Det kommer alltid en måndag

By Ove Allansson

Arbetaren Valter finner sig plötsligt en dag sittandes hos polisen, häktad för mordförsök. Hur gick det här till? Den dagdrömmande Valter som halvt om halvt levt i sina äventyrsromaner och senare för politiken. När han flyttar från hembygden till Göteborg tycktes allt leva upp, han fick arbete och blev kär. Sedan dess har det bara rullat på. Fram tills nu. Vem är egentligen skyldig till brottet som Valter står anklagad för? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726881257

Book preview

Första delen

De brända händernas planet

Elektriska drömmar och stenväggar

En isande vinterdag några år efter andra världskriget föll ynglingen Valter Jonasson från ett rymdskepp, ned mot de brända händernas planet.

Nyss hade han som överelektriker gått sin ronda i rymdskeppet, kontrollerat installationerna i en luftsluss, för säkerhets skull iklädd rymddräkt. Plötsligt öppnade en okänd kraft den yttre dörren, någon knuffade honom ut i rymden där han inte svävade tyngdlös utan drogs mot något som måste vara Mings Kejsarplanet, där det alltid rådde brist på duktiga elektriker. Givetvis var elektriker-dragstrålen påkopplad och han sögs obönhörligt mot den grymme Mings elektrikertörstande domäner. Vem hade knuffat? Säkerligen en av Mings agenter, en av galaxens notoriska utknuffare.

Kanske förlorade Valter medvetandet under det galaktiska fallet – hur som helst vaknade han till liv liggande intill en knattrande lättviktare av märket Rex, på den tjocka is som täckte en ringlande å. Ovan åbrinken stod två påbyltade och stirrande varelser, gud vet från vilken planet. Skrämd inför deras blickar tystnade den liggande lättviktaren. Nej, det var varken Buck Rogers eller Kapten Frank som kom till undsättning. De båda elektrikerna från Hallströms Elektriska la försiktigt omkull sina lättviktare, hasade nedför åbrinken. När Valter reste sig skrek den ene: – Hur i helvete kör du, satt du och nickade till din sömnige faen!

Valter teg, kunde inte förneka att han och elektrikerna denna mörka och bitande vintermorgon, som brukligt, hade startat från samhället för den nära två mil långa färden till spinneriet. Visst red de Hallströms eländiga lättviktare, hjälpligt hopbundna med ståltråd, men det hade inte hindrat Buck Rogers att med hjälp av en interstellär molekylsugare förflytta Valter till rymdskeppet.

Den jordiska firmans frisinnade ägare hade inga svårigheter att blunda för att Valter var för ung för att köra lättviktsmotorcykel. De dagar när ägaren, Hallström, var med och arbetade åkte de i skåpbilen. Även om de då slapp värsta kylan var Valter inte glad åt ägarens närvaro.

Arbetet? Inte särskilt elektriskt. Det enda elektrikerlärlingen Valter fick lära sig var att med tegelborr slå hål i tegelväggar, med betongborr i betongväggar och murningar.

Jodå, han arbetade även med mindre pluggborr, slog hål för träpluggar i vilka rader av kabelklämmor skulle skruvas fast. Hårt jobb för en femtonåring – såriga knogar, sårigt inre. Inte skänkte arbetet tillfredsställelse, han som hade drömt stora elektriska drömmar. Eldrivna slagborrmaskiner fanns ännu inte.

Uppflugen på en trappstege vred Valter tegelborret, slog två slag med slägghammaren – en större och tyngre hammare – vred tegelborret, slog två slag, vred tegelborret, slog, vred tegelborret, slog, petade med en skruvmejsel ut löst tegelstoff, slog, vred tegelborret, slog, vred, slog … Tog paus med domnande armar, stirrade ut över den dånande spinnerisalen och kvinnorna som arbetade där, bytte spolar och passade maskinerna. Basarna var män.

Även denna lokal var fuktig och med överslag av elektricitet i väggarna. Än värre var det i kokeriet och färgeriet, där rådde ångande dimma. Modernisering var av nöden och elfirmans arbete var en del av moderniseringen.

Gärna ville fadern, Anders, se Valter som elektriker, hade talat med elfirmans ägare. Innan anställningen hos Hallströms såg sig Valter lutad över väldiga motorer, läsande invecklade kopplingsscheman. Eller han löste alla problem inne i en transformatorbyggnad, i ett virrvarr av ledningar och säkringar.

Gapet var stort mellan drömmar och verklighet – utöver att slå hål i väggar hade han hittills även fått gå ärenden, städa, byta glödlampor och en och en annan glimtändare till de lysrör som nu alltmera ersatte vanliga lampor och även höll på att installeras i spinneriet. Om det elektriska blev inte mycket lärt.

Visst frågade han för litet och levde dessutom i äventyrsmagasinens fantasivärldar. Men var fanns elfirmans intresse att lära honom? Snart gick det upp för Valter att han var till för att slå hål i väggar – hyra en grovarbetare hade ställt sig dyrare för firman.

Ännu visste han inte att det fanns elektriker som Göte, att Götes anställning skulle komma att göra dagarna ljusare – tills det där fruktansvärda inträffade.

Han vred tegelborret, slog några slag, vred tegelborret, slog, vred, slog, vred, slog sig på vänsterhandens tidigare illa plågade knoge. Helvete. Han tog av arbetshandsken, synade knogen och de gamla såren, blåste på knogen, drog på handsken, fattade tegelborret, slog, vred, slog, vred, slog, petade ut löst tegelstoff, slog, vred … hur tjock var den förbannade väggen.

Paus. Nog förtjänade han paus. I skallen snurrade de glänsande äventyren i Jules Verne-Magasinet, Teknik för Alla, Levande Livet och Rekord-Magasinet.

Nu skulle jag ha haft Buck Rogers strålpistol. Poff, Poooff. Och så hål i väggen. Ja, jösses.

Ingenstans i rymdberättelserna stod det om vanligt arbete, att slå hål i tegelväggar. Framtiden sopade förstås bort allt sånt.

Valter slog två slag, vred tegelborret, slog, vred, såg Buck Rogers rymdskepp och även den fientliga flottan av rymdkryssare komma svepande, tappade slägghammaren som inte svävade viktlös. Nej, jordens dragningskraft rådde, hammaren smällde i golvet.

Åter med hammaren i handen knuffade han undan Buck Rogers. Efter ilskna attacker mot väggen vilade han, fortfarande uppflugen på trappstegen, såg kvinnorna därnere bland de rasslande och dånande spinnerimaskinerna. Gud vet hur många spolar som snurrade och hur många varje kvinna hade att ta hand om. Kvinnorna var målmedvetna, bestämda i sina rörelser och handgrepp. Dessutom var de frispråkigare än de kvinnor och flickor Valter var van vid. Kvinnorna i spinneriet både lockade och skrämde.

Inte lönt att titta efter Doris och Ebba, tvillingarna – de arbetade i färgeriet. Doris, Ebba … åh, tvillingarnas former, hår, ansikten och leenden. Egon, yngst av elektrikerna, hade anförtrott Valter att tvillingarna ente ä ovilliga. Egon ville inte närmre gå in på hur han ägde vetskap.

Tvillingarnas åtråvärda kurvor. Hur bära sig åt för att få färdas i dem? Genom att köpa en kostym på avbetalning, lära sig dansa och bli berömd dansbanedansare och bjuda upp de underbara.

Köpa kostym på avbetalning var normalt bland unga arbetargrabbar. Problemet var att om kostymen köptes i samhället där man förhoppningsvis hade kredit låg modet minst fem år efter: avbetalningskostymen var bredrandig när det i stan, Skara eller Lidköping, var modernt med smalrandigt.

Herregud hur tjock är väggeländet? Tjockare än igår?

Valter slog två slag, vred tegelborret, slog, vred, slog, vred – var kort sagt outtröttlig i sin riskabla gärning för att befria de sjuttonåriga tvillingarna som hölls fångna bakom sjudubbla murar.

Inte ens den berömde kommissarie Ask vid Oslopolisen, verksam i Alibimagasinet, hade förmått befria tvillingarna.

Trots murtjockleken såg Valter dem framför sig.

– Du ser la själver, tänk dej å komma under klätraserna på dom! hade Egon en gång suckat och därmed avslöjat att han inte …

Jaha, tänk. Så ung Valter än var uppfattade han tvillingarnas lockande mjukhet, loja kattlika rörelser. Sömnlös hade Valter hjälpt sig själv, stönat omväxlande Doris Ebba, Ebba Doris.

Två slag med slägghammaren, vrida borret, slå, vrida, slå …

Samtidigt såg Valter tre nakna i sänghalmen, han själv och tvillingarna.

Han vred tegelborret, slog sig på knogen.

En dag när elfirmans ägare, Kurt Hallström, var med kom under middagsrasten först tvillingarna på tal, sedan kvinnor i allmänhet. Medan de åt ur sina matsäckar berättade Kurt hur han hade besökt en familj i Skåne. Dottern var förtjust i honom och när hon kom om natten hade hon vaxduk med.

– Jaha, sa Göran, den äldste elektrikern, det kunde bli lite klenigt förstås.

Det där var ju inget, men ofta var Kurt Hallströms historier äckliga. Åt de eller drack kaffe tyckte Kurt om att dra kletiga historier. Berättade om elektrikerjobb på sjukhus, vad slaskhinkarna kunde innehålla: spyor, grön galla, slem, blodiga bindor, bortopererade tarmar. Göran och Egon drog ibland på munnen, men sa aldrig vad de tyckte om historierna.

Även om Kurts, ägarens, närvaro betydde att de slapp åka lättviktare i kylan, avskydde Valter alltmera Kurt. Kanske fick Kurt klä skott för detta omänskliga att ryckas upp ur sängvärmen klockan sex och sätta sig på en skrotfärdig lättviktare, möta isande vindar eller snöyra. Fy faen, man fryser ju tasken av sej, sa ofta Egon.

Varje dag väntade dessa tegel- eller betongmurar. Varje dag slog han hål för kabelgenomgångar eller mindre hål för kabelklämmornas pluggar.

För att hinna med allt arbete anställde Hallströms Elektriska ännu en erfaren elektriker. Göte kom från Lidköping, industri- och hamnstad vid Vänern. När Kurt en matrast drog en inte särskilt aptitretande historia utbrast Göte:

– Va i helvete menar du med att berätta sånt när vi äter!

Kurt stirrade förvånat: – Inte visste jag du hade ont av sånt.

– Dä kanske dom andra också har.

– Det tror jag inte, dom har inget sagt.

– Nähä, men dom kanske inte törs därför att du äger firman.

Något liknande rakt på sak hade Valter aldrig tidigare hört från någon av firmans elektriker. Kurt och de andra tycktes generade och Valter skämdes över sin egen feghet.

Till det yttre var Göte inte annorlunda: en trettiofemåring med svart kalufs, nedhängande lugg, blåsvart skäggstubb och håriga armar. Men inombords – märktes att han kom från en stad och vågade säga ifrån. Göte hade andra värderingar än Kurt och jasägarna från samhället. I Kurts närvaro dök Göte på Göran och Egon därför att de inte var med i elektrikernas fackförbund. Göte sa att facket var nödvändigt för arbetarnas försvar.

– För sjutton, vi måste organisera oss annars gör våran motpart vad dom vill med oss! Vi måste hålla ihop!

Göran och Egon teg, istället svarade Kurt, elfirmans ägare: – Det går inte att tvinga folk med i fackföreningen. Förresten är jag en hygglig arbetsgivare och inte tusan kan jag göra vad jag vill med mina anställda!

– Dä är bäst för båda parter att vi anställda är organiserade, då vet vi var vi har varandra.

– Det vet vi väl ändå.

– Klara fronter behövs.

– Fronter, du talar som om du vill ha stridigheter!

– I våra fackföreningars försvar för oss ingår att tjänar du mera pengar på det arbete dina anställda utför så måste också våra löner öka … Bland annat.

– Får ni inte igenom vad ni vill är strejker alltså försvar?

– Ja.

– Jag ser då strejker som anfall!

– Är strejken nödvändig då är den ett försvar.

– Jaha du Göte, men tänk efter lite nu! Vad gav den stora metallstrejken för nåt år sen? Även metallarna erkänner ju att dom förlorade, vad tjänar det då till att …

De diskuterade metallkonflikten. Åter mindes Valter hur en av hans släktingar på tjänstemannasidan hade skrutit med hur han var med och smugglade ut kullager åt Flodéns Mekaniska, förbi strejkvakterna på SKF i Göteborg. De säckar med gengasved som låg på den gengasdrivna personbilens takräcke, när bilen körde in på SKF:s område, hade till en del tömts på gengasved och för utresan fyllts på med kullager. Släktingen var inte stort bättre än en svartfot, en strejkbrytare. Och om sådana hade Valter läst i Rekord-Magasinet.

Göte gjorde det andra inte brydde sig om – försökte lära Valter något. Arbetade de i samma lokal visade Göte hur man kopplar en motor, berättade om de elektriska motorernas uppbyggnad, hur de fungerar. Göte berättade om skillnaden mellan lik- och växelström, om positiva joner, elektriska fält, spänningsdifferens, om Ohms lag.

När Valter minst av allt väntade det förhörde Göte honom. Hände att Göte drog en ny kabel till en spinnerimaskin och samtidigt skrek ut frågor. Uppmuntrad av Göte ställde Valter frågor när han arbetade ihop med Göran eller Egon.

Kurt Hallström visste inte om att Göte lärde Valter att skala kablar, löda, mäta spänningar, koppla in brytare och motorer. Klantade Valter till det visade Göte på felen, gjorde i värsta fall om jobbet.

Självfallet beundrade Valter även Götes fullvuxna motorcykel, en femhundrakubikare. Göte kallade lättviktaren för klen motorcykel, helt olämplig vintertid. Kurt tog åt sig av kritiken, sa sig inte vara glad över att de andra ofta tvingades köra lättviktare även på vintern.

Väl inbyltade, men ofta ändå frysande, knattrade lättviktsåkarna till och från spinneriet i en liten kolonn: Göran, Egon och Valter. Många gånger var det svårt med is och snö och Valters uppmärksamhet var inte vad den borde vara.

Trots det ensidiga arbetet längtade Valter dessa frostiga mornar efter arbetsplatsen. När han från lättviktaren äntligen skymtade spinneriets skorstenar, uppstickande ur dälden där anläggningen låg vid en å vars svarta vatten var en skåra i snölandskapet, då var det inte långt till värmen. Stelfrusna vaggade de tre äntligen in i det uppvärmda krypin där de hängde ytterkläderna.

Värst var de mornar när någon av lättviktarna trilskades, men då hjälptes de alla åt, svor unisont.

Någon gång i veckan skymtade Valter tvillingarna Doris och Ebba. Hände också att de växlade ord – tvillingarna skämtade med Valter utan att veta att de tillbringade nätterna tillsammans, att han klädde av dem i fantasier och drömmar.

Under senvintern, i början av mars, arbetade Göte och Valter i färgeriet. Nackdelarna var den dimmigt ångande luften; fördelarna var att varje dag kunna växla ord med Doris och Ebba, att ännu mera kunna ta till sig linjespelet, kurvorna – för att om nätterna våndas ännu mera innan befrielsen följde för egen hand.

Arbetslokalen var gammal och det var mycket högt till tak. I moderniseringen ingick att vajrar hade spänts på lägre höjd, från kortvägg till kortvägg: i vajrarna skulle lysrör hängas och arbetsbelysningen därmed bli bättre.

Uppflugen på en trappstege arbetade Göte med att klamma kabel längs vajrarna, montera fast lysrör och koppla in dem; Valter var hantlangare, hjälpte Göte när det behövdes. Vid sidan om att passa Göte höll Valter på med det vanliga grovgörat.

För att färgeriet så fort som möjligt skulle ha nytta av den nya belysningen var provisoriska ledningar dragna och några rader lysrör redan i funktion – en rad lyste på tvillingarna.

Ännu var de otäcka elektriska överslagen kvar i färgeriets väggar, men alla räknade med att obehagen skulle försvinna när bättre ventilation var installerad och alla gamla elektriska ledningar utbytta.

Hål i vägga, böra på, böra på! Fanns det inte nån idiotisk sång åt det hållet? De som skrev den hade väl aldrig slagit hål i väggar. Valter slog två slag med slägghammaren, vred tegelborret, slog, vred, slog, vred, slog, petade ut löst tegelstoff med skruvmejseln, slog, vred …

Göte var sysselsatt med att koppla in ännu en lysrörsrad, uppflugen på den vanliga trappstegen. Suckande över sitt enformiga arbete petade Valter tegelstoff ur hålet, sänkte armarna för någon minuts vila. Han såg Göte gå ned från trappstegen, flytta den på plats under nästa lysrör. Göte klättrade upp, råkade i obalans, grep med båda händer tag i den bärande vajern, med en hand på varsin sida lysröret.

Skriet chockade Valter, vilt och djuriskt – han kunde då inte veta att Götes skri för alltid skulle finnas inombords, liksom synen av den i konvulsioner skakande kroppen. Med sönderbrända händer var Göte fängslad vid den av överslag plötsligt strömförande vajern. Även om Valter inte förmådde urskilja det fanns i Götes skrin säkert en uppmaning att slå av strömmen.

Valter kom ned från trappstegen, snubblade, förlorade några sekunder, kom på fötter, rusade bort till lokalens huvudströmbrytare och slog av strömmen.

Skrikande kanade Göte ned från trappstegen, blev liggande på sidan, stönande och gurglande, stirrande på sina blodiga och sönderbrända händers insidor medan händerna ryckte och tycktes leva sitt eget skadade liv och på väg att flyga bort från Valter.

Två kvinnor kom rusande med en förbandslåda – när Valter ännu någon halv minut såg Götes brända och blodiga händer och kände den otäcka lukten av bränt människokött mådde han illa.

I ilfart fördes Göte till Lidköpings lasarett.

Inte kunde Valter ana att han aldrig skulle bli fri från Götes skri och sönderbrända händer.

Nästa morgon, efter en sömnlös natt, var Valter alltför skärrad för att gå till Hallströms Elektriska, grensla lättviktaren och göra resan till spinneriet. Han stannade hemma, skyllde på magont och till en del var det sant.

Hur hade det kunnat bli ström och överslag i vajern som bar upp lysrören?

Valter stannade hemma även nästa dag. Försökte fly från synen av Götes sönderbrända händer, flydde in i äventyrsskildringarna. Upptäckte åter hur skönt det var att dagtid på vardagar få ligga i sängen och läsa.

Även dagen därpå skyllde Valter på magont och stannade hemma. Fadern oroade sig över att Valter inte for till jobbet. Själv skulle han säkert släpa sig till Den Högste, gubben Flodén, och Flodéns Mekaniska efter sin egen död.

Långt efteråt kom Valter att tänka på att han borde ha åkt och hälsat på Göte där på lasarettet. Varför gjorde han inte det?

Händerna skulle han ju inte behöva se, de var säkert i bandage.

Flodéns tidsjägare

Fadern. Vid sängens fotända. Valter hade hört honom i trappan, hunnit släcka sänglampan och stoppa Alibi-Magasinet under filten. Redan när halvsjutåget hoade hade Valter återupptagit den spännande samvaron med kommissarie Ask vid Oslopolisen.

– Tänd sänglampa!

Valter tände.

– Jasså, du tänker inte gå till jobbet ida heller. Jag tror inte du har ont i magen som du har sagt tell mamma. Dä är förstås bekvämt att ligga hemma och läsa ur dom där högarna du har på byrån. Men dä säjer jag gunstig herrn att du måste betala både din hyra och maten, vi behöver vartenda öre om vi ska klara lånen.

Nog visste Valter att de hade ont om pengar. Till hans sjunde år hade de bott i ettor och tvåor med utedass, men 1939, samma år som andra världskriget bröt ut, hade föräldrarna lånat och byggt hus. Flodéns och Den Högste hade gått i borgen. Med Valters tre yngre syskon bodde föräldrarna i nedervåningen där det fanns kök, sängkammare, vardagsrum och hall. På övre våningen hyrde de ut det större rummet till två av Flodéns metallarbetare, två av Flodéns kontorister hyrde de mindre rummen.

Fadern hade låtit dela en långsmal garderob på andra våningen. Där hade Valter en säng under snedtaket, en byrå och två pinnstolar, mer fick inte plats – men han var glad att ha ett eget krypin och det han betalade för hyra och mat var rimligt.

Valter teg om att han inte tänkte jobba den här veckan, att det var skönt att slippa köra lättviktare i kylan. Han teg och såg faderns adamsäpple guppa:

– Har du verkligen ont i magen?

– Ja, och sen så … sen …

– Vadå?

– Rätt som dä är ser jag Götes sönderbrända händer, dom kommer bara flygande!

– Dä inbillar du dej bara.

– Lätt för dej å säja, du … du sitter inne i värmen och slipper se om nån olycka händer i Flodéns verkstad, du behöver ente …

– Tig! Jag vill inte höra mer!

– Jag har ont i magen.

– Dä får du väl utå all skiten du läser, dä där skräpet du lånar utå Björkes äldste pöjk.

– Du läser ju bara länstinninga och Göteborgs-Posten och Flodéns annonser! Varenda gång vi äter så talar du om nya annonser du ska göra åt Flodéns, eller om hur bra gubben är och hur duktiga pöjka är.

– Tig drummel! Fadern gjorde helt om och smällde igen dörren.

Valter saknade verkligen Göte under dennes långa sjukskrivning. För Göte hade han inte enbart varit billig arbetskraft som slog hål i stenväggar. När Götes händer än en gång inflammerades, och det skulle dröja innan Göte kunde återvända, stod Valter inte ut, sa till faderns förtret upp sig.

Under några av folkskolans sommarlov, innan anställningen hos Hallströms Elektriska, hade Valter arbetat i Flodéns plåtslageri som låg några kilometer från Flodéns Mekaniska. Visst kunde han försöka sig på att bli plåtslagare, men tillbaka till Flodéns plåtslageri ville han inte. Nej och åter nej. Han kunde söka arbete i någon av de tre andra plåtindustrier som låg i eller utanför samhället.

Din dumme djävel! Varför gav du med dej och började än en gång på Flodéns plåtslageri. Varför lät du farsan bestämma! Valter hatade sig själv för sin svaghet. Inte minst när det åter gick upp för honom att den religiöse förmannens främste gud hette Flodén. Kunde basen beröva Valter några kronor till Flodéns fördel så var gudsmannen nöjd.

Hantlangare, plåtklippare, bandjärnsklippare, plåtbockare, sprutmålare – arbetet var inte så enformigt som hos Hallströms. Och visst fick han punktsvetsa vid punktsvetsaggregaten, men inte svetsa på riktigt, gassvetsa. Nå, han lärde sig i smyg, fick anvisningar av de andra när basen var borta. Plåtslagarna var hyggliga, hjälpsamma.

– Gå inte med i facket!

Valter gick med i Metallfacket trots att basen viskande rådde honom att inte gå med. Högt vågade gudsmannen inte säga samma sak – men att viskande söka påverka en femtonåring det vågade han. Med facket i ryggen fick Valter rätt i några tvister med den religiöse basen. Och vid den tiden tyckte han att facket gav honom människovärde.

Trampa till! Högerfoten på punktsvetspedalen – elektroderna möttes i ett glödande och gnistrande bett i de plåtändar som var en rundad sektion i en tjugotvå tums rörkrök, som i sin tur var tillbehör till de höblåsare som stod på medar och liknade klumpigt avhuggna rymdraketer. Nå, höblåsare färdades inte i rymden, men inne i dem, rören och krökarna, reste säden och halmen.

Trampa till punktsvetsare! Idag punktsvetsar du plattjärnsöron på rörkrökar.

Trampa till! Håll stadigt! Glöm inte de mörka skyddsglasögonen. Gnistorna är minsann inga julgransbloss.

Trampa till! Nu på den stora elektriska plåtsaxens fotjärn. Armarna långt isär hållande en hundratjugo centimeter bred plåt medan saxen morrade till i ett något bredare bett. Efter klippet sjöng motorn upp i varv och armarna förde den avkortade plåten mot anhållet för nästa klipp och foten trampade till och … i över ett år innan Valter slutade på plåtslageriet.

Lära sig svarva? Visst ville Valter det, liksom att behärska andra maskiner. Men inte hos Flodéns Mekaniska. Vardå? Hos Grönlunds. Ska du precis skämma ut mej pöjk, börja hos värste konkurrenten, va ska chefen tro! Det skiter jag i! Drummel! Jag vill inte bli som du. Nu ska vi inte hetsa upp oss Valter, dä är ju möcket längre att cykla till Grönlunds, tänk på vintern. Ja, men cöklinga ger kondition när jag nu får gå upp från pöjklaget till B-laget. Jag har bra teknik dä säjer alla, men jag måste skaffa mej bättre kondis.

Senare i livet kunde Valter fundera över hur svag han var även denna gång. Hade han inte låtit sig övertalas att börja på Flodéns Mekaniska hade han sluppit förnedringarna där, de som bäddade för mardrömmarna. Nå, som vuxen skulle han inte vara så naiv att han trodde sig kunna gå utan sår om det hade blivit en annan verkstad än Flodéns. Herregud, när han började hos Flodéns Mekaniska hade han ju redan Götes hemska händer att släpa på. Men det som blev för mycket var att fadern arbetade på Flodéns kontor, efter ett förflutet som elektriker, förrådsman, järnhandelsexpedit, järnhandelsbokhållare.

Sommar och Valter hade lärt enklare svarvning hos Flodéns Mekaniska och arbetade nu på ackord.

Sommar. Middagsrast. Fadern hade just tagit en tugga då telefonen ringde. Fadern reste sig, tog med tallriken till skrivbordet i hallen. Talade i telefon, tog emellanåt en tugga: – Jaha, lita på oss, vi ska skicka en tolvtums remskiva som ilgods. Jodå, lita på Flodéns! Men snälle Bergström, visst vet vi att det är skördetid och att det är bråttom när något till en jordbruksmaskin går sönder. Lita på Flodéns!

Knappt hann fadern in till köksbordet förrän det åter ringde.

Sommar efter sommar – fadern åt stående vid skrivbordet.

Valters mor, Ella, hade gett upp, frågade inte längre varför reservdelstelefonen måste vara kopplad just hem till dem under middagsrasten, mellan ett och två.

Sommar efter sommar tog fadern emot beställningar för Flodéns reservdelslager – ideliga samtal hemma och vid middagstid, från upprörda bönder. Det eller det hade gått sönder just under skörden.

Under kriget hade det varit samma visa, nej värre. Valter mindes hur de som inte var inkallade höll igång verkstad och kontor; fadern med sina magsår var ensam på kontoret och verkstaden drevs av halta, lytta och astmasjuka, kronvrak som det hette.

Sommar efter sommar – magsårsfarsan hade reservdelstelefonen kopplad hem, till att ringa in det nya decenniet. Ring reservdelstelefon, ring! Fadern offrade sig, vara mera flodénsk än Flodén själv. Aldrig bli likadan, tänkte Valter.

Flodéns nådde stora framgångar. Valter svarvade nya detaljer, icke ackordssatta. Ofta fick han besök av tidsstudiemännen som ivrigt jagade tiden längre in i femtiotalet, samtidigt som de studerade Valters arbete.

Det var tiden för hans händers och fingrars rörelser de mätte där vid svarven. Ja, därmed mätte de även tiden för signalerna från hjärnan till de yttersta fingerlederna. Det var vad de gjorde, även om de aldrig sa att det ingick i ackordssättningen.

De mätte den tid det tog för fötterna att förflytta kroppen till lådan med råmaterial, de mätte ryggens böjning över lådan, mätte i tid – aldrig hur mycket varje böjning frestade på ryggen.

De mätte som sagt händernas och fingrarnas snabbhet, den tid det tog för fingrarna att kröka sig om råämnet, tiden att lyfta upp det till och in i svarvchucken, tiden att dra fast med chucknyckeln, ta ut den och lägga den där den skulle ligga. De mätte handens tid från chucknyckeln till igångsättningsspaken och till spaken för matningens påslag. Inte heller här var de intresserade av att mäta händernas eller fingrarnas förslitning eller sårens läkningstid.

Reporna inombords? De sår han fick av tidsstudierna – vad brydde de sig om sånt.

De styckade sönder Valters rörelser i sekunder, tio- och hundradelar och bedrev en ständig jakt på vad de kallade spilltid. De förstod inte att hans rörelser var hans. När den vitklädde tidsdoktorn, tidsstudiemannen, inte var nöjd hämtade han verkmästaren som menade att det var bättre att göra så eller så, greppa så eller så. Kunde handen ta en kortare väg? Handens resa föreföll onödigt lång.

Upprörd stod Valter där. Vad hjälpte det att säga att den rörelsen var naturlig för honom – att det var hans hand, inte någon annans, inte verkarns. Samme verkare, Helge, som trots tidsjakten under ackordssättningen säkerligen senare skulle säga: – Dä blir så dyrt så fort du ska göra nåt!

Verkarn och tidsstudiemannen var aldrig nöjda trots att de tvingade på Valter andra personers rörelser och handgrepp. Valter måste foga sig, inga rörelser eller handgrepp var hans – de tillhörde företaget. Det fattar du väl? Du är anställd här! Du måste göra de rörelser som Flodéns Mekaniska anser vara de snabbaste och mest inkomstbringande för Den Högste och sönerna. Tänk efter – nog förstår du! Tänk på din far, han gör en stor insats här hos Flodéns. Försök att efterlikna honom.

Verkarn och tidsstudiemannen pressade matningshastigheterna till det yttersta. När Valter protesterade och sa att han då skulle tvingas slipa svarvstålet oftare än vid