Här seglar Manfred Nilsson

By Ove Allansson

Manfred Nilsson vill inte knega som sin mor, inte vara slav under "patroner och präster" som han uttrycker det, och därför går han till sjöss när han är sjutton år gammal. Det blir både arbetsamt och fyllt av äventyrslusta – livet till havs fängslar Manfred Nilsson så att han blir kvar ombord i fyrtio år. Och vi får följa med, i denna underfundiga livsberättelse där huvudpersonen gång på gång avbryter berättaren för att tala ur sitt eget perspektiv. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788726881196

Book preview

Kniven ligger i gräset

Kniven i gräset, blänkande. Stålet blänker omgivet av det gröna och är på väg att hjälpa allemans djävul till en början.

Du Manfred kallar mej allemans djävul och jag söker ingång, början, till boken om dej.

Kniven ligger i gräset och jag måste cykla till posten och jag anar en början. Kanske väntar brev från dej Manfred, brev med dokument om din person.

Här blåser som alltid och jag cyklar till posten, vänder ryggen åt havet och vinden, åt den öppna havshorisonten — men är ändå vänd mot havet. Du förstår vad jag menar Manfred: sjöfolk och hav och fartyg kommer vi aldrig ifrån. Nu är jag tillbaka från posten. Böcker är bra. Jag har cyklat fem kilometer på sex rader.

Inget brev från dej idag Manfred.

Eller från någon annan sjöman eller f. d. sjöman.

Men under nätet, skäddegarnet, glänser kniven.

Och nu vet jag att den hjälper mej till en början.

Kniven ligger där som den långsmala sjön: din första ocean.

Tänk dej en fågel på stor höjd. Tänk fågelblick. Sommar och din första ocean ligger där i grönskan, likt kniv i gräs, glittrande. Så låg den också under tjugotalet. Nej, då var det prickar eller flugskit på glittret: sjön ägde liv, sjöfart.

Tänk att du då var fågel Manfred, att du glidflög ned mot den djupa, långsmala sjön. Ned mot din första ocean. Några år innan du befor den.

Vinden vilande.

Stiltjeblank steg sjön upp mot dej.

Från strändernas granskogar hördes rop. Från de små hamnarna i granskogarna. Från de små hamnarna under bergen hördes rop. Från de små hamnarna vid de mjuka kullarna och slätterna och sädesfälten hördes rop. Skepparnas rop.

Vi måste böra henne.

Vi måste böra henne för dä går inte mä bara segel längre.

Vi måste böra, dä ä sant.

Böra henne: det betydde att de måste borra skutorna, för propelleraxlar och hjälpmotorer. Tekniken hade hunnit ifatt skutorna. Runt den långsmala sötvattensoceanen halade man upp skutor, borrade. Män arbetade flitigt med att hala upp skutor och borra. De satte in hjälpmotorer och det var i mitten av tjugotalet eller något år innan.

Så landa då Manfred i det förflutna.

Du stod där på den mjuka höjden ovan smedjan och såg ut över sjön och där kom skutor glidande utan minsta vindpust. Men trots att du var intresserad av den nya tekniken, hjälpmotorerna, längtade du ändå efter seglen. Se seglen var något annat. I seglen bodde din längtan. Ut ville du, ut i världen.

Bland de ännu gröna sädesfälten, någon kilometer bortom smedjan, låg gården och de röda statarlängorna. De flöt liksom där i sädeshavet.

Seglen som ledde ingenstans hette lindar och lönnar.

Tillsammans med din mor bodde du i ett vindsrum, ett spisrum ovan statarlängan. Ni slapp takfönster: genom gavelfönster såg ni mjuka höjder, jorden patron ägde. Spisrummets spis, en Norrahammar, hade tre spiselringar och ugn. Vedlåren hade du snickrat Manfred. I rummet fanns också skänk, bord och din säng och en utdragbar kökssoffa där din mor sov. Rummet var så trångt att du hade huvudet under bordet när du låg. Men det tyckte du om, du hade liksom ett eget krypin för huvudet och tankarna. Och inte kunde bordsskivan hindra tankarnas långväga flykt.

Många gånger Manfred hoppade du från gavelfönstret ned på vedbodtaket, som längre bort förvandlades till hönshustak.

Fönsterflygare var du.

Fönstervägen tycktes dej manligare, djärvare.

Från vedbodtaket dök du ned i den djungel som var potatislandet. Eller svingade dej över till päronträdet, övade armstyrkan i en av de många grenarna. När andra såg på måste du hävda dej, hänga i krokig arm.

Du hade aldrig sett din far.

Därför måste du visa dej starkare än jämnåriga.

Ibland fick du för dej att din far var stor som päronträdet och att du hängde i hans arm. Din far var större och starkare än alla de andra statarna. Så tänkte du ibland trots att du hatade honom för hans bortvaro. Din mor ville inte ens nämna hans namn.

Din mor hölls för rejäl trots att hon var ogift barnaföderska, hon låg inte socknen till last och för det fick hon årligen en meter björkved i julklapp.

Björkvedsaskan fick du inte raka ut och slänga. Den använde din mor som tvättmedel i bryggstugan när hon la era kläder i blöt över natten. Hon la i blöt i björkvedsaska eller björklut. Dagen efter tvättade hon med såpa och vitt sken det lilla ni ägde.

Din mor steg upp i en tidigare tidighet än du. Innan hon gick till arbetet på godset väckte hon dej och sa att maten var färdig.

Din mor var också mattväverska. Om nätterna.

Mattväverska. Nattväverska.

Du stod där på den mjuka höjden. Femton år och sommardräng åt en bonde. Du såg smedjan där du hade arbetat som smehalv från tretton till femton år. Du kände smedjans dunkel med fotogenlyktorna över städen och det fascinerande och mångskiftande ljuset från fyren eller ässjan. Du kände städens klang, gnistornas kringflygande. Andra eldflugor, ur insekternas värld, skulle du möta långt senare. Smeden och smedens söner tyckte om dej: du var intresserad, lärde dej verktygen och i vilken ordning de glödande arbetsstyckena skulle ut ur ässjan. Även med släggan var du duktig. Det gällde att hålla den i olika vinklar, fattningar, och slå snett för t. ex. smide av spets.

Du har dokumenterat tiden som smehalva Manfred.

Du har lånat ut ett foto där du som trettonåring står med släggan eller en större smideshammare över axeln. Ansiktet under skärmmössan är skärande ungt, barnsligt. Mellan ansiktet och det tunga arbetsverktyget finns ingen samklang.

Barnarbetare.

På fotot känns inte lukten av svedda kläder. Där syns inte de hål gnistregnen brände. Men hålen fanns där, du ägde ingen sköld: läderförkläde.

I smedjan reparerade ni godsets och böndernas redskap, plogbillar och annat. Ni tillverkade också nytt. Ni smälte ihop hjulringar, beslag till trähjulen. Ni hade inte svets på den tiden utan smälte ihop, det kallades att hetsa ihop eller att välla.

En gång när du stod och drog blåsbälgen åt smen och samtidigt tittade ut genom fönstret bortåt sjön fick du se den nya tiden komma på vägen. Det var en automobil med träfälgar och höga, smala hjul. Du glömde dra bälgen och smen grymta: Andas pöjk annars dör du!

Titta! sa du, titta en bil, dä måste va patrons.

Va, smen skuttade ut i sommaren med läderförkläde och smideshammare, lika intresserad som du Manfred. Gestikulerande med hammaren kom smen i samspråk med patron och en obekant, en lärare i automobilförandets konst.

Snart var det en vanlig syn att se patron, som ägde godset och flera gårdar och smedjan, träna den nya konsten på åkrar och småvägar. Väl varm i kläderna brukade han köra runt med socknens honoratiores: prästen, skollärarn eller någon godsägare.

Nu stod du på kullen som liknade ett kvinnobröst och såg smedjan och mindes den där dagen patrons bil dök upp. Du såg smedjan och ångrade att du hade gått i tjänst hos en bonde. Det var bättre i smedjan. Allra bäst vore förstås att ge sej ut i världen. Du vred halsen och skymtade långt borta den lilla stadens tinnar, där fanns en hamn med skutor och kanalpesar.

I två år arbetade du hos bönder Manfred. Trivdes inte. Några bönder var hyggliga, men många snåla och fordrande. Du fann att desto gudfruktigare de hade namn om sig att vara desto snålare var de mot tjänstefolket.

Hatet flammade upp Manfred. Du visste hur din mor slet.

Du ville visa att du klarade dej utan bönder och godsherrar, att du orkade ta dej ut.

I ditt sjuttonde år lånade du allt oftare cykel av en annan dräng och trampade efter arbetets slut in till staden och hamnen. Ibland förbi flickor med fladdrande klänningar och koftor. Du släppte styret och visslade. Sällan skedde andra manövrar: skutor lockade mer än flickor.

I hamnen tittade du på slupar, skutor, kanalpesar och passagerarebåtar. De som gick kanal- och insjövägen Göteborg—Stockholm och de som gick Jönköping—Stockholm. Du snappade upp ett och ett annat och din längtan växte. I hamnen, vilken liksom inramade det berömda slottet, gick ofta en gubbe de yngre kallade Uteseglaren. Denne berättade om BA, Buenos Aires, och andra fjärran hamnar och satte griller i skallen på dej Manfred.

Du råkade en afton passera galeasen Tuno och hörde hennes skeppare Johansson tala med en vedhandlare om någon frakt. Du hörde Johansson säga att han senare skulle gå upp i Göta Kanal och att han behövde en pöjk som kunde dra slussportar och annat.

Du var blyg Manfred, men vågade fram och mumlade något om att du gärna ville pröva. Men du hade aldrig varit ute förstås.

Då sa Johansson: Dä gör inget förstår du Johan, du ser starker ut, du får börja.

Du sken upp och sa att du inte hette Johan utan Manfred.

Men Johansson tycktes inte höra.

Berätta själv du Manfred!

Vätterns ocean eller När skepparn sjöng Barndomshemmet

Skutan tog in en skvätt på däck. Det hade jag aldrig upplevt förr så jag blev rädder och tänkte att nu sjunker vi. Vi låg djupt, hade ved i rummet och ved som däckslast. Sjön forsa in bland veden och jag tänkte att nu är det färdigt.

Då skrek skepparn: Du sa inte va rädder Johan! Ta ratten här sa jag lära dej. Bara håll stadit i ratten Johan, du har ju kraftia nyper. Bara håll i ratten. Håll ögona på seglet å bommen Johan! Bry dej inte om å försök å se på dom andre seglen, bara på mesanseglet här intill oss. Du vet ju för sjuttsingen att vinden är halver, att den kommer in från den sidan. Håller du inte i tillräckligt Johan då kommer hon upp i vind å då kommer vinden in från andra sidan å då börjar seglen å slå å då kommer bommen. Kommer hon dä minsta över fel väg förstår du Johan så kommer det häringa stora seglet å sveper både dej å mej i sjön. Bommen förstår du Johan, vi får den i skallen. Begriper du dä Johan! Håll i nu Johan, du har ju kraftia nyper. Var inte rädder Johan, håll bara i …

Det sa han flere gånger skepparn att jag inte skulle vara rädder. Sen sjöng han Barndomshemmet för å stötta mej. Han stog alldeles jämte mej och sjöng och vinden dåna runt om och tjöt i riggen.

Men skepparn tog inte ratten för han såg att jag orka med att hålla henne, han såg att jag var läraktig. Men rädder var jag.

Skepparn sjöng Barndomshemmet och det glömmer jag aldrig.

Det dåna runt oss och jag töckte att vi var ute på den väldigaste resa som nånsin hade gjorts i denna världen. Jag tänkte att det skulle sluta med att vi segla i kvav. Tidigare hade jag bara upplevt Vättern i lugnt väder eller lite småblåst och för det mesta hade vi inte använt seglen utan bara motorn. Det var väldia reser då också när vädret var bra. Ja, så hade jag ju upplevt kanalen och småsjöarna. Dom var liksom våra innanhav sjöarna. Boren var Östersjön och Roxen var Nordsjön. Men Vättern … Vättern det det var Oceanen, femton mil lång. Vi var ute på Oceanen. Försök å förstå hur dä kändes! Vi var ute på Oceanen och jag var rädder och skepparn sjöng Barndomshemmet. Hans röst bar i dånet och ljuden från riggen.

När som sädesfälten böja sej för vinden, sjöng skepparn.

Han gjorde det för att stötta mej, för att jag inte skulle vara rädder när hon tog in vatten på däck.

Vättern är inget att skoja med. Det är en del uteseglare som har gjort det. Finns uteseglare som har drunknat i Vättern, bara för att dom ville visa att dom pinkat i saltvatten.

Skepparn som sjöng Barndomshemmet, Johansson, han var den bäste skutskepparn på Vättern. Han sa aldrig Manfred utan kalla mej Johan, han kalla alla nybörjare Johan. Johansson hade vart i amerka och han hade seglat ute och lärt sej veta hut. Efter många års långfart hade han kommet hem till Vättern och köpt egen skuta.

När Johansson hade kommet hem och börjat segla på Vätterns Ocean behövde man inte se skutan för att veta att det var Johanssons. Dä hördes, han sjöng Barndomshemmet så dä eka långt upp iland.

Mest börja han nog på tredje versen. Ifrån landet uti väster tanken glider …

Johansson har ju vuret där apelsinerna voxet, men han berättar ju aldrig om’et, sa en bondgumma. Han var sån Johansson, han var inte möcke för å skryta. Alltid var han hygglig mot mej Johansson. Kanske var han en egendomlig man på så vis att han aldrig klaga. Det hände ofta att vi feck legga för storm, det kunde va vid Hästholmen, Gränna eller Motala. Men Johansson klaga aldrig som dom andre skepparna.

Det var 1927 och Tuno var min första skuta. Jag feck jobbet i Tuno på våren, jag var så glad så jag var inte till mej. Det var så skönt å slippa vara allemans djävul åt bönderna. Jag var sjutton år förstår du och hade ingen lust å följa ett par hästar. Jag hade redia nyper och kunde hugga i. Jag hade oro i blodet, jag ville ut. Först med kanalskuter, sen med större båtar. Jag ville ut på dom stora haven.

När jag första gången lämna den lilla vätternhamnen då vart jag glad. Ja, den var inte så liten för mej då, det var den inte. Men när jag titta akterut eller baklänges och såg den gamla fyren i röven, när jag såg både fyren och stan försvinna, ja … dådå tänkte jag att äntligen är jag fri från patroner och statare och prästen och hele skiten. På skutan, hos Johansson och bästeman som hette Ragnar, var det inte nån som kalla mej horungen och reta mej för att jag ingen pappa hade.

Jag hade tur som hamna i Tuno och feck en så hygglig skeppare, ja Tuno var fin hon också. Hon var en galeas på sjutti dödviktston, tvåmastad förstås, dä finns inga enmastade galeaser. Hon hade två försegel, fock och klyvare, och så storseglet och mesanseglet, inga toppsegel sen hon feck hjälpmotor. Jajamän, det var en rekti Jönköping, en munktellare, encylindrig. Hur många hästar visste varken skepparn, bästeman eller jag. Ingen av oss tre kunde indikera. Men skepparn påstod ibland att motorn var på femton hästar, dä hade dom sagt i Jönköping. Det var en så fin motor. Det var det. Det var en så fin motor så det var knappt sant.

Motorn feck nog visa vad den geck för. Både i Vättern och andra sjöar och i östra Göta Kanal. Jag feck också visa vad jag geck för. Skepparn töckte om mej för jag var rätt så bra i nyperna. Du har rejäla nyper Johan, sa han ibland, dom ska du va gla för.

När jag hade vart ombord i Tuno bara nåra dar fråga jag Johansson om jag kunde få lite pengar så jag kunde köpa mej ett par böxer. Jajjemänsan, sa Johansson, här har du tie kroner Johan, men du sa la ha e skjorta också, här har du e tia te Johan. Jag feck tjuge kroner å handla för. Det var möcke pengar på den tiden. Vilken skeppare Johansson. Och sen titta han på böxera jag hade köpt. Han kände på tyget. Dä va redia böxer, du är ju förståndier Johan. Har du nåra pengar kvar då? Jadå, jag visa’n.

Johansson han var annorlunda än dom andre skepparna på Vättern. Du Johan, sa han en gång, du får gå ner tell fleckera i Malfors. Du är sjutton år förstår du Johan. Sjutton år. Du får lära dej å börja pippa snart. Men jag … jag var ju blyg, man var inte så företagsam i den åldern på den tiden.

Johansson var inte som dom andre skepparna. Han hade samma mössa med skärm och lackrem, men under mössan var han annorlunda. Han var den bäste skepparn på Vättern. Han var … jag glömmer aldrig när han sjöng Barndomshemmet …

Molnskuggorna

Molnskuggorna, hur de jagade över Vätterns Ocean — det är inte lätt för dej Manfred att minnas. Efter fyra decennier är molnskuggorna borta. Du minns inte hur de gjorde skräcken större den gången skepparn sjöng Barndomshemmet.

Vinden var som så ofta en mångsysslare.

Vinden gav skutan fart.

Vinden tryckte ned henne så hon tog in sjöar på däck.

Vinden rev sönder moln.

Vinden jagade moln över Himlens Ocean.

Vinden jagade molnskuggor längs Vätterns Ocean.

Där på det vitrykande vattnet var molnskuggorna odjur eller ryggar på odjur framforsande i vattenytan, vidunder uppstigna från den djupa sjöns hemlighetsfulla botten. Vidunder jagande Tuno, dej Manfred, bästeman Ragnar och skepparn Johansson och Barndomshemmet.

Du har sagt att jag ska bygga ut Manfred och jag har sett molnskuggor jaga över Vättern.

Du kallar mej allemans djävul därför att jag har farit som svarvare eller reparatör i fartygen. Du menar att en svarvare eller reparatör får göra det mesta ombord, vara allemans djävul liksom på sin tid donkeymannen. Det stämmer nog Manfred. I en av mina atlantiska lådor, ett tankfartyg, räddade jag julen genom att tillverka nötknäckare. Knäckare fanns inte ombord, men väl nötter. Skepparn kom skrytande över de ombordtillverkade nötknäckarna och beställde en locktång så att hans medföljande hustru kunde få ordning på håret. Till detta arbete nekade jag och fick stöd från hela maskingänget.

Allemans djävul kallar du mej och röt en gång i telefonluren: Jag töcker att du skriver som det är till sjöss, därför ska du få mina upplevelser. Råämnen du kan sätta upp i svarven å svarva till.

Men du kom med ett pekfinger: Gör mej som Dubbel-Dick i ’Värmen’, honom töcker jag om.

Det kan jag inte Manfred. Dubbel-Dick har jag beskrivit efter Dubbel-Dick, eller som jag uppfattade honom när vi for ihop. Du ser att jag skriver for. Du är noga med det där, att man inte seglar i stim-, diesel- eller turbinbåtar. I dessa fartyg far man. Man seglade i skutorna och de stora segelfartygen.

Ändå envisas jag med att kalla den här boken Här seglar Manfred Nilsson. Du får själv lista ut varför.

För att återgå till Dubbel-Dick så kan eller vill jag inte göra dej lik honom.

Men finns där en likhet er emellan så finns den.

Du är den du är.

Manfred Nilsson.

Arbete och äventyr

Han klaga aldrig Johansson, njuta av livet kunde han också. En gång i Göta Kanal, när vi låg tvärs Motala Verkstad, så sa skepparn att hör du Johan ta ratten för jag ska sätta mej. Javesst. Det var roligt. Jag var mallig, jag kände mej som skeppare själv när jag tog ratten. För jag kunde styra, det hade skepparn lärt mej. Oj va stor jag va. Jag hade inga tatueringar på den tiden förstås, men stor kände jag mej.

Det dröjde bara nån minut innan skepparn kom upp ur kajutan med Östgötabladet, som han la på luckan. Sen lossa han livremmen och la den om halsen och drog ner böxera och satte sej där på Östgötabladet och stöna och så såg jag hur det kom nåra korvar och hur pinket rann så fint över luckpresenningen å ner på däck och ut i spygattet.

Så rev han bort en sida och torka sej och så rulla han ihop Östgötabladet till en strut och sen slängde han struten över sidan och den segla så vackert på Göta Kanal. Dä va gött Johan, sa han, dä va gött.

Han kunde njuta å livet skepparn, det tänkte jag förstås inte då, men nu efteråt tänker jag lite mer.

Det fanns inga runnhus, skithus, i kanalskuterna så om vi inte sket på en tidning så satte vi oss på relingen. Men då la det mesta sej på skarndäck och då feck man ta en sån där piassavakvast och sopa av det mesta och sen hiva upp en pyts vatten och skölja.

En gång geck vi på traden Ljungs Tegelbruk—Linköping i två månader. Vi drog sten i två månader. Drog sten hette det på skutsnack. Vi segla inte sten, vi drog sten.

Ljungs Tegelbruk ligger vid Ljungsbro och lastplatsen var en liten träbrygga i kanalen. På den tiden feck vi som arbeta ombord hjälpa till också med att lasta och lossa. Lastningen geck så till att det var en träränna uppifrån bryggan och dit kom gubbarna med sina små kärrer, traller, med tegel i. Så tog dom två stenar åt gången och slängde ner i rännan och stenarna dom for i rännan änna ner till lastrummets botten och där stog skepparn, bästeman och jag och tog emot och stuvade upp. Unnan för unnan stuvade vi upp. Det var ju så modernt på den tiden att det fanns fordbilar med utslitna däck. Och skepparn, som hade vart ute i stora världen, han hade bommat gamla forddäck och cuttat av dom lite och dom satt i ändan på den där trärännan och där studsa stenarna emot. Om ingen hann att ta dom direkt i farten förstås. För det mesta hann nån av oss tre till rännan och tog emot stenarna innan däcket. Det gällde att hänga i för att hinna stuva unnan.

Vi hade läderlappar i händerna annars blev det röa köttet på nåra timmar. Dom där läderskydden gjorde man själv. Man feck ta tag på ett par gamla känger eller stövelskaft och skära ut jack för fingrarna och … ja, för å fatta mej kort så hade man två lappar på handen, en för tummen, en för dom fyra andra fingrarna.

Slitsamt va dä, men efter nåra vecker töckte jag att jag kände hur musklerna svällde. Jag tänkte ofta att nu är det bara tatueringarna och dom store haven som fattas. Får jag bara tatueringar så liknar jag en rekti sjöman.

Vi lasta på dan och geck på natta och var i Linköping på morron. Vi lossa på dan och geck tillbaka på natta. Och så lasta vi igen. Och så höll vi på dygnet runt. När vi geck genom slussarna feck vi själva vara med och dra slussportarna. Vi drog dom gratis, det fanns ingen övertid för sånt. För å få portarna att öppnas eller stängas feck man gå runt och det var två spakar … ja, det var precis som på dom store segelskuterna när man geck upp ankaret fast där var det ju flere spakar. Men på Göta Kanal var det två spakar och dom var alltid vitmålade och där man körde in dom var dom svarta.

Arbetstiden var ju obegränsad i skuterna på den tiden. Vi var inte med i Sjömansunionen eller som vi sa junion. Vi sa inte union utan junion eller jonjen. Det blev inte förrän 1929 vi i skuterna kom med i junionen.

Efter traden Ljungs Tegelbruk—Linköping blev det Vättern igen. Vi geck på Jönköping, Stava, Granvik, Olshammar, Hjo och en massa hamnar. Ved och massakubb hade vi ofta i lasten. Det var sällan björkved, mest barrved. Vi geck till och med till Vadstena med ved. Jajjemänsan. Nån gång geck vi till Karlsborgs fästning med tegelrör, ja man gira in i Bottenviken då, på babords sida fanns en brygga som kallades Idas brögga.

Hur lång tid reserna tog kan jag inte rektit komma ihåg, men hon … ja, vilken fart hon gjorde kan jag inte tala om. Det fanns ju ingen logg, ingen släplogg, ingen patentlogg, ingen … Ingenting. Johansson, skepparn, han titta på sin rova. Jaha du Johan, sa han, då kan du lösa å mej e stunn, nu ska jag ner å smaka på kaffet du har kokt. Jaha, om ett par timmar ä vi i närheten å Hästholmen.

Tvärs Hästholmen sa han aldrig fast han seglat ute. Aldrig sa han daler istället för dollar, han sa aldrig staterna, han sa amerka. Då när han hade sagt det där om Hästholmen hade det kanske gått sex, sju timmar ifrån Jönköping och det var ju väldiga reser. En gång hade vi en resa från Jönköping till Askersund, det var i Vätterns längsta längd det, en långresa minsann.

Fast jag till en början töckte Vättern var en väldig ocean så hade vi när det var klart väder fina landmärken. Det kunde vara stora trän där bonden Gustavsson bodde. Och så var det kyrker å skorstenar, som till exempel skorstenen vid Harge Tegelbruk.

Ibland var det ju dimma eller tjocka förstås. Jag minns en gång i tjocka, det var värre än Themsen-tjocka den gången. Varken skepparn, bästeman eller jag vesste till slut vilket som var öster eller väster, knappt ens vilket som var upp och ner. Tjockan virvla kring oss som en sån där malström och gjorde oss yra i skallen. Tamejtusan om vi inte börja grunna över om vi fortfarande var på Vätterns vatten, kanske hade tjockan virvlat iväg med oss till nåt sorts spökhav … Men då när det var som värst, då hörde vi en tjur böla. Johansson piggna till och sa att däråt ä öster, dä ä en östgötatjur vi hör guskelöv. Jag känner allt igen tjuren, dä ä Hannibal hos Olsson, hos Erik Olsson.

Tjuren böla och var ju en sorts mistlur. Strax när Johansson hade känt igen tjuren var det som om tjockan feck ge med sej. Ja, den lätta inte på en gång, men vi hörde människoröster i den. Långt ifrån kom en röst vi kände igen. Flötta lökta te styrbord. Flötta lökta te styrbord. Det var Brevika-Prästens röst. Han var en skeppare från Brevika syd om Karlsborg. Våran bästeman Ragnar, som hade blivit modigare sen Johansson kände igen tjuren, han slog sej för knäna och mena på att inte hjälpte det med lökta i tjockan. Och det hade han väl rätt i.

Brevika-Prästen var berömd för å kunna ta sej in i trånga farleder i mörker. Dom sa att han geck opp i åar och bäckar och diken hur kolande svart det än var. Han hade en så kallad Fenixlökta. Eller kanske hette det Felixlökta, jag är inte så säker. Det var en lökta med fotogen. Och den hade han hängande på bogen. Alltefter krökarna skrek han till pöjken sin: Flötta lökta te styrbord, flötta lökta te babord. Han hade e skarp röst Brevika-Prästen. Flötta lökta te styrbord. Det var så det eka i granskogen däruppe i Bottensjön vid Forsvik och … Brevika-Prästens predikan hördes över hele Vättern töckte man ibland. Flötta lökta te styrbord. Då vesste man att han höll på att ta sej upp i nån trång vik eller nån å.

Det fanns en skeppare till på Vättern som var högljudder. Vi kalla honom för Blåslampa. Högljuddast var Blåslampa när han drucket kaffekask på blåsprit, det var den spriten man hade till att förvärma blåslampan med innan man värmde kulan till motorn, tännkulemotorn.

Ja, nu villa jag väl bort mej. I alla fall hände det många gånger att vi navigera efter kor och tjurar. Men mest navigera vi efter skepparns rova och