En ond resa

By Åke Thorsén

Kriminalkommissarie Nalle Björnsson från Täbypolisen är på semester i Spanien. Under avskedsmiddagen bland glada hotellgäster sker ett brutalt mord. Offret har dödats fyra gånger om. Det står snabbt klart att någon av de närvarande är skyldig.

Nalle och kollegan Vivian misstänker att det handlar om ett passionsdrama och tvingas följa spåren bakåt i tiden. Det är svårt hitta bevis. Under tiden finner gärningsmannen fler offer. Alla har ett samband, men vilket? Några seniora marinsoldater sätter samtidigt polisen på svåra prov medan kvällstidningarna och polisområdeschefen "Bredflabb" rasar.

Händelserna tar avstamp i södra Spanien och utspelas därefter i Stockholm och Täby och Ljusterö.

En ond resa är Åke Thorséns debutbok som kriminalförfattare och har ett psykologisk djup. Den är skriven med såväl värme som humor och avslutningen är ruskigt spännande. Bokens tempo byggs upp av rappa dialoger och en svårupplöst intrig.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jan 17, 2019
• ISBN: 9789178293216

Book preview

[e-mail]

KAPITEL 1

– Jag har hört att det råder undertryck i flygplanskabinen, sa Birgitta Hansson till Nalle Björnsson som satt bredvid henne i planet från Arlanda till Malaga.

Nalle lade sitt halvlösta DN-korsord åt sidan och svarade artigt att så är det kanske.

– Om man börjar blöda, fortsatte hon, så är det väldigt svårt att få stopp på blodflödet. Det sugs ut liksom.

– Mmm.

– Får man ett stort sår, från en kniv eller så ...

– Man får förstås inte bära med sig vassa föremål som kan orsaka skada.

– Nej, men rent hypotetiskt kan man tänka sig det.

– Bär du någon kniv med dig, frågade Nalle svagt orolig?

Han studerade nu damen mer intensivt.

– Nä, nä, inte det, svarade hon avväpnande. Hur kan du tro det när man har gått igenom säkerhetskontrollen? Möjligen då om man har smugglat med sig en sådan där nymodig vit brödkniv av någon slags plast kanske. Dom finns på Ikea. Plastknivar upptäcks väl inte i kontrollen väl?

– Jaha, vad svarar man på det, undrade Nalle?

Han började fundera på vart hon ville komma med att börja samtala om knivar och blod. Han såg på henne och konstaterade att det var en äldre kortväxt kvinna, välklädd, med gråspräckligt hår och svartbågade glasögon som satt i stolen bredvid. Hon såg då rakt inte ut att vara hysterisk eller våldsbenägen. Snarare tvärt om. Hon såg pigg och glad ut.

Kanske var det hennes sätt att försöka kommunicera med mig, tänkte han och trodde att han kanske varit oartig som direkt tagit fram sin tidning och börjat läsa den för att omedelbart därefter koncentrerat fortsätta med korsordet i kulturdelen.

– Får man ett större sår blöder det som sjutton. Man måste snabbt lägga på ett tryckförband för att få stopp.

Hon gav sig inte, tänkte Nalle och drog en suck.

– Så här är det alltså. När man sitter packade som sardiner i en sardinburk, vilket vi gör här, har man inte tillräckligt med svängrum för att med kraft kunna stöta in en kniv i kroppen, vare sig den är av stål eller plast från Ikea. Förutom att det är trångt, hjälper kläderna till att skydda. Visserligen kan man riskera att få ett sår på armarna, men en sådan skada kan man nog betrakta som mer eller mindre harmlös.

Hans svaga norrländska dialekt avslöjade hans härkomst. Det gav också en vacker färg vid samtalet dem emellan. Han hade bott många år i Stockholmstrakten och tappat en del av sin ursprungsdialekt, men ansträngt sig för att hålla kvar en del, vilket fick honom att upplevas som en trygg nallebjörn.

Nalle log mot damen och bedömde att nu skulle hon kunna koppla av och i stället njuta av flygresan och han själv återta korsordet. BEHÖVS FÖR ATT FÅ RO, sex bokstäver. Enkelt. Han fattade pennan.

– Jag har ett tryckförband i handväskan. Det är av gammal vana, man vet ju aldrig, eller hur?

KNIVAR, blev den första tanken. Men han hejdade sig för hon hade faktiskt gått från mördarstadiet till vårdstadiet. Han tog åter upp korsordet i sitt knä och fyllde i ÅRTULL.

Nalle hade äntligen fått ett par veckors semester från polisen i Täby och i synnerhet den stollige polisområdeschefen Anders Bredflabb Hunneberg. Hunneberg var ett taget efternamn. Han hette egentligen Karlsson. Men ett sådant efternamn gav inget avtryck inom poliskåren om man ville bli ihågkommen och göra karriär.

– Står man på topp ska man ha ett namn därefter, hade Anders Hunneberg flabbat förtjust så att magens alla fettvalkar hoppade.

Öknamnet Bredflabb var däremot påhittat av, och därefter allmänt bekant bland, personalen i polishuset och användes flitigt bakom hans rygg. Nalle medgav också att öknamnet var passande men ansåg för sin del att alla sådana namn var en form av mobbing och använde därför alltid Hunneberg som tilltalsnamn. Den senaste tiden hade varit stressig med mycket övertidsarbete för att slutligen kunna gripa en av del fulaste fiskarna i Stockholms undre värld. Spaning hade förekommit dygnet runt i över åtta månader. Nalle var den som ansvarade för spaningsgruppen och trots de allt för små resurserna och ständiga krav från Bredflabb att ta den djävulen, så nådde man framsteg strax före jul. Även bovar kunde tydligen drabbas av julstress och ett grovt misstag medförde att en stor polisstyrka kunde slå till samtidigt och gripa flera celler i bovarnas organisation. Kronan på verket var att man dessutom kunde gripa och arrestera ledaren mitt under en ekonomisk transaktion. Bevisen var obestridliga. Det blev stora rubriker i såväl morgon- som kvällspress, där DN och SvD på sina första sidor skrev att Narkotikakungen har gripits. Expressen tutade ut att Nu kommer knarket flöda helt fritt och Aftonbladets rubriker var att Knarkkungen gripen - vem tar över. Anders Bredflabb Hunneberg var den som fick vara med i tv-intervjuer och blåste upp sin väldiga hydda än mer och pöste och påstod att hans poliskår var den mest effektiva i hela Europa. Och själv hade han dygnet runt med såväl piska som morot manat på sina gossar. Att det i själva verket var Nalles spaningsgrupp som gjort allt arbete nämnde han inte med ett ord. Hans plan var att äntligen kunna skära på kostnaderna. För det behövdes inte längre någon dyr spaningsgrupp eftersom landets största knarkorganisation hade sprängts. Han hade tänkt föra över personalen till länstrafikpolisen i Solna. Bilisterna körde för fort, ansåg han och behövde sättas dit lite oftare. Det skulle märkas, ta mig fan, att polisen fanns på plats i staden. Bakom detta beslut fanns också polismyndighetens nya organisation som just sjösatts, där mål och strategier var väl definierade. Genomtänkta metoder för att åstadkomma resultaten var kanske inte lika uttalade och gav utrymme för egna tolkningar, varav Bredflabb hade sina.

Nalle satt efter detta under förmiddagen i sitt arbetsrum i Täby och tänkte över situationen. Han och hans spaningsgrupp hade inte tagit ut någon semester förra året och till det kom all övertid som med råge översteg de tillåtna tvåhundra timmarna inom anställningsavtalet. Nu ville alla få tid att koppla av från nattliga spaningar i kalla bilar och på blåsiga torg för att kunna vara med familjerna i stället.

Vad som väntade dem efter detta anade Nalle sedan en tid tillbaka och kände ilskan för polisområdeschefen i Stockholm Nord, Anders Hunneberg, växa. Egentligen ville han sluta inom kåren och flytta åter till sin hembygd i Sorsele och den lilla skogsstugan som varit i släktens ägo i generationer. Han hade inte hunnit vara där på över ett år och längtade intensivt efter skogarnas lugna susande, granarnas terpentindoft och sprattlet från nyfångad röding i tjärnen. Men inte än, inte riktigt än. Det återstod ännu ett internuppdrag. Han reste sig ur stolen och gick med bestämda steg genom korridoren och valde trapporna upp till ledningsvåningen. Längst bort från hissen och trappan låg Hunnebergs rum. Han knackade på dörren med två korta slag, öppnade utan att vänta på svar och gick in.

En halvtimme senare var det klart. Hela gruppen skulle få timeout under två månader. Därefter skulle man ta ut både fjolårets och årets semester i en följd. Slutligen skulle de få gå en ny utbildning under ett halvt år som anordnades av Europol. Nalle förklarade att detta skulle kunna uppfylla den nya polismyndighetens mål för ökad brottsuppklarning tack vare strategisk högre kompetens och kvalitet hos personalen. Resultatmåttet skulle bland annat bli att fler bovar kunde lagföras med hållbara domslut. Som konsekvens av det hela skulle Anders Hunneberg själv kunna ståta som framgångsrik polischef. En annan fördel för honom var att han fick bort en del personal helt smärtfritt och utan kostnader och nöjdes därvid. Vad Hunneberg inte insåg var att han under lång tid framåt skulle förlora viktig personal med spetskompetens och att han egentligen inte längre skulle ha någon större personalstyrka att styra över. Han egen position skulle därför komma att bli ifrågasatt. Men om detta begrep han inte än. Han log med hela ansiktet mot Nalle och la upp ett brett garv, dunkade honom i ryggen och önskade honom och de andra en trevlig semester.

Nalle log tryggt tillbaka.

– Då är vi överens?

Han kallade till sig sin spaningsgrupp redan samma eftermiddag och delgav dem förhandlingsresultatet. Alla sken upp och gratulerade sin chef för det oväntade positiva beskedet. De flesta av dem hade redan förberett resor av olika slag men hållit en låg profil innan förhandlingarna var klara. När alla hade lämnat rummet satt Nalle kvar och skrev klart några rapporter till polisfacket och personalavdelningen, städade skrivbordet, stängde av datorn och lämnade sedan arbetsrummet utan större saknad.

På vägen hem stannade han vid systembolaget och köpte en flaska rött shirazvin i hundrakronorsklassen. Sedan smet han in på ICA och inhandlade färsk oxfilé från fritt betande kor i Argentina och diverse färska grönsaker och frukt till det. Detta var minsann värt att fira. Han hade strax innan talat med sin hustru Monika och fått en handelslista per telefon. De skulle laga en festmeny. Oxfilé Mandalay med currystekt banan, olivsmör och potatisstrimlor som bakats i kakformar. Snålvattnet började redan rinna när han tänkte på den kommande middagen med familjen. Det är lite pyssligt att baka in oxfilén i smördeg och att göra alla små potatisstrimlor men det blir värt besväret när bordet står dukat med levande långa vita ljus i de ärvda malmljusstakarna, en vacker dukning och favorit CD:n med Miles Davis svagt i bakgrunden. Sedan väntade en lång och underbar semester. Han hade först tänkt sig en tur till Sorsele, men där rådde ännu full vinter med åttio centimeter snö, så han bytte fokus och såg sig i stället om efter ett par soliga varma veckor söderut. Värmen och solen skulle få tjälen att gå ur kroppen som han uttryckte sig. Hustrun Monika var lärare på gymnasiet och kunde inte ta ledigt mitt i den hektiska vårterminen.

– Åk du själv, käraste. Det är viktigt för dig att kunna stressa av och bli ditt vanliga jag igen. Jag har fullt upp här hemma med mitt jobb och känner att jag får bättre tid att styra arbetet om du inte är här och stör mig.

– Men jag har ju knappt varit hemma någonting alls. Det har varit jobb dag som natt under snart ett års tid.

– Strunt samma. Åk du. Ta några veckor och känn dig fri från alla plikter. Till Påsk har jag ledigt från skolan och då kan vi åka upp till stugan tillsammans och åka skidor och läsa dikter för varandra i ljuset och knastret från öppna spisen. Jag tar med en diktsamling av Eeva Kilpi som jag tror du skulle gilla.

Nalle skulle just komma med en protest men såg i Monikas ögon att hon menade vad hon sa. De åt upp de sista saftiga bitarna av oxfilén och lät vinet berusa dem lätt.

– Vart har du tänkt dig, frågade hon sedan och snurrade på vinglaset och lät det underbara shirazvinet bilda en tjock film på glasets innervägg.

– I första hand där det är hyfsat varmt så här års och där det är minimalt med kriminella. Kanske Spanien, men inte Kanarieöarna eller Mallorca. Solkusten tror jag vore bra. Bra med värme men ännu inte hett. Plus kultur att ta del av i stora mått.

– Ja det låter som något som du gillar precis.

– Skulle vara kul om jag sprang på något mysigt jazzställe eller kunde få lyssna till någon klassisk bassist? Allra helst skulle jag vilja se och höra Jerzy Drots elbasar i verkligheten. De är nog de vackraste i världen, sa Nalle och sjönk i drömmar.

– I mina ögon ser alla gitarrer likadana ut.

– Nej, nej, nej. Det är inte en gitarr, det är en elbas. Hans elbasar har en design som har ett moriskt påbrå eller ett picassostuk till och med. Sedan är ljudet något alldeles fantastiskt att lyssna på. Han längtade intensivt efter att få provspela en Bach-fuga på den.

– Okey, men du behöver väl inte köpa med dig någon elbas hem i alla fall. Du har ju redan flera gitarrer hängande på väggen i biblioteket. Det får inte plats med fler.

– Det får nog bara plats med några CD-skivor i bagaget så du behöver inte vara ängslig, log Nalle. Dessutom är elbasarna så dyra att en vanlig polislön inte räcker långt.

– Det här är kapten Rönnquist. Vi landar i Malaga om cirka tio minuter. Res upp stolarna och fäll upp stolsbrickorna framför er och spänn fast säkerhetsbältena.

Nalle ryckte till och vaknade ur sin dröm.

– Nu råder det övertryck i planet och då behöver man inte riskera att förblöda, skrattade Birgitta Hansson och vände sig mot sin medpassagerare. Men man ska ju alltid vara förberedd på det värsta eller hur? Åker du också med samma resebyrå? Visst var det billigt med tanke på så lång tid resan varar? Vilket hotell ska du förresten bo i Torremolinos? Eller bor alla i det här planet på olika hotell? Mitt heter i alla fall Amaragua. Jag misstänker att det är många som ska dit.

Birgitta var på en av sina många resor runt världen. Detta var den andra vinterturen till Spaniens solkust. Hon var änka sedan två år tillbaka och hade inga ekonomiska bekymmer. Båda hennes män i tidigare äktenskap hade avlidit men efterlämnat präktiga belopp från livförsäkringar vilket hon nu använde för resorna. Hon hade före sin pension arbetat på Karolinska Sjukhuset som anestesisköterska men gått ned till halvtid sista året och arbetade därefter bara extra. Hon behövde egentligen inte arbeta alls för hennes ekonomi var mer än god. Hon var socialt utåtriktad och ville ha kvar kontakterna med de gamla arbetskamraterna.

– Känner du någon här eller reser du ensam?

– Jag reser ensam. Nalle vek ihop tidningen och lade ned den i sitt handbagage.

– Jobbar du eller är du pensionär?

– Jag har ett par år kvar att jobba så det här är enbart en semesterresa för mig. Just nu reser jag själv men jag har familj. De jobbar också men kunde inte komma loss just nu. Och du då?

De trängdes i den smala gången i planet för att ta sig ut ur det och sedan genom den nya fina flygplatsens alla gångar och trappor till bagagebandet. De hörde många olika språk vimla förbi. Den smattriga snabba spanskan, engelska, holländska och svenska.

– Jag reser ensam på sätt och vis men samtidigt inte, för jag har en god vän som åkte hit redan för en vecka sedan och vi har bestämt att träffas under de tre veckor jag ska vara här. Han är fyra år yngre än jag. Han är förtidare.

– Det låter trevligt för er. Nalle drog en suck av lättnad då han ett tag tyckte att hon lade an på honom. Hur känner ni varandra, fortsatte han, medan väskorna nu började komma på transportbandet.

– Jo, han, Harry heter han, var min patient på Karolinska. Jag jobbade som narkossköterska på operationsavdelningen och Harry hade fått en hjärtinfarkt och genomgick en bypassoperation. Allt gick väl och han låg sedan en vecka på medicin, alltså på avdelningen för medicin. Jag tyckte han var trevlig och snygg också för den delen. Han är lång och smal, fnissade hon till.

– När hände det då, med hjärtat menar jag?

– Det var för ungefär tre år sedan. Ja, det blir faktiskt tre år till sommaren.

– Vad jobbar han med, undrade Nalle vidare.

– Han är civilekonom och skriver en massa artiklar och böcker kring handel och hur man ska driva företag. Och det är ganska stora företag han har studerat. Cementa och Apoteksbolaget bland andra. Han är välkänd i de kretsarna. Men han jobbar alldeles för hårt tycker jag. Det var säkert en av orsakerna till hans hjärtattack.

– Fanns det fler orsaker menar du?

– Javisst. En lika stor bidragande orsak var att han rörde sig för lite. För lite motion.

– Då har han kanske ändrat sin livsstil efter detta?

– Nej, tyvärr inte. Han vill inte röra på sig. Han trivs allra bäst i länsfåtöljen med en tidning eller bok. Jag tänkte försöka förmå honom ta en promenad längs stranden en stund varje dag.

– Det låter klokt tycker jag, sa Nalle och grep sin resväska för att gå mot transferbussen.

– Se upp! ropade Nalle tvärt när han såg att hans medpassagerare vinglade till och tog ett steg ut på gatan och höll på att bli överkörd av en ettrig liten vit spansk Seat som kom alldeles för fort genom parkeringsområdet och försvann lika snabbt. Han lyckades få tag i hennes axel och kunde precis hålla henne tillbaka från gatan.

– Oh, vilken usling! Hade du inte fått fatt i mig så hade det kunnat sluta illa. Tack snälla du.

Nalle tittade efter bilen som kvickt försvann bakom parkeringshuset. Det här var inte normalt. Så där kör man inte ens om man har bråttom. I pannan syntes en rynka av irritation. Han hann bara läsa bokstäverna ABH på bilens registreringsskylt.

– Välkomna till Spanien och solkusten. Här är det plus tjugoen grader. De snötyngda granarna hemma är utbytta mot vajande palmer. Rösten i bussens mikrofon tillhörde den kvinnliga reseledaren Nina Björklund. Av röstläget att döma hade hon uppenbarligen tillbringat allt för lång tid här nere och då i barerna. Rösten låg i det lägre tonregistret och var hes.

– När vi har lämnat flygplatsen för färden mot hotellet kommer ni snart att se en jättestor blå och gul byggnad till höger i färdriktningen. Det är Ikea. Vi kallar den för den svenska ambassaden. Hon la upp ett hest dundrande skratt. Och bredvid syns en liten hamburgerbar. Ni känner säkert igen loggan. Den kallar vi för amerikanska ambassaden.

Ännu ett hest flatskratt följde. Busspassagerarna fnittrade artigt med. Några roligheter och praktiska tips senare var bussen framme vid hotellet. Alla passagerare skulle kliva av och bo på samma hotell, Amaragua. Utanför stod en lång mager man i vit skjorta och slips med en röd ros i handen och tittade ivrigt mot busspassagerarna när de klev av.

Det där, tänkte Nalle, är säkert hennes vän Harry Ahl som välkomnar henne med en blomma. Det var rart tänkt. Tänk att det finns äkta kavaljerer än i dag. Han måste vara en man av den gamla stammen.

– Birgitta! ropade Harry Ahl. Äntligen är du här.

Han räckte över rosen och gav henne en kyss. Han grep hennes väska och de försvann in i hotellet.

– När ni checkat in och hittat era rum, är ni välkomna till samlingssalen för en information och en välkomstdrink. Vi kör igång direkt, torrskrattade reseledaren Nina Björklund.

Nalle bar sin väska till rummet på andra våningen och överraskades av att hela ytterväggen i rummet var en fönstervägg med ett bedårande panorama över Medelhavet. Han insöp den strålande vyn och gratulerade sig själv att fått sådan tur med val av rum. Han packade upp resväskan och fyllde i ett glas med tioårig whisky, köpt i taxfreebutiken. Sedan gick han ut på balkongen och skålade med sig själv och en lång skön semester.

Under informationen med tillhörande drink kom han att hamna bredvid en välbyggd man. De presenterade sig och han sa att han hette fanjunkare Vikberg. Under de kommande veckorna kom de två att dela middagsbord vid flera tillfällen. De hade båda ungefär samma rutiner och mattider. Fanjunkare Vikberg var fanjunkare vid KA2 i Karlskrona. Han var kraftigt byggd och hade säkerligen fått sådan kropp genom mångårigt hårt arbete. Håret hade tunnats ut på hjässan och han var nästan kal. Vid de tillfällen de delade middagsbord kallade han på kyparen och beställde en snaps till maten. Han satt spikrak i stolen och tog snapsen i ett enda svep. Målmedvetet och bestämt som bara lång träning på officersmässen kan ge.

– Skott kommer! Se upp där nere! Man måste ju för fan skydda sig mot alla bakterier och skit som de där plattfötterna sprider omkring sig, sa fanjunkaren medan kinderna började rosa sig. Jag är egentligen här för en rekognosering av bostadsläget i närheten av golfbanorna. Spelar du golf själv?

– Det har väl blivit en och annan golfrunda i mitt liv. Men jag saknar fortfarande att få göra en hole-in-one. Söker du en lägenhet eller ett eget hus, frågade Nalle medan han tuggade i sig lite grillad kycklingfilé och ett glas långlagrad Madeira.

– Lägenhet? Nej för bövelen, sådant är bara till för socialister som vill trängas i grupp. Nä, jag är ute efter ett eget hus i två plan med swimmingpool. Man måste för fan kunna leva som anständigt folk även här.

Efter maten följde kaffe och en dubbel konjak i baren. Det visade sig att fanjunkaren från Karlskrona i själva verket var bördig från Ångermanland. Nalles sympatier ökade ett snäpp. Inte som en riktig Västerbottning men ganska nära. Han hade i sin ungdom fått slita hårt på föräldrahemmets bondgård i Ullånger och senare som flottare på Ångermanälven åt skogsbolagen. Efter sin värnplikt hade han blivit stamanställd och fortsatt som yrkesmilitär först i Sollefteå och sedan i Karlskrona.

– Någon djävel måste för fan ta hand om landet, annars förflackas det totalt, sa Vikberg trotsigt övertygande.

Han hade gjort sin karriär från arbetare och Socialdemokraterna till militär och Moderaterna och lyckats glömma sin solidaritet och sina rötter, både socialt och dialektalt. Nu talade han bara på skånska och på ett sätt som bara ett befäl gör.

Nina Björklund hade redan tidigare under veckan meddelat att under den sista kvällen skulle resebyrån bjuda alla på en avskedsfest med trerättersmiddag och vin därtill. För ökad tydlighet hade hon dessutom låtit trycka upp små lappar med information om middagen och som distribuerades till samtliga i resegruppen.

– Ska du gå på middagen ensam eller har du något sällskap, frågade juristparet Mats de Glière och hans hustru Karin vid frukostbordet under veckan?

– Jovisst ska jag delta, svarade Nalle. Men jag har inget särskilt sällskap.

– Då kan du gärna få vara tillsammans med oss vid vårt bord. Vi skulle kunna diskutera skillnaderna i fråga om tillämpningen av lagarna i Spanien utifrån vad vi sett under dessa veckor. Jag tror du har sett en del som man skulle ifrågasätta, eller hur?

– Jag tycker att det verkar väldigt lugnt här och god lagefterlevnad. Men okey, det är mest under dagtid jag har varit ute bland folk. Kvällarna har vi mest tillbringat på hotellet och sett på uppträdanden och bio och sådant där. Ingen har väl haft någon större tid eller möjlighet att hitta på mycket annat.

– Det kan tänkas, men visst vore det spännande att fantisera kring alla här? Hälften av alla här är singlar och hälften är par.

– Man kan se hur alla har placerat sig vid frukostarna och middagarna. Singlarna sitter tillsammans för sig och paren ofta två och två, sa Karin. Här och där har jag sett hur några uppenbarligen varit intresserade av något semesteräventyr. Åtminstone tycker jag mig se det hos damen som ofta går i grå långkofta. Hon placerade sig flera gånger med män och pratade väldigt intensivt med dem. Det är tydliga signaler. Sådant ser vi kvinnor direkt. Senaste dagarna har det varit Säljchefen som hon uppvaktat.

– Vem är det? Sitter hon här någonstans, frågade Nalle.

– Hon har inte dykt upp ännu, tycks det som. Inte Säljchefen heller.

– Aha, sovmorgon idag. Det betyder dåligt med sömn i natt, inflikade juristen Mats med ett menande flin.

– Hur vet ni att han är säljchef, undrade Nalle?

– Det vet vi förstås inte, men vi tycker att han ser ut som en typisk säljchef. Alltid med välpressade byxor och skjorta. Välrakad och välkammad. Ser alltid ut att vara perfekt och representativ. Han har full kontroll och ler så trolskt mot singelkvinnorna.

– Både Långkoftan och Säljchefen bor i samma korridor som vi. Då kan frestelsen vara tillräckligt stor för att knacka på dörren och låna lite socker till kvällsteet.

– Har du hört eller sett det?

– Nja, inte direkt men ...

Nalle gick och hämtade en påtår med Cappuccino vid automaten. När han kom tillbaka såg han att paret flinade belåtet mot honom.

– Nu är de här båda två! Långkoftan och Säljchefen. De har satt sig vid pelaren mot fönstret. Det var ju det vi sa, angav juristparet.

– Men det är väl inget olagligt i det? Lite semesterromans är väl vanligt?

– Det är inget fel i det, i princip. Men du som är polis har väl alltid korpgluggarna öppna och öronen spetsade för allt och alla? Det måste man ha för att vara en bra polis?

Nalle bara log.

På samma semesterresa kom också några andra personer att överraskande hamna på samma hotell. Under en av middagarna som serverades som en buffé där man själv gick runt med sin tallrik och plockade på det man önskade äta, upptäckte de att de tyvärr och tråkigt nog råkade känna igen varandra. Båda slog blixtsnabbt ned blickarna och låtsades som om ingenting skett. De hade varit bekanta för många år tillbaka i tiden. Och den bekantskapen var inte av positiv natur. Gammalt groll och gamla oförrätter var ännu inte överspelade eller glömda. Tvärt om. Det gamla grollet hade på var sitt håll och under decenniers tid mognat som ett vällagrat vin till ett perfekt hat. Oförrätterna hade i minnesbanken växt tiofaldigt och ett utdraget mord var nog den åsikt som bedömts som den lindrigaste lösningen i brist på mer fantasifulla och fasansfulla slut på antagonistens liv. På var sitt håll i matsalen satt de och skakade av upprördhet av det oväntade mötet.

– Detta är inte sant, det kan det inte vara!

Även paret de Glière hade noterat damernas agerande i matsalen, vilket de delgav Nalle.

– Vi har sett lite mystiska händelser här, tycker vi.

De sänkte rösten och lutade sig fram mot Nalle och fortsatte:

– Det finns två äldre damer här och de reagerade som när man vänder två magneter med samma pol mot varandra, de repellerar. De ser inte på varandra eller hälsar eller nickar eller så. Istället verkar det som att de undviker varandra allt vad de kan. Att vi har lagt märke till dem beror på att när Mats under middagen förut skulle hämta dessert, så stod den ena damen framför honom. Men plötsligt krockade han med henne eftersom hon tvärvände och gick därifrån utan ett ord. Och jag såg att den andra damen också tvärvände och gick hastigt till andra sidan av matsalen. Tycker inte du det är mystiskt med? Mats säger att den ena av dem är författare.

– Jag pratade med henne till och från när vi satt i bussen på vår utflykt till Cordoba, sa Mats. Sedan satt hon tillsammans med oss på lunchen och vi pratade med varandra