Pizza al-Qaida

By Staffan Bruun

"My Girlfriend Wears an Ugly Hat". I mitten på sextiotalet gjorde finska bandet The Players internationell succé. Låten spelades på radion världen över och kammade hem en tredjeplats på brittiska billboardlistan. Fyrtio år senare hittas Renttu Rewell mördad i Sverige. Parallellt försvinner pizzabagaren Abdel el-Haddam i Helsingfors. En beväpnad grupp terrorister grips i Tyskland och ett natoplan tvingas nödlanda på den skånska landsbygden. Burt Kobbat vägrar tro att de är isolerade händelser. Mellan nystandet i hur allt hänger ihop hinner reporterhjälten ta hand om el-Haddams skärrade son Ali och fortsätta utveckla sin barn-TV sensation Humlan Hugo. Det blir i sedvanlig ordning ingen sömn för journalisten Burt Kobbat.Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och böckerna utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2020
• ISBN: 9788726555240

Book preview

författaren.

1.

Han öppnade kylskåpsdörren och tvekade en stund. Bakom margarinet, getosten och några apelsiner stod den undangömda ölflaskan. Det var den han ville ha. Kapsylöppnaren låg framme på köksbordet bland tomma läskflaskor, brödsmulor och ett bananskal. Han hade som vanligt ätit i pizzerian och var inte hungrig. Eftersom han hade glömt att köpa chips fick det räcka med öl.

Denna dag upprepade tv-nyheterna en gång i timmen ett för honom obegripligt inslag om en fifflande landshövding i Västmanlands län. Han förstod språket dåligt och bytte till BBC. Men om svensk tv var fixerad vid den skumma landshövdingen så var BBC minst lika fixerad vid nyheten om företagsledaren i Skottland som hade gripits vid en bordellrazzia i Edinburgh.

Han tog en klunk öl och överlade med sig själv om han redan nu skulle titta på porrkassetten som han hade hyrt i kvarterskiosken på eftermiddagen, eller om han först skulle se den amerikanska actionfilmen som kollegerna på jobbet hade rekommenderat.

BBC avgjorde frågan. Inslaget från Skottland avbröts av texten Breaking News. Direktrapporten från Berlin som följde fick honom snabbt att glömma både film, porr och öl. I tv såg han hur tysk polis stormade en lägenhet i stadsdelen Kreutzberg och släpade ut två män som hårdhänt placerades i en polisbuss och kördes i väg.

BBC:s korrespondent dök upp och ställde sig framför det jättelika hyreshuset. Den unga reportern strök bort några lockar från ögonen och berättade upphetsat att tysk polis hade sprängt ytterligare en al-Qaidacell.

– Två misstänkta terrorister greps, sade reportern och såg nöjd ut.

Han visste vad det innebar och stängde av tv:n. Från garderoben tog han fram den stora sportväskan och slängde den på sängen. Det tog honom inte mer än tio minuter att packa ner underkläder, några skjortor och tröjor, två par jeans och toalettgrejor. Från nattduksbordet tog han Koranen och väckarklockan, från tamburen bilnyckeln och sina handskar. När han var klar ringde mobiltelefonen. Han kände omedelbart igen numret.

– Jag vet, jag såg det på tv. Jag är på väg, sade mannen kortfattat.

Sedan ringde han upp ett färdigt inprogrammerat nummer. Otåligt lät han signal efter signal gå fram tills han fick svar.

– Vi måste åka och fixa ett jobb. Jag hämtar dig med detsamma, sade han.

Mannen i andra ändan försökte protestera, men blev snabbt påmind om vem det var som bestämde.

Bakom stereons ena högtalare låg pistolen där han hade gömt den. Med sin bruna läderrock i ena handen och väskan i den andra lämnade han bostaden för sista gången. Volvon stod i garaget där han hade ställt den. Han körde ut och parkerade utanför SAS-hotellet vid Stortorget. Det dröjde tio minuter innan han såg den storväxte mannen komma vandrande längs Storgatan. Han var berusad, och kom från den irländska puben bakom kyrkan som tydligen var hans stamställe.

– Vad i helvete är det nu då? frågade den berusade vresigt och satte sig i framsätet.

– Du är försenad. Du borde veta att det viktigaste är att alltid hålla tiden.

– Jag hade annat för mig, svarade mannen och försökte hålla raseriet tillbaka.

– Vi måste fixa en sak.

– Tar det länge? Jag har för fan rätt till lediga kvällar!

– Gör som jag säger, svarade mannen bakom ratten och grimaserade illa åt alkoholångorna som fyllde bilen.

De körde ut från staden längs Drottninggatan, genom villabebyggelsen till det stora slottet. Parkeringsplatsen var tom som den brukade den här årstiden.

– Hämta verktygen i bagageluckan, kommenderade mannen.

Passageraren tittade förvånat upp. Han såg ut att vilja protestera, men reste sig ändå motvilligt. I tre dagar hade han med stigande irritation varit tvungen att ta order av den lilla mannen vars svenska var nästan omöjlig att begripa. Förr eller senare skulle han slå honom på käften, allt tydde på att det skulle ske förr.

Kan du inte för helvete säga vad vi gör här mitt i skogen, sade han argt och satte sig tillrätta med en liten verktygslåda i handen.

Något mer skulle han aldrig säga. Då pistolen brann av såg han bara förvånad ut. Det andra skottet som gick in i tinningen var omedelbart dödande.

Mannen med pistolen knuffade ner kroppen i liggande ställning så att den inte skulle synas utifrån. Ur bröstfickan tog han offrets plånbok och mobiltelefon som han stängde av. Bara ett tyst klick hördes då bildörrarna låstes. Efter femton minuter nådde han stranden och bryggan norr om slottet. Den lilla motorbåten låg förtöjd på sin vanliga plats. Låset var enkelt att dyrka upp och han behövde bara dra i startsnöret två gånger för att få igång motorn. Ytterligare tjugo minuter senare förtöjde han på andra sidan sundet och gick mot centrum. Pistolen skulle aldrig återfinnas. Den låg på havsbottnen bredvid offrets plånbok och telefon.

Först på pendeltåget gav mannen sig tid att fundera vad gripandet i Berlin skulle få för konsekvenser för aktionen. Det var en allvarlig motgång, men ingen katastrof. Det gällde att ligga lågt ett tag och analysera hur mycket fienden kunde få reda på. Det var inte mycket. Planen skulle gå att förverkliga, trodde han.

2.

Varför skulle en humla inte kunna få binnikemask?

Framför allt i en barnfilm borde allting vara möjligt, ansåg Burt Kobbat och hamrade ner sitt svar till regissör Janne Hellbom i Stockholm. Sedan två veckor gjorde ett team från Svensk Filmindustri långfilm av hans tv-figur Humlan Hugo. Dessa två veckor hade redan inneburit så många prövningar att Burt helst hade velat be svenskarna glömma hela projektet och låta hans Hugo vara i fred. Men kontraktet var undertecknat och giltigt. Och Burt fick väldigt bra betalt. Så egentligen borde han inte klaga.

Filmteamet höll på att gå igenom de två föregående årens avsnitt som spelats in utgående från Burt Kobbats manuskript. De gamla tv-avsnitten skulle utgöra grund för filmen. Felet var att svenskarnas bild av Humlan Hugo var en helt annan än hans.

Nu ville svenskarna ändra på scenen där läkaren konstaterar att Humlan Hugo har binnikemask och försöker tvinga honom att äta illasmakande medicin. Humlan Hugos vänner Tusse Tusenfoting och Dagmar Daggmask löser problemet på sitt eget sätt.

I tv-avsnittet som sändes ett år tidigare kikade Dagmar Daggmask in i baken på Hugo och vickade lite extra på sin långa stjärt, vilket lockade den elake binnikemasken att nyfiket titta ut, så att Tusse Tusenfoting fick tag om honom med alla sina tentakler och band fast binnikemaskens huvud i Hugos pappas bil. När pappan körde till jobbet ställde sig Hugo med rumpan i vädret så att det sista av binnikemasken åkte ut när pappan nådde kontoret i andra ändan av stan.

– Vad menar ni med osmakligt? Har ni inte binnikemaskar i Sverige kanske? Och även om binnikemaskar inte är vanliga nuförtiden så är troll, spöken, spunkar och rumpnissar, som ni fyller era program med, väldigt mycket ovanligare i verkliga livet, skrev Burt och skickade iväg meddelandet till Stockholm.

Han stängde av den bärbara datorn som stod i ett hörn av vardagsrummet och gick till köket. Men att kylskåpet var tomt visste han mer än väl. En vecka tidigare hade han återvänt hem efter en längre vistelse i New York hos hustrun Gun, som var biträdande generalsekreterare för Unicef. Dagarna efter hemkomsten hade fyllts av ogjort arbete, obesvarad post och kampen för Humlan Hugos heder. Burt hade inte hunnit tänka på hushållet utan nöjtsig med att äta skräpmat. Varje morgon planerade han att komplettera kylskåpets innehåll. Och varje eftermiddag sköt han upp förverkligandet till följande dag.

Burt tog sin beigerutiga kavaj från soffan och vandrade ut ur tvårummaren. Han var mycket stolt över kavajen som han hade hittat på femte avenyn i New York. Gun tyckte att kavajen var smaklös med alltför stora rutor, men han gillade den skarpt. Dyr hade den dessutom varit. Granvägen var folktom och öde precis som andra smågator i Mejlans. På avstånd hörde han förväntansfulla röster från ett sällskap som var på väg in till kvartersrestaurangen Kuusihokki. Ett ögonblick övervägde Burt att följa efter, men avvisade snabbt tanken. Han hade inte tid att sitta på krogen. Därför vände han till höger längs Rönnvägen och gick de få stegen till Casa Nostra. Två år tidigare hade det gamla kaféet tagits över av tunisiern Abdel el-Haddam som öppnade sin kebab-pizzeria Casa Nostra. Eftersom Burt bodde ensam då hustrun Gun arbetade i New York fick Abdel el-Haddam ofta stå för hans middag. Alltför ofta, medgav Burt för sig själv.

I den lilla sandlådan utanför restaurangen grävde femåriga Ali Johannes en djup grop. Sanden sprätte åt alla håll. Pojkens långa, svarta lockar var fulla av sand. Att jeansen var mörkblå och skjortan ljusblå var svårt att upptäcka för all sand.

– Hej Ali, kan du baka en sandpizza åt mig, frågade Burt för att få pojken att sluta kasta sand så att han kunde passera utan att träffas.

– Jag kan inte laga mat, pappa kan, svarade pojken och avbröt sina utgrävningar.

– Men tänk om jag vill ha en pizza av sand i dag. Med räkor och hundkaki, sade Burt och log finurligt.

– Hundkaki! Inte kan man äta hundkaki, sade Ali och petade sig i näsan med sitt sandiga pekfinger.

– Vi får se, jag ska be din pappa baka en hundkakipizza åt mig, sade Burt och gick in i pizzerian.

Lilla Ali såg länge efter Burt med sina stora bruna ögon innan han fortsatte att gräva sig neråt i sanden.

Abdels kebab-pizzeria var en mycket liten restaurang. Längs ena väggen löpte en bardisk. För övrigt fanns bara fyra små bord i den lilla matsalen. Bakom disken satt Abdel med en tipskupong och en kaffekopp framför sig. Mellan fingrarna brann en cigarrett. Abdel var så upptagen av sin kupong att han inte upptäckte Burt. Radion spelade kultbandet The Varna Boys nya hit, Jennifer from Jeddah.

– Attention! röt Burt och såg med tillfredsställelse hur krögaren hoppade till så att cigarretten ramlade på golvet.

– Vet du inte att man inte får röka vid disken? frågade Burt och ställde sig framför kocken.

– Du ska inte skrämma hederliga medborgare, Burt.

Abdel el-Haddam tog upp cigarretten och log brett. Han hade inte haft en enda kund den senaste halvtimmen så Burt var mer än välkommen. Egentligen var kocken en större kopia av sonen ute i sandlådan. Medan Alis lurviga, kolsvarta kalufs var full av sand skiftade pappans hår i vitt på grund av mjöl.

– Här är tyst och stilla, sade Burt.

– Jo, här springer mera gamla käringar från socialen än kunder. Och käringarna betalar inte ens för kaffet jag bjuder på.

– Vad vill dom?

– Dom tror inte att jag kan sköta Ali, svarade Abdel bittert och hällde i en kopp kaffe.

– Nej, svart som vanligt, sade Burt avvärjande när Abdel plockade fram sockerskål och mjölkkanna.

Han beställde en pizza marinara även om han egentligen inte gillade tonfisk och visste att Abdels räkor var små och torra.

– Och nu snålar du inte med osten!

– Jag vet att du ska ha extra ost, men du betalar inte.

– Varför ska jag betala för att få ost på pizzan?

– Dubbelportion ost kostar, sade Abdel och kavlade med vana fingrar ut degen, öste på tomatsås, skaldjur och ost, öppnade den stora ugnsluckan och sköt in pizzan.

Burt tog kaffekoppen och satte sig vid bordet närmast bardisken. I radion tonade man ner Varna Boys, det var nyhetsdags. Enreporter hann berätta att polisen inte hade några spår efter de ryska sprängämnessmugglarna, innan Abdel el-Haddam bytte kanal.

– Det är bara elände nuförtiden, svält, krig och brott, sade han men sken upp när han hittade en kanal som spelade en gammal Abbalåt.

Burt protesterade inte trots att han gärna hade hört mera om smugglingsskandalen. Förra veckan hittade tullen stora mängder vapen och sprängämnen ombord på ett ryskt containerfartyg i Kotka hamn. Polisen hade inte lyckats utreda vem de var avsedda för. Den ryska besättningen sade sig inte ha en aning om den explosiva lasten. Polisen trodde att en del sprängladdingar hann lossas innan tullen slog till, men antog att lasten främst var avsedd för europeiska storstäder där ryska ligor etablerade sig. För dem var Finland ett perifert och ointressant land.

– Varför bråkar socialmyndigheterna? frågade Burt och drack de sista dropparna ur kaffekoppen.

– För att jag är muslim, sade Abdel argt och tände en cigarrett. Därför vill dom inte att Ali är hos mig utan de vill att han bor hos Lena och hennes nya man för att de är finnar. Men Ali vill vara hos mig och Lena vill inte ha honom och det kan inte socialen förstå. Därför springer de här och spionerar på mig.

– Men om Lena och du är överens om att du ska sköta Ali?

– Vad hjälper det när jag är muslim. De hotar ta honom ifrån mig med våld.

– Varför det?

– För att en restaurang inte är en lämplig miljö för en pojke, för att jag röker och för att jag ber till Allah. De vill ha in Ali på dagis, men varför ska jag betala för dagis när jag kan sköta honom själv? Dom är oroliga för att Ali ska bli en god muslim, och det blir han. Det kan dom inte göra någonting åt, sade Abdel stolt.

Med spaden tog han ut pizzan ur ugnen och lade den i en pappförpackning. Burt räckte Abdel en sedel och medan han väntade på växel tittade han på det lilla fotografiet av Ali på kassapparaten. I bakgrunden såg man ett klarblått hav.

– Är det Sousse? frågade Burt.

– Jo, från i somras. Egentligen borde jag flytta hem, muttrade Abdel tyst för sig själv.

Ute på gården stannade Burt för att invänta en paus i Alis utgrävningar. Gropen hade blivit djupare, i samma takt som gräsmattan och trottoaren täcktes av ett allt tjockare lager sand.

– Det ska bli gott med hundkakipizza, sade Burt.

Ali vände sig långsamt om och såg på honom med tvivlande blick.

– Inte kan man äta hundkaki, sade han och skakade långsamt på huvudet.

– Inte vanligtvis, men på tisdagar får man. Och det är tisdag i dag.

– Du skojar, sade Ali misstänksamt och petade sig åter i näsan.

– Nä, fråga din pappa. Han kommer att göra hundkakipizza också åt dig, sade Burt och utnyttjade uppehållet i utgrävningarna för att snabbt gå förbi utan att få en sandskur över sig.

– Pappa, ropade Ali och sprang in i pizzerian.

Burt log för sig själv och såg upp mot den grå himlen. För att vara oktober var det ovanligt varmt. Man kunde gå utan ytterkläder. Men hösten och vintern var på väg, hade meteorologerna hotat.

En mörkblå Laguna passerade Burt i hög hastighet och bromsade in bredvid Alis sandlåda som nu var tom. Två män i mörk kostym och solglasögon klev ur bilen och gick med snabba steg in i pizzerian.

– Dom var då hungriga, tänkte Burt och fortsatte gå mot hemmet på andra sidan gatan.

Han hade hunnit nästan ända fram då stillheten bröts av ett gällt skrik.

– Pappa, vrålade Ali stående på pizzerians trappa.

Samtidigt passerade den blå bilen Burt i hög hastighet och fortsatte ut på Mannerheimvägen.

– Pappa! Pappa! fortsatte Ali att skrika.

Burt stod stilla en stund och väntade att pappan skulle komma ut och ta hand om pojken, men i stället började Ali springa mothonom allt han kunde.

– Pappa! vrålade pojken så hjärtskärande att Burt snabbt gick honom till mötes innan han hann springa ut på körbanan.

– Vi ska gå till pappa, sade han och tog Ali i hand.

– Gubbarna tog pappa! skrek Ali med tårarna sprutande ur ögonen.

Pojken lät sig villigt ledas tillbaka till pizzerian. Burt ställde förpackningen ifrån sig och tittade förgäves efter Abdel som inte syntes någonstans. På disken stod en halvdrucken kaffekopp och i askkoppen rykte det från en halvrökt cigarrett. Ett nytt vrål från Ali berodde på att han gnuggade ögonen med smutsiga fingrar så att sanden blandades med tårarna. Burt ledde Ali till toaletten där han varsamt tvättade ansikte och händer. Ali hulkade så att han inte fick ett begripligt ord ur sig.

– Gubbarna, gubbarna, försökte han säga utan att kunna fortsätta meningen.

Eftersom pappan inte syntes till i pizzerian tog Burt en läsk ur kylen och serverade Ali. Han tog pojken i sin famn och höll hårt om honom. När Ali druckit ett glas Jaffa lugnade han sig något.

– Vad hände, var är din pappa? frågade Burt.

– Gubbarna kom med pistol, snyftade Ali.

– Med pistol? Som man skjuter med?

– Gubbarna slog pappa i magen med pistolen. De får inte skjuta pappa! skrek Ali desperat och började storgråta på nytt.

Burt satte pojken på en egen stol, torkade på nytt hans tårar, hällde i mera läsk och öppnade paketet med pizzan. Han visste inte vad han skulle tro. Och medan han funderade på det kunde han lika väl passa på att äta sin pizza medan den var varm.

– Är du hungrig? frågade Burt och fick en svag nickning till svar.

Bakom disken tog Burt fram två tallrikar, kniv och gaffel och skar upp pizzan i små bitar som Ali och han kunde äta med fingrarna. Men Ali ville inte röra pizzabitarna utan tittade skräckslagen på Burt då han delade bitarna jämnt på de båda tallrikarna.

– Jag vill inte äta hundkaki, sade Ali förskräckt och började gråta på nytt.

– Det är inte hundkaki, jag bara skojade, förklarade Burt medan han förbannade sig själv och sin humor.

– Visst, där är hundkaki, gnällde Ali olyckligt och kröp ihop på sin stol medan han pekade på något svart i pizzan.

– Det där är en mussla, förklarade Burt men såg på Alis min att han inte trodde honom.

Ali lugnade sig först efter att Burt hade petat alla musslor åt sig själv. Medan de åt såg han sig omkring för att upptäcka några spår av vad som kunde ha hänt i pizzerian några minuter tidigare. Men allt var normalt, det enda som saknades var kocken själv.

– Vad sade gubbarna åt din pappa? frågade Burt försiktigt när Ali hade petat i sig den sista pizzabiten.

– Gubbarna slog pappa, sade pojken och grimaserade för att hålla tillbaka tårarna utan att lyckas.

Burt tog åter Ali i famnen och tröstade honom. Han kunde inte förklara Abdels försvinnande. Pizzerian stängde klockan sju och det var ännu en halvtimme dit. Abdel kunde naturligtvis ha fått för sig att stänga tidigare. Men han hade inte stängt, tvärtom stod ugnen och kaffekokaren på. Och Ali var kvar. Den halvdruckna koppen och cigarretten som lämnats brinnande i askkoppen tydde på ett hastigt och oväntat uppbrott.

Även om Alis historia om gubbar med pistoler kunde vara produkten av en liten pojkes livliga fantasi så hade Burt sett de båda männen i den blå Lagunan. De existerade bevisligen. Men varför skulle Abdel följa med männen och lämna sin pojke vind för våg och sin pizzeria obevakad? Den andra möjligheten var att Ali talade sanning, att Abdel el-Haddam inte följde med frivilligt utan tvingades in i bilen. Men varför skulle någon kidnappa en tunisisk pizzabagare?

Hur Burt än försökte hitta en naturlig förklaring greps han av en stor oro. Han beslöt att vänta på Alis pappa ännu en liten stund innan han slog larm.

Klockan blev sju och ingen Abdel syntes till. Ali hade fått glass till efterrätt och satt nu vid ett hörnbord under en jättelik reklamaffisch för Golfparadiset Sousse och tecknade tiotals bilder av enman som påminde om en kock som slog elaka, beväpnade män i svarta kostymer. Burt tittade på teckningarna och insåg att han inte borde vänta längre. Han kunde numret till polisen utantill.

Någon som hette Rissanen svarade på larmcentralen. Burt förklarade att pizzakocken Abdel el-Haddam hade försvunnit från sin pizzeria under mystiska omständigheter, eventuellt hade han bortförts med våld. Rissanen antecknade adressen och lovade att en patrull skulle komma inom en halvtimme.

– När kommer pappa? frågade Ali och grävde fram ytterligare några tomma pappersark ur en låda bakom disken.

– Pappa kommer snart, svarade Burt och lovade sig själv att anmäla kocken för barnavårdsmyndigheterna om han faktiskt hade lämnat pojken utan övervakning. Medan han väntade på polis stängde han av pizzaugnen och kaffekokaren.

Ali hann med tre nya teckningar innan polispatrullen dök upp. Konstaplarna Jertta Salminen och Pekka Silvennoinen slog sig ner vid ett bord och bad Burt berätta allt från början. Ali satt förstummad vid bordet invid och lämnade för en stund tecknandet för att nyfiket se på de nyanlända. Han visste att poliser var sådana som tog fast tjuvar. Och sådana behövdes nu.

Burt berättade det lilla han visste. Konstapel Salminen antecknade. Hon var ovanligt småväxt för att vara polis, tyckte Burt. Han trodde att kvinnliga poliser måste vara minst 180 centimeter långa. Men Jertta Salminen var inte mycket över 160 och hade dessutom ett vänligt leende som gjorde henne riktigt söt. I gengäld kunde den närmare två meter långa Pekka Silvennoinen skrämma slag på vem som helst.

– Var är mamman? frågade Silvennoinen.

– De är frånskilda, eller separerade. Jag vet inte så noga. Ali har efter det bott med pappan.

– Är frun från Finland?

– Jo.

– Talar pojken finska? frågade Jertta Salminen.

– Nä, han talar svenska. Och arabiska, svarade Burt.

– Jag försöker, sade Jertta och satte sig bredvid Ali. Efter enstunds vänligt småprat på finska gav hon upp. Ali knep ihop läpparna och vägrade svara på några frågor. Burt tillkallades som tolk, men Ali fortsatte att tiga.

– Allt tyder på att här användes våld, sade Burt och visade upp några av Alis teckningar.

– Vi kan inte ta en femårings vittnesmål på fullt allvar. Framför allt då vi inte ens själva har hört honom. Vi ber alla patruller spana efter en mörkblå Laguna, så mycket annat kan vi inte göra nu. Månne inte pappan dyker upp senare i kväll, sade Pekka Silvennoinen.

– Är han borta ännu i morgon måste vi kanske efterlysa honom. Men nu tyder allt på att han frivilligt följt med männen, sade Jertta Salminen och tog upp en av Alis teckningar.

– Får jag ta med den här? frågade hon vänd till Burt.

– Tanten vill ta teckningarna. Får hon det?

– Nä, ta dem inte, de är åt pappa, kved Ali och tog teckningarna i ett hårt grepp.

– Låt vara, sade Salminen och gick mot utgången.

– Men hallå där, pojken? Vad ska hända med pojken? frågade Burt då de båda konstaplarna var på väg ut genom dörren.

– Var finns mamman?

– Jag vet inte. Jag vet inte ens vad hon heter.

– Har han andra släktingar?

– Säkert, men jag vet inte var de finns.

– Om pappan kommer tillbaka, vilket är sannolikt, är det bäst att ni som finns i närheten tar pojken hem till er, sade Jertta Salminen och försökte låta övertygande. Hon insåg att det nu var hon och hennes kollega, eller Burt, som skulle tvingas ta hand om lille Ali. Hon föredrog alla gånger att Burt löste problemet.

– Men om pappan inte kommer tillbaka, vad gör jag då? Jag kan inte ta hand om pojken. Ni kan inte bara lämna mig här med honom, vädjade Burt.

– Polisen kan inte heller ta hand om honom. Pappan kommer säkert. Lämna en lapp i pizzerian och ta pojken hem till er. I värsta fall får ni leta rätt på mamman eller ringa socialen. Här är ett journummer.

Konstapel Salminen räckte Burt en liten lapp. Så snart han tagit emot den skyndade hon och Pekka Silvennoinen ut för att undvika ytterligare diskussion i ämnet.

Burt släckte i pizzerian, låste ytterdörren och tog Ali i handen.

3.

När telefonen ringde tittade kommissarie Henrik Venäläinen upp mot den stora klockan på väggen. Det räckte för att han skulle veta att det