Livegen

By Karolina Orrhede and Fredde Granberg

En student på Sundsgårdens folkhögskola utanför Råå hittas mördad vid vattentornet. Spåren leder Kamran Ghaemi till information om ett attentat mot popsångerskan Sandra Remmel, som är hemma på Råå för att ladda inför sin världsturné.

Sandra Remmel vill ha en livvakt med sig på scen, en person som måste kunna smälta in bland hennes övriga dansare. Under uppdraget får den skickliga livvakten Liv Eggne återuppleva den karriär hon en gång hade. Det liv hon egentligen skulle ha levt som prima ballerina, men hon förlorar sig i dansen och kan inte skydda Sandra när det blir skarpt läge.

Samtidigt tvingas Jacob Hermansson lämna sitt gömställe i Marseilles för att jaga efter sin lillebror Ville, som flytt Sverige efter mordet. Ville bär på information om de inblandade i attentatsplanerna och spåren leder tillbaka mot Råå.

I den fjärde Råådeckaren av Karolina Orrhede får vi följa polisen Kamran och delar ur tegänget när de försöker förstå hur mordet på en folkhögskolestudent hänger ihop med attentatsplanerna hos en incelrörelse. Vi rör oss i Sverige och London, och får följa med livvakten Liv när hon successivt börjar minnas sin hårda barndom i Sydkorea. Allting hänger ihop, men hur?

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 6, 2023
• ISBN: 9789180006750

Book preview

Livegen

Fjärde delen i serien Råådeckarna av Karolina Orrhede

En bild som visar text, Teckensnitt, gul, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Karolina Orrhede, 2023

Omslag: Emma Graves

ISBN: 978-91-8000-675-0

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Prolog

Sandra Remmel ligger etta på billboardlistan – igen. Han reser sig från köksbordet för att nå mobilen som ligger ovanpå mikron. Stänger av Spotify mitt i låten. Fan! Då var den här morgonen förstörd. Löven på askarna uppe på Esket visar sin bleka undersida. Det betyder att det blåser kuling. Han kommer inte att kunna gå ut med sin lilla öppna motorbåt idag. Ingen fisk idag, alltså. Ingen fisk, inga pengar och jävla Sandra som sjunger Smoke my money like pot. Han fattar inte riktigt vad texten går ut på, men det skulle inte förvåna honom om Sandra gjorde en Gudrun Schyman och brände upp pengar i en potta.

Han skäms när han tänker på hur hon beter sig. Har hon inget kvar av att vara en Råå-tjej? Sandras farfar levde på fisket precis som hans egen far, och de hade det verkligen inte fett. Sandras farfar dog till och med på havet. Då blåste det kuling precis som idag. Sandras farfar avrådde alla från att gå ut, men matförråden var tomma. Sedan gick det som det gick. Båten kapsejsade. Sandras farfar gav sig ut för att rädda far och strök själv med på kuppen. Även om hans egen far överlevde blev han aldrig densamme efter det. Det enda som lindrade hans sorg var spriten och att slå. Antingen drack han tills han tuppade av eller så slog han tills han inte orkade höja handen längre. Livet hemma blev ett helvete efter att Sandras farfar omkom. Hur kan Sandra dansa runt i kläder som knappt täcker rumpan och se ut som om hon inte har ett enda bekymmer i hela världen efter en sådan händelse? Allt verkar så lätt för henne. Hon har inte ens fyllt tjugofem och hon är redan världskänd. Inte så förvånande egentligen, med det blonda håret som faller som en mantel längs hennes smala ryggtavla och slutar strax ovanför den där bedårande lilla rumpan.

Han står och trampar med mobilen i handen. Vill helst slänga ut den genom fönstret, men till skillnad från sin far kan han behärska sig. Han dricker inte. Har aldrig rört en droppe. Han hatar inte kvinnor så som hans far hatade hans mor. Han älskar kvinnor. Åtminstone de flesta. Sandra Remmel hatar män. Det skriver hon rakt ut på Instagram. Varför svassar hon då runt så lättklädd och sjunger om att älska? Sandra vet ingenting om hur det är att verkligen älska.

Ordet älska får det att snörpas ihop i strupen och något varmt och bubbligt pressar på nerifrån bröstkorgen. Det gäller att inte fastna i den tanken. Inte tänka på hur livet hade kunnat bli, om Lily hade fått leva.

Något måste han ändå göra för att lätta på trycket. Han lämnar köket och går en runda i huset. Blicken fastnar på den bärbara datorn som står på soffbordet. Till skillnad från sin far kan han kommunicera sitt hat med ord snarare än med knytnävarna. Han sätter sig i soffan, lägger datorn i knäet och loggar in på forumet Foreveralone. Här är han en respekterad medlem. Här är det ingen som vet att det inte går så bra för honom i livet. Här kan han framstå som både kompetent och framgångsrik. Han får över hundra likes när han lägger ut något om hur man fettar in en revolver eller tillverkar sprängmedel av gödning.

Tack vare sina specialistkunskaper har han blivit invald i den innersta cirkeln kring de som hatar Sandra Remmel. Bredvid inkorgen finns en röd cirkel med siffran 5. Det betyder att fem personer vill ha hans hjälp och hans expertis. Han är någon för de här människorna. De litar på honom och behöver honom.

Någon undrar hur mycket gödsel som skulle gå åt för att spränga en arena. Han ler för sig själv. Ser framför sig hur han formulerar ett svar, som utan att vara nedlåtande förklarar att gödsel inte är rätt ingående komponent för att spränga så stora byggnader. Det skulle krävas traktorlass efter traktorlass. En logistisk mardröm.

Han har några andra förslag som skulle vara mer effektiva. Ska han föreslå dem? Han stannar upp med händerna på tangentbordet. Det är väl ett hypotetiskt fall de diskuterar? Det är ju ingen som kommer att genomföra det. Det är bara skönt att få drömma.

Ändå tvekar han innan han beskriver vilket tillvägagångssätt som skulle fungera bättre. I stället skrollar han högre upp i konversationstråden. Någon har angett ett datum för operationen: tredje juni. Han kollar snabbt Sandra Remmels konsertschema. Jo, hon har en konsert den tredje juni.

Han tvekar. De kan väl inte mena allvar med sina planer? De tänker väl inte döda Sandra Remmel på riktigt? Sandra Remmel och hundratals av hennes fans. Det skulle vara ett av de största attentaten i världshistorien. Hundratals unga kvinnliga Sandra Remmel-fans sprängda i bitar. Nej, idén är ju helt befängd. Ingen skulle vara galen nog att försöka sig på något sådant på riktigt. Det är bara en fantasi.

En fantasi som kan få näring av att någon får veta mer om bombtillverkning. Information som han behärskar. Ska han ge den till dem? Om han inte svarar kommer de bara fråga någon annan och då kommer de att hitta en ny auktoritet på ämnet. Då blir han snabbt ointressant. Nä, det vill han inte. Hm.

Han skulle kunna svara lite luddigt. Nu rätar han på ryggen och energin strömmar genom kroppen. Han ska svara så pass otydligt att det inte går att säga att han gav dem en instruktion, men ändå ge dem tillräckligt mycket för att de ska fortsätta fråga honom. Fortsätta se honom som auktoriteten på ämnet. Han böjer sig över datorn och listar de ingående komponenterna. Han blandar till ordningen så att den komponent det behövs mest av inte kommer först. Han tänker inte berätta hur mycket de behöver av varje komponent, men han kan inte låta bli att skriva ett ganska långt inlägg om utmaningarna med att spränga något som innehåller så mycket luft som en arena. Omedvetet nynnar han på Sandra Remmels Billboard-etta och fingrarna dansar över tangentbordet.

Del 1

Vibeke

1.

Helvete! Knappen på kostymbyxorna går inte att knäppa i midjan. Kamran känner på valkarna ovanför höftbenen och suckar. Han är inte längre vältränad. Inte ens i närheten. Året som pappaledig med lille Darius har satt sina spår.

Våren har erbjudit en rad av soliga dagar med klarblå himmel och de har en joggingvagn som Darius trivs i. Att springa söderut över Örby ängar med havet på höger sida ända till Rydebäck är en fantastisk löptur. Att det blåst halv storm nästan hela tiden räcker inte som ursäkt. Han har bara inte kommit sig för.

Lite förståelse måste han ändå ge sig själv. Han har ändå haft testikelcancer. Efter operationen för knappt ett år sedan var han på benen igen efter bara någon vecka. Cellgifter slapp han, så det var egentligen inget som hindrade honom från att börja träna. Inget annat än en ny liten människa i hans liv.

Kamran drar av kostymbyxorna och hänger tillbaka dem på galgen, noga med pressvecken. Nu ska det bli ändring. Idag är första dagen tillbaka på jobbet. Han bestämmer sig för att ta med träningskläderna och gå till polishusets gym på lunchen. Lika bra att starta den nya vanan direkt. Han tar på sig jeansen som han gått i nästan varje dag under pappaledigheten. De flesta av hans kollegor bär jeans. Det är bara inte rätt för Kamran. Han vill klä upp sig för att gå till jobbet. Visa att han är ödmjuk inför det uppdrag han som polis är betrodd att utföra, att han kommer att göra allt för att Helsingborgs invånare ska känna sig trygga.

Nina ställer sig i dörröppningen till deras sovrum med Darius på armen.

Är allt okej?

Nu är det slut med efterrätter och såser. Vi måste äta nyttigare.

Nina höjer ett ögonbryn och ett leende leker i ena mungipan.

Nervös inför första dagen?

Kamran fnyser. Sedan går han förbi henne ut i hallen och tar på skorna. Sträcker ut armarna för att ta Darius, men Darius slår armarna om Ninas hals och trycker näsan mot hennes kind.

Nina blir allvarlig och stryker Darius över håret.

Kamran trampar från fot till fot. Ser in i Ninas ögon och sorgen han hittar där får blodet i hans hjärta att vilja vända håll och rinna baklänges.

Jag önskar att du hade kunnat vara Darius adoptivmamma i stället för Azadeh.

Nina bryter ögonkontakten och ser ner i golvet.

Då borde du inte ha gift dig med henne.

Kamran suckar.

Jag vet.

De står tysta. Tiden går. Kamran är redan sen.

Till slut lyfter han Darius ur Ninas famn och ger henne en puss.

Jag måste gå. Förlåt!

Kamran sätter Darius i bilbarnstolen och kör den korta sträckan till Djävulsön och Azadehs hus på Västindiegatan. Han parkerar lite slarvigt längs husets gavel och kan inte låta bli att lägga märke till hur nära hamnbassängen huset ligger. Majsolen glittrar i vattnet. Det skulle räcka med att glömma altandörren öppen. Om Darius tultar ut, får upp grinden i den lilla trädgården och rundar förrådsbyggnaderna, så är det bara fyra meter kvar tills han står vid kanten och kan se rakt ner på båtarna som ligger förtöjda där. Det finns inga skyddsräcken. Inget som hindrar Darius från att tappa balansen och falla. Ingen skulle märka det, för husen är byggda så att de skärmar av den delen av hamnen från allmänheten. På andra sidan hamnbassängen ligger varvet. Båtar som väntar på reparation står uppställda i vaggor täckta med presenningar som blåfärgade spöken på en båtkyrkogård. Ingen skulle se Darius falla.

Azadehs hår är uppsatt i en stram knut som om hon skulle till jobbet och företräda ett brottsoffer i domstol. Kamran tvingar bort ett skratt när han ser att hon klätt sig i vit blus och gula byxor. På fötterna har hon ett par högklackade tofflor som verkar vara väldigt svåra att springa efter barn i, men det lär hon ju märka själv. Det är inget han behöver berätta.

Darius sträcker armarna mot Azadeh och hon lyfter över honom i sin famn och ger honom en puss på kinden. Darius har fått bekanta sig med Azadeh under korta träffar då och då, men idag är första gången som hon ska ta hand om honom själv. Hur kan han vara så bekväm med henne redan? Kamran intalar sig själv att han borde vara glad för det. Han letar efter något att säga.

Hur känns det att vara mammaledig?

Azadeh ler och låter lätt på rösten, men hon möter inte Kamrans blick.

Jättekonstig känsla att inte gå till jobbet idag. Jag har jobbat i tjugo år och nu ska jag plötsligt inte jobba förrän i oktober?

Kamran nickar. Han minns den känslan från första gången han var pappaledig med Linnea. Han pekar på skötväskan.

Det finns mat däri som du kan ställa i kylen. Jag packade blöjor, torklappar och några leksaker.

Azadeh ser på väskan som om den skulle kunna attackera henne. Hon nickar lite för intensivt, som om hon inte vill prata om det mer.

Okej.

Kamran famlar igen efter något att säga. Det finns så mycket han kan berätta om vad Darius gillar och inte gillar, men vad är egentligen viktigt? Kanske inget? Kanske löser hon det utan hans råd?

Ja, okej. Lycka till då! Han öppnar dörren och tvekar.

Lycka till på jobbet! säger Azadeh och stänger dörren.

Kamran står still utanför hennes dörr. Var det allt? Ska han bara åka? Det hörs inget skrik inifrån. I stället hör han Darius kluckande skratt. Kamran ser på klockan. Shit! Första dagen och han börjar med att komma sent.

Som tur är hittar han en parkeringsplats utanför polishuset direkt. Hissen väntar i källarplan och det är bara att kliva in. Trots det ser han att kollegorna redan är på plats för morgonmötet. Kamran tar ett djupt andetag och ställer sig i dörröppningen. Anders står vid tavlan, han ser upp och ler mot Kamran.

Välkommen, Kamran!

Kollegorna vänder sig samtidigt mot Kamran i dörrhålet.

Dags att jobba lite nu.

Tröttnade du på mjukisbyxorna, eller?

Kamran skrattar till. Möter kollegornas leenden ett efter ett. Insikten om vad som saknas slår honom i magen som om någon vräkt en medicinboll mot honom. Ingemar är inte där.

Han vet mycket väl att Ingemar har gått i pension. Kamran och Darius var med på Ingemars avskedstårta. Det är bara så svårt att tänka sig att han inte kommer att dyka upp på morgonmötena.

Kamran känner igen Åsa, aspiranten som Ingemar jobbade med förra sommaren. Hon som blev Ingemars sista adept. Det var många år sedan Kamran varit Ingemars adept, men även om de jobbat ihop som jämbördiga kollegor lyckades Ingemar ändå tillföra perspektiv och tankar som gjorde att Kamran ständigt blev skickligare på sitt yrke. Kamran hade antagit att de skulle jobba tillsammans ända till Ingemars pension, men så dog Kamrans kusin och hans fru i en bilolycka hemma i Teheran. Kamran fann sig inom några veckor vara adoptivfar till deras son Darius. Det var ett beslut som han aldrig skulle ångra, men det gjorde att han missade Ingemars sista år som yrkesverksam. Åsa fick jobba med Ingemar i stället för Kamran. Förstod hon vilken förmån det var?

Anders sätter på sig läsglasögonen, harklar sig ljudligt och läser från en surfplatta.

Tidigt i morse fick vi in ett larm om ett dödsfall vid vattentornet på Råå. Ung kvinna. Tecken på misshandel. Inga vapen funna vid platsen. Vi är, som ni vet, hårt belagda med det som redan påbörjats. Kamran, du får ta dig an dödsfallet på Råå med hjälp av Åsa.

Kamran nickar. Ett helt vanligt överfall. Det låter som något lagom enkelt att mjukstarta med, till skillnad mot de utredningar han var ansvarig för innan han blev pappaledig. Kölhalade direktörer, mordbränder och attackerande robotar har han fått nog av. Han ser fram mot att ta tag i något lätt. Han skulle kunna köra det ensam, men det behöver han inte säga just nu.

När Kamran reser sig och följer efter Åsa ut i korridoren ser han sig om efter Darius. Det tar någon sekund innan han minns att Darius är hos Azadeh. Det är tomt på Kamrans arm. Ska han verkligen gå runt själv i åtta timmar?

2.

När Sandra Remmel tar konsertens sista ton startar ett fyrverkeri som lyser upp Olympia Park och får det att kännas som om Helsingborg är mitten av universum. Jag står i publiken alldeles nära scenen på dess högra flank och försöker ha koll på mitt skyddsobjekt. Han har stått och hoppat till musiken med höger hand i luften, men nu vänder han sig mot en av tonårstjejerna och ger henne en tungrotskyss. Hennes kompisar fnissar och sneglar på mig. Det är inte svårt att lista ut att vi hör ihop. Vi är tjugo år äldre än resten av publiken och det syns även om Richard klätt sig i T-shirt med tryck, kostymbyxor, tubsockar och sandaler, som om han vore nitton i stället för femtio.

Kom med till efterfesten! Jag har VIP-biljetter. Jag är en av Sandras producenter, säger Richard.

Jag fnyser tyst. Sandra har samplat in några toner från den enda stora hit Richard producerat. Även låten är tjugo år gammal.

Tjejerna fnissar men avböjer. Richard verkar först inte registrera deras svar. Det är inte förrän tjejerna lämnat arenan tillsammans med resten av publiken som han fattar att de inte är intresserade av hans erbjudande. Han ruskar på huvudet och går mot efterfesten.

Jag ser mig om. Jag vet att min kollega Mikael står kvar uppe vid mixerbordet, även om jag inte kan se honom i mörkret. Mikael kommer att lämna arenan efter oss och kommunicera med Yafet, som sköter säkerheten inne på efterfesten. Skulle det vara något problem kommer jag att få veta det.

Själv ska jag inte kommunicera alls. Min roll är som vanligt undercover. Som så många av mina kunder kan Richard inte tänka sig att bli sedd med livvaktsskydd. Han vill inte visa sig svag och rädd. Han tror att om han verkar oberörd och tuff kommer det kriminella gäng som satt ett pris på hans huvud snart att byta fokus.

Kanske hinner någon skjuta dem innan de skjuter mig? sa han när han beställde jobbet av oss.

Det är möjligt, men Richards omdöme är inget jag skulle lita på. Han har gjort sig en förmögenhet på att producera musik för Kongressen – ett kriminellt nätverk med centrum i Köpenhamn och Malmö och med förgreningar i Asien, Afrika och Sydamerika. Hans musik har bidragit till att skapa en känsla av att vara speciell genom att få tillhöra Kongressen, att vara utvald att göra något viktigt, att slåss för något stort. Att detta stora är att göra ledarna rika på knarkhandel, trafficking och bidragsfusk framgår inte i låttexterna.

Jag vet inte hur Richard tänkte när han sedan producerade en låt åt ett rivaliserande nätverk. En låt där det finns en textrad som hånar Kongressen. Förmodligen tänkte han inte alls. Och allt han tänker på nu är att få lite av Sandra Remmels stjärnglans att lysa upp även honom.

Trots mina höga klackar och min korta silvriga paljettkjol hinner jag ifatt honom och tar hans arm när vi närmar oss VIP-tältet. En röd matta är utlagd och jag undrar om de pressfotografer som står utanför tältet är äkta eller om de hyrts in för att få gästerna att känna sig speciella. Richard känner sig väldigt speciell och stannar och pratar med journalisterna. Deras blickar glider över mig utan att registrera min existens.

Jag ser mig omkring och hittar Yafet i dörröppningen. Mikael har positionerat sig så att han kan se ingången till VIP-tältet och de tre vägarna som leder dit. Han ger mig en diskret nick. Allt verkar lugnt.

Richard avverkar journalist efter journalist tills ingen verkar intresserad av honom längre. Då får han syn på baren inne i tältet.

Gin och tonic, säger han till bartendern. Bartendern vänder sig till mig och byter till engelska. Han lägger huvudet lite på sned och artikulerar tydligt: Would you like a glass of wine?

Jag skakar på huvudet. Det slår aldrig fel. Höga klackar, kort kjol och paljetter. Allt omvärlden ser är en importerad kvinna från Sydostasien. Jag blir borträknad direkt. En del av mig hatar att det är så, men samtidigt är det en del av grunden till min yrkesframgång. Den andra delen av mig skrattar hela vägen till banken. Jag är firmans mest efterfrågade livvakt och kan ta ut dubbel taxa jämfört med mina kollegor.

Nu kommer Sandra Remmel in i tältet med sitt entourage. All uppmärksamhet vänds mot henne och sorlet tystnar. Hon tar en mikrofon.

Så underbart att uppträda i min hemstad! Jag ska komma hem till Bayside varje år! Som ni vet bor jag i Los Angeles nu, men ikväll kände jag att det är här jag ska vara. Det är här mitt hjärta finns. Jag älskar Helsingborg och jag älskar er! Tack för att ni kom. Baren är fri. Nu ska vi festa! Sandra ser på en gråhårig kvinna, som genast lämnar över sin champagneflöjt. Sandra tar en klunk och höjer sitt glas. Skål!

Jag upptäcker att Richard har lämnat min sida för att komma närmre Sandra. Jag studerar människorna runt honom. Det är unga tjejer som har ögonen fästa på Sandra. Jag ser inget som kräver mitt ingripande. Jag ställer mig vid ett ståbord och fortsätter observera människorna. Memorerar dem. Dj:n kommer igång och Sandras musik flödar ur högtalarna.

Richard rör vid en blond tjejs axel och erbjuder henne att smaka på hans drink. Efter ett tag tar han upp ett visitkort. Hon tar drinken ur hans hand och tar en klunk till. Richard ler, lägger armen om hennes axlar och för henne till baren. De beställer var sin gin och tonic och klinkar glasen mot varandra. Tjejen dricker som om det vore saft. Jag undrar hur gammal hon är. Hon är späd som om hon inte växt färdigt. Hon skulle kunna vara fjorton lika väl som en väldigt tunn artonåring. Hennes händer letar sig över Richards rygg och hans händer trevar sig ner mot baksidan av hennes lår. Richard avbryter kyssen och skriker något i hennes öra. De går mot tältöppningen.

Ute på Mellersta Stenbocksgatan lyckas de få tag i en taxi och åker norrut. Jag behöver inte vara ett geni för att räkna ut att de är på väg hem till Richard i Hittarp. Jag ser vår svarta BMW svänga runt hörnet och Yafet stannar precis framför mig.

3.

Välkommen tillbaka från föräldraledigheten.

Åsa går mot hissarna och Kamran följer efter.

Välkommen till gruppen, svarar han.

Jag har redan varit här i nio månader.

De sätter sig i Kamrans bil. Han letar efter något att säga.

Är du från Helsingborg?

Nä, Stockholm, säger Åsa och ser ut genom sidofönstret.

Kamran kör ända fram till avspärrningen och kliver ur bilen. Vattentornet är byggt uppe på Landborgen för att komma så högt som möjligt. Stora gröna buskage döljer utsikten mot havet, men tillför i stället ett intensivt fågelkvitter. Längs Landborgens västra sida faller marken av mot havet. Nedanför finns några kohagar, en ridå av träd och därefter Örby ängars naturreservat med strandängar och Öresund. Det är en klar försommardag. Femton grader varmt och sol. Det blåser lika hårt som vanligt och vågorna är någon halvmeter höga ute på sundet.

Han ser på avstånd att kroppen ligger helt öppet på gräset på vattentornets norra sida.

Varför är kroppen inte transporterad till RMV? Beställde inte du transporten? Kamran vänder sig mot Åsa.

Åsa nickar häftigt, som om idén att hon skulle ha kunnat missa en så självklar rutin är befängd.

Jo, men jag ringde så tidigt att en av deras rättsmedicinare inte hunnit åka hemifrån än. Han bor ju här i Helsingborg, så han bad RMV vänta med transporten. Han ska komma hit.

Kamran nickar och tar ett djupt andetag. Han har alltid haft svårt att se döda människor och nu när han just kommer från pappaledigheten är han blödig. Motvilligt går han närmre.

Åsa har redan gått fram till den kollega som vaktar avspärrningen. Hon håller upp sin mobil mot honom och Kamran förstår att hon spelar in hans rapport.

Hon hade telefonen på sig och i fodralet låg hennes körkort. Vibeke Albert. Tjugotvå år. Yttre skador. En blåtira. Inget vapen eller något annat upphittat.

Åsa tackar och knappar på sin telefon. Efter några sekunder ser hon upp på Kamran.

Hon pluggar här, på Sundsgårdens folkhögskola, verkar det som. Åtminstone har hon lagt upp en massa bilder från skolan på sitt Instagramkonto.

Bra! säger Kamran. Det här var ju nästan för lätt. De har offrets identitet och hennes telefon, där de kommer att kunna följa upp hennes kontakter. Någon hon kände har förmodligen misshandlat henne till döds. De kommer kunna ta den jäveln.

Deras kollega släpper in dem genom avspärrningen och Kamran följer efter Åsa längs den gång med träplattor som lagts ut att kliva på. Kvinnan ligger på sidan med benen uppdragna och ryggen böjd, som om hon försökt rulla ihop sig till en boll.

Försökte hon skydda sig mot sparkar? säger Åsa. Kamran tycker nästan att han hör ett darr i hennes röst, men när han ser på henne kan han inte utläsa något annat än professionellt intresse.

Kan ha varit så, säger Kamran och sätter sig på huk så att han kan se kvinnans ansikte. Hon har en taggig mörk lugg och ganska grova ögonbryn. Huden är rödaktig och hon har runda kinder. De oseende ögonen är blå, men det ena ögat är igenmurat av en blåtira. Hon måste ha levt en stund efter det slaget för att blåtiran skulle hinna svullna upp.

Åsa sätter sig på huk, alldeles för nära Kamran. Han flyttar sig men hon verkar inte notera det.

Kom den misshandeln vid ett annat tillfälle eller hände det i samband med den misshandel som hon dog av?

Kamran ryser till.

Kanske lämnade mördaren henne i livet, utan att veta att han tillfogat henne invärtes skador?

Han eller hon, säger Åsa.

Va?

Vi ska väl inte stryka halva befolkningen redan nu, eller?

Nä … jo, eller … så klart vi inte ska. Det är bara att … Äh, strunt i det.

Åsa pekar på en gulbrun kräkning i gräset.

Hon verkar ha levt tillräckligt länge efter att hon föll för att hinna kräkas.

Kamran nickar.

Vi får analysera den.

Hur länge tror du att hon har legat? säger Åsa.

Kamran ser sig om.

Det är ju ett område där folk rör sig och hon ligger helt öppet. Det skulle vara omöjligt att undgå att se henne om man går en promenad här.

Åsa ser sig också om.

Så hon borde maximalt ha legat här sen det blev mörkt igår.

Mm, och … Kamran följer en gänglig gestalt med kal hjässa som kommer gående mot dem på träplattorna. Johan Andersson, rättsmedicinare och en av Ninas barndomsvänner. Kamran reser sig upp för att låta Johan få platsen där Vibekes ansikte syns bäst.

Johan sätter sig på huk och ser på Vibeke en lång stund.

När han reser sig upp är hans läppar spända, men samtidigt har han ett vaket uttryck i ögonen.

Jag måste förstås få in provresultaten för att vara helt säker, men jag undrar om inte detta handlar om förgiftning.

Kamran studsar till. Den röda hudfärgen. Spyan. Det här borde han ha kommit på själv.

Så ett överlagt mord?

Åsa låter inte helt övertygad:

Men om gärningsmannen redan visste att han förgiftat henne, varför fick han då för sig att slå henne? Eller var det tvärtom? Slog han henne först och förgiftade henne sen?

Johan lutar sig över kroppen igen och granskar blåtiran. När han reser sig upp kan Kamran läsa i hans ansikte att han inte har svaret.

Arsenik, till exempel, kan döda på bara någon timme eller på ett dygn. Det beror på dosen. Av blåtirans utseende skulle jag säga att den tillkom max några timmar innan hon dog. Mellan en halvtimme och sex timmar innan.

Kamran hör att han låter besviken när han försöker sammanfatta:

Så antingen misshandlade någon henne igår kväll och förgiftade henne efter det, eller så var hon redan förgiftad och någon brukade våld mot henne nu under natten och sen dog hon.

Åsa skjuter in:

Så det kan finnas två olika personer som ville henne illa utan att veta om varandra.

Kamran ser på Åsa. Återigen den där neutrala professionella minen fast rösten nästan bryts. Hon tvingades svälja mitt i meningen. Hur tar hon det här egentligen? Kämpar hon? Han känner henne inte tillräckligt väl för att våga fråga. Det som för en timme sedan verkade vara ett enkelt rutinärende visade sig nu vara ett mord där offret förmodligen fått i sig giftet på en helt annan plats och vid en okänd tidpunkt. Skulle Åsa kunna bidra alls i en så pass komplex utredning?

4.

Kyrkklockan på Basilique Notre-Dame-de-la-Garde slår sju på morgonen och det är redan tjugoåtta grader varmt i Marseille. Jacob öppnar balkongdörren och låter majsolen lysa upp lägenheten. Solen värmer hans bara fötter och det gula betonggolvet nästan bländar honom när solstrålarna reflekteras i det.

Han kokar upp vatten och häller det över de malda bönorna i presskannan. Medan han väntar på att kaffet ska bli klart väcker han datorn till liv. Fyra bildskärmar hänger på väggen på rummets kortsida och framför dem står ett skrivbord med ytterligare två skärmar, en laptop och en stationär dator på golvet.

Jacob går tillbaka till köket, trycker ner filtret och häller upp morgonens första kopp kaffe. Han ställer sig med koppen i handen och granskar skärmarna.

På den översta till vänster syns ett matbord med en bukett liljor. På väggen bakom bordet hänger en whiteboard och på tavlans vita yta står det med röd penna:

Hej älskling!

Sticker tidigt till jobbet idag. Tack för blommorna! Vi hörs ikväll!

Anton

Jacob ler för sig själv och flyttar blicken till nästa skärm. Ett kök som ser ut att vara byggt på sjuttiotalet. En äldre man i morgonrock kommer in i bild och ser sig om. Han blir röd i ansiktet och tar i med hela kroppen så att två blodkärl blir synliga vid tinningarna:

Ville!

Inget händer och snart försvinner mannen ur bild. Han kommer tillbaka efter en stund med en mobiltelefon tryckt mot örat. Han gormar på någon som inte verkar svara, eller som åtminstone inte får chans att säga ett ord innan mannen trycker bort samtalet och kastar mobilen på matbordet.

Jacob sätter sig vid skrivbordet och letar sig fram till Villes Snapchat. Ville har snappat en bild på Brandenburger Tor. Jacob lutar sig tillbaka i skrivbordsstolen. Ville har aldrig varit längre bort från Sverige än Bordershop i Tyskland. Vad gör han nu i Berlin och varför vet deras pappa inte om det?

Jacob knappar in Helsingborgs Dagblad på nätet och skannar av vad som hänt senaste dygnen. Största nyheten handlar om ett dinosauriefynd i Billesholm. Jacob får skrolla långt ner innan han hittar något som får honom att sänka telefonen och stirra ut genom fönstret. En ung kvinna hittad död vid Råås vattentorn. Polisen utesluter inte mord.

Fan.

Jacob reser sig så hastigt att stolen välter. Han går in i sovrummet och packar en ryggsäck, tar sitt pass och är ute vid bilen på under en kvart. Han startar motorn och styr mot Berlin.

5.

Min gissning visar sig vara rätt. Lampan