Sagan

By Patrik Blomqvist

A deranged fairy tale from Sweden.

• Language: Svenska
• Publisher: Patrik Blomqvist
• Release date: Aug 26, 2010
• ISBN: 9781452325576

Book preview

Sagan

Patrik Blomqvist

Smashwords Edition

Copyright 2010 Patrik Blomqvist

Smashwords Edition, License Notes

This ebook is licensed for your personal enjoyment only. This ebook may not be re-sold or given away to other people. If you would like to share this book with another person, please purchase an additional copy for each person. If you’re reading this book and did not purchase it, or it was not purchased for your use only, then please return to Smashwords.com and purchase your own copy. Thank you for respecting the hard work of this author.

1. Början

Ner på knä i gräset i dungen utanför förskolan i Förorten. Skummet sprutar när jag knäcker ölen och sveper den ståendes på knä. Ingen av förskolefröknarna kommer att komma på mig. De kommer aldrig att misstänka en sexåring, för vilka sexåringar dricker folköl?

Mina första minnen kommer från tiden i förskolan. Då var allt tryggt och enkelt. Nu, tolv år senare, har allt förändrats och formats. Det är mer legitimt att sitta och supa ner sig med sina lärare. Min gamle mattelärare och jag sitter på barstolar runt ett högt, runt bord. Han dricker öl ur en tvådeciliters tetrapack. Ölen luktar äppeljuice. Mängden öl i de små löjliga förpackningarna motsvarar den mängd amerikaner dricker på partyn, blir asfulla och stupar på dansgolvet. Med ett stort dollargrin lyckas jag locka till mig servitrisen och beställer in ytterligare en öl och sveper den i en klunk. Min gamle mattelärare försöker hålla igång ett samtal, men de unga människorna som sitter runtomkring oss är givetvis blyga och osäkra inför en öldrickande mattelärare.

Det var min yngre bror som drog mig hit, men efter ett par tetrapack är det lätt att komma ifrån varandra. Det är en behaglig pub. Ljuset kommer dels från avskärmade mässingslampor, vilka ger ett stämningsfull gult ljus och dels kommer ett kyligt, men soligt, ljus in genom de frostiga fönsterrutorna. Utanför de pittoreskt frostiga fönstren ligger snön kompakt.

Trots inredningen i mörkt trä och den dova belysningen råder en stämning av skola. Min gamle mattelärare passar inte in här. Det står skrivet Binomen i pannan på honom. Han stressar upp oss med sin blotta närvaro.

Min bror står nära ett av de kalla fönstren. Två pojkar i femtonårsåldern drar i min brors respektive armar. Aggressivitet. Med benen brett isär ingriper jag och frågar med myndig röst vad som pågår. De två aggressiva pojkarna ser, trots sitt beteende, inte efterblivna ut. I mun på varandra säger de att min bror skall ha stryk för att han är finne. Min bror är inte finne, men jag ser det hela som en principfråga.

Upphetsad och stressad går jag ut genom den mörka rökiga puben. Ut genom en nästan svart trädörr. Utanför puben är det snöblask och inte, som det tedde sig inifrån, isande vinter. Kylan biter tag i mig när jag kommer ut på en liten, blöt, nästa lerig parkering utanför puben. Ute på parkeringen står redan de två våldsamma ynglingarna tillsammans med en kvinna i 40-årsåldern. Pojkarna håller i en röd damcykel istället för min bror, som måste ha lämnats kvar inne i värmen.

Inför döva öron förklarar jag att man inte skall slå någon enbart för att människan är finne, men de båda unga förklarar, som om det vore en sedvänja, att finnar skall ha stryk. Jag frågar kvinnan om huruvida det är normalt att slå finnar här i bygden och om det är omöjligt att resonera med de båda aggressiva pojkarna. Hon svarar inte. I ren frustration griper jag tag i den röda damcykeln som ynglingarna håller i och kastar den med vämjelse mot marken. Det låter dött när cykeln slår i backen. Metalliskt. Kvinnan tittat förebrående på mig. De tre tar avstånd från mig under tystnad. Min auktoritet är förlorad.

Puben ligger ensamt, på en avsats i en mycket brant backe i en dal som genomskärs av en löjligt smal å. Det blöta gruset rullar under mig när jag försiktigt går nerför den norra dalsidan och passerar ån via en bred träbro av breda och grova träplankor. På andra sidan är det sommar. Man förnimmer inte den andra sidan härifrån. Puben har försvunnit in i en dimbank. Den kalla vintern känns avlägsen. Sommaren ligger framför mig. På en liknande avsats ligger ett sommarhus med kringliggande bodar. Det står en ren röd Volvo kombivagn utanför sommarstugan. Gräset är grönt.

Här känner jag mig hemma. Detta är Värmland och jag har hamnat mitt uppe en av min barndoms glada och varma somrar. Det måste vara minst sex år sedan jag gick på de här torra grusvägarna. Alltid torrt, mycket mygg och salubrin. Mina ben för mig förbi den gamla smedjeruinen. Den överväldigande växtligheten tilltar och den mörka värmländska skogen påminner mer om Amazonas jungler. Det är omöjligt att lämna vägen på grund av den täta växtmassan. Vägen blir till en förgrening av två mycket bruna och uppslammade kanaler. En av kanalerna, cirka tre meter bred, rinner mot mig från det håll där den klara sjön borde ligga. Den andra flodarmen, lika bred, flyter åt höger. Vattnet strömmar kraftigt i de båda kanalarmarna. Där armarna möts växer vass på den motsatta sidan och kraftiga strömvirvlar bildas. Utan att tveka går jag ner i den kanal som strömmar nedåt höger. Vattnet är behagligt avkylande. Den uppslammade botten eller eventuell vass, som borde växa där känns inte. Bottenlöst. Med armarna kring något grönt flytetyg färdas jag mycket snabbt åt höger.

Där kanalen tvärt slutar kliver jag upp och finner ytterligare en sommarstuga med några bodar. Mycket frånvarande går jag en bit och gömmer mig sedan i en liten bod varifrån jag kan se ner på sommarstugan och den bruna kanalen bortom huset. Kallt och sommarvarmt på samma gång. Det är tyst och folktomt.

Vintern får vara kvar på norrsidan. Själv tänker jag njuta av sommaren, men tystnaden besvärar mig. Upp. Rusar in bland träden. Granarna piskar mig i ansiktet. Det enda som hörs är mina fötter som springer längs den smala stigen. Jag vet inte vad som är bakom mig, men framför mig ligger stigen som jag känner utan och innan från min många somrar ute på kantarelljakt. Bakom mig lurar, som alltid, något stort mörkt och starkt.

Ute på ängen som leder ner mot sjön står de Svarta, några av de Vita och ytterligare en hel del statister. Någon sticker en karta i handen på mig och förklarar för mig att vi gruppvis skall orientera oss igenom en slinga i skogen.

Himlen är grå, men inte regntung. Vi går i samlad trupp på en gräsbelagd slänt omgärdad av träd. Mycket mummel och obehagligt kallprat. Som en av de första når jag fram till baksidan av en teaterlokal. Mannen står i en öppen dörr, vid teaterns baksida. Det är inte nermörkt där inne, men dunklet ligger tungt.

Jag erinrar mig att jag i min barndom, på samma teater, såg ett teaterstycke, som föll mig på läppen, men jag minns inte vad det handlade om eller huruvida teatern låg ensammen ute i skogen.

Många trycker på och vill komma in, men Mannen stänger dörren med många sura miner till följd (eller är människorna likgiltiga?).

I högsta fart sätter jag iväg och springer som aldrig förr, först in genom en mörk, låg barrskog på en relativt bred och platt stig. Sedan ut på ett fält - ett riktigt marsklandskap, dock torrt och utan trädrötter. Marken är röd och svartbränd, ändå växer något kort och möjligen grönt ur denna döda slänt. Stor tystnad. Det brända området är stort och halvmåneformat. Jag kom ut mitt på den konvexa sidan. På den andra sidan breder en mycket stor sjö ut sig. Avståndet från det ställe där jag kom ut ur skogen och ner till sjön är säkert 500 meter. Det sluttar bra ner mot sjön. Halvvägs ner mot sjön ligger en väg, som avskiljer sig på grund av sin grönhet. Vägen leder in i skogen på vänstra kanten av halvmånen.

Med samma ursinne som tidigare springer jag ned till vägen. Där upplyser någon av de Svarta mig om att titta på kartan innan jag rusar vidare. Kartan beskriver mycket riktigt det halvmåneformade området. Det ligger i mitten och avdelar kartan exakt på mitten. Den övre delen är blått vatten och den undre är mörkgrön skog.

Nere vid vattnet sitter någon som liknar båda herr Svart och herr Vit.

Två bomber seglar sakta fram på himlen. Den ena drar den andra medelst en lina. Jag pekar på dem för att människan som liknar både herr Svart och herr Vit skall se dem. Han iakttar bomberna under tystnad. De två bomberna blir grövre och antar en plastigare skepnad och börjar sakta, men under acceleration, att rotera kring en punkt mitt på linan. De närmar sig vattnet och kommer att landa något till vänster om oss.

Det startar en helikopter snett till vänster bakom oss, den går upp mot de två cylindrarna, vilka nu roterar riktigt kraftigt. Jag tänker för mig själv att det är mycket riskabelt att gå upp mot de roterande sakerna.

Innan de slår i vattnet blir det plastiga höljet till ett illa spänt tyg. Den cylinder vars tyg påminner om en urblekt, förvuxen Fantaflaska slår ner närmast oss. De båda tygcylindrarna (med stålrörskonstruktion) accelererar kraftigt åt höger och glider med hög hastighet över vattenytan, utmed stranden.

Några människor springer bakom oss. De hoppar i två stora och klumpiga vita båtar och sätter efter de stora tygcylindrarna, som nu närmar sig den högra stranden. Den högra stranden är mycket brant. Det hänger ut några träd därifrån. Jag väntar mig att cylindrarna skall kollidera med träd och klippor, men de stannar mycket oväntat och förblir stilla.

Till höger kommer nu en skidåkare på en lina i luften. Linan går rakt ut i vattnet, likaså gör skidåkaren som hänger i luften likt en backhoppare som har lämnat rampen. Han har dålig fart och rätar inte ut sig. Således blir nedslaget ingen succé.

Jag reser mig och fortsätter med kartan i handen. Den verklige herr Svart och fru Svart har anslutit sig och vi springer in i skogsbrynet. Det finns inte några kontroller utsatta på kartan. Från flera håll hör jag att vi skall leta rätt på kontrollerna ändå. Stigen som leder in i skogen är kantad av korta, torra, men täta barrträd. Solen tränger inte ner mellan de täta barrträden. Det är som om det låg ett tak över stigen och inne bland träden är det lika mörkt.

Mäkta stolt kan jag peka på, vad jag tror är, den första kontrollen. Den hänger lågt, en bra bit in i bland de svårgenomträngliga träden på höger sida. De andra förklarar till mitt förtret att det bara är en attrapp. Jag stannar och anstränger ögonen för att fokusera det röda objektet inne bland de torra trädgrenarna. Det är en rödmålad, uppochnedvänd engelsk polishjälm. Vi ser flera röda hjälmar då vi fortsätter framåt på stigen. Efter ett tag kommer vi fram till en glänta, två gånger fem meter, i direkt anslutning till stigens högra sida. Inne bland träden, som här växer i rader, ser jag den karaktäristiska rödvita kontrollen. Fru Svart springer in, men når inte fram på grund av det kompakta grenverket och springer halvgråtande ut. Jag