Smekmånad

By James Patterson

Nora Sinclair är en vacker och karismatisk inredningsarkitekt som lever sitt drömliv. En lyxig lägenhet på Manhattan, extravaganta resor och mäktiga män som ständigt dras till henne. Hon är van att få det bästa, och nöjer sig inte med mindre.Men när Noras fästman dör under mystiska omständigheter får FBI-agenten John O'Hara upp ögonen för henne. När O'Hara börjar gräva i Noras förflutna finner han sig djupt indragen i hennes mystik, och blir besatt av att få svar. Ett livsfarligt spel tar fart – fullt av lögner, hemligheter och påtryckningar. Finns det något mörkt i Noras förflutna, eller är O'Haras besatthet av annat slag?"Smekmånad" är en spänningsroman som levererar överraskning efter överraskning och håller läsaren på sträckbänken fram till den allra sista sidan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 9, 2023
• ISBN: 9788728553084

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Smekmånad

Översättning av Nils Larsson

SAGA Egmont

Smekmånad

Översatt av Nils Larsson

Originaltitel: Honeymoon

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2005, 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553084

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Prolog

Vemgjordevaddå?

Saker och ting är inte alltid vad de verkar vara.

Ena minuten mår jag jättebra.

Nästa minut står jag framåtböjd och håller mig plågad om magen. Vad i helvete är det som händer med mig?

Jag har ingen aning. Jag vet bara vad jag känner och det jag känner är otroligt. Det känns som om insidan av magen plötsligt håller på att frätas sönder. Jag skriker och stönar men framför allt ber jag – ber att det här ska sluta.

Det gör det inte.

Det fortsätter att svida, det bildas ett otäckt hål och gallan sipprar fräsande ut ur magen… dropp… dropp… dropp… över tarmarna. Luften fylls av doften av mitt eget smältande kött.

Jag håller på att dö, tänker jag.

Nej, det är värre än så. Mycket värre. Jag håller på att bli flådd levande – inifrån och ut.

Och det har bara börjat.

Likt en fyrverkeripjäs far smärtan uppåt och exploderar i min hals. Den tar andan ur mig och jag kippar efter luft.

Sedan kollapsar jag. Mina armar är värdelösa, jag orkar inte ta emot mig. Huvudstupa faller jag omkull på trägolvet och slår mig i skallen. Rött, tjockt blod sipprar fram ovanför högra ögonbrynet. Jag blinkar några gånger, men det är allt. Såret bekommer mig inte. Att jag behöver sys ett par stygn är det minsta av mina problem just nu.

Smärtan blir värre, fortsätter att sprida sig.

Genom näsan. Ut till öronen. Rätt in i ögonen där jag kan känna hur blodkärlen poppar till likt bubbelplast som man knäpper mellan fingrarna.

Jag försöker resa mig upp. Jag kan inte. När jag slutligen lyckas försöker jag springa. Allt jag kan göra är att snubbla framåt. Benen känns tunga som bly. Badrummet ligger tre meter bort. Det skulle lika gärna kunnat vara tre kilometer.

På något sätt klarar jag av det. Jag tar mig dit, låser dörren om mig. Knäna viker sig och återigen sjunker jag ihop på golvet. Det kalla kaklet träffar min kind med ett hemskt krarack och en oxeltand går mitt itu.

Jag kan se toaletten men liksom allt annat i badrummet rör den sig. Allting snurrar runt och jag sträcker mig med fäktande armar efter tvättstället och försöker få grepp om det. Det går inte. Jag börjar kasta mig hit och dit som om jag fått tusen volt genom kroppen.

Jag försöker krypa.

Smärtan känns överallt, till och med i naglarna när jag kör in dem i murbruket mellan kakelplattorna och försöker dra mig framåt. Förtvivlat griper jag tag om nederdelen av toalettstolen och tvingar upp huvudet över kanten.

För en sekund öppnas min strupe och jag kippar efter luft. Jag börjar flämta och musklerna i mitt bröst spänns och vrider sig. Det smärtar till i den ena efter den andra som om någon kört rakblad genom dem.

Det knackar på dörren. Jag vänder snabbt på huvudet. Det hörs högre och högre. Låter mer som en bultning nu.

Om det ändå vore Liemannen som kommit för att göra slut på mitt hemska lidande.

Men det är det inte – inte än åtminstone – och i samma ögonblick inser jag att jag kanske inte vet vad som dödat mig, men jag vet i alla fall förbaskat väl vem som gjort det.

Första delen

Perfekta par

Första kapitlet

Nora kände att Connor såg på henne.

Han gjorde alltid samma sak när hon packade för ett ge sig ut på en av sina resor. Han brukade luta sin hundranittio centimeter långa kropp mot dörrkarmen i sovrummet med händerna nerkörda i byxfickorna och stå där med rynkad panna. Han avskydde tanken på att de skulle behöva vara åtskilda.

Men i vanliga fall brukade han inte säga något. Han brukade bara stå där tyst medan Nora packade väskan och då och då tog en klunk Evian-vatten, som var hennes favoritdryck. Den där eftermiddagen kunde han inte låta bli.

Åk inte, sa han med sin mörka röst.

Nora vände sig leende om. Du vet att jag måste det. Du vet att jag också avskyr det här.

Men jag saknar dig redan. Säg bara nej, Nora – åk inte. Skit i dem.

Från allra första dagen hade Nora överväldigats av hur sårbar Connor tillät sig att vara med henne. Det stod i så skarp kontrast till hans offentliga profil – en mycket rik och hårdför investeringsbankir med eget framgångsrikt företag i Greenwich och ett annat kontor i London. Hans hundvalpsblick stred mot det faktum att han var byggd som ett lejon. Stark och stolt.

Vid den relativt unga åldern fyrtio år var Connor faktiskt i ganska hög grad kung över allt han kunde överblicka. Och i Nora, som var trettiotre, hade han funnit sin drottning, sin perfekta själsfrände i livet.

Du vet att jag skulle kunna binda dig, så att du inte kan åka, sa han på skämt.

Låter roligt, spelade Nora med. Hon fällde upp locket på resväskan som låg på sängen. Hon letade efter något.

Du kanske kan hjälpa mig att hitta min gröna kofta först?

Connor skrockade. Han tyckte hon var helskön på alla vis. Bra eller dåliga skämt, det verkade inte spela någon roll. Menar du den med pärlknapparna? Den hänger i stora garderoben.

Nora skrattade. Har du haft på dig mina kläder igen?

Hon styrde stegen mot den rymliga garderoben. När hon kom tillbaka med den gröna koftan i handen hade Connor flyttat sig till foten av sängen. Han stirrade leende på henne med tindrande ögon.

Oj då, sa hon. Den där blicken känner jag igen.

Vilken blick? frågade han.

Den som betyder att du vill ha en avskedspresent.

Nora tänkte ett ögonblick innan hon själv log tillbaka. Hon lade koftan i väskan och gick sakta fram till Connor och stannade med flit bara några centimeter ifrån honom. Hon hade bara behå och trosor på sig.

Från mig till dig, böjde hon sig fram och viskade i hans öra.

Det fanns inte mycket att klä av, men Connor tog ändå tid på sig. Han kysste varligt Nora på halsen och sedan på axlarna, lät läpparna glida ner mellan hennes små uppnosiga bröst. Där dröjde han sig kvar. Smekte hennes arm med ena handen, sträckte andra handen runt henne för att ta av henne behån.

Nora ryste till, det pirrade i kroppen på henne. Trevlig, rolig och bra i sängen. Vad mer kunde en flicka önska sig?

Connor föll på knä och kysste Nora på magen, hans tunga gjorde små cirklar runt hennes lilla navel. Sedan började han, med en tumme på var sin sida om hennes höfter, att dra ner hennes trosor. Placerade kyss efter kyss efter kyss på den mjuka huden var och varannan centimeter.

"Det där… känns… jätteskönt", viskade Nora.

Nu var det hennes tur. Medan Connor sträckte på sin långa, muskulösa kropp framför henne började hon klä av honom. Snabbt och flinkt men samtidigt sensuellt.

Några sekunder stod de stilla. Helt nakna. Stirrade på varandra, noterade varenda detalj på varandras kroppar. Gud, vad kunde vara bättre än det här?

Plötsligt skrattade Nora till. Hon gav Connor en hastig, lekfull knuff och han föll bakåt på sängen. Han hade stånd. Likt ett fantastiskt solur i människoskepnad låg han där ovanpå täcket.

Nora sträckte sig ner i den öppna resväskan och tog fram ett svart Ferragamo-skärp, spände det hårt mellan händerna.

Vem var det som pratade om att binda fast någon? frågade hon.

Andra kapitlet

En halvtimme senare tog Nora på sig en mjuk, laxrosa morgonrock och gick nerför den breda trappan på Connors tusen kvadratmeter stora, nyklassiska trevåningsbyggnad i kolonialstil. Till och med jämfört med Briarcliff Manor och de andra omgivande städerna i det flotta Westchester var hans hus imponerande.

Det var också oklanderligt möblerat – varje rum var en enastående blandning av form och funktion, stil och komfort. Möbler och föremål från New Yorks och Connecticuts allra bästa antikvitetsbutiker – Eleish Van Breems, New Canaan Antiques, Silk Purse, Cellar. Signerade verk av Monet, stjärneleven vid Hudson River-skolan Thomas Cole, Magritte, en George III-sekretär i biblioteket som en gång ägts av J.P. Morgan. En cigarrlåda med luftfuktare som ursprungligen skänkts till Castro av Richard Nixon med medföljande ursprungsdokumentation. En stor vinkällare som rymde fyratusen flaskor och var nästan full.

Connor hade anlitat en av de bästa inredningsarkitekterna i New York. Han hade faktiskt blivit så imponerad av henne att han bjudit ut henne. Sex månader senare band hon fast honom i sängen.

Och han hade aldrig känt sig lyckligare, mer upphetsad och mer levande i hela sitt liv.

För fem år sedan hade han mött kärleken, förundrats över den och satt högt värde på den, men hans fästmö Moira hade dött i cancer. Han hade aldrig trott att han skulle kunna finna kärlek igen, men plötsligt fanns hon där, den fantastiska Nora Sinclair.

Nora gick genom marmorhallen och förbi matsalen. Innan hon måste ge sig av hann hon precis förbarma sig över matlusten som hon väckt hos Connor.

Hon steg in i köket, sitt favoritrum i huset. Innan hon börjat sin utbildning till inredningsarkitekt hade hon funderat på att bli kock. Till och med gått så långt att hon tagit kurser vid Le Cordon Bleu i Paris.

Trots att hon valt att dekorera hem i stället för tallrikar, var matlagning fortfarande en av Noras stora passioner. Det fick henne att slappna av. Hjälpte henne att tänka klart. Till och med att göra något så enkelt som Connors favoriträtt: en stor, saftig, dubbel ostburgare med lök – och kaviar.

En kvart senare ropade hon på honom. Älskling, den är nästan klar nu. Är du det?

Klädd i shorts och tenniströja kom han nerför trappan och ställde sig bakom Nora vid spisen. Det finns inget annat ställe på jorden… … där jag hellre skulle vilja vara, fyllde hon i. Det var en av deras små egenheter. Ett gemensamt mantra. Små vittnesmål om att de såg till att göra det mesta av den tid de var tillsammans. Och som, med tanke på deras hektiska karriärer, alltid uppskattades av dem båda.

Han kikade över hennes axel då hon skivade en stor lök. Du gråter väl aldrig av sådant här?

Nej, det tror jag inte.

Connor slog sig ner vid köksbordet. När kommer bilen och hämtar dig?

Om knappt en timme.

Han nickade och pillade på en bordstablett. Var bor din kund som tvingar dig att jobba på en söndag?

I Boston, svarade hon. En pensionerad karl som just köpt och renoverat ett jättestort hus med sandstensfasad i Back Bay.

Nora delade på ett stort hamburgerbröd och fyllde det med den heta ostburgaren och lök. Hon tog fram en lågkalori-Amstel och en flaska Evian-vatten till åt sig själv ur kylskåpet.

Bättre än Smith & Wollensky, sa han efter första tuggan. Med en betydligt attraktivare kock, kanske jag skulle tillägga.

Nora log. Jag har lite Graeter’s till dig också. Björnbär med chokladflarn. Graeter’s var den bästa glass hon någonsin smakat, så god att hon skaffat hit den ända från Connecticut.

Nora tog en klunk vatten och såg på hur han snabbt började glufsa i sig maten. Det gjorde han alltid. En sådan aptit han hade. Bra för honom.

Gud, vad jag älskar dig, hävde han plötsligt ur sig.

Och jag älskar dig. Nora avbröt sig och stirrade in i hans blå ögon. Det gör jag. Jag avgudar dig faktiskt.

Han sträckte upp händerna i luften. Vad väntar vi på i så fall?

Vad menar du?

Du har redan mer kläder här än jag, menar jag.

Nora blinkade ett par gånger. Skulle det där vara ett frieri?

Nej, sa han. "Men det här."

Han stack handen i fickan på shortsen och tog fram en liten tiffanyblå ask. Connor ställde sig på ena knäet och lade den i hennes hand. Nora Sinclair, du gör mig otroligt lycklig. Jag kan inte fatta att jag har hittat dig. Vill du gifta dig med mig?

Helt överväldigad öppnade Nora asken och upptäckte en enorm diamant. Hennes gröna ögon fylldes av tårar.

Ja, ja, ja! Jippi-ja! skrek hon. Jag vill gifta mig med dig, Connor Brown! Jag älskar dig så mycket.

Med en liten knall öppnade han en flaska Dom Perignon som han kylt i förväg. Han hade också köpt en flaska Jack Daniels åt sig själv, för säkerhets skull ifall Nora skulle säga nej.

Connor hällde upp två glas, höjde sitt eget och skålade. Må vi leva lyckliga i alla våra dagar, sa han.

Lyckliga i alla våra dagar, ekade Nora efter. Jippi-ja!

De klingade med glasen, smuttade och höll varandra i hand. Vansinnigt kära och yra av upphetsning kramades och kysstes de.

Snart avbröts firandet av ett tutande från uppfarten. Noras bil hade kommit.

Strax därpå, när limousinen började köra iväg, ropade Nora till Connor genom det öppna bakfönstret. "Jag är den lyckligaste flickan i världen!"

Tredje kapitlet

Nora kunde inte sluta att stirra på den glittrande ringen under större delen av färden till Westchesters flygplats. Connor hade gjort ett bra köp. Diamanten var på minst fyra karat, en gnistrande, klar och ren, baguetteslipad sten. Den såg fantastisk ut på henne, tyckte hon. Den ser ut som om den hör hemma där.

Behöver ni bli hämtad när ni ska tillbaka, ms Sinclair? frågade chauffören när han hjälpte henne ur limousinen framför terminalen.

Nej, det är redan ordnat, tack, sa hon. Hon gav mannen ordentligt med dricks, fällde upp handtaget på resväskan och rullade den vidare in – förbi den otroligt långa kön med incheckande turistklassresenärer, raka vägen fram till förstaklassdisken. För varje steg kunde hon nästan höra Connors röst och början på ett av deras gemensamma mantran.

"Mindre tjafs…", brukade han säga.

"Är alltid värt mera pengar", brukade hon svara.

Efter att planet lyft och stigit till marschhöjd, tittade Nora slutligen bort från sin förlovningsring. Hon slog upp senaste numret av House and Garden. Ett av bildreportagen handlade om ett hus som hon inrett åt en kund i Connecticut. Vågat i Darien löd rubriken. Bilderna var fantastiska och den åtföljande artikeln fylld av lovord. Det enda som saknades var att hennes namn nämnts.

Precis som hon ville ha det.

En och en halv timme senare landade planet på Loganflygplatsen. Nora hämtade sin hyrbil, en Chrysler Sebring cabriolet. Med suffletten nerfälld och solglasögonen på gav hon sig av mot Back Bay-området i Boston.

Snabbvalsinställningarna på radion fick henne övertygad om två saker. För det första att Boston hade för många stationer med bara prat. För det andra att den föregående föraren inte borde ha hyrt den bilen. I en cabriolet skulle man lyssna på musik.

Hon tryckte på sökfunktionen och hittade en låt som hon gillade. Med håret fladdrande i blåsten, och solen som värmde hennes ansikte denna dag i mitten av juni, sjöng hon med i den gamla godingen I only have eyes for you med The Flamingos.

Snart bromsade Nora in framför ett ståtligt gammalt sandstenshus på Commonwealth Avenue alldeles i närheten av Public Garden. Tack vare att det var söndagseftermiddag och sommar och relativt lugnt hade hon turen att hitta en parkeringsplats framför huset.

Hon drog åt handbromsen och rättade till håret. Skulle hon sätta upp håret eller inte? Ja, det skulle hon! Innan hon öppnade dörren kastade hon en blick på klockan. Nu var hon redo att visa upp sig.

Fjärde kapitlet

Medan Nora gick upp till de enorma dubbeldörrarna på det gamla huset, stack hon handen i handväskan efter nyckeln som hon fått när Jeffrey Walker först anlitat henne. Eftersom huset var så stort och ringklockan lite nyckfull hade han tyckt att hon lika gärna kunde ta sig in själv. Gulligt av dig, viskade en liten röst inuti hennes huvud.

Hallå? Är det någon där? ropade Nora när hon steg in. Hallå? Mr Walker?

Hon blev stående mitt i hallen och lyssnade. Sedan hörde hon på avstånd ljudet av Miles Davis och hans fantastiska trumpet uppifrån andra våningen.

Hon ropade igen. Den här gången hörde hon steg ovanför sig.

Är det du, Nora? hördes en röst vid trappkrönet.

Hade du väntat dig någon annan? svarade hon. Det får jag inte hoppas.

Jeffrey Walker skyndade ner till hallen. Sedan tog han Nora i famnen. Han snurrade henne runt medan de kysstes i en hel minut. Sedan kysstes de igen.

"Gud, du är så vacker!" sa han och sänkte till slut ner henne på golvet igen.

Hon puffade på skoj till honom i magen med vänstra handen. Connors fyrakaratsdiamant hade redan ersatts av Jeffreys sexkaratssafir med diamanter, en ring med tre ädelstenar intill varandra.

Det säger du säkert till alla dina fruar, sa hon.

Nej, bara till sådana toppsnäckor som du. Gud, vad jag har saknat dig, Nora. Vem skulle väl inte det?

De skrattade och kysstes igen, hett och passionerat.

Berätta nu: hur gick resan? frågade han.

Bra. För att vara reguljärflyg i alla fall. Hur går det med den nya boken?

"Den är ingen Krig och Fred precis. Men inte Da Vinci-koden heller."

Så säger du alltid, Jeffrey.

Det är alltid sant.

Vid fyrtiotvå års ålder var Jeffrey Sage Walker internationell bestsellerförfattare med historiska romaner som specialitet. Han hade miljontals beundrare, de flesta av dem kvinnor. De tyckte om det han skrev och hans starka kvinnliga personligheter, men hans grovhugget stiliga ansikte på skyddsomslagen gjorde säkert sitt till också. Aldrig hade rufsigt, blekblont hår och skäggstubb sett så bra ut på bild.

Plötsligt lyfte han upp Nora och slängde henne över axeln. Hon tjöt då han bar henne uppför trappan.

Jeffrey styrde stegen mot sovrummet, men Nora högg tag i en dörrkarm och fick honom att svänga in i biblioteket. Hon hade blicken riktad mot hans favoritstol – den som han satt och skrev i. Du säger alltid att du jobbar bäst i den, sa hon. Ska vi se hur det ligger till med det?

Han sänkte ner henne på den slitna bruna dynan och satte på lite musik. Norah Jones, en av deras favoriter.

Medan sångerskans rökfyllda, starka röst sakta började uppfylla rummet, lutade sig Nora tillbaka och lyfte benen. Jeffrey tog av henne sandalerna, piratbyxorna och trosorna. Han hjälpte henne av med den gröna koftan som hon älskade, medan hon stack handen i hans jeans.

Min stilige, underbare make, viskade hon medan hon drog ner hans byxor.

Femte kapitlet

Den kvällen lagade Nora en penne med en vodkasås. En grönsallad med dressing och en flaska Brunello från Jeffreys privata vinkällare. Middagen var serverad. Allt var helt perfekt. Precis som han ville ha det.

De åt och pratade om hans nya roman som utspelade sig under franska revolutionen. Jeffrey hade kommit tillbaka från Paris för några dagar sedan. Han var noga med att det han skrev skulle kännas autentiskt och insisterade på att göra researchresor. Eftersom Nora själv hade fullt upp med sitt eget jobb, var de oftare åtskilda än tillsammans. De hade faktiskt gift sig en lördag i Cuernavaca i Mexiko och flugit hem på söndagen. Inget tjafs eller ståhej och inga papper om saken i Staterna heller. Det var ett mycket modernt äktenskap.

Jag har tänkt på en sak, Nora, sa han och körde gaffeln i det sista av pennen. Vi borde faktiskt ge oss ut och resa tillsammans.

Du kanske kan ge mig den där smekmånaden som du har lovat.

Han förde handen till hjärtat och log. Älskling, varje dag som jag tillbringar med dig är en smekmånad.

Nora log tillbaka. Snyggt försök, herr författare, men så lätt låter jag dig inte slippa undan.

Okej. Vart vill du åka?

Vad sägs om södra Frankrike? föreslog hon. Vi skulle kunna bo på Hotel du Cap.

Eller Italien? sa han och höll upp sitt vinglas. Toscana?

Varför inte bådadera?

Jeffrey kastade