Irrväv

By Karolina Orrhede and Fredde Granberg

I det lilla fiskeläget Råå utanför Helsingborg vajar flaggorna på halv stång. En robotolycka hos bilfabriken GAD har bragt vd:n Stefane Gachet om livet och lämnat samhället i chock. Kort tid därefter omkommer Erik Andersson, anställd hos en spansk konkurrent, i ett misslyckat fallskärmshopp utanför Barcelona.

Poliskommissarie Kamran Ghaemi är besviken över att hans första fall som utredningsledare bara gäller en arbetsplatsolycka, men när GAD:s före detta kvalitetschef Nina de Coyette påstår att det finns ett samband mellan dödsfallen vägrar han att lyssna. Varför skulle han ta råd från en halvpunkig pensionatstädare?

Snart inser Kamran att Nina har starka kopplingar till offren och misstankar väcks hos honom. Men när andra Rååbor börjar försvinna spårlöst förstår han att det är mer som står på spel. Från havet sprids en hotfull stank över byn.

"Irrväv" är första delen i Råådeckarna, en psykologisk spänningsserie som utspelar sig i näringslivstoppen.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jun 29, 2022
• ISBN: 9789180003889

Book preview

Prolog

Lukten var det första hon blev varse. Jäst tång och förruttnelse. Hon huttrade till. Knep ihop ögonen. Svalde utan att det kom någon saliv. Lyssnade. Tyst. Tomt. Vindstilla och varmt. Hon verkade vara inomhus.

När hon lyssnade riktigt noga tyckte hon sig höra måsar skräna långt bort. Hon drog in luft genom näsan. Där var den där lukten igen. Den kändes bekant, men hon mindes inte varför. Bara att det var något hon behövde akta sig för.

Hon anade ljus genom de stängda ögonlocken, smärta i varenda muskel. Munnen var torr och den lilla saliv hon lyckades få fram smakade kemiskt. Illamående sköljde över henne. Ögonlocken darrade till och öppnade sig till en springa. Svaga ljusstrålar lyste fläckvis upp mörkret. Hon kisade och såg sina egna ben utsträckta framför sig. Hon satt alltså ner. Fick syn på en gul plasthink som stod placerad vid höften. Illamåendet ökade. Hon försökte använda händerna för att ta tag om hinkens båda sidor, men något höll fast dem bakom ryggen. Hon kunde inte kontrollera det längre. Lutade sig så långt mot hinken som hon nådde och lät det ske. När magen var tom sjönk hon bakåt. Andhämtningen lugnade sig. Hon blundade igen. Huvudvärken sköljde över henne från toppen av skallen fram över pannan till ögonbrynen.

Att försöka formulera en tanke fick det att värka i tinningen. Hon gav upp och lät sig glida mot medvetslöshet.

*

En smärta i nacken hindrade henne från att fortsätta fly verkligheten. Hon måste ha lutat huvudet snett under sin medvetslöshet. När hon rätade på huvudet slog hon i något elastiskt, som bildade ett alldeles för lågt tak över hennes huvud. Kisade snett uppåt mot tunna vita trådar som löpte parallellt. En väv?

Rörelsen hade fått hennes sittplats att gunga till. Hon tog spjärn med hälarna mot golvet. Efter någon minut lugnade sig pendelrörelsen. Vad satt hon på? Hon krafsade med sina bakbundna händer mot något som kändes som ett fårskinn. Hennes fötter kunde känna ett trägolv, men skinnet befann sig högre upp, verkade sväva fritt en decimeter ovanför golvet. Hon kände något som skar in i skinkorna genom skinnet, smala brädor? Det kliade från trådarna som löpte ner bakom hennes rygg från väven ovanför hennes huvud till brädorna. Hon rörde på höften och hennes sittplats gungade till igen, men denna gång var hon beredd och kunde parera rörelsen.

Var är jag?

Hon tvingade upp ögonlocken. Det var skumt i rummet och soffor, fåtöljer och en gungstol stod packade alldeles för tätt inpå, som vålnader som lutade sig över henne för att stirra. Hon kände inte igen sig. Hon skymtade några glasblocksfönster högt upp på väggen. Ljuset från dem spelade på ett gulnat furugolv. En trasmatta nedanför en trappa med furuspaljé. Där ovanför någonstans låg hennes liv. Uppför trappan, ut genom dörren och sedan hem. Vad hem nu var. Ingen bild kom till henne.

Hon fokuserade på sina bara tår. Lilltån på vänster fot var lite krum. Det fanns spår av lila nagellack. Kände hon igen det? Nej. Det kunde varit någon annans fötter.

Fötterna övergick i vader. Sedan knän. Hon fortsatte upp längs låren. Snabb inandning. Hon var naken.

Illamående igen. Snabbt lutade hon sig över hinken som stod tätt intill hennes högra lår. Ut med det onda. Lättnad. En droppe frätande magsaft rann nerför hakan och försvann ner mellan brösten.

Hon lutade huvudet bakåt mot trådarna bakom ryggen och förberedde sig på huvudvärken.

Migrän?

Det kändes obekant.

Vem är jag?

Hon sökte efter ett namn, en stad, en ålder. Ingenting. Hon såg ner på sin kropp. En vuxens hud. Det var ingen gammal kvinnas kropp, men inte heller en tonåring. Hon gissade på mellan trettio och fyrtio.

Höfterna och låren var kraftiga även om fötterna var nätta. Ingen atlet precis. Hon skakade på huvudet och såg att hennes hår var långt och rödbrunt. Huden på vaderna var så blek att den verkade genomskinlig. Hon kunde se blodådror tvinna sig runt vristerna.

Tvekande prövade hon några ord i huvudet.

Visst är det väl svenska jag tänker på?

Hon var nästan helt säker. Kunde hon plocka fram något annat språk?

Je me trouve dans une situation trés etrange!

Det var franska och betydde att hon befann sig i en konstig situation. Var det hennes näst starkaste språk? Kunde hon engelska också?

I seem to be a prisoner!

Hjärtats slag ekade i hennes bröstkorg. Andningen gjorde U-svängar i halsen. Inget syre nådde lungorna. Hon drog in och drog in. Förlorade kontrollen. Paniken rev runt i hennes kropp. Efter långa minuter saktade andningen ner. Paniken gav vika. Hon sög in några djupa andetag. Försökte styra tankarna mot att fortsatta att samla fakta om sig själv. Efter en stund gick det.

Vad kunde hon egentligen? Hon famlade efter en tanketråd som kunde leda henne till ett ämnesområde som hon behärskade, men inget dök upp. I stället såg hon sig om för att förstå vad hon var bunden till; en vävstol? En våg av lättnad sköljde över henne. Äntligen något som hon kände igen. Hon var helt säker. Det var en vävstol.

Hon verkade sitta intryckt under väven. Kunde hon något om vävstolar? Hon försökte hitta namnen på delarna, men det var tomt. Hon såg ner på de åtta smala brädorna som stack ut under fårskinnet hon satt på. Hette det pedaler? Såg att det fanns ytterligare åtta vid hennes vänstra sida. Hon prövade att flytta rumpan till dem. Något hände med vävstolen samtidigt som något tunt och hårt gled runt hennes hals. Drogs åt med en knyck. Hon kunde inte andas, men denna gång var det inte inbillning. I panik flyttade hon tillbaka vikten och vävstolen slog om igen. Trycket runt halsen lättade när metallkedjan gled genom sin ölja. Ett hundkoppel? Hon darrade okontrollerat men lyckades hålla paniken borta. Hon hade så när tagit död på sig. Hur hade det gått till?

Hon tog några djupa andetag och försökte tänka ut hur vävstolen fungerade. Fick upp en schematisk skiss i huvudet med block, taljor och matematiska formler. Hon upptäckte att hon visste hur hon kunde räkna ut hur mycket mer kraft ett rep kunde utverka om det löpte genom block och taljor. Uppskattade sin egen vikt till sextio kilo och kunde med lätthet räkna ut med vilken kraft hon skulle bli strypt om hon satte sig på de åtta pedalerna längst till vänster. Inte för att det hjälpte henne särskilt mycket, men det var en ledtråd till hennes yrke. Inte hörde det väl till allmänbildningen att ha den typen av formler i huvudet? Kunde hon jobba med något mekaniskt? Någon typ av tekniker eller ingenjör kanske?

Utmattad av tankearbetet blundade hon och sveptes med av huvudvärken. Kastades mellan pulser av smärta. Var hon drogad? Den starka huvudvärken och illamåendet sammanknippade hon med någon slags drog. Droger i oövervakade drinkar? Att inte minnas något dagen därpå. Men man glömde inte bort vem man själv var? Någonting mer måste ha hänt.

Hon snyftade. Det sved till i ögonlocken när tårarna bröt fram. Hon gav efter för sin självömkan och grät. Hulkade och illtjöt om vartannat.

När tårarna tagit slut och halsen var hes summerade hon det lilla hon visste om sig själv. Hon var en otränad svensk kvinna i yngre medelåldern med ett teknikorienterat yrke, språkkunskaper och inte främmande för klubbar och uteliv. Det var som ett sandkorn i universum. Nästan ingenting. Allt annat var borta.

Ett stön från andra änden av rummet avbröt hennes tankar, och hon hörde det karaktäristiska ljudet av ännu en hink som fylldes.

Då. 00-tal

1.

För jag har tagit studenten, för jag har tagit studenten, fy fan vad jag är full!

Nina de Coyette såg på sin klasskompis, som skrålande leddes ut av vakter från Dag och Natts festtält på Gröningen. Hon satt på en plaststol i det mörkaste hörnet av tältet och pillade på etiketten på sin ölflaska. När den lossnade knölade hon ihop den och släppte ner den på gräset. Kastade en blick på klockan, suckade och sjönk bakåt i stolen. Hon korsade benen vid anklarna och vickade på de vita basketdojorna så att det lilla ljus som letade sig ända in till hennes mörka hörn glittrade i de silverfärgade skosnörena.

Vitklädda studenter flockades vid baren. Ninas ögon fastnade på Johan, vars huvud stack upp en decimeter ovanför de andras. Något hade hänt med honom. De hade umgåtts nästan varje dag sedan dagis. Gått i samma klass, åkt på orienteringstävlingar och scoutläger, men när hon hade mött honom i klassrummet på morgonen hade hon nästan inte känt igen honom. För första gången fyllde han ut sina kläder. Han hade lyckats hitta byxor som inte var för korta och studentkostymen satt riktigt bra över axlarna. Det mest radikala var att han hade rakat av sitt tunna råttfärgade hår. Nina hade aldrig sett honom så här förut. Inte ens när de var små. Han var vacker.

Fler än Nina hade upptäckt förändringen. Som vanligt hade Johan ett gäng tjejkompisar runt sig, men nu betedde de sig annorlunda än de brukade. Någon rörde vid hans arm, någon annan putade med sitt dekolletage. Tidigare hade han varit en i gruppen. Tagen för given. Nu var han medelpunkten.

Nina såg det spända draget runt Johans mun och rynkan i hans panna och undrade vad som tryckte honom. Han lyfte blicken och mötte hennes. Nina såg bort. Ville inte att han skulle se henne sitta ensam. Hon brydde sig inte, men det skulle han göra.

Johan frigjorde sig från gruppen och kom fram till henne.

Vill du vara kvar, eller ska vi gå hem tillsammans?

Men du verkar ju ha så kul.

Äh. Inte så kul som jag trodde.

Johan plockade ner deras jackor från klädställningen, svepte Ninas mantel om hennes axlar och drog upp huvan i form av en studentmössa över hennes huvud.

Du, fantastisk skapelse. Det här är nog det snyggaste du någonsin sytt.

Och till ingen nytta.

De började vandra hemåt längs Norra Hamnen i Helsingborg. Nina kände hur Johan iakttog henne. Bara han inte blev så där omtänksam. Hon skulle inte orka hålla fasaden uppe. Skulle storböla.

Johan harklade sig.

När vi gick de sju ärevarven runt Stenbocksstatyn idag. Det såg nästan ut som du grät.

Äh.

Men din farmor berättade hur fina betyg du hade fått.

Hon fattar ju inte. Hon fick aldrig fortsätta efter Folkskolan. Var tvungen att börja jobba. Hon hade tyckt att det var fantastiskt vilka betyg jag än hade fått.

Johan var tyst.

Nina hörde själv hur pipig hennes röst lät. Patetiskt.

Hon fattar inte att ni kommer att gå vidare och komma in i Lund, medan jag kommer att bli kvar på Råå. Bädda sängar på pensionatet tills jag dör.

Johan sa fortfarande ingenting, men han lade armarna om hennes axlar och gav henne en kram i farten.

Nina stannade upp när de kom till Konsul Olssons plats.

Ska vi gå förbi Springpostgränden och kolla hur teknisterna har det?

Johan nickade och de vände uppför Hästmöllegränden. I höjd med Springpostgränden stannade de till men utan att vika in på gatan. Det låg ett upphetsat sorl över entrén till festen och ett gäng killar skrålade och svepte öl.

Johan pekade.

Där är Anton.

Alltid mitt i centrum av coola gänget.

Nina såg på hans rygg och tänkte att det var lika bra att Anton inte såg dem. Han var i sitt esse nu. De skulle ändå hänga med honom hela sommaren.

Johan verkade tänka detsamma. De fortsatte gå längs Fågelsångsgatan.

Vänta, hördes det när de kommit en bit bort. Anton.

Är ni på väg hem? Pleeeease wait. Jag ska bara hämta jackan.

Anton flämtade och rusade in i festlokalen.

Hade ni kul? sa Nina när han slog följe med dem.

Bloody morons. Ska bli så skönt att slippa deras fula nunor.

Vid Mariatorget hittade de samhällsvetarna på väg in på nattklubben Q. Jacob satt på stenmuren som löpte runt Mariakyrkan. Han var ensam och stirrade ner i sin ölflaska. De hoppade upp på muren bredvid honom.

Snygg kostym, sa Johan.

Jacob såg ner på den och drog ut tyget i navelhöjd. Det såg ut att kunna rymmas flera fotbollar där.

Farsans.

Jacob sjönk ihop ännu mer.

Kom.

Nina tog hans hand och drog upp honom i stående. De gick söderut, arm i arm. Johan och Anton följde efter.

Så intensivt som jag har längtat efter att gymnasiet skulle vara slut och nu känns det bara tomt, sa Anton.

Vi har nog inte fattat hur bra vi har haft det. Läkarlinjen kommer att bli skittuff, sa Johan.

Jag kommer förmodligen hamna i Luleå. Northern lights, my ass. Fan att jag aldrig lärt mig åka skidor, sa Anton.

Strunt i det nu. Sommarlovet har just börjat.

Nina stack sin andra arm under Antons.

Ska vi sticka ut med båtarna några dagar? Segla till Anholt, kanske?

Kan inte.

Jacob såg ner i backen. Suckade.

Anton kom fram bredvid Jacob, tog hans ölflaska och drack.

Fattar inte varför du fick för dig att göra lumpen. Du kommer att missa en sommar med oss. Och kustjägarna? Av alla lumpar man kunde välja, varför var du tvungen att ta något så jobbigt. Ja, du vet vad jag tycker.

Jacob såg på Anton i ett flyktigt ögonblick innan han böjde på nacken igen.

Jag vet.

De var tysta en stund tills de kom till hörnet av Carl Krooks gata och Furutorpsgatan. Där hittade de Sophie och hennes kollegor från Svenska Kyrkan. Hon kramade om dem allihop.

Ska ni hem till Råå?

Nina nickade. Fia var inne i en religiös period. Hon citerade bibeln, eldade rökelse och insisterade på att kallas Sophie i stället för Fia. Tydligen betydde Sophie visdom.

Johan vacklade till som om han druckit för mycket.

Fia, vi är fyra studenter på drift i natten. Kan du inte ta hand om oss, så att vi inte far illa? Du kunde kanske lära oss en psalm på vägen, eller nåt?

Sophie såg på en äldre kollega. Nina gissade att det var en diakon från kyrkan.

Diakonen log.

Stick du! Det är ju din student!

Men meditationen … Jag skulle ju hålla en Gongmeditation vid midnatt.

Diakonen såg in mot lokalen. Nina följde hennes blick. Var det knarkare som satt runt furuborden och drack te och åt ostfralla?

Diakonen skrattade till.

De kommer att överleva en kväll utan meditation. Det lovar jag.

De fem vännerna fortsatte att gå under tystnad, medan stadsmiljön byttes mot nedsläckta villakvarter. Husen såg övergivna ut. Hade alla människor försvunnit? Var de ensamma kvar? Nina ryste till.

Efter ytterligare någon kilometer ersattes villaområdena av industribyggnader. Inte heller här fann Nina något levande. En kran hade stannat mitt i sin rörelse. Ett godståg stod övergivet på ett stickspår. Som om människorna försvunnit.

Till slut skymtade den familjära siluetten av Råå framför dem. Landskapet öppnade upp sig och havet, som hela tiden funnits på deras högra sida, blev synligt. De lämnade asfalten och klev ut på den grusstig som löpte söderut längs kusten. Öresund låg spegelblank. Mångubben log. Lyste upp en bred autostrada av glitter. Vattenståndet var högt och vattnet hade sträckt sig långt upp på sandstranden som om det, liksom ryssar och danskar, ville erövra gräset på den kilometerlånga äng som var Råå Vallar. Med blicken följde Nina befästningen som byggts efter invasionerna. Den slingrade sig fram en bit upp på ängen och hade stått emot vattnets oberäknelighet även i den värsta novemberstorm.

Nina sög in den tångfyllda doften genom näsan. Blåste ut den gamla luften genom munnen. Allt skulle ordna sig. Så här doftade Råå när allt var bra. Ninas farmor hade lärt henne känna igen hur Råå doftade när det var fara på färde och inget av det fanns i luften nu. Kanske skulle livet ordna sig ändå? Kanske skulle gänget fortsätta hålla ihop? De måste göra det. Klart de skulle hålla ihop. De behövde varandra. Det pirrade till i Ninas bröst. Bubblade. Hon höll ut armarna, lutade huvudet bakåt och blundade. Snurrade varv på varv över gräset. Anton satte sig på huk med ett ben utsträckt som fälleben. Nina gjorde sig mjuk och lät kroppen falla ner i en baklängeskullerbytta. Hoppade upp på fötter igen och fällde Anton med O goshi, lade sig över honom i en fasthållning och såg ner i hans ögon.

Ger du dig?

Jag ger mig …

Anton log ett snett leende.

… aldrig!

Han vräkte henne av sig och naglade fast henne mot marken.

Inte lika ynkligt som vanligt, sa Nina.

Never forget! Det var du som slutade med judo, inte jag.

Anton reste sig upp och bjöd Nina en hjälpande hand.

Jag måste bada, sa Johan.

Nina nickade.

Ska vi inte gå förbi Kaiyo och se om hon vill hänga med?

På Råå Sushi var fredagskvällens take away-rusning över och Kaiyo stod i disken. Hon tittade upp, såg de fem vännerna och log.

Pappa jag sticker nu!

Hon hakade av nyckeln till Kallbadhuset från sin krok.

Sisten i är en fegis, sa Anton och alla rusade mot bryggan samtidigt som de kastade av sig de vita studentkläderna.

Glada tjut rev sönder stillheten som rådde innanför kallbadhusets murar. Nina stannade till längst ut på bryggan och fick en kärvänlig knuff ner i det kalla vattnet av Anton. I nästa sekund blev han knuffad av Jacob.

För vi har tagit studenten för vi har … blubb, blubb, sjöng Johan och Sophie medan de hoppade i, hand i hand.

Kaiyo kom sist med en stor varm badhandduk till var och en från sina föräldrars spa.

Får vi bara vara tillsammans så kommer nog allt att ordna sig, tänkte Nina.

Nu. Lördag

2.

Kriminalkommissarie Kamran Ghaemi parkerade sin gasbil på GAD-fabrikens parkering, klev ur och stannade upp. Första arbetsdagen efter semestern. Augustisolen sken med full styrka, men han längtade inte tillbaka till ledigheten. Förundersökningsledaren hade ringt om en arbetsplatsolycka med dödlig utgång inne på bilfabriken GAD och för första gången hade Kamran fått uppdraget att vara utredningsledare. Det var inte ett mord och inte speciellt komplicerat. Teamet bestod bara av honom själv och hans kollega Ingemar. Bedömningen var att polisen kunde sköta fallet utan att blanda in en åklagare. Men ändå. Han skulle leda utredningen. Äntligen började han komma ikapp sina jämnåriga kollegor. Kamran hade tillbringat åren mellan tjugo och trettio med att bevisa att han inte alls tänkte följa i sin pappas fotspår och bli polis. Men när han provat på både att vara judolärare i Blackpool, volontärarbetare i Tanzania och ekonomistuderande i Uppsala insåg han att det bara fanns en väg han ville gå.

Och nu hade han fått klartecken att gå ännu ett steg på den utstakade vägen. Utredningsledare. Han visste precis vad som behövde göras. Inga konstigheter. Förloppet behövde klarläggas av teknikerna. Rättsmedicinaren behövde bekräfta att dödsfallet skett på det sätt som de trodde och sedan skulle det skrivas en rapport, men ändå. Det var ett steg uppåt. Och han var sen.

Trots det kunde han inte låta bli att stanna upp och ta in miljön. Företaget GAD hade varit så viktigt under hans barndom och ändå hade han aldrig satt sin fot här.

Kamran hade gått från att i Iran vara pojken som hade en pappa som var polis, till att bli den fattige invandrarpojken på Fredriksdalsskolan. Men den förändringen hade nästan känts lättare än när han som tonåring försökte dölja för kompisarna att han bodde på den mest exklusiva adressen i Hittarp. Styrbordsvägen. Det var när hans far lyckats få ensamrätt på att sälja och reparera GAD-bilar i Sverige som deras liv hade ändrats. Kamran hade varit sjutton då. Fadern hade satsat på att bygga en helt ny bilhall uppe på Berga i norra Helsingborg. Precis där konkurrensen var som hårdast, där alla andra bilmärken också hade sina försäljningsställen och verkstäder. Många hade tyckt att pappa Nader var galen som satsade så stort, men det hade visat sig fungera. Kamran hade sommarjobbat som bilsäljare några somrar och snabbt förstått att hans framtid inte fanns i det yrket. När han tog körkort fick han en GAD-bil av modell G-ett i present. Han låtsades inför kompisarna att han var tvungen att låna den av föräldrarna.

G för gas eller G för GAD? Han visste inte. Hans far hade länge ondgjort sig över att GAD var sena i omställningen från gasbilar till elbilar. De kommer att ruinera mig, brukade han säga. Så vitt Kamran visste tillverkade GAD fortfarande inga elbilar men när han frågade sin far om det så log fadern bara hemlighetsfullt.

För Kamrans del fungerade gasbil hur bra som helst. Han hade varit trogen G-ettan sedan sin artonårsdag. Bara bytt till en nyare två gånger på sjutton år. Och nu fick bilen komma hem till det ställe där den en gång hade tillverkats.

GAD-fabriken var inrymd i två gamla lokstall i brunrött Helsingborgstegel med välvda koppartak. De låg i vinkel och marken framför byggnaderna var belagd med gatsten på alla ytor förutom där det planterats buskage med karminrosa praktspirea. Byggnaderna påminde lite om de stenkärlsfabriker som låg som ett pärlband längs Råådalen, fast uppförstorat med faktor hundra.

Men i stället för krukor rullades en guldglänsande G-tvåa ut och parkerades på en inhägnad parkeringsplats. Att något så högteknologiskt kunde byggas i en så sliten byggnad. Kamran försökte se in genom fönsterrutan på G-tvåan. Hans mor körde en likadan sportbil och för ett ögonblick hade han trott att det var hon som kom körandes. Men när han såg ut över den inhägnade parkeringen insåg han att modellen måste sälja bra. Varannan bil var av sportbilsmodellen G-två och de flesta verkade välja guldlacken.

Bakom fabriken låg ett lastfartyg förtöjt vid kajen. Kamran följde en G-fyra med blicken medan den körde uppför en ramp för att parkera på bildäck. G-fyra var en stadsjeep. Den modell som hans far för tillfället körde som en del i marknadsföringen.

Det fanns inga G-ettor på GAD:s parkering i Helsingborg. Förmodligen tillverkades de i något lågprisland.

En bildörr smällde igen bakom honom. Det lät högt i den stilla lördagsmorgonen. Kamran vände sig om och höjde handen till hälsning. Hans kollega Ingemar låste sin diesel-Volvo och började gå mot entrén. Ingemar gick alltid lite hopsjunken så som långa människor ofta gör. Hans grånade ögonbryn spretade åt alla håll och tyngde ner hans blick, men han mötte Kamran med en road glimt och ett snett leende.

Trots skillnaden i miljötänk gillade Kamran att jobba med Ingemar. Gav sig tid att lyssna på honom, även om det ibland tog lite tid för Ingemar att arbeta sig fram till sina slutsatser. Kamran hade upptäckt att det var värt väntan. Det var Ingemars förmåga att förenkla och kristallisera ut det viktiga i en utredning som gjorde honom till en skicklig utredare. Han hade varit en bra mentor.

Fattar du varför de vill att vi ska komma båda två? Är inte det lite väl mycket för en arbetsplatsolycka? Jag menar, vad då, ska vi skriva vartannat ord i rapporten, eller?

Ingemar log.

Jag har nog mina gissningar.

Jaha?

Jo, GAD är mycket viktig för Helsingborg, ja, eller hela Skåne för den delen. Nog kommer pressen att vara på detta som iglar i ett träsk.

Jaha?

Chefen vill nog allt att vi ska visa framfötterna. Nog blir jag sittandes med rapporten medan du visar din snygga nuna i televisionen.

Va?

Bara gissningar. Grattis förresten! Första gången som utredningsledare. Inte dåligt, minsann!

Kamran såg på Ingemar. Det var inte länge sedan Ingemar hade lett arbetet och Kamran varit hans adept. Vad tänkte Ingemar om att rollerna nu var ombytta?

Ingemar andades ut så snabbt att det nästan kunde tas för en suck.

Nog har du väl ändå märkt att du är grabben med choklad i? Allmänheten kommer att få förtroende för dig.

Kamran granskade Ingemar. Brukade han slänga sig med så gamla uttryck? Eller var det en reaktion på att han kände sig förbigången? Förlegad? Redo att pensioneras?

De gick mot GAD och fann en grupp människor som verkade vänta på dem utanför lokstallen. Skyltar visade att det var förbjudet att gå in. Konstaplar stod vakt vid alla ingångar.

Kamran och Ingemar gick fram till den konstapel som stod vakt vid huvudentrén. Konstapeln nickade åt vänster. Med hela handen och tummen invikt pekade hon på fyra människor samlade runt ett picknickbord.

De där fyra var på plats när första radiobilen kom till platsen igår. Våra kollegor noterade deras namn och adress och bad dem åka hem, men de dök upp igen vid sjutiden i morse. Ni får bestämma vad ni gör med dem.

Kamran antecknade. Konstapeln fortsatte när hon sett att Kamran fått med allt.

Brottsplatsutredarna har varit igång sedan 22.00 igår kväll. Jag tror att de i princip är färdiga. Kroppen forslades bort vid fyra-tiden i morse. Kvinnan där borta … Hon nickade mot den blonda lilla kvinnan vid bordet. … hittade kroppen och tror att det är företagets vd som förolyckats.

Kamran log.

Du har koll på läget märker jag. Tack!

Konstapeln nickade och ett snabbt leende for över hennes läppar.

Kamran vände sig mot den lilla gruppen vid picknickbordet.

Två kvinnor satt på ena bänken med ryggen mot dem. De var iförda lediga fritidskläder och hade sitt hår uppsatt i slarviga tofsar, men där tog likheten slut. Trots att den blonda kvinnan kutade på ryggen som om hon önskade att hon var kortare tornade hon upp sig som en asagud över den nätta kvinnan med korpsvart hår. Hon å andra sidan satt rak i ryggen som en kunglighet. De verkade vara inbegripna i en djup diskussion. En liten blond flicka satt på den motstående bänken och iakttog poliserna med ena handen som skugga för ögonen. En lång, gänglig man i fyrtiofemårsåldern med lattefärgad hy och tovigt svart hår reste sig och klev fram emot Kamran. Hans färger påminde Kamran om Afrika, men hans kantiga ansikte med utstående haka och tättsittande ögon stämde inte in. Jamaica var inte heller rätt. Han gav upp försöket att bestämma nationalitet på mannen. Det var ett spretigt gäng människor han hade framför sig, tänkte Kamran, som en delegation från FN. Men de hade också något gemensamt. Något finlemmat, kontorsaktigt. Det fanns något lågmält kontrollerat i kvinnornas mumlande. Något medvetet i klädvalen. En avsaknad av hårt kroppsarbete i utomhusmiljö.

Kamrans tankar avbröts när mannen räckte fram en välmanikyrerad hand med så långa fingrar att Kamrans hand försvann i hans grepp.

Chieftain Lefranc, CEO. Bra att ni kom. Vi har en situation som är både fruktansvärd och mycket känslig för GAD. Jag förväntar mig att ni sköter detta ytterst diskret.

Kamran tog upp sitt anteckningsblock men stannade upp med pennan ovanför pappret.

Tjef...?

Chieftain suckade.

Man förstår varför mina föräldrar skiljde sig, eller hur? Värre kompromiss på ett babynamn är väl svår att tänka sig. Min mor är från Sydafrika och ville att jag skulle heta Letsie vilket betyder klanledare, men min franske far vägrade. Till slut kompromissade de sig fram till den engelska översättningen av klanledare, vilket ingen av dem egentligen gillade och som är ett helvete att stava. Min mor kallar mig fortfarande Letsie.

Han fortsatte med att stava sitt namn med eftertryck på varenda bokstav. Ändå bad Kamran honom dubbelkolla att det hade blivit rätt. När Chieftain nickade slog Kamran ihop blocket.

Din dialekt, den låter som bred Helsingborgsskånska.

Chieftain ryckte på axlarna och putade med underläppen på typiskt galliskt vis.

Varför skulle den inte vara det? Jag är född och uppvuxen här. Och vad har min dialekt med er utredning att göra? Jag skulle föreslå att ...

Chieftains telefon ringde. Han vände sig halvt bort och tog samtalet.

Kamran väntade på att Chieftain skulle be att få återkomma till den som ringde, men han fortsatte prata, till synes omedveten om att Kamran väntade på honom.

I ögonvrån såg Kamran att Ingemar var på väg mot picknickbordet. Han skyndade ikapp honom.

På närmare håll såg han att den blonda flickan var en vuxen kvinna. Hon studsade upp från bänken och drog ett djupt andetag.

Josefine Andersson. Det var jag som hittade honom.

Kamran greppade hennes lilla hand. Den var svettig och hon drog tillbaka den innan han ens hunnit trycka den.

Jag vill be dig vänta här. Vi kommer att ta dina uppgifter snart.

Hon nickade och satte sig igen. Såg ner i marken.

En av de andra kvinnorna reste sig och tornade upp sig över honom. Hon var som tagen direkt från en vikingaby, nordiskt blond och blåögd.

Marie Stark, informationschef.

Hon gav hans hand en bestämd skakning.

GAD:s vd död i tragisk arbetsplatsolycka. Olycksfallsutredningen kommer att vara igång omgående. Vi kommer att gå till botten med detta och se till att det aldrig kan hända igen.

Det måste vara pressreleasen hon tänker skicka ut, tänkte Kamran och gned sin hand.

Vi behöver se platsen först.

Marie nickade.

Okej. Då går vi hit.

Hon gick över gården till det andra lokstallet. Kamran nickade åt konstapeln som släppte in dem i fabriken.

Marie visade vägen och ledde dem uppför en trappa.

Det här är fabriken där bilarna slutmonteras. Vi ska bara gå rakt igenom den för att komma till labbet.

Både Kamran och Ingemar stannade till. De stod på en bro med glasväggar. Fem meter under dem låg tillverkningen. Belysningen var skum och Kamran såg inga människor. Halvfärdiga bilkroppar gled fram från fabrikens ena kortsida till den andra, samtidigt som de fördes rakt genom stora metallburar. I varje bur fanns flera svarta robotar med var sin jättelik arm. Svetslågorna lyste upp fabriken med ett blåaktigt starkt sken när robotarna svetsade fast biltak, sidor och fönsterbågar. Luften hade en elektrisk doft, som om dammet var laddat med negativa partiklar. Smällar fyrades av i en fast rytm. Pang, pang, pang, paus. Pang, pang, pang, paus. Kamran gissade att några av robotarna fäste ihop olika plåtar med en