Razmus och Oscar på flykt

By Lars Edqvist

Razmus är på flykt från kriget i Syrien samtidigt som Oscar är på flykt från sig själv och sitt svenska ekorrhjul.
Efter en rad svårigheter av mycket olika slag träffas de av en slump på ett fik i Malmö. De kommer på att de har samma förnamn som huvudpersonerna i en känd svensk barnbok om en pojke och en luffare.
Omständigheterna gör att de bestämmer sig för att ge sig ut på luffen tillsammans på jakt efter ett nytt liv.
Detta är en roman om kärlek, hat, hållbarhet och meningsfullhet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Oct 17, 2019
• ISBN: 9789178515790

Lars Edqvist

Lars Edqvist är en före detta jordbruksarbetare, lagerarbetare, fabriksarbetare, tolk, kontorist, journalist, direktör och politiker. Nu är han pensionärer och ägnar livet åt att odla, ta hand om barnbarn, resa och skriva böcker.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Del ett: På flykt

Kapitel 1: Razmus kan inte stanna hemma

Kapitel 2: Oscar är borta och längtar bort

Kapitel 3: Razmus och Leyla agerar turister

Kapitel 4: Oscar får ett lockande erbjudande

Kapitel 5: Razmus och Leyla korsar ännu en gräns

Kapitel 6: Oscar bestämmer sig för att…

Kapitel 7: Leyla får ett oväntat utbrott

Kapitel 8: Vad vill egentligen Oscar?

Kapitel 9: Razmus och Leyla möter rasismen

Kapitel 10: Oscar återvänder till andra sidan

Kapitel 11: Leyla njuter som aldrig förr

Kapitel 12: Oscar går rakt in i väggen

Kapitel 13: Leylas bröder blir helt galna

Del två: Limbo

Kapitel 14: Razmus tvingas fly från lågorna

Kapitel 15: Oscar på flykt från press och stress

Kapitel 16: Razmus saknar samordningsnummer

Kapitel 17: Oscar förbereder sina nya studier

Kapitel 18: Rasmus känner sig extremt ensam

Kapitel 19: Oscar tar sig ur sysslolösheten

Del tre: På luffen

Kapitel 20: Razmus och Oscar vill till Småland

Kapitel 21: Razmus och Oscar går på luffen

Kapitel 22: Oscar vill återvända till sin barndom

Kapitel 23: Razmus och Oscar gör en konstresa

Kapitel 24: Luffarna på solens och vindarnas ö

Kapitel 25: Luffarna blir tillfälligt fler och färre

Kapitel 26: Razmus anklagas för åldringsrån igen

Kapitel 27: Oscar hittar ett ödehus som inte är öde

Kapitel 28: Razmus och Josefin går på luffen

Kapitel 29: Oscar tror att de har hittat rätt gård

Kapitel 30: Razmus och Josefin väntar och väntar

Del fyra: Framme

Kapitel 31: Razmus och Oscar har nått sina mål

Kapitel 32: Razmus och Josefin flyr från terrorhot

Kapitel 33: Razmus och Oscar går på luffen igen

Förord

Idén till den här boken har min vän Erik Malm kommit på. Stort tack för att jag fick skriva den! Jag gillade idén redan första gången han berättade om den och började genast skriva på den.

En del av boken har skrivits på ett 30-tal tåg under en höstlig tågluff i Europa. De flesta av de miljöer som skildras har jag själv besökt i verkliga livet.

Andra delar av boken har skrivits i en bekväm fåtölj i Växjö med hjälp av en virtuell resa till ytterligare några platser.

Tack Karin Tunerstedt och Ingrid Jacobsson för granskning av texten och kloka synpunkter!

Inga likheter mellan boken och verkligheten är någon tillfällighet. Ambitionen är att boken ska spegla Sverige och världen år 2018.

Mina barnbarn ska kunna läsa boken om 25 år och lära sig något om hur världen såg ut när de var barn. Samma sak gäller mina tre tidigare romaner.

Växjö september 2019

Lars Edqvist

Tidigare romaner av Lars Edqvist

Del ett

På flykt

Kapitel 1

Razmus kan inte stanna hemma

Razmus vaknar tidigt på morgonen av ett starkt ljussken, vitare än vitt. En bråkdel av en sekund senare blir han om möjligt ännu mer vaken av ett helt öronbedövande buller. Han undrar om trumhinnorna hade klarat sig, men inser att det är mindre viktigt.

Eftersom han lever i Aleppo har han upplevt kombinationen av starkt ljussken och kraftigt buller tidigare, men det här är värre än någonsin. Han kastar sig genast ur sängen och rusar fram till fönstret för att försöka se vad som hade hänt.

Det visar sig att huset på andra sidan gatan har träffats av en bomb och nästan helt rasat samman. Resterna brinner.

Razmus föräldrar och tre yngre syskon bor i det huset, så han hoppar snabbt i byxorna och rusar ner för de tre trapporna för att försöka göra vad han kan för att rädda dem.

Han känner ångestens grepp runt hjärtat och strupen, men han inser att nu är inte tid för känslor utan för handling.

Ute på gatan slår en brännande hetta mot honom. Hur ska han kunna ta sig närmare huset, där hans familj finns? Han är van vid lukten av brandrök, men hettan här är för svår.

Han kommer på att det finns en stor vattentunna inne på hans gård, så han springer genom huset och doppar hela kroppen i tunnan.

Tillbaka på gatan skyddar de blöta kläderna så han kan ta sig närmare branden. När han är två meter från ingången rasar ytterligare en del av byggnaden.

Han lyssnar efter rop från husets insida, men hör inget mer än lågornas dova muller.

När han blir stående och funderar på om och hur han skulle kunna ta sig in når ett rop honom bakifrån.

– Kom hit Razmus!

Två grannar har också tagit sig ut på gatan och de ropar och vinkar honom till sig.

– Försöker du gå in där kommer du att dö. Även om det är svårt så måste du acceptera att ingen kan ha överlevt där inne. Det finns absolut inget hopp. Jag har sett rätt många liknande händelser och vi har aldrig lyckats rädda någon när så mycket har rasat och det brinner så mycket, säger grannen Yassar och lägger armen runt Razmus axlar. Yassar jobbar som ambulansförare, men är ledig idag.

Efter en liten stund kommer en räddningsstyrka och ledaren instämmer i Yassars bedömning. Han uppmanar Razmus att lämna gatan och gå upp i sin lägenhet. Motvilligt lyssnar han och gör som han blir tillsagd.

Razmus byter till torra kläder och lägger sig på sängen. Då kommer tårarna. Det lilla hopp han har haft lämnar honom och han ser föräldrarnas och syskonens ansikten framför sig. Att aldrig mer kunna se dem i verkligheten känns outhärdligt. Ska han gå ner och förenas med dem i den brinnande byggnaden?

Nej, han vill hedra dem genom att bekämpa de krafter som har tagit deras liv. Klarar han det? En ung man mot världens stormakter känns som en ojämn kamp. Det kanske är läge att lämna detta helvete på jorden istället?

Han känner hela tiden lukten av brandrök i näsborrarna, men är så van vid den att han snabbt glömmer att tänka på den.

Familjen har alltid varit det viktigaste för Razmus. När hans kompisar i tonåren började intressera sig för internet, islam och tjejer höll han sig fortfarande mest hemma och tog ett ansvar för sina snälla småsyskon och sina nästan lika snälla föräldrar.

Nu känns det som om han inte har något att leva för längre. Samtidigt ekar hans mammas förmaning i huvudet: Gör inget utan att tänka efter tolv gånger.

Han tänker på sin far, som kämpat hårt för att försörja sin familj på ett dåligt betalt jobb som lastbilschaufför. Fadern hade anförtrott sonen att det värsta med hans jobb inte var den dåliga lönen utan bristen på stimulans. Långa dagar på vägarna har aldrig gjort honom glad. Han har varit både riktigt smart och väldigt handlingskraftig. Om han hade fötts i en mindre fattig familj kunde han troligen ha blivit kirurg, hävdar Razmus.

Länge har Razmus anat att fadern hade uppskattat om sonen hade valt att studera till läkare istället för att skaffa sig ett högavlönat jobb, där han i faderns ögon sitter och leker med datorer hela dagarna istället för att göra någon riktig nytta.

Modern har tagit städjobb till och från, men hennes viktigaste uppgift har varit att sköta om barnen och hemmet. Razmus tror att han aldrig kommer att glömma dofterna från hennes välsmakande grytor.

En sak som har gjort hemmet harmoniskt har varit att föräldrarna levt i ett ganska jämställt äktenskap, även om mamman har fått sköta det mesta av hushållsarbetet eftersom fadern har tillbringat så mycket tid på vägarna. När han har varit hemma har han också tagit ett stort ansvar för familjen och hemmet. Även fadern har lagat riktigt god mat, även om tillfällena har varit sällsynta.

Småsyskonen, som alla har varit betydligt yngre än Razmus har påverkats positivt av det harmoniska hemmet. Konflikterna har varit få och små. Trots den stora skillnaden i ålder har Razmus och syskonen haft roligt ihop. Han har försett dem med begagnade datorer och de har spelat mycket spel på dem.

Att Razmus trots sin kärlek till familjen har lämnat dem lite för att flytta tvärs över gatan hänger samman med att familjen har varit fattig och trångbodd medan han själv tjänade nästan löjligt bra som självlärd IT-konsult. Så när det blev en tvårumslägenhet ledig i grannhuset uppmuntrades han av föräldrarna att flytta dit för att resten av familjen skulle få mer utrymme. Syskonen besökte ofta Razmus i hans lilla lägenhet. Aldrig förr har han känt sig så ensam här som denna förmiddag.

För två veckor sedan bombades kontoret där han jobbade och de flesta av hans arbetskamrater dog. Han hade tur som var ute och träffade en kund när bomben föll. Tre av hans överlevande kollegor har redan lämnat Aleppo för att ta sig till Europa.

De erbjöd honom att följa med, men han kunde inte ta med sig familjen och han ville inte lämna dem. Trots det som nu har hänt för några timmar sedan har han inte ångrat sig.

Nu är saken i ett nytt läge. Någon annan framtid än bomber, brand och död verkar inte finnas i Aleppo.

Ska han följa i sina flyende arbetskamraters osynliga fotspår? Ska han kontakta dem via mobiltelefon för att få goda råd? Ska han kontakta någon människosmugglare som han har hört kan hjälpa honom härifrån mot rätt mycket pengar? Ska han stanna och kämpa mot dem som sprider skräck och död i landet? Kan han verkligen vara säker på att ingen i hans familj hade överlevt bomben?

Han ligger kvar i sängen och låter de olika svaren snurra i skallen tills han slumrar in i en orolig sömn. Efter några timmars sömn vaknar Razmus igen. Han ligger och funderar på hur Aleppo har förändrats under hans ganska korta livstid. Den har varit en riktig storstad, en kommersiell huvudstad för Syrien, men också en industristad.

Han inser att det inte är en slump att det var just här som slaget om Aleppo stod mellan 2012 och 2016. Även om det nu pågår en viss återuppbyggnad så är en stor del av staden förvandlad till en grushög. Hårdast drabbad är den östra delen av staden, där Razmus bor.

Med 4,6 miljoner invånare var Aleppo Syriens största stad fram till 2010. Med många döda och många som har flytt är det numera landets näst största stad.

Aleppo är inte bara stor utan gammal också – med rötter från 600-talet före Kristus. Razmus har hört sina föräldrar tala med stolthet över staden. Själv är han mer intresserad av nutid och framtid än av dåtid, så han har inte något starkt förhållande till sin stads historia. Han är mycket mer fäst vid alla vännerna och gatulivet.

Han vet att några år innan han själv föddes sattes staden på FN:s världsarvslista. Razmus har haft svårt att engagera sig i staden eftersom han känner sig mest intresserad av människor, oavsett vilka städer eller länder de kommer ifrån.

Razmus blir trött av att tänka på allt elände så han vänder på sig och somnar om.

När Razmus vaknar igen känner han sig förvirrad. Han kollar tiden på sin mobiltelefon och den visar 18.12. När han kommer på vad som har hänt i morse börjar han gråta så han skakar. Han känner en hopplöshet, större än någonsin förr. Hur ska han hantera livet nu när allt som har gett det en mening är borta? Med tanke på hur det har varit, allt som har hänt, här de senaste åren tycker han att han borde ha tänkt sig in i den här situationen innan den inträffade. Han har bara snuddat vid tanken, men skjutit bort den för att istället hantera vardagen.

Efter att ha lugnat ner sig lite börjar han känna sig hungrig. Han reser sig och går direkt ut. När han passerar huset där familjen troligen finns kvar under rasmassorna försöker han förtränga verkligheten genom att försöka titta bort. Han lyckas inte riktigt och tittar i ögonvrån på det bombade huset. Hungern är stark och han fortsätter vidare.

Razmus går långt genom sönderbombade kvarter tills han hittar ett enkelt kafé som håller öppet nästan hela dygnet för drabbade, men överlevande. För en liten peng serveras han efter en stunds väntan en kryddig kycklinggryta och en alkoholfri öl.

När han har ätit och druckit drygt hälften kommer Hamid, en gammal lekkamrat till Razmus. Efter några inledande artighetsfraser berättar Hamid att han är hungrig som en varg, men helt utan pengar. Hans kontanter räcker bara till en kopp kaffe. Utan att tveka lämnar Razmus över sin tallrik med nästan hälften av maten kvar till vännen, men behåller ölen eftersom Hamid, som vill vara en renlärig muslim, inte riktigt litar på att den är alkoholfri.

De blir sittande och talar om morgonens händelse och hur de ska kunna hantera sina liv i det helvete som Syrien har blivit. Hamids sätt att överleva fysiskt är att se till att sova på de platser han lärt sig är aningen säkrare än andra. Han har inga planer på att lämna Syrien, inte för att han inte vill, utan för att han inte har några pengar att resa för. Han har dessutom ingen utbildning, som skulle kunna ge honom jobb någonstans i Europa. Han kan inte engelska, vilket han inser är en svår brist för den som är på resa och nyanländ i ett främmande land.

– Du är i alla fall klok och stark, så det borde finnas behov av dig i många länder, protesterar Razmus.

– Jag har hört att muslimer är illa sedda i många länder i Europa och min religion är viktigare för mig än livet. Så det är ett skäl till att stanna här i Aleppo. Men jag har all förståelse om du lämnar Aleppo nu när din familj inte längre finns kvar. Du har ju aldrig brytt dig om vår religion. Att du talar engelska måste också vara en stor fördel. Jag antar att du har sparat en del pengar. Och jag har hört att det är stor efterfrågan på människor med ditt yrke i alla länder. Ditt utseende gör det nog också lättare för dig, säger Hamid.

Razmus och Hamid är mycket olika till det yttre. Razmus är lång och smal, men samtidigt muskulös. Han har långt hår i en knut på nacken och är slätrakad för att inte misstänkas för att vara islamist. Ibland får han höra att han är lite lik den svenske världsberömde fotbollsspelaren Zlatan Ibrahimovic.

Hamid är kort och inte bara lite rund om midjan utan rund överallt. Håret är kortklippt och skägget stort på islamisters, hipsters och jultomtars sätt.

Även klädseln skiljer sig åt. Razmus har en svart t-tröja utan tryck, eleganta svarta jeans och svarta välputsade skor trots de dammiga gatorna. Hamid har slitna avklippta blå jeans och en t-tröja med trycket Manchester United. På fötterna har han joggingskor trots att han aldrig joggar. Tröjan och jeansen han har fått av en välgörenhetsorganisation. Han påminner inte alls om Zlatan.

Razmus känner sig lite obehaglig till mods. Han skäms för att han hade så mycket bättre förutsättningar än Hamid för att kunna leva vidare på många andra platser i världen, även om han inser att han inte kan göra sig av med sina kunskaper. Han försöker utveckla sina förvirrade tankar för Hamid.

– Förut har jag inte funderat så mycket på vad jag vill med mitt liv. Det jag visste var att jag ville leva med min familj. Mitt mål var att bli mina föräldrars stolthet och syskonens förebild. Du har rätt i att jag inte bryr mig om religion, men det viktiga för mig är att vara en god människa som avhåller mig från våld och istället hjälper mina medmänniskor. Det låter kanske inte så lite skrytsamt och pretentiöst, men det är vad jag vill, försöker Razmus förklara.

Hamid tycker inte att Razmus skryter. Han har hört att inte bara familjen utan också grannarna uppskattat att Razmus har varit så glad och hjälpsam.

– Det enda skälet jag kan se till att du inte skulle lämna Aleppo genast är att du ännu inte har hittat någon kvinna att leva med. Jag har hört att europeiska kvinnor är väldigt annorlunda, så det kanske kan bli komplicerat om du träffar och gifter dig med en utländsk kvinna, säger Hamid.

– En människa är en människa. Försök inte dela upp människor i olika grupper. Europeiska kvinnor kan säkert vara lika goda människor som kvinnorna här, protesterar Razmus.

– Människor är olika. Det finns troende och otrogna till exempel. Sedan måste jag erkänna att även otrogna kan vara bra människor, även om de inte har de rätta svaren på allt, försöker Hamid.

Samtalet böljar vidare i liknande fåror.

Hamid som rör sig mycket på gatorna har några konkreta tips för hur Razmus skulle kunna ta sig över gränsen till Turkiet för att sedan ta sig vidare genom Europa och kanske ta sig till Tyskland eller Sverige utan att betala en girig människosmugglare.

Att vandra över gränserna i nattligt mörker och hoppas på att undvika minor och soldater är hans råd.

Männen skiljs åt efter att ha tagit ett hjärtligt farväl.

När Razmus kommer hem till sin gata glöder det fortfarande lite i ruinerna, där resterna av hans familj troligen fortfarande finns. Ett kort ögonblick frestas han att gå in och leta efter något, men han är så rädd att han skulle upptäcka något riktigt skrämmande.

Han föredrar att leva med levande och ljusa minnen av sin familj framför att ha minnen av sargade och sönderbrända kroppar med sig genom livet.

Uppe i sin egen lägenhet lägger han sig på sängen. Klockan närmar sig midnatt, men han kan inte sova. Han ser syner han inte vill se framför sig och tvingar sig istället att börja tänka igenom hur han ska kunna ta sig till en plats, där han skulle kunna arbeta och leva i harmoni, älska och uppfostra barn och åldras med värdighet.

Elektriciteten har kommit tillbaka så Razmus sätter i sladden till sin iPhone och börjar googla för att få svar på sina frågor om livet i Tyskland och Sverige som han hört så mycket gott om.

Han hinner inte bli riktigt färdig innan blir han för trött för att fortsätta, men han känner sig ändå nästan övertygad om att han skulle kunna leva i både Sverige och Tyskland.

Tidigt nästa morgon vaknar Razmus åter av ett ljussken och ett muller, aningen svagare än morgonen innan så han förstår genast att det inte är hans hus som har bombats.

Han bestämmer sig genast för att inte stanna här till nästa morgon och bli måltavla för nya bombningar. Sent i kväll tänker han börja sin vandring mot fredligare trakter.

En tanke slår honom: Borde han stanna en tid tills hans familj är framgrävd och det har ordnats en begravning, som han egentligen vill delta i? Han funderar fram och tillbaka och bestämmer sig för att ändå ge sig av. Om han också dödas av en bomb kan han ändå inte gå på familjens begravning.

Hela förmiddagen går han runt i den basar som fortfarande finns kvar. Förr doftade här av kryddor, men nu ligger brandröken som ett ständigt minne av vad som har drabbat grannskapet.

Razmus skaffar sig sådant som han tror sig behöva på sin vandring, bröd, torkad frukt, kartor, ett extra stort batteri till telefonen med elektricitet för fem laddningar och en del annat.

Han uppsöker också en bank för att ha lite kontanter och för att försäkra sig om att hans sparpengar är tillgängliga även i andra länder med hjälp av hans visakort.

Att ägna sig åt konkret planering för avresan hjälper honom att hålla tankarna borta från familjen, som fortfarande ligger kvar under rasmassorna, sannolikt svårt brända. Han tror inte att han någonsin kan komma över sorgen och han vill inte komma över den, men han måste lära sig att hantera den när han behöver få saker gjorda. Tiden räcker just nu inte till att grubbla över sin sorg.

När han äter en lätt lunch på ett annat kafé som klarat sig från bomber träffar han åter en gammal skolkamrat, Leyla, som sitter och dricker en liten kopp svart kaffe i ett mörkt hörn. Hon är klädd på ett traditionellt sätt med lång svart klänning och svart huvudduk. Hon smälter först nästan ihop med det mörka hörnet. Razmus anar ändå att hon är lång, slank och väldigt vacker under sina lager av mörkt tyg. När han ser in i hennes mörka ögon känner han att de sprider mänsklig värme. På något sätt strålar Leyla mitt i mörkret.

Han frågar om han får slå sig ner och hon nickar inbjudande. De börjar tala om några gamla minnen och fortsätter med att berätta om hur deras liv har blivit idag.

Leyla börjar gråta när Razmus berättar om det som hände igår på morgonen. Det visar sig att hennes föräldrar har drabbats av samma öde. Hennes två bröder – en yngre och äldre – hade då redan lämnat Aleppo och lever nu i Tyskland.

Razmus försök att trösta Leyla fungerar inte. Hon känner sig så ensam, trots att hon har ett jobb i en butik som ännu inte har bombats sönder. Det kommer inte så många kunder dit, så det är nog bara en tidsfråga innan den läggs ner och hon blir arbetslös.

Spontant – utan att tänka efter – frågar han om hon vill följa med honom mot Turkiet redan samma kväll. Han berättar att han tidigare på förmiddagen hade talat med en vän, som noggrant har redogjort för en väg som kan fungera att för att ta sig över gränsen.

Han har redan, lite motvilligt, gjort upp med en avlägsen släkting med bil om att köra honom de första milen mot gränsen för att ganska snabbt kunna ta sig till den turkiska staden Kilis, som ligger nära gränsen och historiskt haft nära band med Aleppo.

Leyla tackar genast och känslosamt ja och gör ett utfall mot männen som dödar och förstör. Hon vill inte leva i ett land som styrs av män som vill andra människor illa. Hellre vill hon bo i ett fredligt land även om det är helt annorlunda än vad hon är van vid.

– Jag gillar verkligen män som tänker som du, Razmus, och vill leva i fred. Krigsherrarna som bombar, mördar och torterar känner jag bara förakt för. Tänk om alla pengar som används till vapen istället gick till skolor. Tänk om all energi som läggs på att hata istället läggs på att hitta nya sätt att odla utan gifter. Tänk om alla människor som har dödats i kriget fortfarande levde och kunde skapa vacker musik och vackra målningar. Tänk om de som utbildar sig till militärer istället utbildade sig till läkare för att förbättra de många människornas hälsa. Nej, alla vi fredliga människor borde lämna Syrien och låta de krigiska bli kvar och slåss med varandra tills de tröttnar.

Razmus håller med henne och säger att han är väldigt imponerad av hennes kloka tankar. Han har tänkt liknande tankar länge, men familjen har gjort att han har stannat kvar i Aleppo. Nu uppmanar han Leyla att gå hem och packa ner allt hon behöver ha med sig, helst i en ryggsäck, men att inte packa mer än hon orkar bära över bergen.

Hon berättar att en av bröderna lämnat en stor och bra ryggsäck hos henne ifall hon skulle vilja komma efter dem på deras flykt från sitt hemland.

– Bra, då ses vi klockan 21 utanför min port. Min släkting står där med sin svarta Volkswagen, säger Razmus och skriver ner sin adress på en liten lapp.

Hela eftermiddagen ägnar sig Razmus åt att packa. Han inser att även minnen, som han kommer att sakna måste lämnas kvar. För att inte behöva ta med sig alla pappersbilder på familjen fotograferar han dem med telefonen. Det blir lite sämre kvalitet, men han inser att han inte har något val. Att behålla motivet är det viktigaste, inte att uppnå knivskarp skärpa.

Ska han ta med sin nästan nya bärbara dator? Ja, den har han svårt att skiljas från samtidigt som han inser att han kan behöva den när han ska börja söka jobb framme i Sverige. Han har enats med Leyla om att det är det land de helst vill slå sig ner i. Dels är Sverige det land i Europa som de hört mest gott om och dels är det ett land som har levt i fred i över 200 år. Fast han har också hört att den långa freden är en myt. Svenska soldater har varit med och krigat bland annat i Afghanistan.

Han väljer bort många kläder efter att ha insett att han ändå måste tvätta längs vägen. Snart kommer han på att han måste meddela hyresvärden att han lämnar lägenheten och att det bara är att ta tillvara allt som han lämnat efter sig och som är något att ha. Han är övertygad om att hyresvärden är van vid att hyresgästerna försvinner ur landet och lämnar tillhörigheter kvar.

Han funderar på vilka släktingar och vänner han ska säga farväl till innan han ger sig av. Det är inte så många kvar i landet och i livet. Ändå bestämmer han sig för att försvinna för att senare höra av sig till dem när han har kommit en bit på väg. Nu har han fullt upp med att förbereda flykten.

Prick klockan 21 stiger Razmus ut på trottoaren. Där står redan Leyla under en gatlampa, iklädd varma kläder av lite modernare snitt, blå jeans och en stor svart jacka. Huvudduken har hon kvar. Hennes tillhörigheter är packade i en stor modern ryggsäck. Utanpå ryggsäcken sitter en sovsäck fastspänd, precis som på Razmus ryggsäck.

– Du har inte ändrat dig om resan, undrar Razmus.

Leyla försäkrar honom om att hon aldrig kommer att ångra att hon har lämnat kriget bakom sig.

De står och stirrar på ruinerna av Razmus familjs hem. De känner fortfarande lukten av brunnet hus och får tårar i ögonen.

Strax svänger en liten svart Volkswagen in till trottoaren och Razmus släkting stiger ut och frågar ungefär samma sak som Razmus nyss gjorde.

– Ni har inte ändrat er? Jag hoppas att ni inse att ni ger er ut på en farlig resa?

Både Leyla och Razmus försäkrar att de visst vet vad de gör. De är säkra på att det är farligare att inte göra resan. Dessutom har de råkat ut för så mycket att de står ut med ett visst mått av farlighet.

Färden går på smala, mycket glest trafikerade vägar. Långa sträckor är strålkastarna avslagna för att undvika upptäckt av såväl regimens styrkor som mindre motståndsgrupper. Av någon anledning, som kanske inte är så svår att räkna ut, blir stämningen i bilen dämpad. Ingen säger så mycket.

Släktingen, som heter Yusuf, frågar om Leyla och Razmus är ett kärlekspar.

– Inte ännu, svarar Leyla med ett lite generat leende.

Razmus tycker inte att han behöver svara.

Efter en timmes och 45 minuters långsam resa stannar Yusuf bilen, pekar upp mot den svarta silhuetten av ett berg och uppmanar Rasmuz och Leyla att försiktigt följa stigen längs en bäck.

Razmus lämnar över en sedel för bensinen och omfamnar Yusuf. Nu snubblar Leyla och Razmus iväg längs med stigen. De har en ficklampa med, men undviker att använda den. Ögonen vänjer sig vid mörkret, men benen har svårare att vänja sig vid den branta stigningen.

De är båda för andfådda för att prata så mycket. Timme efter timme går de utan att unna sig minsta paus – utom när Razmus med hjälp av telefonen kollar var de är.

De ser inte skymten av militärer, inte av någon människa alls. Däremot hör de prassel från det de tror är fåglar i buskarna längs stigen. Det doftar barrträd, men ingen av dem vet vilken sort.

Plötsligt börjar himlen ljusna.

– Vi har inte nått gränsen ännu. Vi får gömma oss och sova till mörkret faller igen, säger Razmus.

Efter en liten stund hittar de ett tätt buskage, där de kryper in och rullar ut sina sovsäckar på en liten jämn gräsfläck. Båda kryper uttröttade ner i sovsäckarna och somnar av utmattning.

Sju timmar senare vaknar Razmus av ett trängande behov att tömma blåsan. Han går en liten bit bort och lättar på trycket. När han kommer tillbaka har Leyla vaknat av samma anledning och går en liten bit längre bort för att kissa.

På väg tillbaka skriker Leyla högt. Razmus springer fram till henne och undrar vad som har hänt.

– Titta under de där buskarna. Där ligger flera människor som verkar vara döda, ropar hon.

Razmus rusar fram till buskarna och viker några grenar åt sidan. Han ser genast på de dödas ansikten och händer att de har varit döda i flera veckor.

– Vi kan inget göra för dem. Jag tycker att vi bara låter dem ligga och försöker att glömma dem, säger Razmus.

Leyla håller med, men är helt klart skakad. Med darrande röst säger hon:

– Tänk om vi också kommer bli liggande döda någonstans i naturen. Jag vill inte stanna här. Kan vi inte gå vidare en bit?

Razmus ser ut över omgivningarna. De ser ut att vara helt öde. Det stämmer med kartan i hans telefon. Snabbt packar de ihop sina saker och går vidare en kilometer.

Efter att ha ätit en enkel frukost med två skivor torrt bröd och en mugg vatten kryper de ner i sovsäckarna igen.

Leyla känner sig rastlös och obehaglig till mods:

– Måste vi stanna här? Kan vi inte gå i ljuset? Jag skulle gärna komma ännu längre från de döda människorna.

– Vi skulle kunna det, men flera trovärdiga personer som jag har talat med har sagt att det är mycket säkrare att passera gränsen i mörkret. Låt oss istället fördriva tiden genom att diskutera livet och våra drömmar, svarar Razmus.

Leyla nappar direkt på det förslaget:

– Ja, vilken är din dröm?

– Jag har många drömmar. Det kanske inte är en dröm, men nu när min gamla familj är borta känns det som att bilda en ny familj står överst på önskelistan. Jag drömmer också om att vara en annorlunda familjefar, en far som inte bestämmer över familjen utan är en jämbördig del av gruppen. En dröm är att aldrig bli en grinig gammal gubbe, att förmå att se positivt på livet till det är slut. Att leva i ett fredligt och demokratiskt land är en annan viktig dröm. Besläktad med den drömmen är en strävan att leva i samklang med naturen. Många av mina manliga vänner drömmer om att kunna köpa stora, snabba, fina bilar och att flyga jorden runt. Det lockar inte mig. Jag har surfat mycket på internet och har läst om hur stora delen av mänskligheten, framför allt de som bor i västvärlden, behöver ändra sin livsstil för rädda världen. Det skulle jag också gärna vilja. Vad drömmer du om?

– Det känns lite pinsamt att berätta, men jag drömmer om en man som är ungefär som du och att vi bildar en stor familj. Jag drömmer inte om jättemycket pengar, men jag drömmer om att inte behöva bekymra mig för brist på pengar. I Aleppo arbetade jag i en butik och trivdes med det, men jag drömmer om att utbilda mig till lärare. Självklart drömmer jag om att leva i ett fredligt land. En annan dröm är att se mer av världen. Eftersom jag tycker om att sjunga och en del tycker att jag har en vacker röst, så skulle jag vilja sjunga med ett band eller kanske i en kör. Det är inget jag vill försörja mig på, men det vore härligt att kunna ha det som ett fritidsintresse. Jag har också läst om problemen med klimatet och har också drömt om att folk ska bli klokare i sitt umgänge med planeten – inte minst för våra barns skull.

Leyla och Razmus enas om att det är härligt att drömma och att det kan ses lite som livets mening att fundera på andra och bättre sätt att leva sitt liv.

– Fast problemet med drömmar är att det är så stor risk att bli besviken. Det har jag blivit så ofta att jag nu allt oftare tvekar om att dagdrömma, säger Leyla.

– Det kanske ändå är de goda drömmarna som för världen framåt. När det kändes tungt på de mörka stigarna i natt tänkte jag att din och min flykt kan ses som en jakt på livets mening, inte bara ett bättre liv för dig och mig utan ett bättre liv för hela mänskligheten, svarar Razmus.

Leyla låter plötsligt lite irriterad:

– Nu låter du pretentiös. Det är kanske lätt för dig som har lyckats med så mycket i ditt arbete att drömma om att försöka förbättra världen. Många av oss andra har det nog svårt att klara morgondagen och måste tänka mer på oss själva.

Razmus går i en annorlunda försvarsställning:

– Jag är inte den goda människa som det kanske verkar. Ibland kommer jag på mig själv med att vara både ytlig och självisk. Jag har inte alltid kontakt med mina känslor. Flera gånger de senaste dygnen har jag märkt att jag inte sörjer min familj på det sätt som jag borde.

Jag tycker att du ska sluta att se dig som ett offer. Sluta tycka synd om dig själv!

Leyla börjar gråta.

– Hur ska vi klara den här flykten tillsammans om du ser ner på mig? Var inte så föraktfull!

Razmus låter ärligt ångerfull när han ber om förlåtelse och lovar att försöka bättra sig och inte vara så mästrande. Han föreslår att de skulle försöka sova någon timme till så att de är utvilade när de skulle gå över gränsen, som han tror ligger bara några kilometer bort.

Leyla tar upp frågan om de döda människorna:

– Jag undrar vilka de är och vad som hade hänt dem. Du som såg dem på närmare håll, såg du om de hade utsatts för något våld? Vad kunde annars ha hänt?

Razmus berättar att han inte hade sett några tecken på våld på deras kroppar och inte har någon aning om vad som har hänt dem. De diskuterar möjliga orsaker till deras död, men lyckas inte hitta någon självklar teori.

Sedan somnar de oväntat snabbt i sina sovsäckar.

När det håller på att mörkna vaknar Razmus och kryper ur sovsäcken. Han ruskar milt sin sovande vän, som är lite svårväckt. När Leyla vaknar gör hon något som förvånar både hennes själv och Razmus. Det är inget hon har planerat.

Hon drar av sig sin huvudduk och slänger den i en buske.

– Aldrig mer ska jag dölja mitt hår, ropar hon.

– Är du inte muslim längre?

– Jo, jag tror verkligen på Allah, men min tro sitter inte i huvudduken eller håret utan inne i huvudet.

– Ja, varför ska du inte visa hur vacker du är?

– Det där ville jag inte höra. Eller kanske ändå. Jag tänker på en helt annan sak. Ska jag slänga passet också?

– Varför skulle du det? Det verkar vara en riktigt dålig idé.

– När jag talade med mina bröder i Tyskland på telefon häromdagen gav de mig det rådet. Jag förstod inte riktigt varför, men de var mycket bestämda. Mitt pass är för övrigt för gammalt för att vara giltigt.

– Du får göra som du vill, men jag tänker i alla fall behålla mitt som är giltigt. Jag vill ge intryck av att vara en respektabel person som kan ta bussen eller tåget vissa sträckor på väg mot Sverige. Förlåt, jag menar inte att du inte är respektabel om du inte har något pass, men det kan vara en klar fördel att vi kan visa vilka vi är.

Leyla mumlar lite motvilligt att hon behåller passet. Av någon anledning verkar hon lita mer på Razmus än på sina bröder. Det gör honom lite stolt. Han blir mer övertygad om att han och Leyla ska komma riktigt väl överens under hela flykten, även om de redan har haft några små konflikter.

De kränger på sig sina ryggsäckar och vandrar iväg genom mörkret. Razmus håller hela tiden reda på var de är med hjälp av sin telefon. Leyla litar på hans förmåga och verkar ha glömt deras gräl innan de somnade.

När det ljusnar ser de en stad en bit bort.

– Nu är vi i Turkiet. Där borta ligger Kilis, ropar Razmus som är tio meter framför Leyla. Han stannar och hon springer fram och kramar honom.

– Tack för att du tog mig hit! Vad gör vi nu?

– Det jag har tänkt är att vi tar in på ett hotell och vilar en natt. Vi försöker sedan ta oss med buss till Istanbul. Därifrån börjar vår vandring som ska ta oss in i EU och vidare till Sverige. Min tanke är att vi ska gå över gränserna i östra Europa istället för att ta den farliga sjövägen från Turkiet till Grekland. Verkar det vara vettigt, tycker du?

Leyla ser villrådig ut. Hon försäkrar att hon inte har gjort några egna planer och att hon är beredd att göra som Razmus säger. Hon säger att hon inte har så mycket pengar, så hon hoppas att han inte vill bo på alltför dyra hotell.

Razmus försäkrar att om hennes pengar skulle ta slut, så kommer hans att räcka till dem båda.

– Jag har också fixat så att en släkting ordnar så att mina föräldrars små besparingar kommer sättas in på mitt konto, som jag