Första hösten: röd skymning

By E.P. Uggla

Fyra veckor har gått sedan det stora utbrottet, och det värsta tycks vara över. Dammet från blommorna har lagt sig som en mörk skugga över landet, men de smittade utgör inte längre något hot. De har slutat jaga och börjat dö.Men just som Sverige tycker sig se ljuset i tunneln kommer nästa obehagliga överraskning. Plötsligt täcks träden av löv i en nyans ingen sett förut - en onaturlig och intensiv röd. Vad betyder det här? "Första hösten: röd skymning" är den fristående fortsättningen på "Första hösten: blå gryning" och tar vid där föregående bok slutar. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 21, 2020
• ISBN: 9788726999693

Book preview

Prolog

Adam

rör dig! Skriket studsar i huvudet på Adam. Han öppnar ögonen och kisar mot ljuset. Kroppen känns mörbultad. Nej, mer. Som om allt är brutet och sjukt. Det finns en smärtsam trötthet i musklerna som han inte är van vid.

Rör dig! skriker någon igen och drar honom i armen.

Han låter ögonlocken sjunka över ögonen. Det går inte. Han kan inte röra sig. Huvudet ruskas om när en lavett träffar honom över örat. Han spärrar upp ögonen och blickar in i Charlys ansikte. Hon sitter på knä bredvid honom. Halva ansiktet ligger i skugga. Han låter blicken vandra. De är i ett lastutrymme. I en lastbil? Han kisar mot dagsljuset som strilar in genom dörröppningen bakom Charly. Kylan biter i kinderna. Utanför ser han bara granar. Alla minnen är grumliga. Något har hänt. Charlys syster har hänt. Svajarna försökte krossa honom som en fluga. Charly fick honom därifrån. Sedan finns det ingenting. Ingenting däremellan. Det är jobbigt att komma ihåg. Han vill sova.

Han försöker höja händerna men lyckas bara höja den ena. Den andra slits i bitar. Han kippar efter andan. Stirrar på armen. Den är kvar. Hur fan kan den vara kvar och ändå göra så ont? Smärtan sjunker undan något när han inte försöker röra armen.

Snälla, kom nu! Charly låter inte lika arg längre. Ögonen är glansiga. Hon sväljer gång på gång. Snälla. Hon flimrar framför ögonen på honom när hon vänder sig om och ser på något utanför lastbilen. Ser på honom igen. Munnen rör sig. Ett hav av rött strömmar in i synfältet.

Adam vaknar av att han läggs på ett bord. Det är liv runt honom. Skrik. Han blundar när en stark lampa riktas mot honom. Han fryser. Fryser så att han skakar. Ändå är han blöt av svett. Armen som inte går att röra pulserar av smärta. Det låter som om någon klipper med en sax alldeles intill honom. Det tar några sekunder för honom att inse att de klipper i dräkten.

Sluta, säger han. Eller försöker. Han har själv svårt att höra orden han får fram. Någon lägger en hand på hans panna. Han kan inte se vem. Ljuset är för starkt.

Axelluxationen verkar ha lett till ischemi, säger en kvinna. Tror inte ens att jag behöver göra en incision. Upp hit är det fråga om gangrän. Hon riktar sig till honom. Vad väger du? Har du några allergier? Han försöker svara men tungan känns för tjock. Kvinnan vänder sig till någon bredvid. Han måste väga åtminstone nittio kilo. Ge honom tjugo milligram morfin. Har vi det? Adam kan inte höra svaret men kvinnan säger. Ketamin då? Därefter Ge honom vad vi har. Den här måste bort.

Frossan får det kännas som om någon nyper honom över hela kroppen.

Vad är det som måste bort? tänker han. Dräkten?

Han vrider huvudet för att slippa bländas. En kropp i gröna sjukhuskläder kliver åt sidan och han ser två britsar. Bortom dem målade betongväggar utan fönster. Skriken kommer från en man på britsen längst bort. Den gröna kroppen kliver in i synfältet igen.

Är han ordentligt fastspänd? frågar kvinnan som först talat. Någon svarar jakande. Adam kan knappt prata. Än mindre göra motstånd. Varför ska de spänna fast honom? Nu mår han illa också.

Vad är det som måste bort? tvingar han fram tungan till trots. Ingen svarar. De injicerar något i honom och smärtan trubbas av. Ångesten sjunker undan. Han blir dåsig. Försvinner in i dimman. Han rycks tillbaka när något dras åt runt armen på honom. Smärtan gör allt klart och suddigt på samma gång. Ljuset förvandlas till en prick i slutet av en tunnel.

Vi kommer behöva kapa distalt strax ovanför olecranon, säger kvinnan. Är vi säkra på att det inte finns något propofol?

Vi använde det sista igår, säger en mansröst.

Okej, då kör vi, säger kvinnan.

De startar något som ger ifrån sig ett ilande ljud. Det är först när sågen skär genom huden och smärtan får allt att blekna som Adam inser att det är armen de talar om.

Det är armen som måste bort.

Fyra veckor senare

Kapitel 1

Parvin

parvin sträcker på sig. Ryggen håller på att ta kål på henne. Och det trots att hon inte behöver böja sig över mikroskopet. Neurolinserna är kopplade till enheten som är fastmonterad på den vita bänken framför henne.

Gammal. Jag börjar bli gammal.

Hon har tänkt tanken sedan hon fyllde fyrtio men har egentligen aldrig menat det. Inte som nu. Hon sneglar på Johan som står några platser bort. Pannan är rynkad. Robotarmen rör sig i den inbyggda glasbehållaren framför honom och ett bakterieprov försvinner ljudlöst ner i inkubatorn under bänken. Ett annat dyker upp.

Hon arbetar vid högrisklaboratoriet. Det enda i Norden. Sannolikt är det här också den säkraste platsen i Norden. De är vana vid allvarliga smittor. Hela byggnaden är innesluten i stål. De har filter, syrgasslangar att koppla in i säkra dräkter, bufferkorridorer och dekontamineringssystem. De ryms under Folkhälsomyndigheten men kallar sig Smittan.

Hon vänder sig mot glasbehållaren som finns framför henne. Den innehåller några miljarder R3-bakterier. Tarmbakterier som har gått samman med pollen från anemonerna. Det finns ytterligare tio glasbehållare i den här bänkraden. Ändå är det bara hon och Johan i labbet. Det finns damm på flera behållare. Helt vanligt damm. Som ger henne ont i magen. Smittan utanför känns abstrakt och lätt att avskärma sig från. Men inte frånvaron av städare. De har alltid funnits här. Upprätthållit hennes kliniskt rena värld.

Hon riktar uppmärksamheten mot bakterierna igen. De vet sedan dag ett att cellerna från anemonerna konjugerar, sammansmälter, med bakterier som förekommer naturligt i tarmen. Men hon har tittat på arvsmassan i R3-bakterierna. Genomen. Och den är slående. För även om R2-cellerna försöker sammansmälta med alla bakterier lyckas de inte. Alla funktionella R3-bakterier består av antingen Bilophila Wadworthia eller bakterier ur familjen Enterobacteriaceae.

Hon tittar upp på Johan.

Hur går det?

Egentligen vill hon prata om fyndet. Inte om vad han gör. Han ser på henne med sin klarblå blick.

Bra.

Hon väntar på ett själv då? Men idag kommer det inte. Varför kan hon inte bara bräka på. Hon är Johans överordnade och har varit det ända sedan Morgan försvann. För det är så man löser saker i det statliga. Längst i tjänst och bäst på sitt jobb blir nästa chef när budgeten tryter. Eller när det som nu inte går att rekrytera utifrån. Men att vara bäst analytiker behöver inte betyda att man är bäst chef. Hon är inget chefsämne. Rollen har gett henne panik sedan dag ett. Johan är den som har räddat henne.

Du klarar det här. Alla beundrar dig.

Hon litar på hans omdöme. Han är skarp för sin ålder. Fast han är väl åtminstone fyrtiofem år. Herregud. Han är tjugo år yngre än henne och ändå medelålders.

Jag ska gå och köra några analyser, säger hon när han inte ger henne öppningen som hon väntar på.

Hon lämnar raden av mikroskop och går ut i luftslussen. Den stängs bakom henne och hon sprayas med desinfektion innan hon tar av sig dräkten. Smittan som skapas när pollen går samman med tarmbakterier verkar inte vara luftburen. Det verkar inte finnas någon risk för droppsmitta. Hon har inte ens kontakt med bakterierna. Ändå.

Riskera ingenting.

Hon skrubbar sig noggrant innan hon lämnar svabben, rummet för rengöring. Drar några djupa andetag innan hon går ut i korridoren. Den tunga, instängda luften träffar henne som ett slag i ansiktet. Svett, jord och en svag lukt av döda växter. I labbet och i svabben finns det luftrenare med UV-ljus. På kontoren finns det bara filter i ventilationen. De borde bytas mot nya men ingen vågar. För var hamnar alla bakterier när filtret tas ut?

Varenda dörr i korridoren är stängd. Det är som om alla tror att deras kollegor andas mer än de gör. Som om det är bättre att stänga in sig med sin egna dåliga luft.

Hon fortsätter in på sin forna chefs, Morgans, kontor i slutet av korridoren. Eller nej. Inte Morgan kontor. Det är hennes kontor nu.

Persiennerna för det enda fönstret är stängda. Hon vill inte se den eviga skymningen där ute. Istället tänder hon alla lampor. Skapar en steril känsla även på kontoret. Mysbelysning är något för tjugoåringar. Hon är ljusberoende. I ena hörnet har hon ställt sin del av de gröna växterna. Forskarlaget på Smittan har samlat ihop alla växter de kunde hitta och delat dem mellan de som valde att stanna. Hos henne finns klätterkallor och garderobsblommor. Hon var noga med att välja växter som inte behöver mycket sol. Andra kollegor var inte lika genomtänkta. De borde ha dörren öppen.

Parvin har inte varit ute vid ett enda tillfälle sedan allt började. Hennes son är ändå död sedan länge. Och det räckte med att se de smittade i sina senare stadier för att hon skulle känna att hon aldrig mer ville gå ut.

Hon går fram till skrivbordet som ljudlöst höjer sig för att passa henne. Just den här funktionen är praktisk. Tyvärr vet hon inte hur man stänger av den andra funktionen. Den som höjer skrivbordet när hon inte har stått upp på en timme. Hon har åtminstone lyckats stänga av ljudet så att hon slipper det klämkäcka: Dags att stå!

Hon kopplar samman AI:n med neurolinserna för att den ska gå igenom analyserna som hon just har spelat in. Det tar bara ett ögonblick innan AI:n bekräftar vad hon trott. R3-cellerna behöver Bilophila Wadworthia-bakterier eller bakterier i familjen Enterobacteriacea. Tyvärr passar AI:n på att upplysa henne om att nästan alla de här bakterierna är antibiotikaresistenta. Ändå. De närmar sig något.

Hon gungar till när dörren slås upp. Alla gör så här. Stormar in på Parvins rum utan att knacka. Hon tycker att det är lite oförskämt men vill inte skapa någon konflikt så hon låter dem hållas. Det är väl något med den nya generationen.

Den här gången är det Linnea Karlsson som stövlar in. Hon har rakat huvud och ring i ögonbrynet. Parvin fattar inte varför hon vill se ut som om hon vore cancersjuk. Fast det är bra ur ett renlighetsperspektiv. Å andra sidan förstörs effekten av ringen i ögonbrynet.

Ja? frågar Parvin trevande.

Alltså …, säger Linnea. Det har skett en förändring i testobjekt A3.

A3 är en av de först infekterade. Den som inte längre går att känna igen som en människa. Parvin är förvånad över att han fortfarande lever. Kroppen brukar knäckas av de flesta syndrom. Men testobjekt A3 växer fortfarande varje dag. Det är inget nytt.

Parvin vänder blicken inåt mot testresultaten. Hon studerar analyserna av tarmbakterierna som listas till höger i synfältet. Bakterierna är bekanta. Visst är det just de här bakterierna som dominerar tarmfloran hos köttätare?

Det är väl vad testobjekten gör hela tiden, säger hon mjukt. Växer på alla håll och kanter.

Nej, nej, nej, säger Linnea och rösten låter så irriterad att Parvin tittar upp. "Det här är något annat. En ny förändring. En ny fas. Kom, jag lovar att du vill se det här."

Kapitel 2

Charly

luften är kylig när Charly vaknar. Näsan är kall. Hon ligger en stund och stirrar ut i mörkret. Lyssnar på de andras andhämtning. Hon försöker identifiera Sofias. Det går inte. Calles snarkningar dränker tankarna. Charly drar täcket längre upp över axlarna.

Hon har varit här i över en vecka nu. Hon ägnade ett dygn åt att leta efter Adam innan hon tvingades bryta. Det svider fortfarande i magen när hon tänker på den tomma lastbilen. Det var hennes fel. Hon borde inte ha lämnat honom. Men bränslet var slut, det kom haser och hon behövde få bort dem från honom.

Haser är den andra vågen av smittade. Det är så Charly ser det. Den första vågen var pollenet från blommorna. Pollenet infekterade människor och fick dem att växa på längden. Ja, eller mer än så. Allt är fel med de smittade. De förvandlas till groteska jättar. Svajare kallar Charly dem. Svajarna växte inte bara på längden och bredden. De fick också bölder med parasiter i. Bölderna sprack och släppte ut parasiterna. Fick du så mycket som en enda parasit i dig förökade de sig. Inuti dig. Förvandlades till hundratusentals larver som åt dig levande. Om du inte jagade andra och lät larverna äta dem istället för dig.

Forskarvärlden kallar de som smittats med larver gehasi. Eller om det är själva parasiterna som kallas gehasi. Spelar roll. Det är efter någon gubbe i Bibeln. Och krångligt att säga. Så Charly kallar dem som smittats med larver från svajarna haser istället.

Och det var haser som hade dykt upp vid lastbilen. Hon hade varit tvungen att avleda dem. Men hon gick vilse. Om hon bara hade tagit sig tillbaka till lastbilen i tid. Det bränner bakom ögonlocken och hon gnider sig snabbt i ögonen.

Sofia mumlar något i sömnen. Inget ljus letar sig in i källarrummet där de ligger. Det är omöjligt att veta om det är dag eller natt. Bara att det är vinter. Kylan äter sig in genom väggarna. Charly rullar över på sidan och famlar under kudden efter ficklampan. Tänder. Sofia mumlar igen när Charly sveper med ficklampan över rummet.

Charly och tre andra personer delar på tre madrasser som de har släpat ner från sängarna där uppe. Det är trångt men de behöver värmen från varandra. I övrigt finns det bara en rörhärva i rummet som hon aktar sig för att drämma huvudet i. Kanske är det en del av värmesystemet i huset. Det som inte fungerar. Det finns inga fönster. Bara stenväggar och damm. Fast normalt damm. Inte damm från de blå blommorna. Fortsätter man genom rummet ut på andra sidan kommer man ut i den gamla källaren. De använder den som matkällare. Antagligen som förr i tiden. Det finns dörrar direkt ut på gården därifrån. Vita, gamla trädörrar. När Charly flyttade in med de andra fanns fortfarande en regel på utsidan av dörrarna. De har monterat den på insidan nu.

Det var här Charly hamnade när hon följde de inbillade spåren från lastbilen. På ett internat i Sundsbruk med tre överlevare. Eller det är fel. Ett internat med tre övergivna. De övriga som bodde eller jobbade vid internatet tycks ha hämtats av nära och kära. Antingen inför besprutningarna av de blå blommorna eller direkt efter utbrottet när världen förvandlades till ett grått stenlandskap täckt av pollen. Kvar lämnades Tariq, Calle och Sofia. Charly har frågat varför de inte följde med någon familj som hämtade elever eller lärare här. Alla tre har svarat undvikande.

Calle är vaktmästare och någon form av ledare för den udda gruppen. Han fick dem att stänga in sig i källaren. Han var uppe i köket för att koka konserver när Charly sökte skydd på internatet från den isiga blåsten. Han är gammal. Inte farfarsgammal men säkert över fyrtio. Han har ett illrött ärr över kinden. Charly har inte frågat varifrån det kommer. Men hon tror att det är nytt. För visst bleknar ärr med tiden?

Tariq är yngre. Kanske strax över tjugo. Svensklärare. Han har snälla, bruna ögon och för långt svart hår. I och för sig har alla det just nu. Charly börjar själv nästan få flicklängd på håret. Innan hon kom hit brydde hon sig inte om det. Sedan träffade hon Sofia.

Sofia är ett år äldre än Charly. Sexton. Mörk och liten. Hon är skälet till att Charly inte har lämnat internatet. Sofia är typen av tjej som alla på Charlys gamla skola skulle ha dyrkat. Mörka lockar och stora ögon. Söt på ett dockliknande sätt. Hon skulle antagligen ha varit aptaskig mot Charly. Men inte nu. Inte när hon tror att Charly är kille. Istället ger hon Charly långa ögonkast. Kuttrar nästan när hon pratar med henne. Det är en angenäm känsla. Charly har aldrig vetat vad hon själv är. Till fysiken tjej men där har det stannat. Mentalt varken tjej eller kille. Men om det är så här att vara kille spelar hon gärna med i stunden.

Charly rullar försiktigt åt sidan bort från Sofias varma kropp. Calles snarkningar stannar upp. Han är tyst några sekunder innan han andas ut med en flåsning. Snarkningarna fortsätter. Charly tassar bort till dörren. Den som leder upp i huset istället för till matkällaren. Iskyla griper tag om fötterna trots att hon sover med strumpor. Hon smyger tillbaka till madrasserna och tar sina sneakers. Drar på dem innan hon återvänder till dörren och låser upp med nyckeln som sitter i. Hon går ut och låser från andra sidan. Skjuter nyckeln under dörren för att de övriga ska kunna komma ut. Hon duckar under ett brett, brunt rör för att kunna komma till nästa dörr som leder till trappan. Det är uppenbarligen inte tänkt att någon ska vara här nere till vardags. Det är så kallt att andedräkten står som ett moln om munnen. Kylan har slutit sitt grepp om Norrland.

Charly letar fortfarande efter Adam. Varje dag. Men just idag ska hon inventera. Det måste finnas bättre kläder än dubbla munkjackor och strumpor. Hon lyssnar innan hon rör sig ut i huset. Allting är tyst. Tydligen var det här en gammal prästgård innan det gjordes om till Sköns internat. Prästbostad och pastorsexpedition. Nu är det här huset bara ett elevhem. Undervisningen hålls i närliggande byggnader. En kallas fängelset enligt Sofia eftersom det faktiskt var ett fängelse för länge sedan.

På bottenvåningen finns kök, matsal och allrum. Några kontor. På ovanvåningen finns elevernas rum. På vinden rum för elevhemsföräldrar. Sköns internat ligger på en höjd, tillräckligt långt från övrig bebyggelse för att vara en någorlunda trygg plats.

Charly fortsätter ut till tamburen och öppnar dörren som leder till gården. Det har snöat i natt. Gården utanför har ett tunt lager snö. Inga fotspår. Charly ser ut genom dörren en lång stund innan hon går ut. Samlar ihop hinkarna och kastrullerna som de har ställt ut. Hon häller över all snö i en hink innan hon ställer tillbaka allt som förut. För att de ska samla mer snö. Vattnet fungerar inte sedan strömavbrottet och de vågar inte samla snö från marken eftersom den är blandad med blomdamm. Men