Club Domina

By Staffan Bruun

Året är 1998. Finland har börjat vänja sig vid vad ett medlemskap i EU skulle komma att betyda. Finland ligger där det alltid har legat, men ligger samtidigt närmare kontinenten än de någonsin gjort förut. Med ökad rörlighet har städerna vaknat till liv och lever nu med en helt annan puls än tidigare. Men det har också inneburit en ökning av kriminella ligor och utspridd droghandel. I det här sammanhanget lämnar Burt Kobbat sin tjänst hos Hufvudstadsbladet. Han kan inte förlika sig med den mer och mer sensationalistiska väg som tidningen verkar gå. Han börjar istället jobba på en story om en försvunnen person, en story som visar sitta på sprängstoff som leder hela vägen in i maktens korridorer. Hur kommer det nya internationella Finland klara en politisk skandal av historiska proportioner?Serien om Burt Kobbat följer stjärnreportern och böckerna utspelar sig i framtiden. De är thrillers som går i satirens tecken och oftast handlar om ämnen tagna direkt från löpsedlarna.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 24, 2020
• ISBN: 9788726555172

Book preview

författaren.

Ett

Burt Kobbat stiger av tians spårvagn vid Dianaparken. Han går över Georgsgatan och svänger in på Stora Robertsgatan. Höstregnet som öst ned hela förmiddagen har upphört. Burt kör händerna i fickorna och försöker undvika de djupa vattenpölarna i beläggningen. Men andra saker än vattenpölar fångar hans uppmärksamhet. Så brukar det vara på Stora Robertsgatan. Av alla Helsingfors gator är Stora Robertsgatan den mest omtalade och omdiskuterade. Här finns synden, de röda lyktornas kommers.

Burt gillar att ströva omkring på gatan och titta in i porrklubbar och barer. På två år har Stora Robertsgatan helt bytt skepnad. Utanför det som ännu för två år sedan var portgången till de homosexuellas Gambrini finns nu en flott röd markis.

En man i smoking tar emot gästerna till den trestjärniga franska gourmetrestaurangen Montparnasse.

Det är en krog som Burt aldrig har besökt. För det krävs en sponsor med plastkort. Och på senare år har ingen sådan velat bjuda Burt på lyxkrog. Dessutom ska Montparnasse flytta. För två år sedan då den franska krögaren Louis Maron etablerade Montparnasse trodde han att gågatan Stora Robertsgatan skulle bli centrum för nöjeslivet i stan.

I dag är gatan endast centrum för bordeller, skumma nattklubbar, illegal narkotikahandel, gatflickor och bedragare.

Denna dag har Burt varken tid för middag, ett stop öl eller ens en grundligare genomgång av porrbutikernas skyltfönster. Burt har bråttom till andra ändan av gatan.

Därför skyndar han på stegen och föser undan de estniska och filippinska hororna som bjuder ut sig. Holländarna som säljer hasch står i gathörnen med sina pipor och vågar.

Burt har bråttom. Därför svär han för sig själv när hans mobila telefon ger signal från den högra fickan.

— Kobbat, svarar Burt irriterat.

— Nisse här hej.

Burt Kobbat hoppar till när han känner igen rösten. På fyra år har han inte talat med Nils E. Magnusson. När de skildes för sista gången för fyra år sedan var det under ytterst dramatiska former.

— Vad vill du, säger Burt lågmält.

— Vi borde träffas.

— Varför det?

— Jag har ett angeläget ärende. Jag kan bjuda på middag i kväll. Passar det?

— Du erbjuder mig väl inte jobb? Jag kommer aldrig att jobba på Hufvudstadsbladet mer. Det ska du ha klart för dig.

— Nej, jag har ett annat slags erbjudande. För helvete, du kan väl åtminstone träffa mig och lyssna.

— Låt gå, svarar Burt tveksamt. Egentligen vill han inte träffa Magnusson. Men nyfikenheten segrar.

— Klockan sjutton på restaurang Odysseus vid Sandvikstorget. Passar det?

— Jag kommer, svarar Burt och avslutar samtalet. Han hinner inte fundera närmare på Nils E. Magnussons motiv. För nu har han verkligen bråttom. Han ska träffa förre utrikesministern Paavo Väyrynen.

Efter att Burt Kobbat år 1994 sade upp sig från Hufvudstadsbladet har han inte kunnat välja sina jobb. Anbudet från det svenska inrikesflygets tidning Upp&Ner att göra en lång serie porträtt på finländska beslutsfattare har därför varit mycket välkommet. Projektet garanterar honom jobb och inkomst för många månader.

Under de fyra år Burt Kobbat har varit utan regelbunden inkomst har det varit svårt att försörja sig som frilansjournalist. Burt har tvingats ta uppdrag som inte har ett dyft med journalistik att göra.

I dag jobbar han med reklam och PR lika mycket som med journalistik. För fyra år sedan var han en erkänd och firad journalist på Hufvudstadsbladet. Efter tidningens ekonomiska krasch år 1994 tvingades han sluta. Redaktionen skars ned och bara de som villigt gav efter för kommersiella krav fick stanna.

Burt hörde inte till dem. Efter att Konstsamfundet som äger Hufvudstadsbladet beslöt att Nils E. Magnusson blir ny chefredaktör tvekade Burt inte en sekund.

Han sade upp sig direkt. Efter det har världens krishärdar fått vara för hans del. Inbördeskrig i Jugoslavien, jordbävningar i Mexiko och presidentval i USA får avgöras utan att han finns på plats för att rapportera i Hbl.

I dag är Burt glad om han överhuvudtaget får ägna sig åt journalistik. Små artiklar i svensk kvällspress är det mest spännande han får skriva. För övrigt fungerar han allt mer som olika politikers PR-kontor.

Han skriver deras tal och planerar deras kampanjer. Efter femton år på Hufvudstadsbladet vet han exakt vilka utspel som redaktionerna nappar på. Han kan massmedia. Den kunskapen säljer han till politikerna.

Det arbetet ger sällan Burt en sådan tillfredsställelse som journalistiken gav honom. Därför har han förtjust accepterat Upp&Ners anbud att varje månad presentera en finländsk tungviktare i tidningen.

Det är en välkommen, men tillfällig, come back för Burt. Att förre utrikesministern Paavo Väyrynen finns med bland politikerna som han intervjuar är självklart. Väyrynen har visserligen dragit sig tillbaka från politiken efter misslyckandet i presidentvalet år 1994. Då sålde han sin gård i Tusby och flyttade in till centrum. Att gatan han flyttade till skulle bli Helsingfors röda gata kunde han inte, lika lite som Louis Maron, veta.

Burt går in genom porten till Stora Robertsgatan 17-19, hittar trappa E och springer upp till andra våningen. Han är fem minuter försenad. Dörren öppnas efter den andra signalen. Paavo Väyrynen är ledigt klädd i jeans och skjorta. Han tittar sig förvånat omkring.

— Ska det inte vara bilder, undrar Väyrynen och spanar ut i trappuppgången efter en fotograf.

Burt förklarar att Upp&Ner alltid vill ha en färdig text att analysera. Först när de har läst texten besluter de hur den skall illustreras.

— Och deras idéer om bilder är ibland lite jobbiga. Ofta tar det längre tid att tillfredsställa deras fotograf än att ge intervjun, varnar Burt.

Paavo Väyrynen hämtar kaffe och ber Burt stiga in i ett rum som tydligen fungerar som bibliotek. Förutom bokhyllor finns bara ett stort skrivbord i rummet. Väyrynen sätter sig i den bekväma stolen bakom skrivbordet. Burt får nöja sig med den mindre bekväma besöksstolen. Intervjun kan börja.

En och en halv timme senare stiger Burt in på sitt kontor på Sandelsgatan 4 vid Tölö torg. Paavo Väyrynen har talat i en timme. Men om det finns nånting att bygga upp en artikel på är tveksamt.

Burt kommer ihåg de otaliga intervjuer med Väyrynen som han har gjort för Hbl. Han minns klart att han efter varje gång kände på precis samma sätt. Väyrynen hade inte sagt nånting som var värt att skriva ned.

Ändå är han tvungen att på något sätt fylla sex sidor i Upp&Ner. Det känns hopplöst, men av erfarenhet vet han att det skall lyckas, också den här gången.

Att skriva ut intervjun tar en dag. Upp&Ner är en tidning som inte nöjer sig med att han bara skriver av svaren från bandspelaren. Han vet att tidningen hellre vill ha en elak analys om Väyrynens framtid i finländsk politik än en lång rad intetsägande svar på i och för sig väldigt genomtänkta frågor.

Men att skriva elakt är nånting Burt Kobbat behärskar. Han kom till Hbl år 1979 och gjorde direkt succé. Tidningen drevs då på samma sätt som den alltid hade drivits.

Burt Kobbat och andra unga journalister tillförde Hbl ett modernt kvällstidningstänkande, tillämpat på en morgontidning. Många var de fiender Burt fick inom det finlandssvenska etablissemanget. Men idag, efter den stora tidningsreformen på Hbl år 1994, har många av hans forna fiender offentligt talat om att tidningen borde återgå till den gamla linjen.

Men det är för sent. Hufvudstadsbladet kan inte längre ens jämföras med de finska kvällstidningarna. Hbl har gått förbi dem flera gånger om när det gäller att satsa på rafflande rubriker, säljande löpsedlar och smaklösa uppslag, anser Burt.

Hbl är i dag Finlands Bild Zeitung. En tidning som ingen litar på och som ingen tar på allvar, men en tidning få kan vara utan.

Chefredaktör Nils E. Magnusson är skicklig, han vet exakt vilka trender och åsikter som ligger i tiden. Han utnyttjar hänsynslöst folks fördomar och behov av sensationer.

Magnusson har gjort om Hufvudstadsbladet till en kombination av morgontidning och kvällstidning. Prenumeranterna får sin tidning hemburen på morgnarna. Men samtidigt säljs den som kvällstidning i kioskerna. Löpsedlarna är värre än de finska konkurrenternas. Därför har tiotusentals finnar under senare år börjat föredra Husis framom de finska kvällstidningarna.

Nils E. Magnusson kom till Hbl som reporter fem år efter Burt Kobbat. På två veckor etablerade han sig som den ledande reportern, vid sidan av Burt. Magnusson hade haft bondtur, ansåg Burt.

Advokaten som han skulle intervjua anhölls olagligt av polisen mitt under intervjun. När han åkte på en korruptionsresa till Grenada invaderade USA ön nästa dag. När han skulle göra ett tidlöst reportage om hur Europas fattigaste land Rumänien firar jul störtades förstås Nicolae Ceausescu några timmar efter att han hade landat i Bukarest.

Nils E. Magnusson gjorde alltid stora rubriker och sensationella texter. Att han skulle bli chefredaktör och få uppdraget att rädda Hbl från undergång var egentligen inte överraskande. Det var ett logiskt beslut Konstsamfundet hade fattat.

Men av det gamla seriösa Hbl, ett fönster mot Norden, fanns ingenting kvar. Burt Kobbat visste hur det skulle gå då Nils E. Magnusson utnämndes. Magnusson var en journalist som utan att blinka sålde sina vänner och släktingar för en präktig skandal. Burt kunde aldrig tänka sig att jobba under Magnussons kommando.

Därför valde han att säga upp sig samma eftermiddag som Konstsamfundets VD Lasse Koivu informerade redaktionen om hur Hbl skulle räddas. Man skulle satsa på sensationer. Och räddaren hette Magnusson.

Många ansåg att Burt av pur avundsjuka sade upp sig. Att han själv utan betänkligheter kunde ha gjort en lika sensationell tidning, att felet var att ingen redaktion var stor nog att rymma två sådana individualister som Kobbat och Magnusson.

Burt blev fortfarande sårad av sådant tal. Han ansåg att det fanns en avgörande skillnad mellan honom och Magnusson, till hans egen fördel.

Om två timmar skulle Burt Kobbat träffa denne förhatlige Magnusson. Det var lätt räknade gånger de hade träffats sedan Burt för sista gången vandrade ut från Hbl:s redaktion för fyra år sedan. Övriga gamla kolleger på Hbl träffade Burt däremot regelbundet på Pressklubben.

Nils E. Magnusson var tidigare stamgäst på klubben. Men som chefredaktör hade han förlorat sitt medlemskap i Journalistförbundet och samtidigt rätten att gå till Pressklubben.

Burt hörde till dem som hade krävt att stadgarna skulle följas och stamgästen Magnusson ges portförbud. Också om Magnusson i praktiken skulle ha kunnat fortsätta gå till klubben som någon medlems gäst hade Burts aktion tagit den färske chefredaktören så hårt att han inte efter det satt sin fot på klubben.

Burt såg på klockan. Att nu sätta sig vid datorn för att skriva ned de i Finland välkända historierna om Paavo Väyrynens nederlag i presidentvalet 1994, hans skandalomsusade uppträdande i FN:s generalförsamling år 1993, hans farsartade doktorsavhandling i slutet av 80-talet, hans myglande med KGB inför valet 1982 eller hans fuskande med dagpengar i riksdagen i början av åttiotalet kändes omöjligt.

Allt det kunde vänta till följande dag. Nu ville Burt få sig ett stop öl för att vara mentalt redo att gå matchen med Nils E. Magnusson. Därför slängde Burt bandspelare och anteckningsblock på skrivbordet och tog sin ytterrock. Förutom skrivbordet fanns det bara två stolar i den lilla ettan som fungerade som Burt Kobbats kontor. Vid fönstret låg gamla tidningar i en slarvig hög. I ett hörn stod tombuteljerna lagrade. En skarp iakttagare kunde direkt se att Burts favoritmärken var Tuborgs mellanöl och enstjärnig jallu.

Burt drog på sig sin skrynkliga poplinrock och gick ut i trappan.

Några minuter senare satt han i Mamma Rosas bar och fick sig den första klunken iskallt öl.

Efter att Finland blev medlem i EG år 1996 hade de flesta klassiska helsingforskrogarna tvingats stänga. De hade dels övertagits av europeiska kedjor, dels av småföretagare som flyttade till Finland från hela EG-området.

Helsingfors var numera fullt av genuina etniska restauranger som drevs av ägarna själva och deras familjer. Ett restaurangbesök kostade i dag endast 75 procent av vad det hade kostat två år tidigare. Endast några få restauranger från början av nittiotalet hade överlevt.

Mamma Rosa vid Tölö Torgs nordvästra hörn var en av dem. Varför, kunde Burt inte begripa. Maten var dålig och dyr, precis som förr. Betjäningen var långsam och okunnig, precis som förr.

Men på den uppvärmda terrassen med glasfönster och utsikt över torget trivdes Burt. Förutsatt att han hade ett immigt stop framför sig. Och det hade han i allmänhet på Mamma Rosa som på grund av sitt läge hade blivit hans vattenhål då han behövde nånting stärkande under arbetsdagen.

Burt Kobbat var 43 år gammal och brydde sig inte om kampanjerna som varnade för alkoholskador. Han behövde sina dagliga stop öl, och såg till att han fick dem. Som barn hade Burt varit mager och klen. Nu bar han på en skaplig början till ölmage.

Femton minuter i fem kastade sig Burt på en buss till Simonsfältet och promenerade längs Annegatan till Lönnrotsgatan. Där svängde han till höger och gick ner mot Sandyikstorget. Området runt torget kallades i dag lilla Grekland. Här fanns närmare tjugo grekiska restauranger, många vägg i vägg med varandra. Det var bara att ströva omkring och välja mellan i stort sett identiska priser och matlistor.

Restaurang Odysseus låg på Sandvikskajen. Lokalen var välkänd för Burt. Här låg tidigare sjömanskrogen Salve. På den tiden hade han besökt stället då och då. Efter att grekerna tog över och döpte om krogen till Odysseus hade Burt inte haft vägarna hit.

I ett bord längst inne i krogsalens dunkel satt Nils E. Magnusson och bläddrade i Expressen och Aftonbladet. Som vanligt var han strikt klädd i kritstreckad kostym och sidenslips med matchande näsduk. Slipsnålens kristaller blixtrade i skenet från stearinljuset.

Nils E. Magnusson var ingen snobb då han jobbade som reporter på Hbl. I samma takt som tidningens upplaga och överskott ökade under hans chefredaktörsskap blev Magnussons kläder dyrare och mer exklusiva.

Burt tittade på sina egna kläder, en blå ylletröja och slitna blå byxor. Motvilligt måste han för sig själv medge att Nils såg mera ut som en chefredaktör. Han var 178 centimeter lång och hade kort, lockigt svart hår. När Nils E. Magnusson var solbränd om somrarna kunde man lätt ta honom för mulatt. På en reportageresa i Sydafrika hade han en gång förvägrats inträde till en nattklubb med motiveringen att den var only for white people.

Nils E. Magnusson steg upp och skakade leende hand med Burt. Det var ett förtrollande leende. Burt hade på nära håll sett mängder av tungviktare i samhället låta sig luras av det leendet. Magnusson ingav förtroende. Han lyckades förmå också den mest försiktiga politiker att säga saker han inte borde säga. Nästa dag då politikern läste tidningen ångrade han sig djupt. Men då var det för sent.

Burt satte sig tigande tillrätta på sin stol. Det här var inte hans party. Han tänkte inte göra situationen ett dugg lättare för Magnusson.

— Hur har du det nuförtiden, frågade Nils.

— Ibland bättre ibland sämre, men jag klarar mig. Hur är det på Husis?

Nils räckte Burt en matsedel och svarade leende:

— Vad skulle ha förändrats? Allt är som förr.

— Tidningen har förändrats. Hur låter dom dig hållas? Hur fan är det möjligt?

— Vi drar in fyrk åt dom. Alternativet är att ge ut Hbl som på din tid, betala dyrt för nöjet och långsamt se tidningen krympa och dö bort eller…

— …Eller satsa på kändisar och fejkade stories.

— Kalla det vad du vill. Upplagan är större än någonsin i tidningens historia, vi hämtar in massor med pengar och kan nu börja satsa på långa och tråkiga grejer igen. Det där som du kallar seriöst men som inte läsarna vill ha. Eftersom Konstsamfundets gubbar inte längre behöver ge ut pengar så har de glömt allt om hur det gick då Husis kördes i botten. Nu ska de ha tillbaka all dynga från början av nittiotalet igen. Du får se att du snart är tillbaka på tidningen igen, att allt blir som förr.

— Skit heller. Du erbjuder mig väl ändå inte jobb. Du får mig aldrig att skriva storyr som den om ärkebiskopens vilda studentliv. Inte en natt utan en ny brud. Hur kan du?

Burt började studera menyn och ansåg samtalet avslutat för tillfället. Men Nils var inte klar ännu.

— Allting var sant. Dessutom har du tydligen läst storyn. Det är hemligheten bakom Husis i dag. Skit samma om folk inte gillar oss, bara de köper och läser oss. Minns du början av nittiotalet? Husis sålde bara en handfull lösnummer om dan. I dag är vi uppe i trettiotusen. Och vi har alla gamla prenumeranter kvar. Det kan du fan anamma inte förklara bort.

— Soldaten från andra världskriget som låg kvar vid östfronten och inte hade upptäckt att det blivit fred bara för att han råkade hamna i ingenmansland mellan Ungern och Österrike. Det var väl ändå att ta i?

— Tvärtom. Den grejen sålde jävligt bra.

— Nu orkar jag inte höra mera på dig. Har du bjudit hit mej för att hålla samma föredrag som du har hållit de senaste fyra åren? Låt mig slippa åtminstone i dag. Nu beställer vi det dyraste på din bekostnad.

— Du är välkommen. Vi kan ju prata om ishockey eller teater så blir det mindre bråk. Till kaffet tar vi mitt ärende. Är det OK?

— Passar bra.

Burt beställde lammkotletter, Nils friterad bläckfisk. Till förrätt beställde bägge en fylld avocado. Nils ville dricka grekiskt rödvin. Men Burt tyckte det var för billigt.

— Om det går så bra för Husis som du säger får tidningen betala det dyraste vinet huset har att bjuda på.

Så blev det. Men Burt var ändå inte nöjd. Han tyckte krögaren sålde sin bourgogne alldeles för billigt.

När förrätten var avklarad och den första vinflaskan tömd till hälften lättade stämningen. Och när kaffet och metaxan bars in gick Burt och Nils redan genom gamla minnen och skrattade gott.

— Och nu till saken, sade Nils E. Magnusson efter att ha tömt metaxan i ett drag och viftat efter servitören för påfyllning.

— Jag har ett anbud åt dig. En stor story som tidningen inte klarar av. Vi kan inte undvara en journalist för ett knäck som kan ta månader att utföra och eventuellt resultera i ingenting. Därför erbjuder jag dig ett hyfsat honorar för att du sätter igång research. Vi betalar dina omkostnader och ersättning enligt timdebitering. Skriv upp dina timmar och vi pröjsar. Om det blir en story får du extra fyrk, hur mycket beror på hur stort scoop det är frågan om.

— Varför jag? Varför inte nån av dina rappa reportrar. Dom är ju så duktiga.

— Det här är ett annorlunda knäck. En brud har försvunnit.

— Det är ett polisjobb.

— Lyssna åtminstone. Hon är från Rumänien och har kommit till Finland för att studera medicin. Hon har något slags stipendium. Hurudant vet jag inte. Hon heter Irina. Hon härstammar från tyskar i västra Rumänien. Irina bor i studentlägenhet på Silvervägen i Norra Haga. Där finns fler rumänskor. De säger att Irina har rest hem. Men det tror jag inte. Hon är inblandad i nåt slags maffia, det kan vara esterna. Det är möjligt att Irina har råkat verkligt illa ut. Leta reda på henne.

— Två frågor. Varför inte polisen? Och vad i helvete betyder bruden för dig? Har du ett förhållande med henne? Jag trodde att du var lyckligt gift.

— Jag har försökt med polisen. Dom skiter i en utländsk brud som ingen saknar. Om ingen anhörig efterlyser bruden angår hon inte snuten. Och för det andra. Jag är inte lyckligt gift längre. Ulla och jag har separerat. Men något förhållande med Irina har jag inte. Det är någon annan som har förälskat sig i henne.

— Vem?

— Du måste kanske få veta det. Du känner ju min brorsa Herbert. Han är professor i genetik.

— Visst, honom kan man ju inte undgå.

— OK, min bror och denna Irina är goda vänner. Brorsan ar till och med lite förälskad. Jag har bara en vag föreställning om hur de träffades och hur de brukade gå på söndagspromenader i Haga, och Gamlas. Hon bodde i Norra Haga. Brorsan bor i Gamlas.

— Och nu är hon försvunnen. Kanske hon bara tröttnade på professorn?

— Nja, det är inte så enkelt. Hon var i Finland på något slags stipendium. Hon har jobbat som sjuksköterska på det där aids-sjukhuset i Timisoara. Hon skulle få utbildning här. Sticker en sådan brud bara?

— Varför inte? Ut i stora vackra Europa.

— Kan så vara. Men brorsan är övertygad om att nånting är sjukt. Irina var helvetes rädd varje gång han träffade henne, berättar han. Han är övertygad om att här ligger organiserad brottslighet nånstans på lur, men jag vet inte hur.

— Antingen har din brorsa rätt. Då blir jag av med skallen fortare än en häst fjärtar. Eller så har du fel, hon har åkt hem eller till Bryssel eller till Amsterdam och det får jag aldrig reda på.

— I så fall är det tidningen som betalar kalaset. Om du stöter på maffian så har jag inte tänkt att du ska börja slåss. Det enda jag ber dig om är att du tar emot en bild på bruden som jag ger dig. Snacka med hennes kurskamrater, hennes lärare och hennes grannar. Någon vet nånting. Så snart du har bevis åt ena eller andra hållet lägger vi ner skiten eller ger det till polisen.

Burt såg fundersam ut och lyfte glaset med metaxa som var fullt igen. Han började känna sig virrig i huvudet och kunde för sitt liv inte hitta på något argument för att säga nej. Han behövde jobbet och pengarna. Han kunde lura Husis på hur mycket som helst. Ingen kunde kontrollera hans timlistor. Och eftersom det troliga var att resultatet av jobbet var lika med noll, så kunde ingen kritisera honom för att det inte blev någon grej.

— Vår kontakt har inte varit den mest