Vita nätter

By Fjodor Dostojevskij

En sommarnatt i Sankt Petersburg vandrar en ung poet längs med stadens månupplysta gator. Där har han vandrat många gånger. Men just den här natten är något annorlunda. Vid ett kanalräcke står en ung kvinna och gråter. Varför är hon så ledsen? Finns det något han kan göra för henne? Innan han hunnit ta mod till sig har kvinnan gått sin väg. Men ödet ska komma att ge honom en andra chans ... Vita nätter är en kärlekstörstande kortroman från den store Fjodor Dostojevskij. Boken utspelar sig under fyra intensiva nätter som delas av den unge poeten och hans nyfunna förälskelse, Nastenka. Fjodor Dostojevskij (1821-1881) var en rysk författare som är ansedd som en av de mest betydelsefulla skribenterna i utvecklingen av den moderna romanen. Bland hans verk återfinns skönlitterära klassiker så som Brott och straff och Idioten. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 3, 2022
• ISBN: 9788728322734

Book preview

Fjodor Dostojevskij

Vita nätter

Översatt av Alfred Jensen

SAGA Egmont

Vita nätter

Översatt av Alfred Jensen

Originaltitel: Белые ночи

Originalspråk: ryska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 1920, 2022 Fjodor Dostojevskij och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728322734

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

»Eller var han skapad enkom för att,

om ock blott ett ögonblick,

vara i ditt hjärtas grannskap?«

ivan turgenjev

Den första natten

det var en underbar natt, just en sådan natt, som kan förekomma endast då vi äro unga, käre läsare! Himlen var så stjärnklar och ljus, att man, när man kastade en blick dit upp, ovillkorligt måste fråga sig själv: huru kunna elaka och okynniga människor leva under en sådan himmel? En sådan fråga är barnsligt löjlig, käre läsare, mycket barnslig, men måtte Herren ofta ingiva oss sådana tankar!

När jag talar om elaka och okynniga människor, kan jag ej låta bli att tänka på mitt eget hyggliga uppförande under denna dags lopp. Redan på morgonen hade jag börjat anfäktas av en underligt beklämmande känsla. Det föreföll mig plötsligt, som om alla hade lämnat mig i sticket och övergivit mig i min ensamhet. Naturligtvis har vem som helst rätt att fråga mig: vilka äro dessa alla? Varför har jag under alla dessa åtta år, som jag nu tillbragt i Petersburg, icke förstått att knyta bekantskap med en enda människa?

Men vad tjänar det till att söka bekantskaper? Jag känner ändå till hela Petersburg. Just därför föreföll det mig dock nu, som om alla hade vänt mig ryggen, då hela Petersburg nu med ens hade flyttat ut till sommarnöjena. Det tycktes mig förfärligt att stanna ensam kvar. Hela tre dagar hade jag strövat kring i djup melankoli och begrep rakt inte, vad jag skulle ta mig till. Vare sig jag gick på Nevskij prospekt eller promenerade i en park eller längs kajerna, råkade jag ingen enda av dem, som jag hela det sista året varit van att möta på bestämd plats och timme. De kände naturligtvis inte mig, men jag känner dem så mycket bättre. Jag känner dem riktigt intimt, och deras utseende är mig välbekant; när de äro glada, tycker jag om dem, men när de se ledsna ut, blir jag svårmodig.

Jag blev nästan god vän med en liten gubbe, som jag vareviga dag mötte på bestämt klockslag vid Fontanka-kanalen. Han hade en tankfull, nästan högtidlig uppsyn, småpratade för sig själv, svängde med vänstra armen och hade i högra handen en lång knölpåk med guldkrycka. Han hade å sin sida lagt märke till mig och hade synbarligen också fattat intresse för mig. Om det någon gång hände, att jag icke infann mig vid Fontanka-bron på bestämd tid, är jag säker på att han kände sig förstämd. Sålunda har det kommit sig, att vi nästan hälsa på varandra, särskilt om vi båda äro vid gott lynne. När vi inte ha sett varandra på ett par dar, men mötas igen, har det varit på vippen, att vi lyft på hatten. Men så ha vi i sista ögonblicket besinnat oss, låtit handen sjunka och med tyst deltagande gått förbi varandra.

Även husen äro mig bekanta. När jag kommer gående, är det, som om alla sprunge emot mig ut på gatan. De titta efter mig i alla fönster, som om de ville säga: »God dag! Hur står det till? Jag mår bra, gudskelov, och i maj ska man bygga till en våning.… Hur mår ni? I morgon ska det repareras hos mig.… Jag höll på att bli nerbränd och förskräcktes rysligt« o. s. v. Bland dem har jag mina favoriter, riktigt intima vänner. En av dem tänker i sommar kurera sig hos en arkitekt. Naturligtvis skall jag besöka honom varje dag, för att de inte ska kurera ihjäl honom – himlen bevare!

Och aldrig skall jag glömma historien om det nätta, ljusröda huset. Det var ett näpet stenhus, som tittade så gemytligt på mig, men blickade stolt på sina otympliga grannar, och mitt hjärta klappade av glädje, när jag råkade gå förbi det. Men när jag i förra veckan passerade förbi och tittade upp på min vän, hör jag ett ömkligt skri: »Nu skall man färga mig gul!« De uslingarna och barbarerna! De skonade ingenting – varken kolonner eller lister, och min vän blev gulfärgad som en kanariefågel! Jag var färdig att spricka av förargelse med anledning därav, och än i dag är jag inte i stånd att se på mitt vanställda, stackars hus, som man bestrukit med det himmelska rikets färg.

Sålunda förstår ni, käre läsare, hurusom jag har blivit bekant med hela Petersburg!

Jag har redan nämnt, att jag tre hela dagar plågats av en viss oro, vars orsak jag inte kunde utröna. Ute på gatan kände jag mig illa till mods, ty varken den ena eller andra syntes till – alla voro de som bortflugna, och hemma kände jag mig lika bortkommen. Två kvällar grubblade jag: var det något, som fattades i mitt kyffe, eller varför kunde jag inte trivas där? Olustigt såg jag på de gröna, inrökta väggarna och på det med en spindelväv behängda taket, vilken Matrena med stor framgång låtit breda ut sig. Jag kastade en forskande blick på mitt möblemang och på stolarna, i den tro att det var något fel med dem, ty om hos mig en stol inte står precis så, som den gjorde dagen förut, känner jag mig inte riktigt hemmastadd. Jag ser på fönstret – lika fåfängt! Jag kände mig ej lättare till mods för det. Jag beslöt rentav att ropa på Matrena och gav henne en faderlig tillrättavisning för spindelväven och för hennes slarv överhuvud. Men hon bara stirrade förundrad på mig och gick sin väg utan att säga ett ord, så att spindelväven fortfarande sitter välbehållen på samma plats.

Slutligen fick jag först i morse klart för mig, var skon klämde: alla hade ju slunkit undan från mig till sina sommarnöjen! Ursäkta detta triviala uttryck, men jag har ej kunnat finna något i den högre stilen. Allt, som fanns