Dödens Centrum: Dödens Centrum, #1

By Owen Jones

Dödens Centrum

Alla självmordsbombare är inte religiösa!

När en självmordsbombare detonerar sin väst i Scheherazade's, ett överklass shoppingcenter i Bagdad, var de Irakiska myndigheternas första reaktion att behandla det som ett vanligt terrordåd och lämnade över till kapten Allawi på den irakiska polisen.
Men när man rutinmässigt tittade på filmen från butikens övervakningskameror såg en skapögd, ung, polisofficer att självmordsbombaren inte alls var vad han utgav sig för att vara och detta leder utredningen på en väg som ingen tidigare trott var möjlig. Konsekvenserna av denna nya form av terrorism är fruktansvärda.
Sedan, under en kort tid, begås sex brott till som inkluderar självmordsbombare, vilka är oförklarbara om man inte ser dem i samma ljus som bombningen i Bagdad.
Detta leder till att polisstyrkan i sex andra städer; Marseille, Essen, Belfast, New York, London och Los Boliches arbetar tillsammans under Interpols paraply för att stoppa detta nya kriminella gäng. Det blir svårare när polisen inser att det finns flera motiv för självmordsbombningarna, förövarna är oförutsägbara, vilket gör det omöjligt att gripa dem.
Deras enda taktik är att koncentrera sig på källan till bombarna, även om de alla så klart dör i räderna. Fallet börjar se hopplöst ut. Trots många genombrott lyckas inte polisstyrkorna, under ledning av kapten Allawi, göra några direkta framsteg, så de ber den kinesiska regeringen om hjälp av deras internet experter, eftersom de tros vara bäst i världen.
Kineserna, med lite hjälp från lettiska och argentinska myndigheter, spårar gängets troliga huvudkvarter till 'västra England', men när deras brittiska motsvarigheter undersöker datan pekar de mot västra Wales.
SAS kallas in från Hereford, när man inser att det är föredetta militär personal som verkar vara involverade i bombningarna, på grund av stilen, planeringen och precisionen av attackerna.
SAS smalnar snabbt av sina operationer mot ett ensamt gårdshus utanför St. David's i Pembroke, sydöstra Wales. Detta sätter scenen för kampen för att ta ut ledarskapet av gänget.

'Dead Centre' är en snabb action-thriller som kommer låta dig gissa till slutet. Historien utspelar sig i nio länder och i ett dussintal städer. Men, som som man brukar säga, när SAS kallas in, då vet du att det börjar bli allvar!

• Language: Svenska
• Publisher: Megan Publishing Services
• Release date: Dec 21, 2022
• ISBN: 9781071588260

Book preview

04 Genaro’s första attack

05 Improvisationen

06 Tågrån, Essen

07 Marseille

08 Nätverket

09 Skål, Belfast

10 Peter’s arv

11 Thailand

12 Den avvisade älskaren, New York

13 Polisens frågor

14 Terroristattack mot London

15 Den långa mannen från Los Boliches

16 Galne Dave, St. David’s

17 Befälhavaren, Barry

18 Epilog

,  Om författaren

Den otillåtna – kapitel ett

TACK

Jag skulle vilja uttrycka min tacksamhet till min bror, Rhys Jones, för hans råd och förslag och min författarvän, Lord David Prosser för hans tankar och uppmuntran.

1 SCHEHERAZADE’S BAGDAD

Tony var livrädd, men han visste att det var hans enda alternativ. Han visste också att om några minuter skulle hundratals männikor vara mer rädda än vad han var just nu.

Han hade sitt schema och han hade memorerat det till sekunden. Han kunde till och med se den stora klockan på väggen som han skulle arbeta mot. Han såg sekundvisaren ticka ner och han tog djupa andetag för att lugna ner sig, det var inte en speciellt varm dag, men han svettades rikligt, så han tog fram sin näsduk från innerfickan på jackan och stannade vid en spegel för att badda sitt ansikte.

Han började känna sig lugnare, Valiumet började verka. Han hade inte trott att det skulle vara så här lätt. Han hade hundra meter kvar att gå, femton minuter på sig att utföra det. Han gick långsamt, tittade på kläderna längs vägen, och tänkte att snart skulle inget av det betyda något, och han undrade om det någonsin hade gjort det. Skjortor, byxor, kostymer, herr parfymer. Han rörde vid några av dem, som man rör vid en blomma. Upp för rulltrappan till damkläderna och längs gången mot juvelbutiken. Han visste vägen, han hade gått den ett dussintals gånger.

Två minuter kvar och han kände hur hans hjärta började slå snabbare. Vänta några sekunder till, kom inte för nära provrummen hade han blivit tillsagd. Han hade faktiskt fått en gräns som han inte skulle gå över, och där var den, bara några meter framför honom. Han stod på sitt märke, punkten på skarven i mattorna på gången, och låtsades läsa en annons.

Femton sekunder kvar. Han såg sig omkring, med en djup sorgsenhet i ögonen.

Tio sekunder, han mötte en säljares blick oh hon började gå mot honom, han försökte undvika henne.

Fem sekunder, hon pratade med honom men han lyssnade inte.

Fyra, tre, två, en...

Noll.

Pang!

Hon hade aldrig hört honom säga förlåt, men varken hon eller Tony existerade i denna världen längre.

Efter den öronbedövande explosionen var det en total tystnad i flera sekunder sedan började skrikandet. Människor skrek, grät och sprang för livet, i alla fall de som fortfarande kunde. Överallt låg det människor och delar av kroppar och det rök från flera bränder.

Rök och ångestfylld gråt och lukten av rädsla och sprängdeg och rester av Tony och den trevliga säljaren var överallt i taket, över kläderna och kunderna. Affärens larm gick och några sekunder senare startade vattenspridarsystemet.

Svartklädda män rusade in, de hade maskingevär, de var där för att förse sig själva, inte för att bli skadade, men det fanns inte något motstånd.

∞

Nästa dag stod det i tidningarna att minst trettio människor omkommit och hundrafemtio blivit skadade i självmordsbombningen i ett stort köpcentrum i Bagdad.

Tidningarna skrev inget mer och man kunde inte se något mer på tv, men försäkrings-världen surrade om stölden i juvelbutiken, likaså världens underrättelsetjänster.

Juveler till ett värde av tio och en halv miljon dollar hade stulits under förvirringen och ingen hade någon aning om vilka gärningsmännen var.

De hade sett Tony på CCTV, men han var död. De såg det hända också men sedan slutade kameran att fungera.

De skyllde förlusterna på plundrare, som antagligen var säkerhetspersonal och städare och lämnade det så.

Det var inte ovanligt att säkerhets och städpersonal stal värdesaker de hittade när de jobbade. Det hörde till vanligheterna och ingen brydde sig om att de västerländska försäkringsbolagen blev lurade, och om det fanns någon klausul mot krigs och terroristhandlingar, så fanns det några andra rika människor som fick betala och det brydde sig polisen inte om.

Sympati visades för de döda, de skadade och deras anhöriga, men inte för butiksägarna.

De två mest märkbara sakerna om självmordsbombningen i Scheherazade's köpcentrum var det elände det skapat för mestadels den lokala befolkningen och tiden det tog dem att städa upp, göra det säkert och öppna igen.

Skadan den orsakat för kunderna och personalen var fruktansvärd, men skadan på byggnaden var försumbar eftersom väggarna runt juvelbutiken nyligen blivit förstärkta med marmorplattor, och de hade stått emot bomben, om varit konstruerad för att döda och skada, men inte att förstöra byggnaden.

Det sex-millimeter i diameter skottet som suttit runt sprängämnet hade varit tillräckligt tungt för att skada människor och spränga glasmontrar, men inte för att ta ner väggar eller tak. Men många visste inte om det, det hade Tony inte heller vetat.

Undersökningen om bombningen startade direkt den eftermiddagen när butikernas säkerhetspersonal lämnat sina kamerainspelningar till polisen för att de skulle kunna påbörja arbetet med att hitta de som var ansvariga.

Övervakningskamerorna hängde från taket på mycket uppenbara glittrande klot, sex på varje, de var placerade på ställen så att varje aspekt av butiken täcktes av en kamera. Alla kameror spelade inte in hela tiden, men varje kamera slogs på i tio sekunder och växlades sedan till nästa kamera. Kloten var installerade och växlingen inställd så att nästan varje plats i butiken övervakades hela tiden om än från olika vinklar och olika punkter.

De federala poliserna spelade upp inspelningen från bombningen så att de fick en bild av bombaren och sedan letade de efter när han kom in i butiken. När de sett honom komma in var det lätt för dem att följa hans rörelse. Alla poliser var överens om att det i efterhand var lätt att se att han hade något att dölja genom hans uppträdande, men inte på hans klädsel. Han såg inte uppstoppad ut.

Sex poliser tittade på inspelningen på både en stor och en liten skärm, den stora producerade en pixlad bild, men enskilda bilder kunde korrigeras med hjälp av en mjukvara som var gjord för det syftet.

De tittade på Tony, även om de inte visste hans namn, i de nästan tjugo minuter som han var i butiken, först i vanlig hastighet och sedan i slow motion.

Många gånger.

De tittade på filmen om och om igen hela natten, medan kriminaltekniker och andra poliser undersökte de hemska verkningarna.

Vid gryningen, fjorton timmar senare var de tvungna att sluta, och gick motvilligt hem för att vila. Nattskiftet tog över, men på övertid tills dagskiftet skulle komma tillbaka fem timmar senare. De tittade på filmen om och om igen och gjorde anteckningar, som de senare kunde dela med sina kollegor.

En sak som alla i båda skiften var överens om var att det var uppenbart att bombaren var nervös och chefen skrev ner det för att ha med delar av filmen i en träningsvideo för säkerhetspersonal, hur man upptäcker människor som uppträder misstänkt. Hur som helst, med resten var de förbryllade.

När dagskiftet tog över igen satt de med kaffe och spelade filmen i slow motion igen.

Stanna där Spola tillbaka några sekunder, snälla, nu, en ram i taget och stanna när jag säger till, sa en ung kvinnlig federal polis. Jag tror jag såg någonting... Ser ni där? Gärningsmannen baddade sitt ansikte, och kolla! Det är brunt på hans näsduk! Antingen var det väldigt dammigt igår, eller... Jag tror vår gärningsman använder scen-smink. Vi, eller i alla fall jag, antog att han var från mellanöstern, men nu är jag inte säker... Se hans panna är lite vitare nu...fläckig. Kan du gå tillbaka och spela upp den sekvensen igen är du snäll. Se vad jag menar?

Kan han vara europé?"

De tittade på sekvensen om och om igen.

Suzette, du kanske har något där, sa befälhavaren poliskapten Ali Allawi, vad tror ni?"

De flesta höll med, några motvilligt.

Så, vår bombare kanske inte är arab eller ens från de här delarna alls. Jag lade märke till att han inte skrek Allahu Akbar! när bomben detonerade.

Kan vi får en klar närbild på hans ansikte?

Den kvinnliga IT-experten skruvade på några rattar och flyttade några virtuella reglage för att förbättra bilden så bra hon kunde.

Lägg upp den på båda skärmarna och skriv ut ett dussin högkvalitativa kopior är du snäll.

Poliserna studerade skärmarna och utskrifterna i detalj.

"Kan du manipulera bilden, löjtnant? Försök ta bort de stora ögonbrynen...och mustaschen, och gör huden ljusare, speciellt runt ögonen. Så ja, lite ljusare, nordeuropeisk.

Ja...

Bra. Ge honom brunt hår istället för svart, ja, så ja. Han skulle kunna vara europé eller av europeiskt ursprung...men det är en gissning...en vild gissning.... Har kriminalteknikerna hittat något från honom som kan användas för identifikation?

Nej, inte än. Inte vad jag vet. Sprängningen slog ut de närmsta kamerorna och blixten från explosionen överexponerade bilderna från andra kameror i närheten, så de vet inte vart någon del av honom flög iväg..

Ok, ring någon av kriminalarna och kolla.

Jag gör det på en gång! När jag ringde för en kvart sedan sa de att det är ett rejält blodbad och allt kan tillhöra vem som helst som var inom tjugo meter från bombaren. De sa att det är svårt eller i princip omöjligt att kolla efter dna på väggarna och taket på grund av rökskadorna. Förorening.

Ok, löjtnant. Håll kontakten med dem och låt mig veta så fort något händer – dag eller natt, på skift eller inte, förstått?

Ja

"Ok, resten av skiftet kommer vi arbeta med antagandet att bombaren var vit europé eller amerikan. Jag kommer skriva det i skift-loggen men än så länge är det bara spekulationer, ok? Det utesluter inte, jag repeterar, det utesluter definitivt inte möjligheten att han var en arabisk terrorist, som begick detta illdåd med politiska eller religiösa motiv.

Vem vet vad som går genom tankarna på någon som är på gränsen till att möta Allah och ta oskyldiga människor med sig? Han kanske bara glömde säga Allahu Akbar". Kanske han inte tyckte sig behöva tvätta ansiktet den morgonen, under de omständigheterna... Tillåt er inte att utesluta någonting. Jag säger det bara för resten av skiftet, vi kommer gå på Suzette's tanke att han kanske är europé eller amerikan, låt oss säga kaukasier, och se vart det leder oss. Det finns absolut inget historiskt bevis om kaukasiska självmordsbombare.

"Ja, vita människor bombar också saker, och andra människor, men de brukar inte döda sig själva också, i alla fall inte med flit.

"Vår man här har ett uppdrag och han kommer att dö. Om han är kaukasier har vi att göra med en helt ny typ av självmordsbombare, en typ som vi inte stött på tidigare.

"En fråga. Hur många kaukasier fanns på brottsplatsen vid explosionen? Någon måste ta reda på det.

Se hur många outtagna tänder vi kan hitta, och benrester. Lämna in dem för DNA-test. Se om vi kan hitta några kroppsdelar med kaukasiskt ursprung.

Kriminalarna kommer inte bli glada. Det kommer ta dem veckor, om inte månader.

"Vem bryr sig vad de tycker. Det kan inte hjälpas, vi kan vara på gränsen mot något nytt här. En ny terroristorganisation eller en helt ny grupp, även om jag måste säga om det är sant, varför skulle en kaukasier bomba sig själv i ett irakiskt köpcentrum?

Det stämmer inte Kristna gör inte något sådant bara för att bevisa något."

Har någon grupp tagit på sig ansvaret än?

Nej. Inget alls från de vanliga källorna.

Har du ringt våra källor för att fråga?

Det görs nu, och individuella poliser frågar sina tjallare också, men ingenting.... I alla fall inte än.

∞

De svartklädda männen länsade juvelmontrarna, de flesta montrarna hade blivit skadade av sprängningen och kunde inte stå emot en spark, andra blev skjutna med maskingevären. De åtta männen tog allt de kunde hitta på de åtta minuter som de hade tillåtit sig själva.

En vakt vid trapporna slängde blixtgranater ner för trapporna med oregelbundna intervaller för att förhindra att någon kunde komma upp och hissar och rulltrappor sattes ur funktion.

De hade inte behövt skada några fler människor, men de var beredda att göra det om det skulle bli nödvändigt. Eftersom de bara var på andra våningen, var det inget problem att krossa ett av de stora fönsterna och fira ner sig till de två öppna lastbilarna som väntade i gränden nedanför.

Lastbilarna åkte i motsatta riktningar, så att det var en mindre risk att de båda skulle bli upptäckta. Men, de var tungt beväpnade och det fanns raketuppskjutare på båda fordonen. De kom iväg säkert utan någon incident och bytte till omärkta skåpbilar med modifierade motorer, inte långt efter att ha lämnat Scheherazade’s.

Inom en timme var alla angripare, utom Tony, säkert på sitt gömställe – i chefens villa.

Så, Mustapha, allt gick enligt planen?

Ja. Vi har varorna och ingen konflikt eller något förlorat liv från vår sida.

Din plan fungerade perfekt.

Ja, den var idiotsäker för den var enkel. Jag såg allt fram till explosionen från objektets kamera på monitorn och sedan såg jag er operation från kameran på din hjälm också. Jag såg allt. Mer än ni gjorde. Men filmen från dig var lite hackig, jag antar att det var för att ni var så snabba.

Mustapha ville inte säga emot sin mäktiga chef så han lät det vara.

Antagligen, sa han, och tänkte att det var nog den minst tänkbara anledningen till störningen, men han visste inte säkert vad det kunde vara, om det inte bara var på grund av elektrisk kortslutning av övervakningskamerorna, som han misstänkte.

Du och ditt team har gjort bra ifrån er, Mustapha, och jag ska inte glömma det. Hälsa ditt team att jag är nöjd och jag kommer ge order om de vanliga festligheterna efter ett lyckat uppdrag. Ni har förtjänat det.

Tack, jag ska hälsa dem.

Det är allt just nu, Mustapha, se till att få lite vila och njut av livet.

"Ja, Mustapha gjorde honnör mot sin chef och lämnade rummet.

När han gått lyfte Chefen upp sin mobiltelefon och tryckte in några siffror.

Vårt lag vann! Hoppas de vinner ligan också.

Bra det hoppas jag också. När är nästa match?

Jag vet inte vilken dag än, men jag tror det är om några veckor, men det kommer vara en bortamatch. Kanske i dina trakter. Kan du hjälpa oss om vi åker?

Ja, jag tror att jag kan ordna det. Bara skicka information om när och hur många som kommer så ordnar jag det.

Bra. Då antar jag att du kommer berätta de goda nyheterna för våra vänner?.

Definitivt! Alla gillar att vara den som kommer med goda nyheter. Hoppas vi ses snart.

Det är jag säkert på att vi gör. Hejdå för nu.

∞

"Hej, ja. Är du nöjd med resultaten?

Ja, allt var perfekt, enligt planen. Jag är mycket nöjd med din tjänst.

Bra, jag är glad att höra det. Så kan jag förvänta mig att du fullföljer din skyldighet snart?

Ja, det har redan blivit ordnat. Ditt företag borde få en leverans från mitt inom trettio minuter. Om inte, så kontakta mig på en gång så fixar jag det.

Kommer du stå till tjänst igen?

Ja, självklart.

På samma villkor?

Jag kan inte garantera något utan mer information från dig, och slutförande av detta kontraktet så klart.

Ja, självklart, jag förstår. Jag är mycket nöjd med din tjänst. Allt är ordnat, så förvänta dig en ny order från oss snart.

Som du säger, så kommer det bli. Jag är glad att du är nöjd med vårt företag.

Linjen blev tyst och han kontaktade genast sin sekreterare för att försäkra sig om att betalningen från Schweiz gjorts.

Han ville inte ha några problem med sin leverantör.

∞

En schweizisk bank överförde tyst $1,500,000 i en riktning och  $500,000 i en annan.

∞

Det var ännu ett framgångsrikt uppdrag, Bob.

Ja, herrn, det verkar så.

Du behöver inte kalla mig herrn längre, Bob, de dagarna är förbi för länge sedan och jag har sagt många gånger att du kan kalla mig Gareg.

Ja, herrn, det har du. Förlåt, det är svårt att ändra på gamla vanor. Förlåt, herrn, Gareg.

Jesus, Bob, ‘Herr Gareg’ är ännu värre! skämtade han.

Ja, eh, Gareg, jag vänjer mig väl någon gång antar jag.

Jag hoppas det. Slappna av lite, vi är inte i armén längre och har inte varit på åratal. Fem för dig och tio för mig, tror jag, eller?

Ja,.eh, Gareg. Jag slutade för fyra år sedan och kommer alltid vara tacksam för att du letade upp mig och tog in mig. Jag var orolig att jag skulle hamna på soptippen, som så många andra gamla soldater.

Ja, men jag tänkte väl inte låta det hända, efter allt vi gått igenom tillsammans?

Men, herrn, jag menar Gareg, du har förändrat mitt liv, inget snack om saken. Jag och frugan oroade oss för vad jag skulle göra när jag lämnade armén, men här är jag, och tjänar tre gånger så mycket med dig, och jag får fortfarande min pension. Jag bara önskar att stackars gamla Jenny var här för att se det. Men jag står i skuld till dig och kommer alltid att göra.

Nog om detta nu, nu öppnar vi en flaska whiskey för ännu ett framgångsrikt uppdrag, eller vill du hellre åka in till stan och ta några glas?

Det är upp till dig, spelar ingen roll för mig.

Ok, vi byter om och åker in till stan. Se vilka som är där. Vi kan alltid åka tillbaka om det är för lugnt.

Det har du rätt i, jag går och hämta bilen. Mercedes eller Bentley?

Åh, jag tror vi tar Bentleyn ikväll. Om vi dricker för mycket så imponerar den mest på polisen. Vi kanske även har tur, man vet aldrig.

Medan de lämnade gården på gott humör försökte en doktor från Birmingham, Alabama ringa men kom inte fram, men de var på språng igen och brydde sig inte.

Det gjorde de aldrig. I deras bransch var det ingen konkurrens och kunderna återkom alltid, eftersom vinsten på deras investeringar var lika hög som folks idéer.

∞

Pengarna som bytt händer filtrerades ner, precis som ersättningen för offren och övertidspengarna för poliser, byggnadsarbetare och sjukvårdspersonal.

Även om många sörjde så blev det ett stort kapitaltillskott in i mikroekonomin för många lokala samhällen både i närområdet av Scheherazades köpcentrum och andra delar av världen.

Det var inga riktigt fattiga som dödats i explosionen, men många av säljarna hade fattiga släktingar, och alla de rika kunderna, och alla arbetare var försäkrade, likaså ägaren.

Många tjänade mycket pengar på illdådet, och försäkringspremierna skulle höjas kommande år för att kompensera för detta, men det var inget som offentliggjordes.

––––––––

2 BIRMINGHAM, ALABAMA

Alla överföringar är gjorda.

Tack så mycket, sa han och lade på luren.

∞

Doktorn från Birmingham hade lämnat två meddelanden med flera timmars mellanrum.

Det är Dr. A.W. Crow Junior... Jaha är det du. Jag har en potentiell deltagare. Detaljer: max tre komma fem. Förstått?

Ja, tack doktorn, ditt intresse kommer antecknas och vi återkommer till dig snarast. Hejdå.

∞

Tredje samtalet var från Genaro i Marseille, men det var så viktigt att Gareg inte ringde, Han skickade bara ett meddelande som sa imorgon.

Bob, du behöver åka på en resa. Kan du åka inom fyrtioåtta timmar?

Ja det kan jag, om du vill. Vart ska jag?

Nordamerika, USA och Kanada. Gäller dina visum fortfarande?

Ja, jag låter dem aldrig gå ut.

Ok, bra, Ordna så att du kan flyga till Birmingham, Alabama så snart du kan och så får du ta det därifrån. Jag måste åka till Europa också men jag kommer ge dig alla uppgifter om dina kontakter innan jag åker. Du kan nå mig på detta mobilnummer de närmsta sju dagarna.

Bob tog pappersbiten, repeterade numret för sig själv och memorerade det. Han gav tillbaka det till Gareg. De promenerade till trädgården via de franska dörrarna, stod en bit ifrån varandra och bokade flyg till sina destinationer. Hotell var lätt om det var nödvändigt.

∞

Kapten Robert Jones, eller Bob som han var mer känd som, var en före detta andra bataljon, fallskärmsregimentet och före detta 22 Special luftregiment. Han var fyrtiosex år, gick med i armén när han var sexton och var veteran både hemma och utomlands. Den blida Bob Jones var en en kort, hukande och bred man, bara 1,63 meter lång, men en av de människor man inte vill möta om han var arg på dig eller bara tyckte att du var i vägen.

Hur som helst, som tur var blev han sällan arg och hade bara dödat när han fått order om det.

I alla fall under de tjugosex åren han varit i armén.

När han var i Aldershot, kort efter att han gått med i armén, när han fortfarande var under träning, då hade han inte den självdisciplin han har nu, han brukade gå till stadens pubar och starta bråk med folk och låta dem hamna på sjukhus bara för att de tittat på honom eller bara för att han ville ha lite roligt.

Men det var längesedan.

Bob hade varit Garegs högra hand under tolv år i armén, men de hade inte börjat jobba tillsammans igen förrän för