Vita gräs

By Nina Kaltiala

Aja, en ung nyexaminerad lärare, har fått arbete på en skola uppe i Norrland. Där försöker hon lära sig att bemästra arbetslivet samtidigt som hennes relation till sambon och forskaren Kristian blir mer och mer ansträngd. En känsla av utsatthet växer sig allt starkare hos Aja. Hon börjar känna samhörighet med de utsatta barnen i sin klass, där majoriteten av eleverna har invandrarbakgrund. Precis som de har hon behövt förhålla sig till andra människors fördomar baserade på hennes etniska bakgrund. Hon börjar tillförlita sig till Wael som arbetar på skolan som lärare för hemspråk. Kan den nya bekantskapen med honom hjälpa Aja att komma till ro?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 7, 2021
• ISBN: 9788726983319

Book preview

1

Här hoppar haren kråka på Alf Hambes vita gräs. Han har kommit tillbaka.

Är det kallt, fryser du? Det har inte kommit någon snö än. Det är för kallt, för torrt. Det är konstigt, det blir som ingen riktig vinter, ändå är det så här kallt. Se så bart allting är, blankfruset. Husväggarna, träden, staketen, bilarna, asfalten – det ser konstigt ut, står som alldeles stilla… ser mörkt ut. Var fick han orden ifrån, den där trubaduren, haren och vinden som går i felom? Visa i molom. Det är ju som här. Som här.

De sa att FN-alliansen har gått till angrepp mot Irak idag. Är det sant? Nu ska de befria Kuwait, få stopp på Saddam Hussein, och stopp på alla de där massförstörelsevapnen. Vi var och såg Häxorna i Eastwick ikväll, ganska bra. Vi skulle fira, han har kommit tillbaka, han har varit på Kuba.

Kuba. Han har varit där och forskat. Vi såg Häxorna, det var om en cellokvinna som spelade som Satan så att notbladen brann upp. Sen åt vi pizza, men det blev lite mycket, va?

Han går tyst, instängd i sin stora röda bylsiga jacka, dunjackan, instängd i en egen hård kyla. Han fryser, stirrar ner i bilderna sina?

Nyss berättade han så ivrigt om ukrainabarnen. Tararàkliniken hette det, där de vårdade bleka barn från Ryssland med sköldkörtelcancer och en massa otäcka hudsjukdomar. Barnens armar och ben var fulla av blåa och vita fläckar. De blev ångsprutade varje dag med placenta – moderkaka – ur vanliga såna där gula blomflaskor av plast. Sen fick de vältra med sina kroppar hur mycket de ville i den mjuka heta sanden, springa ner i vågorna. De vrålade som djur och fäktade med sina spinkiga armar. Alla kärnkraftverk borde skickas upp i rymden, de borde inte få göra någon illa mer! Sen kom de upp igen, frustande som sälar med solglitter i ögat och en drypande hand som resolut strök över den blanka svålen. Håret skulle växa ut igen, sa flickorna, de skulle bli fina igen och åka hem till Ukraina och Vitryssland. Bli stora, gifta sig och bli lyckliga.

Två gånger om dagen blev de sprutade, månad efter månad tills fläckarna äntligen ville börja dra ihop sig. Men det fattades sjukvårdsartiklar, rena lakan, tvål, fläktar mot hettan och flugorna. Staten tillhandahåller varje familj 150 gram bröd per dag, 2,7 kilo ris i månaden. De äter upp riset på tre dar, säger han.

Hur mycket är 150 gram bröd? Hur mycket näring?

Ett bröd. En banan. En ananas. Ett glas mjölk om dagen som varje kubabarn under sju år har rätt till.

Vad leker de med där i den stekande solen? Barnen. Hur tvättar de kläderna? Vad tar de med sig till en födelsedagsfest när det inte finns någonting, inte frukt eller choklad att få tag på?

Gråter mänskorna där? Vart tar de vägen när de inte får vara i fred, när de inte kan sova?

Kristian brände fötterna på den heta sanden. Han kunde inte gå på flera dagar och han fick hålla sig inne i den mörka sjukhuspaviljongen i stället. Han berättade om stengolvet som luktade mögel och det svarta flugsurret i taket. Han sa att de arbetade så beundransvärt tyst och tålmodigt där i hettan, kubakollegerna, med sina prover och experiment. De höll på och testade fram nya bakteriekombinat.

Nya kombinationer mot lidande och död.

Han ser ändå blek ut under solbrännan, i den här hemska kylan. Om han sa något… Han har den där dunjackan. Någon mössa har inte han heller, håret är tunt och alldeles kritvitt. Det är sönderbränt.

Han vänder sig plötsligt om mot mig och tittar på mig. Han har flagor i pannan, torra nariga läppar, nästan som sårskorpor. De där ljusa ögonen. De är alltid så där smala. Ljusa som vatten. Han kommer närmare med ansiktet, jag ser rynkorna, sandpapperhakan skrapar mot min kind. Då tar han och kramar om min axel med skinnvanten.

Han är lång, stark, hans jacka luktar olja och kyla.

Jag hinner tänka det då det kommer som ett stort mörker och blåser fram.

Jag hinner inte tänka någonting mer, det är som ett stort skrän runt huvudet på mig. Det är vansinnigt starkt och blir starkare och starkare. Vi tappar bort varandra. Jag ser ingenting, bara något kraftigt vevande runt mig. Pälsärmar, någons pälsärmar.

Varifrån? Flaxar runt mig. Hur jävla hårt som helst. Viftar, slår. Det luktar svett. Någons heta andedräkt mot mig alldeles nära. Stirriga ögonvitor. Någons stora skratt rakt i ansiktet på mig. Tungan darrar därinne. Stor och rosa och glänsande. Varför skriker hon, vad vill hon?

Varför rasar hon ner så där på alla fyra? Det luktar illa och ångar varm luft mot mig när hon öppnar munnen. Varför gör hon så där, biter hon? Hon luktar illa, varför har hon en så där stor mun?

Hon lyfter på huvudet, stirrar på mig med gula ögon. Släpar sig sakta fram på knäna mot mig.

Vad vill hon? Varför gör hon så?

Hon börjar skälla, ropa, gurgla.

Kommer med händerna.

Bort härifrån! Händerna hennes kommer efter mig. Jag springer. Bort. Bort härifrån! De jagar i luften efter mig, hennes händer. Väldiga vita är hennes händer. Jag springer baklänges och ser dem gripa efter månen och stjärnorna.

De stängs och öppnas. Stängs och öppnas.

Stängs, öppnas.

Innan de stelnar – spretar mot den svarta kölden. Stilla.

Stilla nu. Husen, gatan, asfalten.

Det surrar i skallen på mig. Jag stirrar efter de flyende fotsulorna. Fötterna hennes över gatan. Vita. Pälsblänken borta i ljusskenet från sportaffären.

– Kom, säger Kristian, vi åker hem.

2

Vind går i felom.

Jag vill ta ett hett rykande bad när vi kommit hem från bion och Kristian stirrar på mig. Klockan är halv ett på natten.

Jag fryser.

– Kom, säger han.

I felom. Jag vill borsta tänderna, tvätta av mig.

Han drar i mig. Drar i väg med mig bort till sängen inne i sovrummet med det där märkliga blåa ljuset från rullgardinen.

Detta rum som jag borde kunna sova i, vila i.

Jag hinner inte tänka, hans ansikte ser trött ut och händerna är varma. Stora, varma, torra. Han masserar mig med dem, blir röd i ansiktet. Jag känner smärtan och värmen gå genom kroppen. Han trycker ivrigare och ivrigare.

– Musculus trapezius, väser han mot mitt ansikte och klämmer till i nacken.

Musculus deltoideus. Han tar ett kraftigt tag om mina bägge axlar, drar upp mig en bit och trycker mig mot sänggaveln. Jag försöker glida ner en bit för att det inte ska göra så ont i nacken.

Jag försöker se in i ögonen, ansiktet. Han blundar och arbetar energiskt för att komma in med händerna under tröjan. Han arbetar med min rygg. Musculus latissimus dorsi.

Sen trycker han ansiktet mot mig. Jag har hans andedräkt i ögonen, han flämtar och nyper och drar i ryggskinnet.

Han kommer med sin tyngd, jag känner svetten. Han är tung som en sten.

Jag kan inte se honom, jag hör flåsandet.

Han griper tag om höfterna, lyfter upp, trycker ner igen, hårt och snabbt. Upp och ner så här, upp och ner.

Sen släpper han ner mig i den mjuka madrassen, grabbar tag i skinkorna. Musculus glutens medius – musculus glutens maximus!

Han ropar nästan, ser inte, sliter i mina byxor.

– Varför har du dessa här på dig? Han sliter sönder tyget. Jag skrattar åt hans dessa här, han sliter av mig tröjan över huvudet, det knakar och han slänger iväg den bort över sängen. Nu kommer han med händerna. Vad är det där? Jag tänker att jag måste backa, sänggaveln –

Händerna, fingrarna. De är stora, tjocka, hårda. Han kommer mot mig, rakt mot mig. Vrider in dem.

Jag måste komma upp en bit. Se honom, se vad han gör, se vad han tänker. Men han trycker häftigt ner mig igen, gräver, vrider, knyter.

Smärtan är dunkande svart.

Ett ögonblick tänker jag att jag ändå ska få se honom när han äntligen har slutat.

Men han ligger och flåsar över mig.

Blundar. Ligger med pannan drypande av svett i mitt hår.

Jag tänker att aldrig mer.

3

En gång blev Kristian som arg på mig. Han trodde att jag hade drunknat, att jag försökte dränka mig. Han ropade och ropade att teet var klart och jag hörde honom inte. Jag låg med huvudet under vattnet och lyssnade inåt, mot underliga gångar med egna ljud, susningar, bultningar, melodier – nästan som sång. Jag tänkte att det kommer inifrån min kropp, mitt huvud, mitt blod. Ovanför mig såg jag genom vattnet det gulgrå taket i mitt och Kristians badrum, det vita kaklet som inte orkar mer än en knapp meter ovanför badkarskanten, de marinblåa handdukarna, de röda och gula och gröna bollarna på det genomskinliga duschdraperiet. När jag rörde mig