Historiens modigaste äventyrare

By Allt om Historia

Fantasi och envishet förde norrmannen Thor Heyerdahl och hans besättning tvärs över Stilla havet på en segelflotte, trots alla experters varningar om att äventyrarna skulle sluta på havets botten. En rejäl dos envishet driver även nyzeeländaren Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay uppför Mount Everest, där den sista klättringen till toppen är en livsfarlig balansgång längs en knivskarp bergskam.Uthållighet och målmedvetenhet var också avgörande för Vasco da Gama när han bestämde sig för att hitta sjövägen till Indien. Han nådde visserligen sitt mål, men uppvisade en brutalitet och brist på förfining som innebar att han återvände i stort sett tomhänt hem.Vi har samlat tjugo dramatiska berättelser om modiga män som var beredda att offra allt för att uppfylla en dröm, bevisa en teori eller avliva en myt.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 8, 2020
• ISBN: 9788726708035

Book preview

myt.

1. Revanschsugen äventyrare drog till världens ände

När Ernest Shackleton sätter kurs mot Sydpolen år 1907 är det äran som står på spel. En förödmjukande reträtt från Antarktis några år tidigare retar honom, och nu vill han ha revansch. Han vill bli den förste att sätta ned den brittiska flaggan på Sydpolen.

Av Else Christensen

Stora snöflingor piskar mot marken från de mörka molnen och ett tjockt lager snö lägger sig på tältduken. Inne i tältet är allt tyst, bortsett från vindens vinande och de rossliga andetagen från den man som ligger medvetslös i sin sovsäck: Ernest Shackleton. Han överlever inte natten, viskar Edward Wilson till expeditionsledaren Robert Falcon Scott. Tillsammans med Shackleton, som drabbats av skörbjugg, är de båda efter ett tidigare misslyckat försök att komma först till Sydpolen nu på väg mot den antarktiska kusten.

Scott förödmjukar shackleton

Nästa morgon, den 30 januari 1903, verkar Shackleton bättre. Yr och svag kryper han ut ur sovsäcken och ut genom tältöppningen. Det tar honom 20 minuter att gå några meter, men han är fast besluten att göra sin plikt på resan. Med stor möda spänner han på sig skidorna, och med sina sista krafter kämpar han sig fram till det hjälpskepp som väntar på dem vid kusten.

En dryg månad senare skickas Shackleton hem till England med fartyget. Scott tycker inte att han ska riskera sin hälsa med ytterligare strapatser i sitt tillstånd.

Året därpå anländer Scott själv till England från Antarktis. Scott är frustrerad över den misslyckade expeditionen. Han förödmjukar Shackleton genom att utmåla honom som expeditionens svaga länk. En invalid, som var så svag att han måste skjutsas på släden.

Resan söderut börjar

Shackleton är fast besluten att få revansch och tre år senare, i augusti 1907, står han på däcket till sitt eget expeditionsfartyg Nimrod med kurs mot Sydpolen igen.

Nu ska han visa Scott och hela England vad han duger till. Han ska göra det som Scott påstår att han inte klarade av och bli den förste på Sydpolen. Till följd av konkurrensen med Scott har det varit svårt för Shackleton att få ihop pengar till utrustningen. Men hans arbetsgivare, vars hustru har haft ett lite väl gott öga till Shackleton, har varit vänlig nog att låna honom en del av de medel som krävs.

I lasten ligger sovsäckar av skinn – men inga skinnjackor. Expeditionen har stövlar som bara är tillverkade i den näst bästa skinnkvaliteten då leverantören inte har haft tid att skaffa fram det eftertraktade skinnet från renens ben.

I all hast har tio manchuriska ponnyer, som Shackleton ska använda som dragdjur, samt slädar och behållare med bränsle, kol och mat, stuvats in i lasten på den gamla sälbåten Nimrod.

Äventyret lockar shackletons män

Den 3 februari 1908 kliver männen i land på den västra delen av Ross Island, ungefär 30 km från Antarktis. På ön bygger de en barack där de kan tillbringa vintern i väntan på att de ska ge sig ut på den egentliga expeditionen.

Nio långa månader senare, den 29 oktober 1908, är den efterlängtade dagen kommen. Klockan 10 marscherar Shackleton iväg över det frusna havet mot den antarktiska kontinenten med sina tre närmast förtrogna: Frank Wild, Jameson Adams och läkaren Eric Marshall.

Alla har de lockats av äventyret och av Shackletons översvallande och vinnande personlighet. De åtföljs av varsin hårig och satt liten ponny som drar en släde med proviant. Himlen är klar och djupblå och Shackleton vädrar framgång. Han känner att ödet står på hans sida. Men han riktar ändå en bön till högre makter:

Låt oss ha turen med oss för jag har lagt så mycket av mitt hjärta i detta, anförtror Shackleton sin dagbok när han och hans grupp ger sig ut i det vita, förrädiska landskapet.

Expeditionens ponnyer kämpar för livet

Men Shackletons böner hjälpte inte och de får problem redan första dagen. En av hästarna blir plötsligt lam och en av de andra hästarna sparkar Adams över skenbenet så att benet blottas. Gruppen får stanna upp så att både Adams och djuret kan hämta sig.

När de ger sig av igen sjunker ponnyerna ned i snö till buken och varje steg är en stor ansträngning för djuren. Strapatserna tär på hästarna, som till skillnad från männen får stå ute i köld och blåst dygnet runt. Deras päls är avsedd för att göra sig av med värmen – inte hålla den inne. Varje kväll gnuggar männen hästarnas kroppar och bygger en skyddande mur av snö runt omkring dem, men djuren skakar av köld.

På kvällen den 21 november är Adams ponny så medtagen att den får ett nådaskott i pannan. Männen har nu ett dragdjur mindre men köttet blir ett välkommet tillskott i den enformiga kosten.

Fick rått, fruset hästkött doppat i olja till frukost i dag… inte helt fel när man är hungrig, skriver Marshall nästan belåtet.

Resterna av hästköttet sparar männen i en av de depåer som de placerar ut inför hemfärden. Depåerna markeras så att de ska kunna hitta dem igen. I slutet av november ser det ljusare ut för expeditionen:

Detta är en dag värd att minnas för vi har kommit längre söderut än någon annan människa, skriver Shackleton den 26 november.

Detta, tillägger han med illa dold skadeglädje, har vi lyckats med på mycket kortare tid än vad vi gjorde på den senaste långa marschen med kapten Scott. Shackleton har nu slagit Scotts rekord i att komma längst söderut, men den gamle expeditionsledarens förakt har han inte glömt. Beslutsamt fortsätter han över Antarktis frusna slätter. Det är fortfarande nästan 600 km till Sydpolen.

Kort därpå kommer de fram till svårforcerad bergsterräng som övergår i en mäktig glaciär. Av en slump har Shackleton hittat Beardmoreglaciären, en av få möjliga passager genom de svårforcerade transatlantiska bergen.

I morgon ska vi gå genom denna port söderut. Jag ska aldrig glömma den första skymten av detta förlovade land. Den allsmäktige har sannerligen varit god mot oss, skriver han rörd i sin dagbok.

Slarv räddar expeditionen

Shackleton och hans män har nu fri väg fram till Sydpolen men terrängen är förrädisk. Djup, blöt snö och glaciärsprickor skär genom landskapet. Ytterligare ponnyer har fått sätta livet till och nu är det är bara Frank Wilds okuvliga ponny som fortfarande orkar hänga med.

På morgonen den 7 december är himlen ovanligt mörk, och glaciärsprickorna är svåra att upptäcka. Efter lunch ljusnar det och karavanen kan öka tempot igen. Nu hörs bara ljudet av glidande medar, stövlar och hovar som sjunker ned i knarrande snö. Plötsligt skär ett rop på hjälp genom den vita tystnaden. Shackleton vänder snabbt om och springer mot den plats som ljudet kommer ifrån. Tvärs över en glaciärspricka ser han Wilds panikslagna ansikte. Han klänger sig fast vid kanten av ett bottenlöst tomrum. Släden lutar hotfullt och är på väg att rasa ned i djupet.

Med ett snabbt grepp drar männen upp Wild och bärgar släden. De stirrar förskräckta ned i det svarta gapet som har slukat Wilds ponny. Inte ett ljud hörs från det stackars djuret. Den annars så oförskräckte Shackleton är skakad. Det är ren tur att de har lyckats rädda släden och den utrustning som låg på den. Några dagar tidigare hade de tänkt byta ut vagnsstången, den stav som går mellan ponnyns seltyg och släden, mot en starkare variant men de kom aldrig så långt. Som tur är. För staven bröts som en kvist när ponnyn föll ned i sprickan. Om de hade förlorat släden kunde det ha blivit ödesdigert.

Vi skulle bara ha haft två sovsäckar till fyra män och jag tvivlar på att vi hade klarat oss ända tillbaka till vårt vinterkvarter med den begränsade utrustningen, noterar Shackleton i dagboken.

Polarfararna svälter i kylan

Situationen är illa nog som den är och ett underligt landskap brer ut sig framför dem.

Stup, blå fläckar, glaciärsprickor, rakbladsvass is och en slitsam färd uppför var dagens prövningar, konstaterar Shackleton torrt den 10 december. Samtidigt plågas männen av hunger. Den svåra terrängen har sinkat dem avsevärt och ransonerna krymper ständigt. Frukosten består av en liten skål soppa kokad på ett koncentrat av kött och fett, samt ett enda kex. Till lunch får de fyra kex, lite choklad och en kopp te med mjölkprotein. På kvällen serveras det soppa igen, och till detta tre kex samt en kopp varm choklad – långt ifrån tillräckligt för fyra fullvuxna män som utför en krävande fysisk uppgift i extrem köld.

Provianten tar slut

Till råga på allt börjar en iskall, hård vind att blåsa söderifrån. Shackletons beslut att ta med jackor och mössor av tyg i stället för anoraker av skinn straffar sig och männen fryser.

Gode Gud, låt vägen fram till Sydpolen vara öppen, skriver Shackleton den 22 december. Med denna förhoppning inför helgen firar männen jul. De har lyckats spara lite extra från ransonerna och för en gångs skull unnar de sig en rejäl måltid. De är över 450 kilometer från Sydpolen. För att komma fram måste de skära ned på portionerna ännu mer, men mätt och gripen av julstämningen är Shackleton optimistisk.

Det är ett skönt friluftsliv och vi är på väg söderut, skriver han beslutsamt medan juldagen lider mot sitt slut.

Ett par dagar senare drabbas Shackleton av yrsel och svår huvudvärk. Han ser inte längre lika ljust på uppdraget i Antarktis. Temperaturen är nu 40 minusgrader och männens kroppstemperatur har sjunkit drastiskt. När läkaren Marshall tar tempen på dem ligger den två-tre grader under det normala och han beordrar gruppen att återgå till normal soppranson. Shackleton vet att kölden och bristen på proviant inte ger dem så mycket tid att nå sitt mål längre söderut.

Bara försynen kan hjälpa oss nu, skriver Shackleton. Expeditionen är i stort behov av betydligt bättre humör hos vädergudarna som kastar otaliga vinande snöstormar efter dem. Kläder och tält är så tunnslitna att de inte håller kylan borta längre, och både sovsäckar och ytterkläder är konstant fuktiga med ett lager frost. Ransonerna är alldeles för små för att de ska klara att hålla värmen eller få tillräckligt med krafter.

Efter bara en timmes släpande är vi så trötta att vi kastar oss ned i tre minuter, noterar en utmattad Shackleton.

Nya mål görs upp

De plågas alla av törst eftersom de inte har tillräckligt med bränsle för att smälta is till dricksvatten. Och de kan inte äta snö – då måste kroppen göra av med energi för att smälta den. Dessutom börjar de gå varandra på nerverna. De släpper fram sina frustrationer i dagböckerna:

Varken Adams eller Marshall har dragit någonting alls och därför har Shackleton och jag fått kämpa, skriver till exempel Wild irriterat om sina två kamrater som han dömer ut som två glupska snyltare. Han hävdar att de lätt kunnat genomföra expeditionen utan dem. Efter att ha kämpat sig fram i nära två mil i blötsnö och bitande kyla tvingas Shackleton den 2 januari 1909 se sanningen i vitögat. Han kommer inte att nå Sydpolen. Maten räcker inte. Jag står inte ut med tanken på fiasko, men jag måste ändå se förnuftigt på saken och på de människor som är med mig, skriver en nedstämd expeditionsledare. Följande kväll håller de rådslag. Medan vinden sliter i tältduken försöker de hålla värmen i de fuktiga sovsäckarna. De bestämmer sig för att fortsätta så långt ransonerna räcker. De räknar ut att de har tillräckligt med mat för att fortsätta söderut i fem dagar till. Förhoppningen är att de ska hinna komma inom de symboliska 100 nautiska milen kring Sydpolen.

Shackletons män är levande döda

Nästa morgon ger de sig av. Snön yr rakt i ansiktet och den sticker som nålar. Männen kämpar mot krafter som är mycket starkare än Shackleton hade kunnat föreställa sig.

Slutet är nära. Vi kan bara fortsätta i tre dagar till för vi blir snabbt svagare, skriver han.

Vid middagstid tar Marshall tempen på dem igen men den går inte att bestämma exakt – ingen av dem når upp till 34 grader. En människa med så låg kroppstemperatur är enligt tidens läkarvetenskap inte längre vid liv. Blåfrusna fortsätter Shackleton och hans män.

De har för länge sedan lämnat kvar sina extra underkläder längs vägen för att packningen ska bli lättare, och de fryser som hundar i sina tunna och slitna skjortor, ylletröjor och rockar av gabardin. Så fort de klär på sig på morgonen känns de frusna rockarna som rustningar, och männens skägg fryser till is i kölden.

Den 6 januari sjunker temperaturen till 49 minusgrader. För varje steg de tar sjunker männen ned i minst 20 centimeter snö. De kippar efter andan när de virvlande snömassorna piskar dem rakt i ansiktet. När männen stannar för kvällen vet de att expeditionen har kommit till sin sydligaste lägerplats. Ernest Shackleton har ont i fingrarna och blodet i ådrorna känns som om det håller på att frysa till is.

I morgon ska vi skynda oss söderut med flaggan. Jag skulle inte kunna uttrycka mina känslor om jag försökte skriva ned dem nu när slutet är nära… jag kan inte skriva mer, avslutar Shackleton den 6 januari. Men morgonen därpå spelar naturen dem ännu ett spratt. En snöstorm vrålar kring tältet med vindar på nästan 42 meter per sekund. De tvingas stanna kvar. Fina snöflingor tränger in genom den slitna tältduken och lägger sig tungt på sovsäckarna.

Nästa dag skakar de av upprepade kramper. Snön pressar så tungt mot tältväggarna att deras lilla utrymme blivit ännu mindre. Shackleton har bara en tanke: Sydpolens 100-milesgräns.

Shackleton når längst söderut

Strax efter midnatt upphör det värsta fladdret i tältduken. Vinden har lagt sig och männen får bråttom att komma iväg. Snabbt stoppar de några kex och lite choklad i fickorna och letar fram en flagga. Redan klockan fyra på morgonen ger de sig av. Till sin stora förvåning upptäcker de att det har bildats skare efter stormen och den är hård och lätt att gå på. I fem timmar skyndar de sig söderut, ibland nästan springande, tills Shackleton stannar till. På morgonen klockan 9, den 9 januari 1909, hugger han med händer stela och klumpiga av köld ned sin flagga djupt i Antarktis snö. De är nu 97 nautiska mil, eller cirka 180 km, från Sydpolen. En isande vind sträcker ut flaggan som för ett ögonblick ser ut att göra honnör inför männen. De har kämpat sig längre söderut än någon annan före dem. Trots det stirrar Shackleton besviket söderut. Där ligger Sydpolen, deras ursprungliga mål, men det går inte att se någonting. En glittrande, vit yta flimrar framför dem så långt ögat kan nå.

Jag tänkte att du hellre ville ha en levande åsna än ett dött lejon, skriver Shackleton senare i ett brev till sin hustru.

Polarfarare tog sig hem på kokain

Basen på Rossön ligger över 110 mil bort, och männen är både utsvultna och svaga. Shackletons hälar är spruckna av kölden och alla är så magra att det gör ont att ligga ner.

Två dagar skrivna som en, och de har varit de hårdaste och mest ansträngande i våra liv, noterar Shackleton den 27 januari. Han verkar vara helt tömd på sin vanliga äventyrslusta.

Min största önskan är att sitta på mattan framför den öppna spisen vid min mors fötter och låta henne smeka mig. Jag är så trött och hungrig, anförtror den annars så sturske polarfararen sin dagbok. För att hålla männens mod uppe och som ett tillskott till de magra ransonerna, ordinerar läkaren Marshall ilmarschpiller – en tablettcocktail med bland annat kokain. I 19 dagar släpar sig männen hemåt över den svårframkomliga vita platån. Den 18 februari siktar de äntligen välkänt land vid horisonten, och tio dagar senare är de tillbaka vid basen på Ross Island. Efter en sista kraftansträngning står de snart alla på däck på Nimrod som sätter kurs mot England.

Motvillig scott hyllar shackleton

Shackletons hemkomst firas över hela det brittiska imperiet. Den 14 juni 1909 tas han emot av en stor folkmassa på Charing Cross Station i London och hyllas sedan vid mängder av middagar och banketter. Vid en av dem, på exklusiva Savage Club i London, är det ingen mindre än Robert Falcon Scott som håller tal. Scott uppbådar all den självbehärskning han fått genom sin officersutbildning i flottan, och lyfter glaset. En engelsman ska bli den förste på Sydpolen, och han vill gärna anmäla sig frivilligt, säger Scott iskallt. Med en överläpp lika stel och frusen som isen i den whisky som nu intas i klubbens mjuka stolar fortsätter han:

Allt jag kan göra nu är att tacka Shackleton för att han så ädelt visat vägen. Shackleton rycker på axlarna. Vad Scott än tycker, är han hela Storbritanniens hjälte. En hjälte som kommer att leva för evigt, och enligt vecko-tidningen The Sketch ett bevis för att när det gäller expeditioner, är vi fortfarande kungar i den här världen.

2. 7.000 Km på en timmerflotte

Kon-Tiki År 1947 seglar norrmannen Thor Heyerdahl ut från Peru på en flotte av balsaträ. Han tänker bevisa att Polynesien kan ha befolkats från Sydamerika. 101 dagar senare landar flotten på en polynesisk ö.

Av Else Christensen

På flotten som gungar svagt i brisen