Krig i hela Sverige

By Johannes Sjögren

Hallonvägen 5 pallade man inte äpplen på. Överallt annars, javisst, men inte på Hallonvägen 5. Där ville nämligen den gamla kvinnan att man skulle ta hennes äpplen. Och vad var egentligen roligt med det? Detta och mycket annat får vi läsa om i Johannes Sjögrens novellsamling "Krig i hela Sverige". Från förskoleålder till pubertet får vi följa en pojkes uppväxt, genom diverse händelser som skildras med humor och precision. Vi får träffa viktigpetter-kusinen från Värnamo, en underlig typ som kallas Karate-Svampe och den stackars pingstvännen som alla försöker få att svära. Men de tretton novellerna är inte bara underhållande, de bidrar också med igenkänning – och en och annan tankeställare. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9788728317518

Book preview

Johannes Sjögren

Krig i hela Sverige

SAGA Egmont

Krig i hela Sverige

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2007, 2022 Johannes Sjögren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728317518

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Krig i hela Sverige

Vi satt på sanden.

Hans gröna Marinkorps fanns överallt. De hade omringat mina Gulingar; små öronproppar han tagit ur sina föräldrars badrumsskåp.

Eftersom han hjälpt mig att pilla ned dem i små och ganska djupa hål i sanden kunde Gulingarna aldrig riktigt försvara sig.

Det är så Gulingarna gör, dom gräver ner sig, hade han sagt. Och det var ju han som var specialist.

Ur sitt kamouflagefargade tygbälte plockade han ständigt fram nya plastsoldater, till dess att sandlådan liknade en enda stor och myllrande myrstack av krälande och springande gubbar som viftade och siktade med bazookas och djungelmachetes och skarpladdade harpuner mot de nedgrävda Gulingarna.

Bältet hade hans pappa köpt på arméns överskottslager i Rosenholm, och i dess blixtlåsförsedda fickor verkade en ofantlig mängd soldater kunna rymmas, för hur länge vi än satt där såg jag ingen skillnad. Nej, tyget putade lika mycket som när vi börjat.

Där fanns en pansarvagn också, en vagn jag var lite rädd för eftersom han lyckats trimma den till att skjuta mycket hårdare än det egentligen var tänkt. Dessutom hade han bytt ut de trubbiga plastskotten mot spik.

Och medan han sakta rullade fram vagnen över sanden plattade han till marken med tunga knytnävslag, så tunga att Gulingarna om och om igen försvann, hur många gånger jag än pillade fram dem.

När jag tröttnat på att sitta där utan att kunna göra så mycket, och dessutom inte sett honom le en enda gång, som om inte heller han tyckte att det var särskilt roligt, reste jag mig och borstade av sanden från byxorna. Sedan ljög jag om en moster som tvingade mig att gå hem eftersom hon snart skulle komma på besök.

Men just som jag skulle vända mig om hände något med hans blick, något som fick mig att ändå stanna kvar, vickandes på kanten till sandlådan.

Och medan han varsamt strök ena pekfingret längs pansarvagnens kanonrör bad han mig vänta ett slag eftersom det fanns något han länge velat säga.

Nu…, sa han, nu tror du kanske att jag är lite konstig, så du får inte säga det här till någon annan… men ibland önskar jag faktiskt att det var krig i hela Sverige.

Utan att riktigt kunna bestämma mig för vad jag skulle svara höll jag blicken fäst vid mina skor, innan jag lite prövande och tveksamt höll med honom om att, ja…

Det vore nåt det.

Då log han äntligen mot mig, och jag log tillbaka, innan ett dovt och sjungande ljud från pansarvagnens allra innersta fick mig att tappa balansen och ramla baklänges, ned från sandlådekanten.

Tuppen

Det är inte särskilt mycket jag minns av honom, det kan jag inte påstå. Men jag minns att han nästan aldrig var hemma, och att mamma och jag försökte skoja lite med honom efter en av de kvällar han jobbat sent.

Eftersom det närmade sig påskhelgen, om det inte rentav var under själva påskafton, hade mamma köpt oss var sitt påskägg fyllt med godis och små presenter. Medan vi väntade på att han skulle komma hem pyntade vi påskriset med fjädrar och försökte samtidigt fundera ut något roligt och annorlunda sätt att ge honom ägget på. Kanske kunde vi lägga det på skohyllan, tänkte vi, eller låta det falla ned i huvudet på honom när han öppnade ytterdörren. Till sist bestämde vi oss för att gömma ägget på något ganska svårt och undanskymt ställe där han bara skulle kunna hitta det om han verkligen gav sig tid att leta. Det hade alltid mamma fatt göra när hon var liten, sa hon, men för att äggjakten inte skulle riskera att bli fullt så utdragen och tröttsam som den ibland kunnat bli på hennes tid kom vi överens om att gömma undan små papperslappar med nedskrivna gåtor, där första gåtan skulle avslöja platsen för nästa, som i sin tur skulle leda honom till nästa, och så vidare, i en lång och slingrande kedja av kluriga ledtrådar som skulle ta honom kors och tvärs genom lägenheten, in och ut genom rummen, hela vägen fram till skafferiet där vi gömt hans godis. Men när vi stuvat in påskägget bakom några påsar vetemjöl och tejpat fast första lappen på tungan till min jättelika boaorm av tyg med en gåta som skulle leda honom till teveapparaten, kom vi på en helt ny idé som genast kändes mycket bättre.

Genom att klä in mina kramdjur och några kuddar i ett gammalt vitt lakan tillverkade vi en tupp på en stol i köket. När kroppen stod färdig hade den blivit nästan lika stor som en struts, med både vingar och ben, och såg ut att ha det riktigt mysigt där den satt vid köksbordet, med ena vingen om påskägget och ett par röda fingervantar som tuppkam på huvudet. Kring andra vingspetsen band vi ett långt snöre som mamma hängde över en krok på väggen så att tuppen vinkade när man drog i det, och för att få den än mer tupplik samlade vi ihop alla överblivna påskfjädrar vi kunde hitta på golvet och tejpade fast dem lite här och var över lakanet. Till sist fick jag rita en näbb och två runda ögon på den jättelika fågelns ansikte, och när klockan närmade sig läggdags och han när som helst skulle komma hem, drog vi ned alla persienner, släckte i taket och gömde oss under bordet. Länge låg vi där och skrattade medan vi prövade att dra i snöret och övade oss på att säga kuckeliku.

Men han kom aldrig hem den kvällen, och när all spänning och pirrighet hade lagt sig minns jag hur besviken jag kände mig, och att mamma ňog var lite arg på honom. Ändå måste jag ha somnat ungefär som vanligt, för sedan kommer jag inte ihåg något förrän jag vaknade av ett högt vrål som fick mig att dra täcket över huvudet, hålla andan och räkna till ett hundra. Därefter, så tyst jag kunde, steg jag upp ur sängen, smög fram till dörren som vette ut mot köket och satte mig på knä för att lyssna genom nyckelhålet. Men när jag suttit där ett tag utan att lyckas uppfatta några röster eller fotsteg eller något alls öppnade jag för att titta in. Fortfarande var det släckt i taket, gatubelysningen strilade in genom de neddragna persiennerna och ingen fanns där, ingen förutom tuppen som satt kvar precis där vi lämnat honom, på köksstolen med det blanka ägget under vingen. Det enda ljud som hördes var kranen som droppade lite, men det gjorde den ju alltid. Alltså måste skriket ha kommit utifrån gatan, tänkte jag, och skulle just gå tillbaka till sängen när jag upptäckte något som fick mig att stanna upp. En smal, vit rand skar genom halvdunklet. En rand som verkade sväva där alldeles av sig självt, så märklig att jag först inte riktigt trodde på den, men så brummade kylskåpet till och jag insåg att randen i själva verket var en ljusstrimma. Tydligen hade kylskåpsdörren lämnats på glänt. Den brukade vi aldrig glömma att stänga, inte någon av oss, och när jag återigen såg mig om i köket, utan att våga lämna tröskeln till mitt rum, märkte jag att det låg ett mjölkpaket på golvet. Ett öppnat, omkullvält paket som fått mängder av mjölk att rinna ut, ända bort till spisen där ett dricksglas hade rullat in under ugnsluckan.

Plötsligt hördes några dämpade knackningar inifrån vardagsrummet. Kort därefter ropade mamma något. Allt mer orolig tog jag några kliv över köksgolvet, rakt genom pölen, och öppnade dörren till det mörka vardagsrummet. Men där var hon inte. Det kunde jag se, trots att rislampan i taket var släckt. När knackningarna fortsatte insåg jag att de kom från hallen, att de måste komma därifrån, och sprang genom rummet för att ta mig fram till halldörren. På vägen råkade jag slå ena stortån i soffan, bet tag i tungan för att inte skrika och småhoppade sista biten, innan jag försiktigt gläntade på dörren för att kika in. Och där, genom halldunklet, såg jag henne äntligen, klädd i samma ljusa t-shirt hon alltid hade på sig när hon sov. När hon drog i dörrhandtaget till toaletten kunde jag se att det var tänt därinne, smala strimmor av ljus ramade in dörren, så tydligen var det upptaget. Kanske hade han kommit hem till sist, tänkte jag, och skulle just fråga henne vad som hänt, om det var hon som spillt ut all mjölk, när konstiga ljud hördes från toaletten. Otäcka, rosslande och gnyende ljud. Som om något djur bökade omkring därinne, något ganska stort djur som ville komma ut. När mamma fick syn på mig såg hon förvånad ut, släppte dörrhandtaget och tassade fram för att krama om mig, men innan vi hunnit säga något till varandra vreds låset om och toalettdörren gled upp. Bländad av allt ljus som forsade ut i hallen lyckades jag först inte urskilja någonting, men sedan skymtade jag en gestalt därinne. Ja, någon satt hopsjunken på toalettstolen, och… Det var ju bara han. Honom vi tidigare väntat så länge på. Antagligen hade han nyss kommit hem, för han hade fortfarande ytterkläderna på sig, både skorna och överrocken och den svarta skinnkepsen. Men varför satt han där, egentligen? Byxorna hade han ju också på sig, och locket var nedfällt. Ändå satt han framåtböjd, med händerna knutna i knät, precis som om han försökte bajsa. Längre hann jag inte tänka förrän ett plötsligt, vinande ljud trängde upp ur hans strupe. När mamma sprang fram till honom märkte jag att han snabbt plockade upp något från golvet, något litet och vitt som rasslade till när han tryckte det mot bröstet. Som om han försökte gömma undan ett pyttelitet påskägg, fullt av små hårda karameller som han ännu inte ville dela med sig av, varken till mig eller till mamma, som oroligt frågade honom hur det egentligen var fatt, om det gjorde ont någonstans. Men så tog hon ägget från honom och det förvandlades till en liten burk med piller, en burk jag aldrig förut sett. Och tydligen hade inte mamma det heller, för när hon läste på etiketten såg hon alldeles förskräckt ut. Men herregud… , mumlade hon.

Varför har du aldrig sagt något om det här?

Vi brukade spränga hus nere i skogen

Kring varje nyårshelg brukade vi spränga hus nere i skogen, jag och några till. Tyska alpstugor och stationshus, skolbyggnader och små butiker, ja, nästan vad som helst. Bara det hade golv, väggar och tak.

Själv sprängde jag alltid en kyrka, en och samma gamla kyrka, om och om igen. I dess ena vägg fanns ett litet hål som hörde till en borttappad nyckel, och innanför väggen satt en speldosa fastlimmad. Förr i tiden, när mamma fortfarande visste