Kasper och kapten Mandel: -och så den där Mari

By Marie-Chantal Long

Hunden Kasper bor med sin husse kapten Mandel och allt är perfekt! Kasper och Mandel är alltid tillsammans och gör roliga saker. Kasper får sitta där fram i bilen och busa så mycket han vill. Men så en dag dyker den där Mari upp och allting förändras. Plötsligt måste Kasper dela med sig av Mandel och det gillar han inte alls. Den där Mari måste bort! Och Kasper har en plan ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 6, 2021
• ISBN: 9788726712711

Book preview

Sixten

Kapitel 1

Kasper var namnet. Ett stiligt namn, mycket passande. För jag hade stil om jag får säga det själv. Välkammad, nybadad och ibland med fräsch andedräkt var jag rent ut sagt oemotståndlig. Man kunde inte tro att jag var medelålders. Det lyste om mig. Det fanns till och med folk som vände sig om när jag gick förbi. För att inte tala om tjejerna…

– Vad snygg han är! sa de alltid. Vad är det för ras?

– En flat, svarade min husse kapten Mandel.

Eller flat coated retriever för att vara mer exakt. Hoppas att det inte gör något att det låter engelskt. Har man anor så har man…

Ibland sa kapten Mandel att jag naturligtvis inte kunde förstå vad människor sa. Fast då lät han alltid lite osäker. Jag önskar att jag hade kunnat svara honom då och berättat att jag faktiskt fattade vartenda ord. Vartenda ord. Säkert.

Sen brukade kapten Mandel titta på mig och säga att jag säkert förstod, på mitt sätt, för jag var så god och smart. Då bara måste jag pussa honom.

Men det var inte alltid han tyckte om det. Det berodde på. Det där med min andedräkt spelade roll, tror jag.

Kapten Mandel och jag, vi var ett team som det heter. Det var han och jag – alltid. Hemma, på jobbet, i bilen, i båten… Förut fanns det fler människor i familjen men de liksom försvann. Vi bodde i ett stort hus vid en stor skog och sprang en hel del därinne i skogen. Det luktade gott. Sen försvann huset och de andra människorna och även skogen.

Kapten Mandel och jag flyttade till ett hus med hiss, fast vi fick alltid ta trappan upp. Vi behövde röra på oss båda två. För figurens skull. Vi som båda var medelålders.

Kapten Mandel sa senast han pratade om det att jag var sju år men ändå lika gammal som han själv. Det går nämligen flera hundår på ett människoår. Det var nog därför vi trivdes så bra ihop. Vi visste en hel del om livets goda sidor, mat till exempel.

Äpple var gott. Och knäckebröd. Och salladsblad. Jordgubbar var mums. Kapten Mandel brukade säga att jag var en ovanlig hund. Men vad äter en vanlig hund? Jag var i alla fall lycklig. Det brukade kapten Mandel säga.

– Du är lycklig du, Kasper. Du bara sover och äter och bajsar. Lyckliga dig! Inget jobb att åka till, inga chefer som bråkar. Du behöver bara softa. Vilket hundliv!

Ursäkta mig… Jag jobbade visst. Hela dagarna. För det första följde jag med kapten Mandel till jobbet varje dag. Där såg jag till att ingen störde honom när han stod vid sina maskiner i teaterverkstan och skapade. Jag låg alltid