Med kriget tre år gammalt

By Pelle Sunvisson

Den lilla staden i östra Ukraina var under några skälvande veckor del av en lång och rörlig front. Sen dess har fronten flyttat och kriget gått i ställning. Med kriget tre år gammalt är inte en så mycket en berättelse om att överleva artilleribeskjutningar som om att leva vidare efter dem.

"Det är en märklig liten bok Sunvisson har skrivit. Med en saklig, närmast dokumentär närhet tränger han in i en familj; deras intima vardag, deras stora och små bekymmer, deras upplevelser av kriget, deras drömmar och rädslor. Det sker med en blandning av värme och respekt som är helt övertygande." Kristina Rotkirch, Hufvudstadsbladet, 25 jan 2020

"Pelle Sunvisson, som debuterar som romanförfattare, känner väl till regionen och ger en respektfull, inkännande och samtidigt obeslöjad bild av hur livet gestaltar sig för en grupp människor i ett litet samhälle i närheten av fronten. Han har en skarpsynt, okonventionell och koncentrerad stil. Färgrikt, med träffsäkra liknelser och associationer, ofta med mycket korta och ofullständiga meningar, förmedlar han en stark närhet till personerna, de nedgångna livsmiljöerna och drömmen om ett bättre, värdigare liv någon annanstans... En fängslande och träffsäker roman." Anders Weidung, BTJ, häfte 7 2020

• Language: Svenska
• Publisher: Ps. Förlag
• Release date: Nov 1, 2019
• ISBN: 9789198225334

Pelle Sunvisson

Pelle Sunvisson har tidigare skrivit tre böcker för barn och ungdomar och sen 2014 en rad reportage från Ukraina. Med kriget tre år gammalt är hans första roman för vuxna.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Kapitel I

Kapitel II

Kapitel III

Kapitel IV

Kapitel V

Kapitel VI

Kapitel VII

Kapitel VIII

Kapitel IX

Kapitel X

Kapitel XI

Kapitel XII

Kapitel XIII

Kapitel XIV

Kapitel XV

Kapitel XVI

Kapitel XVII

Kapitel XVIII

Kapitel XIX

Kapitel XX

Kapitel XXI

Kapitel XXII

Kapitel XXIII

Kapitel XXIV

Kapitel XXV

Kapitel XXVI

Förord

Jan Myrdal menar att människan bortom de härskande klassernas moralism bara har två drivkrafter: könet och arbetet. Själv är jag bara övertygad om arbetet och arbetet är för mig tredelat. Det är aktivismen, undervisningen och skrivandet.

Aktivism är här detsamma som kampen mot krig och militarism. I den har jag deltagit genom aktioner mot vapenindustri, krigsövningar och militärallianser och genom initiativ som fredsövningarna Åland 17 och Baltic Glory.

I varje form av aktivism finns det en del folkbildning och i min undervisning har det antagligen alltid funnits en del aktivism. Som lärare har mitt främsta forum varit högstadiet och mina ämnen de samhällsorienterande samt svenska. Det var också i anknytning till högstadiet mitt skrivande inleddes.

På eget förlag har jag gett ut två böcker för ungdomar. De recenserades av välvilliga skribenter och köptes av bibliotek och före detta elever. Hade jag fortsatt med det hade det kanske blivit något av det till slut. I stället släppte jag allt och åkte till Ukraina när kriget bröt ut där. I ett projekt dömt att misslyckas rapporterade jag i diktform från båda sidor fronten.

Under de följande åren fortsatte jag att följa utvecklingen och skrev som ordförande för Folket i Bild/Kulturfront massor av analytiska och journalistiska texter. Jag kände mig då längre från ungdomarna än någonsin. Skulle det bli några fler böcker var det uppenbarligen inte i ungdomsgenren.

Parallellt med tidningsskrivandet stärktes mina personliga band till Ukraina. En liten stad några mil väster om fronten blev en punkt som jag ständigt återvände till. Så jag skrev om den. Först något trevande som journalistik och sen äntligen som skönlitteratur.

Min lott är inte att likt Ivar Lo-Johansson eller Jenny Wrangborg skildra en klass inifrån – för av medelklasskildringar har vi tillräckligt sen förut. Inte heller tror jag mig vara ödesbestämd att göra litteratur av livet i en ukrainsk småstad. Däremot tycker jag mig ha hittat något av min röst, av både dess syfte och dess form.

Antagligen är det också så den här boken bör läsas, som en början på något nytt.

Pelle Sunvisson

Rybnitsa, oktober 2019

I

En akacia. Korta taggar och näver i ljusbrunt. En plastpåse fast bland grenarna. Bland talgoxar och snö. Mellan hus i fem våningar. Av samma modell och i samma mönster. Tre fönster. Balkong. Tre fönster. Balkong. Tre fönster. Hälften av balkongerna inneslutna i glas. Hälften av fönstren kvar i sina sovjetiska träramar.

Under fönstren och balkongerna portar i plåt. Sammanlagt fem per hus och tjugo per gård. Många står på glänt. Trapphusen innanför är kalla och i ständig halvdager. Sopas varje vecka. Ges nya lager färg vartannat år. Har ännu aldrig renoverats. Närmast mitträcket har trappstegen skavts djupa. Går en upptrampad stig i betongen. Högre upp allt svårare att urskilja.

På våning tre är huvudfåran ännu tydlig. Tre svagare förgreningar löper till lika många dörrar. I mitten nummer 39. Siffror i mässing och bakom dörren ingen. Familjen har lämnat huset. Flyttat. Kanske flytt. Till Voronezj. Till Ryssland. Bara katten blev kvar. Blev ingens och allas. Sover och äter i trapphuset.

Pappan och dottern var tillbaka första nyåret. Kelade med katten. Berättade. Hade det väl bra där. Försökte sälja lägenheten. Men vem har råd att köpa. Nuförtiden.

Till höger en enklare ytterdörr. Bakom den en ung familj. Två vuxna och två barn i förskoleåldern. Och tre släktingar till henne. Flyktingar. Inhysingar. Sedan två år på stillasittande flykt. Tio mil och en front hemifrån.

Till den tredje lägenheten. Nummer 38. Är dörrarna dubbla. En yttre i metall mot människorna. Och en inre i masonit mot kylan och ljuden. I det större rummet. I det som är allas och bara föräldrarnas. I det som är kök och vardagsrum i ett. Står teven på.

Förut. I tiden före. Var det ofta nyheter. Och i början var det bara nyheter. Nu. Efter. Eller mitt i. Orkar ingen längre se. Tror ingen längre. På det de säger. Ändå står den på. Visar reality som ett lättsmält substitut till verkligheten.

I soffan Pjotr Aleksandrovitj. Om han är hemma. I köket Tatiana Dmitrijevna. Om hon är hemma. Vid bordet om de äter. Soffan utdragen om de sover. Sonen Kolja tillfälligt ute. Mest hela tiden. Kommer hem för att sova och äta. Äter ivrigt och stående vid köksbänken. Sover i det enda sovrummet. Som är hans och Aljonas.

För hon är hemma igen. Storasyster Aljona. Hemma för att bo. I sängen bredvid Koljas. I lägenheten. Som åter blivit för liten. Hon är deras flykting. Den enda som tvingats österut. Har tvingats hem. Till ett delat rum. I ett delat län.

På halvan som är hennes. Står sängen. Ett skåp. Ligger fyra böcker på ett nattduksbord. I böckerna bokmärken av olika färg. På väggen ett tidningsurklipp fastsatt med fyra nålar. Texten längre än en notis. Kortare än en artikel. Fotot decimeterstort. Visar Aljona på barrikaderna. Är verkligen hon.

På Koljas sida fönstret. Och en likadan säng. Över huvudändan en tvåradig hylla. Högst upp tre klassiker. Döda själar. Bröderna Karamazov och Idioten. Han har läst bara den sista. För skolans skull. Och Pjotr Aleksandrovitjs. På hyllan under tre volymer soduku. Av vilka han löst hälften. För sin egen och sömnens skull.

För sin egen skull och Aljonas är han sällan där. I rummet. Är ute till sent. Är på femte våningen. Är vid betongstigens slut. Vid ett öppet vädringsfönster. Är med Vanja och Sasja. Drar i sig röken från en blå Bond. Överröstar med knastrande bloss staden utanför. Ger ofrivilligt tystnaden ton.

De har på sätt och vis förlikat sig med den. Ser inte längre tristessen bara som en edsvuren fiende och ständig följeslagare. Ser i den också en nyvunnen vän. Minns ännu den korta tiden i korselden. Hör i tystnaden trygghet. Och pratar om det ibland.

Säger då. Kommer ni ihåg. Gradraketerna. Nedslaget vid stationen. Vägspärrarna. Eller. Har ni hört. Att Antons kusin ligger inne. Att Nastia Nosova ligger inne. På sjukhus. I det militära. På

den ena sidan eller den andra. De pratar tills minnena bleknar. Tills upplysningarna tjatas tunna.

Lyssnar på blossen och tystnaden. Kommer kanske in på något. På någon. Såg ni Tanja idag eller. Säger kanske Sasja. Jag skulle vilja rulla upp den där kjolen och. Han gör rörelsen. Överdrivet och med tunga n utanför munnen. Och Kolja skrattar. Skrattar åt hans brådmogenhet. Åt en lillebror som egentligen inte är hans.

Men vad fan. Säger kanske Kolja. Tänder till. Tänder en till. En femhundring så är vi där. Tjugo bucks och tjugo timmar så är vi där. I Moskva. Eller Piter om ni hellre vill det. Vi gör det. Här kan vi sitta och runka tills. Tills.

Eller så säger varken Kolja eller Sasja något. Och då inte heller Vanja. Han har aldrig varit vän med orden. Så gott som alltid varit vän med Kolja. Och av det som brukar hända händer bara ett. De röker i tystnad.

Kolja skrapar nyckeln mot väggen. Ser lagren av grön färg flagna och falla. Följas av ett fint betongdamm. Han är inne på tredje veckan. Borde egentligen sluta. Kommer få skit för det. Förr eller senare. Skriver ändå lite varje kväll. Står redan. Navek. För ett sekel. Syftar på evigheten. Veckans ord bratia. Bröder. Vanja och Sasja är det på riktigt. Ändå är Kolja den enda de kallar bror.

Han nöjer sig med en bokstav färdig. Borstar dammet från händerna. Slår det från nyckeln. Kan kanske komma undan ändå. Tittar i cigarettpaketet. De tar alltid slut för snabbt. Eller tiden för långsamt.

Förr eller senare skrapar en dörr. Hörs steg i trappan. Släcks cigaretterna. Försvinner fimparna för säkerhets skull upp på ledningarna för gas och vatten. I fyra fall av fem. Berör ljudet inte våning fem av fem. I värsta fall. I åtminstone ett av tio. Är det Baba Liuda. Kvinnan som med sina vattniga falkögon vakar över gården. Som på dåliga knän patrullerar trapphuset. Som med rastlös tunga skvallrar. Klagar. Skäller.

Pjotr Aleksandrovitj. Ropar hon. När de träffas. När han inte lyckas undvika det. Pjotr Aleksandrovitj. Er son är en odåga. Nu har han rökt där uppe igen. Hör ni. Rökt. Och klottrat. Super och knarkar säkert. Se efter er avkomma Pjotr Aleksandrovitj. Se efter era barn. Det är er faderliga plikt.

Oj. Javisst. Jag ska ta tag i det. Självklart. Tacktack. Så snart som möjligt. Svarar Pjotr Aleksandrovitj. Vet att det inte lönar sig att ifrågasätta. Eller att be om bevis. Bekräftar därför allt. Lovar bot

och bättring. Svär först. När han kommit undan. In i lägenheten. Eller ut på gården. Där marken är vit.

Där Tatiana Dmitrijevna skyndar bort över snön. Längs linjer dragna i sand. Diagonalt över gården. Förbi sopstationen där två flockar lyfter. Kajor och duvor. De flyger utan artåtskillnad och utan annan plan än att återvända. Tatiana Dmitrijevna fortsätter mellan mattställningen och jordkällarnas låsta luckor.

På bilvägen bortom gården är spåren svarta. Av bar asfalt. Övergångsstället är längre upp. Ändå saktar bilarna ned. Släpper över. På andra sidan finns fler hus i fem våningar. Fler Balkonger. Källarluckor. Sopstationer. Och sen ytterligare tre likadana kvarter.

Efter dem villor. Kvadratiska stenhus i en våning. Runt husen odlingslotter i vintervila. Framför dem grindar i plåt. Innanför vilka hundar skäller om nätterna. Innanför vilka tuppar gal om morgnarna. Villakvarteret ett landsbygdsreservat i stadens utkant.

Men så långt ska inte Tatiana Dmitrijevna. Hon försvinner in i en port inte olik den egna. Vera Michajlovna möter henne i hallen med en kyss på kinden och en framsträckt galge. Frågar. Är det kallt ute. Tatiana Dmitrijevna svarar. Rätt så. Nog bara ett par minus. Men rått så det känns kallare. Mina händer är alldeles frusna. Känn. Hon lägger sina fingrar mot väninnas handrygg. Från köket visslar tekitteln.

De följer ljudet. Den enas hår svart och kort. Den andras axellångt och djuprött. I perioder tvärtom. Eller i andra kombinationer. Vera Michajlovna häller hett vatten i kopparna. Tatiana Dmitrijevna tar fram en chokladkaka ur väskan. Svytoch. Inte Roshen. Hon tycker presidenten. Chokladkungen. Är tillräckligt välnärd som det är.

Jag får gömma sånt här från Petia. Säger hon. Syftar på sin man. På Pjotr Aleksandrovitj. Och chokladen. Säger. Blodsockret har stigit till fjortonkommatvå. Och med diabetes i familjen.

Alltid är det något fanskap som ska gömmas. Säger Vera Michajlovna. Tar en tepåse och två skedar socker. Rör om. Tatiana Dmitrijevna sträcker sig fram. Tar samma tepåse. Lägger den i sin kopp. Inte för att hon måste. För att hon tycker om det så. Svagt. Andra bryggningen. Frågar. Dricker Vitka igen.

Nej. Inte han. Tackgodegud. Det är hans brorsa. Han var inne på magpumpning häromdagen. Fyrakommasju promille. Tycker synd om barnen. Och frun. Vera Michajlovna bryter en bit choklad.

Ja. Det är förjävligt Verusjka. Det är förjävligt. Säger Tatiana Dmitrijevna. Mellan sig är de aldrig Vera Michajlovna och Tatiana Dmitrijevna. Mellan sig har de ett tiotal smeknamn. Är de Verusjka och Tanjusja. Tanja och Verka. Eller bara Ver och Tanj.

De suckar. Först Tatiana Dmitrijevna och sen Vera Michajlovna. Tycks med det säga. Att det är förjävligt. Att det ändå lättar att prata om det. Att det är bäst att inte älta. Vera Michajlovna byter ämne och tempo. Hon säger. Allt har blivit så förbannat dyrt. Potatisen kostar redan sex hryvenj. Det brukade vara vad äpplena kostade. Och nu kostar de tolv. Mjölken är uppe i tretton. Och äggen i tjugo dussinet.

Tatiana Dmitrijevna fyller på. En fryst kyckling kostar redan fyrtio. En kubik gas sju. Euron nästan trettio. Och Viktoria fyller snart fyrtiofem.

Hon tänker i samma sekund. Att det är fel. Det där om kvinnor och ålder. Tänker. Att hon inte har något emot. Om någon frågar. Tänker. Att hon gärna skulle prata bara om det. För av alla sätt att mäta ett liv. Är åldern det lyxigaste. Ett mått för den som inget saknar. För den som inte behöver bry sig om. Tänka på. Ligga sömnlös över. Potatispriset. Blodsockret. Promillen.

Hon tänker. Att åldern inte alls är så absolut. Som den verkar. Att den tillåter tolkning. Låter två fyrtiotreåringar vara olika gamla. Ger möjlighet att förhandla till sig ett par år. Kanske ett decennium. Åldern tillåter också nostalgi. Från höjden av ett gaspris finns ingen utsikt. Från ålderns höjd framträder däremot livet som topografi. Topparna tydligast. Dalarna som aningar däremellan.

Är hon redan fyrtiofem. Frågar Vera Michajlovna häpet. Känns som igår hon gifte sig. Vi kanske skålar för henne. Som vi gjorde då. I konjak från Armenien. Det var min första fylla. Och nästan din sista kväll som oskuld.

Tatiana Dmitrijevna skrattar. Vera Michajlovna ler. Tar fram en flaska. Och två glas på fot. Glaskanten blåst tunn som papper. Hon fyller dem halvvägs. Nickar. Får en nick tillbaka. En tyst överenskommelse. Glaset är halvfullt. Åtminstone idag.

I Park kultury. I kulturparken. Tänder Kolja en ny cigarett. Och bröderna turas om att röka den. Turas om att gömma den för förbipasserande. Det skymmer. Om en timme kan de röka ostört. Det är ett av framtidens många löften. Och det är där Kolja lever sitt liv. I framtiden. Är sin mors son. Har ett bestämt förhållande till tiden.

Tiden ska fördrivas. Fördrivas så att den sen kan levas. Det är hans hopp. Och spegelbilden av hennes. För hennes tid har levts. Och därför kan den kanske fördrivas.

Isolerad från tiden och hoppet är bara Aljona. I det lilla sovrummet. Där i lägenhet 38. Är gardinerna fördragna. Och i det svaga ljuset från en skärm växer gryningen ihop