Kropp saknas

By Sara Önnebo

Var går gränsen mellan kärlek och hat?

Det enda Adelina vet om Laura är att hon använder Elisabeth Arden 5th Avenue, är yogainstruktör och att hon är orsaken till hennes kraschade äktenskap. Det enda Laura vet om Adelina är att hon är vältränad, extremt hemlighetsfull och har en olycksbådande aura.

Trots att de har väldigt lite gemensamt uppstår en trevande vänskap mellan de båda kvinnorna. Men en av dem är inte den hon utger sig för att vara. En av dem är ute efter hämnd.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 22, 2020
• ISBN: 9789178299713

Book preview

KROPP SAKNAS

Sara Önnebo

Copyright © Sara Önnebo och Word Audio Publishing 2020

Omslag: Maria Borgelöv

ISBN: 978-91-7829-971-3

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

NU

Adelina

Hon är yngre än mina 32 år. Närmar sig 30 skulle jag gissa på. Attraktiv, men inte lika snygg som jag hade föreställt mig. Liten, nätt, med långt rakt och nästan svart hår. Kort sagt, min raka motsats. Eller rättare sagt, motsatsen till hur jag såg ut för ett år sedan.

Hon ler med kritvita tänder, bjuder oss att inta våra platser.

Jag tränger mig förbi en medelålders dam i ett blommigt linne och stjärnmönstrade yogabyxor. Mina egna nyförvärvade ekologiska leggings med smickrande brett midjeband och viktlös yogatop sitter som en andra hud. I min nya kropp rör jag mig snabbt och smidigt förbi de andra deltagarna. Jag rullar ut min yogamatta på främsta raden, framför den leende instruktören.

Jag är på helspänn. Kroppens alarmsystem signalerar till hjärnan att ösa ut kortisol i blodet. Pulsen ökar. Jag är vaken. Alert. Redo för strid. Eller flykt.

Jag krånglar ihop mina vältonade ben i en halvlotus och sätter fromt ihop handflatorna framför bröstet. Ser mig omkring i det obekanta rummet. En gladlynt rundmagad Buddhastaty blickar ner på mig från en antik byrå som står längs ena långsidan. Bredvid finns en kista med hinduiska symboler. En ung kvinna med toviga dreadlocks och randiga haremsbyxor som ser ut att vara gjorda av en gammal hängmatta öppnar locket och plockar fram en filt som hon sveper över axlarna när hon återvänt till sin plats. Resten av klassen följer hennes exempel och även jag studsar upp från mattan för att hämta en filt. Den luktar våt hund och jag plockar bort en mängd olika hårstrån i regnbågens alla färger innan jag låter den nudda någon del av min kropp.

Nu knappar instruktören fram en spellista på sin mobil och en drömlik blandning av panflöjt och trummor ackompanjerade av en djup mansröst som upprepar samma fras om och om igen sprider sig genom salen. Jag hittar mitt inre fokus och blockerar ut oväsendet på samma sätt som jag brukade göra med mina elevers oavbrutna babbel. För återigen samman händerna framför mitt vilt bankande hjärta och tittar med mjuk blick på en rostbrun fläck (kan det vara blod?) på golvet framför mig. Små fötter med rödmålade tånaglar rör sig in i mitt synfält och stannar till mitt på fläcken.

Hej! Mitt namn är Laura. Det är jag som är instruktör på dagens pass. Jag har inte sett dig här tidigare. Är det första gången du provar på yinyoga?

Jag har sökt efter Laura i flera veckor. Att hon använde Elizabeth Arden 5th Avenue visste jag, hennes namn och sysselsättning har jag luskat ut genom att tjuvläsa dina textmeddelande när du sov. Däremot visste jag inte hur hon såg ut förrän nu och att slutligen stå (eller i mitt fall sitta) ansikte mot ansikte med min största rival gör mig mållös.

Jag nickar bekräftande på hennes fråga, ur stånd att öppna min mun och konversera med denna kvinna som slagit mitt liv i bitar med sitt förföriska leende. Hon vet inte vem jag är, det är jag säker på.

Välkommen! Nu ska vi ha en skön stund tillsammans, säger hon med honungslen röst. Samma röst, samma ord som hon charmade dig med?

Vi börjar med att fläta ihop benen i något som kallas skosnöre-positionen. Den är allt annat än skön och jag stönar högt när ena höften håller på att vridas ur led. Jag tror att Laura skämtar när hon säger att vi ska stanna i positionen i fem minuter men det visar sig vara sant och de är de längsta fem minuterna jag någonsin upplevt. Sedan gör vi samma smärtsamma procedur med det andra benet överst. Jag har knappt någon känsel kvar i benen när jag äntligen får sträcka ut dem framför mig på mattan. Respiten är kortvarig. Strax är det dags att sätta sig på huk med benen brett isär. Jag lutar mig framåt för att inte tappa balansen. På något sätt ska vi sedan pressa knäna ännu längre ifrån varandra med hjälp av armbågarna. Flera i klassen har lagt en avlång kudde under rumpan vilket ser relativt bekvämt ut och jag gör en mental anteckning om att se till att jag får tag på en sådan till nästa gång. Positionen tillåter mig åtminstone att granska Laura ingående.

Under den tunna tröjan skymtar jag konturen av små fasta bröst och seniga armmuskler. Rumpan är minimal, ryggen rak och halsen slank och smal. Mina händer skulle lätt nå runt den och det skulle antagligen inte krävas mycket styrka för att knäcka struphuvudet. Laura ser att jag stirrar och ger mig en undrande blick som jag återgäldar med ett framtvingat leende.

Nu har halva tiden gått, ropar Laura glatt. Omfamna smärtan. Den är ett tecken på att du lever. Använd den för att guida andningen och slappna av i positionen.

Lusten att strypa henne växer sig allt intensivare under de sista minuterna.

Det finns inget värdigt sätt att komma ur positionen. Jag landar på mattan med samma grace som när man sätter ner en säck potatis och ramlar baklänges.

Nu fortsätter vi med svanen, kvittrar Laura. Det är en fantastisk höftöppnare. Dessutom hjälper den oss att släppa stress och förtryckta känslor från vårt förflutna.

Jag tror inte att jag klarar av mer men finner mig själv på alla fyra bara några sekunder senare. Jag placerar lydigt ena knät mellan händerna, drar upp foten mot motstående armbåge och sjunker ner med höften. En intensiv smärta fortplantar sig från nedre delen av ryggen ända ner mot knät. Jag räknar trumslagen i musiken som fortfarande strömmar ut ur högtalarna för att glömma bort mina plågade leder. Ett, två, tre, sedan en gonggong och lite klinkande från ett instrument jag inte är bekant med.

Plötsligt får jag svårt att andas. Det är som om andetagen fastnar i bröstet och till min stora förfäran brister jag ut i gråt. Snyftningarna går inte att hejda, jag har tappat kontrollen över min egen kropp. En svallvåg av tårar och ovälkomna känslor drar fram och jag kan inte stoppa dem.

Laura lämnar sin plats och svävar på lätta fötter fram till mig. Hon lägger en hand på min rygg. Samma hand som har rört vid dig. Jag ryser ofrivilligt och hon drar genast tillbaka den.

Det är helt normalt att gråta, säger hon lugnande. Släpp fram dina känslor. Du kommer att må bättre efteråt.

Jag lyckas ta mig igenom resten av passet utan några fler känsloutbrott och när vi äntligen får slappna av i savasana, eller död mans ställning vilket jag tycker är ett mycket passande namn, är jag helt slut. Både mentalt och fysiskt.

Efter yogapasset flyr jag till baren på Hotel Kämp. Jag är inte rädd för att bli igenkänd. Det är mest turister som rör sig i området och jag är övertygad om att ingen av dina bekanta skulle känna igen mitt nya jag. Trots att klockan inte ens hunnit bli tolv beställer jag in ett stort glas Rafinelli Barbera d’Asti. Det är det billigaste rödvinet på listan.

I min yogautstyrsel ser jag malplacerad ut i den flotta baren men det bryr jag mig inte om. Dagens händelser har skakat om mig och jag behöver något att lugna nerverna med. Det var mer omtumlande att komma ansikte mot ansikte med Laura än jag hade föreställt mig. Min gråtattack har jag ingen förklaring till. Det var länge sedan jag fällde några tårar över dig och det du gjorde mot mig. Mot oss. Vårt äktenskap.

Vinet anländer. Det smakar friskt och fruktigt och jag nickar mitt godkännande till kyparen som avlägsnar sig med en enda smidig rörelse. Jag sitter uppflugen på en hög läderstol framför ett ännu högre runt bord. Den illgröna yogamattan vilar mot en pelare. Baren är tom bortsett från en grupp kostymklädda affärsmän som samlats runt en whiskyflaska. På gatan utanför de höga fönstren pågår ett gräl mellan en ung kvinna i stram hästsvans och hårt sminkat ansikte och en äldre man i polotröja och tweedjacka. Efter att ha betraktat dem i ett par minuter drar jag slutsatsen att hästsvansen har backat in i tweedkostymens Jaguar med sin BMW och att han inte är glad över bucklan som nu pryder hans lyxbil.

Jag vet inte varför jag har valt att komma hit. Kanske för att vi brukade boka bord på Hotel Kämp vid speciella tillfällen, som vår bröllopsdag eller din födelsedag. Sista gången vi var här tillsammans var på din 50-årsdag förra våren. Veckan efter firade vi dig med en stor fest för dina kollegor vid universitetet, men denna kväll var det bara vi. Du och jag. Du var så stilig i en mörk kostym och vit skjorta och jag hade gjort det bästa av min egen begränsade fägring och klätt ut mig i en svart sidenblus med djup V-ringning för att se slankare ut, lång kjol, tights och högklackat. Varje kvinna över 30 följde dig med blicken när vi visades till vårt bord, de undrade förmodligen vad du gjorde med någon som jag. Inte en endaste man sneglade åt mitt håll. I slutet av kvällen tog du min hand och sa att du alltid skulle älska mig. Det var en lögn förstås. Du planerade att lämna mig. För Lauras skull.

Jag beställer ännu ett glas rödvin. Det har börjat snurra i huvudet så jag ber även om en club sandwich för att dämpa effekten av alkoholen. Medan jag dricker tar jag fram mobilen och surfar in på Capital Yoga och anmäler mig till alla Lauras lektioner de kommande två veckorna. Det blir en del pusslande med mitt jobbschema för en del pass är mitt på dagen. Men fördelen med mitt yrke är att jag har flexibla arbetsdagar. Det är nog den enda fördelen. Flexibiliteten samt att det är ett av väldigt få yrken där man fortfarande får betalt kontant.

Jag läggen en 50-eurosedel på bordet och lämnar baren.

NU

Laura

Den rödhåriga kvinnan är här igen. På främsta raden, samma plats som de andra gångerna. Hennes intensiva blickar gör mig nervös. Jag vet inte varför. Jag borde vara glad över att ha en sådan hängiven elev. Kvinnan som jag vid det här laget vet heter Adelina Andersson är verkligen iögonfallande. Nästan groteskt vacker. Stora klarblå ögon. Lång, säkert 180 cm. Generös byst som spiller ut ur den tajta yogatoppen. Läpparna är fylliga och alltid målade i en djupröd färg, som om de vore doppade i rödvin. Hon har rundade höfter men magen är platt som en tvättbräda och armar och ben är muskulösa. Hon ser ut som en gladiator. Så mycket mer kvinna än jag någonsin kommer att bli. Håret är kortklippt och färgat i en intensiv röd nyans.

Jag inleder passet med en enkel andningsövning. Främst för att jag själv är i behov av att slappna av och landa i mig själv. Jag förstår inte varför Adelina gör mig så orolig. Kanske för att hennes aura förbryllar mig. Vissa dagar matchar den hennes hårfärg. Ilska. Andra gånger, som nu, är den svart. Dolda känslor, obalans. Är det jag som påverkar hennes energifält negativt? Det kan inte vara möjligt. Men det är min plikt som praktiserande yogalärare att hjälpa mina elever att nå sin potential genom behärskning av asanas och meditation. Den uppgiften tar jag på största allvar.

Jag bestämmer mig för att lägga fokus på att balansera de sju olika chakran i dagens mjuka pass. De välgörande positionerna får energin och kärleken att flöda i rummet. Endast Adelina är återhållsam och ser ifrågasättande ut under hela timmen trots mina ansträngningar att få henne att öppna sitt sinne till denna underbara yogaform.

Vi ska avsluta med en kristallmeditation och jag delar ut olika kristaller till alla deltagarna i klassen, noggrant utvalda efter personlighet. När jag räcker karneolen – som frambringar positiv förändring – till Adelina, mottar hon den med illa dold misstro och jag slås återigen av den destruktiva energi hon utstrålar.

Jag sätter mig i lotusställning längst fram och bjuder deltagarna att lägga sig ner på sina mattor och göra det bekvämt för sig.

Håll din kristall i händerna, blunda och ta tre djupa andetag, instruerar jag med lugn röst. Jag påminner dem om mantrat som de kan upprepa tyst för sig själva under meditationen. Sedan låter jag dem njuta av tio minuters healing med valfri andning. Efteråt känner jag mig stark, öppen och återigen fylld av kärlek och tacksamhet.

Adelinas aura är fortfarande lika olycksbådande. Karneolen har inte lyckats ta bort hennes blockeringar. Jag står inte ut med att se mina medmänniskor lida och Adelinas uppenbara smärta gör mig ont. Efter lektionen ber jag henne stanna kvar en stund efter att de andra har rullat ihop sina mattor och gäspande lämnat salen i harmoni med sig själva och sin omgivning.

Hon tittar på mig som om jag vore en utomjording när jag räcker över ett av de kristallarmband som jag delar ut till särskilt svåra fall och beskriver dess välgörande egenskaper. Det gör mig inget. Jag är van vid att bli skeptiskt bemött av de som ännu inte hittat sin väg in i yogan. Hon kommer antingen att tröttna och sluta komma hit eller bli omvänd, precis som jag själv blev en gång i tiden.

NU

Adelina

Efter dagens yogapass går jag raka vägen till Hotel Kämp för att återställa mitt vibrerande energifält med hjälp av alkoholens helande kraft. Jag beställer in ett stort glas rödvin, samma sort som alltid, och bartendern levererar det på en silverbricka till mitt runda bord inom några minuter. Han känner igen mig vid det här laget och korkar upp en flaska Rafinelli Barbera d’Asti så fort han ser mig stiga in genom dörren.

De heliga stenarna på chakra-armbandet klirrar när jag lyfter glaset till läpparna. Jag tar en djup klunk och känner mig genast bättre. Mer balanserad. En tunnhårig man som står lutad mot baren kan inte ta blicken ifrån mig. Jag vet inte om det beror på mina påfågelmönstrade yogabyxor, mitt ilsket röda hår eller mitt tighta linne som inte lämnar mycket till fantasin.

Jag ignorerar honom.

Armbandet har åtta stenar, en för varje chakra. Röd granat, orange karneol, gul pyrit, grön peridot, blå agat, kungsblå lapis lazuli, violett ametist – samt en svart agat som Laura påstår ska minska energiblockeringar och negativa tankar. Det är nonsens förstås men det var första gången som Laura pratade med mig om något annat än vart jag ska flytta mina kroppsdelar och hur jag ska andas. Bara det gör att jag kommit ett steg längre på vägen mot healing.

Det är galenskap, jag vet, men jag bara måste lära känna den kvinna som tog dig ifrån mig. Vad har hon som inte jag kunde ge dig? Bortsett från det uppenbara förstås, en smärt rumpa och flummig livsstil.

Tanken på dig och ditt svek får pulsen att stiga till en alarmerande hastighet och jag lägger handen över armbandet, inbillar mig att jag känner dess kraft. Tyst för mig själv upprepar jag Lauras skrattretande mantra: Jag ber att den högsta vibrationen av kärlek och ljus förenar sig i harmoni med min kärna. Jag befaller denna kristall att rensa ut all oönskad energi och negativa känslor.

Med tanke på att jag har åtta olika stenar borde min besvärjelse ha betydligt större effekt än med bara en kristall.

En harkling vid min sida gör att jag tittar upp. Det är bartendern. Han bär på en silverbricka med ett glas rödvin.

Det är från gentlemannen där borta. Han pekar på den tunnhåriga mannen i baren.

Jag plockar upp min yogamatta som glidit ner på golvet och går därifrån utan att bevärdiga min generöse beundrare med en blick.

DÅ

Mona

Vi har hela sommaren framför oss. Tillsammans. Två underbara månader då jag inte behöver dela dig med henne. Jag undrar vad du har gett henne för ursäkt, vilka lögner du har matat henne med för att bli benådad denna frihet. Hela Ön är en död zon när det gäller wifi och mobilnät. Du kan inte ringa eller sms:a henne härifrån. Ingen annan heller för den delen.

Denna första morgon i skärgården vaknar jag av att solstrålarna smeker min hud. Klockan är inte mer än