomma från Hades, så löste de henne av beundran för vad hon gjort. Så högt akta även gudarna nit och ståndaktighet i kärlekens tjänst. Orfeus, Oiagros’ son, åter skickade de med oförrättat ärende tillbaka från Hades. De visade honom skuggbilden av den kvinna, för vars skull han kommit, men henne själv gåvo de honom icke, emedan han föreföll dem att vara en vekling till citterspelare, den där ej vågade dö för sin kärlek liksom Alkestis utan försökte komma levande in i Hades. Därför straffade de honom också och läto honom dödas av kvinnor. Annorlunda betedde de sig alltså mot honom än mot Akilleus, Tetis’ son: denne ärade de och sände till de saligas öar, emedan han, oaktat han av sin moder erfarit, att han skulle dö, om han dödade Hektor, om åter icke skulle komma tillbaka hem och sluta sina dagar vid hög ålder, ändå föredrog att bistå sin tillbedjare Patroklos, hämnades honom och därvid satte livet till och följde honom efter. För denna sin kärleks skull vann han gudarnas stora välbehag och blev så särskilt utmärkt av dem. Men Aiskylos pratar i vädret, när han påstår, att det var Akilleus, som var Patroklos’ älskare, han som var skönare än icke blott Patroklos utan alla hjältarna samt ännu skägglös och till på köpet mycket yngre, efter vad Homeros säger. Ty visst är det ju så, att gudarna alltid ära förmågan att älska, men mera beundra, skatta och löna de dock, när den älskade visar den älskande kärlek än tvärtom. Ty älskaren är mera gudomlig än den älskade; i honom bor guden. Därför visade de också Akilleus större ära än Alkestis, i det de sände honom till de saligas öar.

Alltså påstår jag för min del, att Eros är den äldste och mest upphöjde bland gudarna och den allra mäktigaste, när det för människan gäller att förvärva dygd och lycksalighet såväl i livet som efter döden.

Så ungefär, förklarade Aristodemos, hade Faidros talat. Efter Faidros uppträdde några andra, han mindes inte riktigt vilka. Dem förbigick han och återgav Pausanias’ tal.

Denne yttrade: Jag kan ej gilla, Faidros, att vi så utan vidare fått oss förelagt att prisa Eros. Ifall det funnes blott en Eros, vore det gott och väl, men nu finns det icke blott en. Då så är, torde det vara riktigast att först bestämma vilken som skall förhärligas. Därför ämnar jag försöka rätta detta och först ange vilken Eros som bör prisas och sedan göra det på ett sätt som är guden värdigt.

Vi veta ju alla, att det ej finnes någon Afrodite utan en Eros. Gåves det nu blott en Afrodite, så funnes det också blott en Eros. Men eftersom det finnes två gudinnor med namnet Afrodite, så måste det också finnas två gudar med namnet Eros. Och äro kanske icke gudinnorna två? Den ena är ju den äldre och moderlösa, Uranos’ dotter, som vi också kalla den himmelska; den yngre är Zeus och Diones dotter, som vi kalla den allmänneliga. Således måste också den Eros, som är i den senares tjänst, kallas den allmännelige, den andre åter den himmelske. Prisa skall man ju alla gudarna; men vad jag nu vill försöka ange är varderas beskaffenhet.

Med varje gärning förhåller det sig ju som så: i och för sig är den varken god eller dålig. Vad vi till exempel göra i detta nu — vi må dricka eller sjunga eller samtala — så är intet av detta i och för sig gott, utan av sättet varpå det utföres beror vad det blir. Ty på ett vackert och rätt sätt gjort blir det vackert; på ett orätt sätt gjort blir det fult. Likaså är icke all kärlek och vilken som helst Eros vacker eller värd att lovprisas utan blott den som kommer oss att älska på ett vackert sätt.

Den allmänneliga, vulgära Afrodites Eros är i sanning vulgär och lånar sig till vad som helst. Det är han som är de dåliga människornas kärleksgud. Dessa älska för det första kvinnor lika så väl som gossar; vidare älska de mera kroppen än själen hos dem de älska, och slutligen se de helst, att deras utkorade äro så enfaldiga som möjligt, i det de blott vilja nå målet, obekymrade om på vad sätt det sker. Därför göra de också vad som händelsevis faller dem in, det goda såväl som det motsatta.

Denne Eros stammar alltså från den gudinna, som dels är mycket yngre än den andra och dels till sitt väsen är en förening av kvinnligt och manligt. Den andre åter från den himmelska, som för det första ej har någon gemenskap med det kvinnliga utan blott med det manliga — härav gossekärleken — och dessutom är äldre och fri från allt fräckt lättsinne. Därför vända sig de som hylla detta slags kärlek till det manliga könet, i det de finna sitt behag i kraftigare naturer och större förstånd. Man märker också lätteligen, vilka som drivas av denna kärlek i dess rena form; de älska nämligen icke gossarna, förrän dessas förstånd börjar mogna. Det inträffar ungefär samtidigt med att hakan får fjun. De som då börja älska äga efter vad jag tror betingelserna för att leva livet tillsammans och i gemenskap med varandra, och de komma icke att svika ynglingen, sedan de begagnat sig av hans oförstånd, och hånskrattande överge honom för en annan. Det borde till och med finnas en lag, att man ej finge älska barn, så att icke stora ansträngningar skulle förslösas på det ovissa. Ty det är ju beträffande barnen ovisst, i vilken riktning — ond eller god — de själsligen och kroppsligen skola komma att utveckla sig. De goda föreskriva sig ju självmant denna lag, men de där älskarna av sämre slaget borde tvingas till detsamma, alldeles som vi så vitt möjligt söka avhålla dem från att älska de friborna kvinnorna. Ty det är deras skuld, att en del människor drista kalla det skamligt att överlämna sig åt älskare. Det är dem de tänka på, när de så säga; det är deras fjäsk och deras orättrådighet de ha för ögonen. Men ingenting, som göres på ett anständigt och tillåtet sätt, kan med fog tadlas. Vad som nu i andra stater räknas för tillåten kärlek är lätt sagt, ty det är i klara ordalag angivet. Här åter och i Lakedaimon är saken mera invecklad. I Elis och i Boiotien och överallt, där man är klen i talekonsten, gäller det avgjort som prisvärt att hänge sig åt älskare, och där finnes ingen vare sig ung eller gammal, som skulle kalla det skamligt — jag antar för att man skall slippa att med vackra ord övertala de unga, en konst som ju ingen kan. I Jonien åter och på åtskilliga andra orter, där man lyder under barbarer, anses det för skamligt. Ty på grund av det tyranniska styrelsesättet hålles bland barbarerna såväl detta slags kärlek för neslig som också kärleken till vetenskaperna och kroppsövningarna. Orsaken antar jag är den, att de härskande ej finna med sin fördel förenligt, att det bland de behärskade uppstå stora tänkesätt eller starka vänskapskänslor och förbindelser, vilket kärleken mer än allt annat plägar föra med sig. Detta ha också tyrannerna här i landet fått erfara; ty Aristogeitons kärlek och Harmodios’ fasta vänskap gjorde slut på deras välde ⁸ . Alltså, varhelst det stämplats såsom skändligt att hänge sig åt älskare, äger denna sedelag bestånd tack vare upphovsmännens föraktlighet, d. v. s. tack vare de styrandes härsklystnad och de styrdas omanlighet. Här däremot råder en långt skönare uppfattning, vilken dock som sagt ej är så lätt att göra klar för sig.

Tager man saken i närmare skärskådan, finner man nämligen, att det anses lovvärdare att älska öppet än hemligt och särskilt då de ädlaste och bästa, även om de äro mindre vackra än andra; att den älskande på det ivrigaste uppmuntras av alla, vilket ju ej tyder på att han gör något skamligt; att det anses prisvärt att vinna målet, skamligt att icke vinna det; samt slutligen att den älskande oförbehållsamt prisas, när han för att segra begår