Där Björken Har Rotat Sig

By Martin H. Eaglechild

Där björken har rotat sig är den första i bokserien Wicozani som handlar om Gabriel Johannesson som emigrerar till Amerika 1865. Gabriel växer upp i Västerbottens inland i fattigdom, möter konflikten mellan samer och nybyggare och den religiösa rörelsen på gott och ont. Han högaktar sin mor och hennes varma gudsfruktan, men blir alltmera irriterad på fariséernas framfart.
Gabriel arbetar en tid som dräng hos den förmögne farbrodern, handlaren Lars Johan och ser den stora skillnaden mellan fattiga och rika. Oförutsedda händelser som förstärker hans utanförskap drabbar honom. Gabriel längtar efter friheten, bort från den inskränkthet och fångenskap han upplever. Ett kort till fadern, Gustaf, från brodern Edvard i Iowa, väcker tankar på att emigrera.
Förfrågan om hjälp att hitta Edvards son, John, som försvunnit i gränstrakterna i västern, blir öppningen till en väg ut i stora världen. Vi får följa Gabriel på hans livs äventyr som sökare. Han följer emigranters farofyllda färd mot väster. Möter ursprungsfolket och deras livsvillkor. Mötet är omtumlande men har stor dragningskraft och förstärker Gabriels frihetslängtan.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 13, 2021
• ISBN: 9789180274364

Martin H. Eaglechild

Författaren Martin H. Eaglechild växte upp i Västerbottens inland i mitten på 50-talet, där en stark berättartradition råder. Ett intresse för ursprungsfolk i Sverige och Nordamerika och senare års släktforskning om emigration har gett inspiration till serien WICOZANI. Eaglechild har arbetat på folkhögskola i många år, varit kyrkligt aktiv och sedan 2004 engagerad för flyktingar. Hjärtat för ursprungsfolken i Nordamerika har resulterat i åtskilliga resor till indianreservat i USA och Kanada, där uppdraget varit att hjälpa och uppmuntra. År 2008 adopterades han i Pikuni, Blackfeet familjen, och tilldelades namnet Piitaa Póókaa som betyder Örnbarnet.

Book preview

Innehållsförteckning

Tillägnan

Förord

KAPITEL ETT

Konflikten

KAPITEL TVÅ

Auktionen

KAPITEL TRE

Det Outgrundliga

KAPITEL FYRA

Byabönen

KAPITEL FEM

Jakten

KAPITEL SEX

Brevhälsningen

KAPITEL SJU

Handlaren Lars Johan

KAPITEL ÅTTA

Gråben

KAPITEL NIO

Förälskelsen

KAPITEL TIO

Oäktingen

KAPITEL ELVA

Överfallet

KAPITEL TOLV

Ett Uppdrag

KAPITEL TRETTON

Sveket

KAPITEL FJORTON

Julottan

KAPITEL FEMTON

Biljetten

KAPITEL SEXTON

Logdansen

KAPITEL SJUTTON

Bekännelsen

KAPITEL ADERTON

Farväl

KAPITEL NITTON

Ankomsten

KAPITEL TJUGO

Tågresan

KAPITEL TJUGOETT

Laglöst land

KAPITEL TJUGOTVÅ

Stormen

KAPITEL TJUGOTRE

Jaktturen

KAPITEL TJUGOFYRA

Besöket

KAPITEL TJUGOFEM

Council Bluffs

KAPITEL TJUGOSEX

Flodbåten

KAPITEL TJUGOSJU

Sheriffen

KAPITEL TJUGOÅTTA

Hemma hos Edvard och Alfina

KAPITEL TJUGONIO

Prärien

KAPITEL TRETTIO

Can O'ti la Paha

Litteraturreferenser

Persongalleri

Fakta och notiser

Tillägnan

Boken är tillägnad mina fäder som bröt mark på 1800-talet. Deras kamp för att bygga upp en värdig tillvaro i en karg miljö är ett hjältedåd, som bara måste skildras. Boken är också tillägnad mina släktingar som emigrerade till USA och Kanada. Tack till släktingar som berättat om öden och äventyr i gamla tider. Ett tack vill jag också rikta till vänner bland samer i Sverige och Norge, som låtit mig se in i vårt urfolks vackra kultur.

Ett särskilt tack till Linnea, vår yngsta dotter, för forskning, alla goda råd och många arbetstimmar. Ett varmt tack till Mona Nilsson för korrekturläsning och uppmuntran. Och naturligtvis, ett stort tack till min fru, Lillemor, som korrekturläst och tålmodigt låtit mig sitta vid datorn.

Allra sist, min ödmjuka tillägnan till vänner bland Nordamerikas indianer, som gett mig insyn i deras liv och folkens storslagna, men också smärtsamma historia. Jag är innerligt tacksam för de oförglömliga veckor jag fått sitta i deras tipi och dela gemenskapen. Bland många vill jag särskilt nämna, Sr och Jr Harold Stone Male Bear, Crow Nation, Rance Melton, Blackfeet Nation, familjen Raymond Uses The Knife, Lakota Nation och Patricia Yellow Horn, Piikani Nation, Canada.

Förord för bokserien Wicozani

Inspirationen till att skriva bokserien Wicozani kom efter mötet med mina kusiner i Kanada, som har berättat mer ingående om en av mina farbröders emigration 1909. Upptäckten att också två av farfars bröder och en syster hade emigrerat och intresset för Amerikas ursprungsfolk med flera resor till indianreservat, har också starkt bidragit till att skriva.

Det som utspelar sig i böckerna har ibland sin grund i verkliga händelser, som personer födda vid sekelskiftet har omtalat, men böckerna är också insatta i det historiska sammanhanget i Sverige och Amerika. Flera förhållanden har varit viktiga att skildra. Böckernas huvudperson emigrerar två år innan svältkatastrofen som i slutet av 1800-talet hemsökte Västerbotten. Ett helt kapitel handlar om hur ett barn auktionerades ut av fattigvården, något som min far med egna ögon sett i början av 1900-talet.

Den första boken skildrar något om nybyggarnas konflikt med lappfolket, Samerna. Boken skildrar också väckelserörelsens baksida men också dess positiva påverkan på människor. I ett kapitel berättar jag om byabönen. Jag har valt att göra det med humor utifrån min upplevelse som tonåring i byns bönhus.

Mycket har skrivits om tillvaron för inlandsbor i gamla tider, men mindre om norrlänningars emigration. Knappast något har skrivits om norrlänningar vid the frontier, gränslandet, på 1800-talet i amerikanska västern. Böckerna skildrar hur den västerbottniske bondpojken möter emigranternas hårda villkor, ett laglöst land och konflikten med indianfolken.

Mötet med ursprungsbefolkningen och en storslagen natur är vacker men också skrämmande. Kulturkrockar är oundvikliga, men ibland är indianen och norrlänningen förvånansvärt samspelta. Huvudpersonen kommer till Amerika två år efter det stora Siouxupproret i Minnesota, som också berörde det nordvästra hörnet av Iowa, där huvudpersonens farbror, Edvard Johannesson bor.

Böckerna skildrar en färd i sökandet efter en försvunnen släkting, som går genom Dakota och Montana Territory där Sioux och Cheyenne mobiliserar för att försvara sina jaktmarker mot en tilltagande ström av emigranter. Konflikterna mellan röda och vita och mellan de olika stammarna skildras med sin brutalitet. Ibland är det svårt att peka ut vilka som är onda och vilka som är goda. Mötet mellan Luthersk och indiansk andlighet är på ett intressant sätt invävd i berättelsen. I bokserien kontrasterar romantik, kärlek och trofast vänskap mot en brutal och grym verklighet.

I böckerna möter man historiska personer som format den amerikanska västern. En hel del kunskap om indianernas liv och kultur och emigranterna finns att hämta i böckerna. Allra sist har jag lagt in Fakta och notiser där man får veta lite mer om personer och företeelser i Västerbotten och i Amerika. Jag har ibland valt att använda en del fraser i konversationerna på enkel engelska, Lakota eller Blackfoot med översättning inom parentes. Fraserna på indian-språken är naturligtvis mycket bristfälliga, men ger ändå en känsla av att det är ett eget folk med ett eget språk.

Bokserien Wicozani är ett historiskt äventyr som du kan läsa med god behållning. - M. H. Eaglechild

KAPITEL ETT

Konflikten

Det är ett nådens år 1855. Våren har övergått till försommar i Loberget, som ligger vid Glittersjön i Västerbottens inland. Byn fick sitt namn efter den

förste nybyggaren, Birger Lo, som byggde en boning vid bergets fot år 1770. Här bor Gustaf och Charlotta Johannesson och barnen Gabriel, Matilda, Teresia och Amandus. Hemmet, som är en timrad stuga med ett rum och ett stort kök, är högt beläget med utsikt över sjön.

Det är husförhör i stugan och som vanligt är Gabriel i händelsernas centrum. Han sänker blicken och stirrar på det slitna köksbordet. Hans blick söker igenom varenda skråma och hack i den grovhuggna bordskivan, dagboken som mer eller mindre ofrivilligt ingraverats från tidigt morgonmål till sen kvällsvard.

Gabriel känner sig trängd och behöver tid att hämta sig, värja sig för mor Charlottas påträngande fråga och forskande blick. Han dröjer med svaret, men inser att mor inte kommer att vika en tum. Sådan är hon, envis, tålmodig, uthållig till det yttersta. Formad av tiden, ansvaret, plikterna, arbetsbördan, och naturligtvis också den allt omslutande gudsfruktan som är hennes ständiga följeslagare. En karg envishet har också satt djupa spår i hennes personlighet, arvet från fäderna, de som lämnade tryggheten vid kusten för att med tålamod bryta ny mark för korntegar och potatisland i vildmarken. Nu finns inte ett spår av nybyggarens tålamod. Den varma gudsfruktan visar en annan sida, som är hård som stål - lagens nitälskan.

Pojken som fastnat med blicken i bordet får oväntad hjälp när skotramp hörs från trappan.

Dörren rycks upp, utan knackningar, vilket genast talar om att den oväntade gästen inte är en främling, men en bybo eller någon i den nära kretsen. Karl Eklund, som är Charlottas bror, tar ett kliv in genom dörröppningen, tittar sig förvånad omkring med hatten i handen, och kommer sig inte ens för att hälsa. Han stänger locket på höstolen och sätter sig ljudligt på den enda sittplatsen som är ledig. Visst är det vanligt med kängskor,¹ träflisor och skohö på golvet vid vissa tillfällen, men inte utslängda på husets nytvättade kläder.

-Vad står på i stugan? utbrister Karl, medan blicken inspekterar köket.

Hans kraftiga röst bryter mot den annars så konstlade tystnaden. Charlotta besvarar inte frågan, utan vänder sig på nytt mot sonen som nu insett det meningslösa i att studera bordskivans hemligheter. Gabriel viker sig för mors envishet, som nu drabbar honom med kraft, han ser skuldmedvetet rakt in i mors blå ögon.

-Nå, hur blir det med svaret? Är det du som har anstiftat detta tilltag, också den här gången?

Gabriel behöver inte svara, minerna och hela hans uppträdande är svar nog. Mors fråga påminner honom om andra öden och äventyr som han varit initiativtagare till i den timrade stugan vid bergets fot. Men, detta var nog det mest vidlyftiga av dem alla, såvida inte sanningen om Emanuels sönderbrända hårkalufs kommer fram i ljuset.

Gabriel kan inte låta bli att mana fram händelsen i getarskogen. Det kunde ju slutat värre än förlusten av en röd hårkalufs. Gabriel hade fått ansvaret för svavelstickorna, som han bar i en läderpåse vid bältet. En eld skulle tändas för att värma fyra genomblöta getarpojkar.² Men elden ville inte ta sig på grund av åskvädren som avlöste varandra den dagen. Uppgivet sparkade de omkring kvistar och näver, som skulle utgöra den värmande brasan. Det var då det hände, Emanuel trampade på Gabriels fot. Gabriel svingade hämndlystet påsen med svavelstickorna och träffade huvudet på sin getarkompis. I kaoset omkring den misslyckade brasan hade Gabriel glömt mors förmaningar om att vara försiktig med svavelstickorna. Om det hade varit omöjligt att tända eld på kvistar och näverflarn så var det desto lättare att få i gång en brasa på Emanuels huvud. Svavelstickorna exploderade i ett ljussken och Emanuels hårkalufs lyste rödare än någonsin. Som paralyserade stirrade pojkarna på den oplanerade brasan. När förtrollningen släppte kvävdes elden med blöt mossa. Gabriel drog sig till minnes hur förskräcklig Emanuel såg ut med blöt rykande mossa hängande runt öronen. Kanske det var så trollen såg ut, som gömde sig i berget? Emanuel hade inte förstått vad som hänt fastän han var huvudpersonen i dramat. Pojkarna hade gapskrattat så det ekade i skogen när de betraktat uppenbarelsen framför sig. Men, än värre blev det när Emanuel skrapade mossan från huvudet. Det enda hår som fanns kvar, förutom bränd stubb på hjässan, lyste rött i nacken och runt öronen. Emanuel var en uppenbarelse av Gabriels morbror, Elis, som brukar sitta vid den öppna spisen i sin stuga och suga på sin pipa. Till skillnad från Elis, som är flintis hade Emanuel inga hårtofsar i öronen, men annars var likheten slående. Gabriel och getarpojkarna hade förstått att sanningen om branden måste döljas. En fantastisk historia uppdiktades om hur en kossa knuffat Emanuel i elden. Det svåraste hade varit att förklara för mor Charlotta varför påsen med svavelstickorna brunnit upp. Gabriel kunde inte låta bli att rysa när tanken på rättegången och mors misstänksamma och bestämda blick, manades fram. Minnet förde honom obarmhärtigt tillbaka till den nuvarande pläderingen, vid samma köksbord, där han är sin egen advokat och mor åklagaren.

Gabriel döljer skickligt den munterhet som minnet från skogen skapar men just nu finns inte plats för glada miner. Han funderar i stället på dagens händelse och hur det kom sig att han tog steget från leken i tankens värld till handling. Gabriel kommer fram till att det faktiskt var mors besök i golvkällaren innan hon gick för att kvällsmjölka, som hade väckt den besynnerliga frågan: Hur mycket kan hålet under golvet rymma? Med lite hjälp av småsystrarna Matilda och Teresia, som var storligen roade av projektet, blev källaren snart fylld med allehanda ting. Sist av allt hamnade de nytvättade kläderna i jordhålan under golvet, dekorerade med kängskor, skohö och hyvelspån. Fyraåringen, Amandus, hade storögt betraktat verksamheten.

Gabriel inser plötsligt att hela skulden ligger på honom. Det finns ingen att skylla på. Mor hade ju anförtrott honom vården av syskonen när hon gick för att ta hand om kreaturen. Utan omsvep och med stora tårar i ögonvrårna bekänner Gabriel sina synder för mor. Han hoppas att åtminstone ett litet mått av nåden i mors gudsfruktan ska träda fram.

-Förlåt mig mor, jag menade inte som det blev, viskar Gabriel under snyftningar.

Ett bullrande skratt fyller hela köket. Karl har förstått hur allt hänger ihop, men han har däremot inte insett att tilltaget har spolierat en hel arbetsdag med tvätt vid sjön och skapat ytterligare en. Skrattet avslöjade egentligen stor okunnighet om kvinnors göra, men på något sätt förlöser det en strimma av nåd, som visar sig i ett leende i Charlottas ansikte.

-Jovisst, förlåter jag... men gör inte något mera påhitt, då måste jag överlämna dig till far och riset, säger Charlotta med eftertryck.

Hon stryker med handen över Gabriels rufsiga huvud och ler, samtidigt som hon torkar bort en besvikelsens tår. Med lite hjälp av Karl och barnen är huset snart i ordning för den sedvanliga kvällsvarden med kornmjölsgröt.

Charlotta vet att brodern, fastän han inte avtalat tid, har kommit för att samtala om en marktvist mellan syskonen.

-Var är husbonden i kväll? frågar Karl, som förstår att systern inte vill prata om tvisten när Gustaf är frånvarande.

-N ’Gustaf gick för att laga till hagen vid myrodlingen, svarar Charlotta medan hon bäddar åt barnen.

När gröttråget kommer på bordet stiger Gustaf in genom dörren. Han hälsar, tar av sig huvudbonaden som blottar hans mörka lockiga hår, stryker sig över helskägget som når ända ner på bröstet, och sätter sig vid bordet. N’ Gustaf är sörlänning som man säger i byn. Hela hans uppträdande säger att han är en inlandsbo, men talet³ avslöjar en sörländsk härkomst. Gabriel uppmanas att läsa den obligatoriska bordsbönen. Den ska han kunna när prästen kommer på husförhör. Gabriel känner sig inte hågad att efter mors husförhör befatta sig med den andligheten, men att protestera är inte lönt. Trevande läser han, Allas ögon väntar efter dig Herre, och du ger dem deras mat i rätt tid. Han får hjälp av far när det hakar upp sig. Alla äter med träskedar som någon i familjen egenhändigt har snickrat. Vars och ens träsked sitter nerstucken bakom en träskiva på väggen. Besticken av metall som Gustaf fått av sin bror, handlaren i det närbelägna samhället, sparas till mera högtidliga tillfällen. Alla äter ur det gemensamma gröttråget och alla har egen träkosa med mjölk. Maten ska tysta munnen, därför äts det under tystnad. Respekten för gåvorna och framför allt

Gåvogivaren är stor. Mat på bordet är ingen självklarhet, det är gåvor av nåd. Charlotta har ätit barkbröd i sin barndom, vilket för alltid har präglat hennes sätt att hantera hushållningen. Intet skall förfaras.

Efter kvällsmålet är det läggdags för barnen som somnar fort, alla utom Gabriel, som fortfarande funderar på varför han alltid hamnar i svårigheter. Han kan inte låta bli att betrakta tvättkorgen, fylld med smutsig vittvätt som anklagande står i ett hörn. Mor brukar säga att n’Gabriel är äventyrli. Han är bara tio år, men har redan rykte om sig att vara äventyrlig.

Funderingarna avbryts av det samtal som pågår i oljelampans sken vid köksbordet. Oljelampan,⁴ den enda lyx som finns i huset. En lyx som Gustaf hade med sig från sin tid som gårdfarihandlare i Småland. Gabriel kan inte låta bli att lyssna. Han förstår inte allt som sägs men tillräckligt för att förstå att mor Charlotta är missnöjd.

Det är i det ärendet som Karl har kommit. Han vet att systern fortfarande känner sig orättvist behandlad. Karl vill inte ha en fejd i familjen, allra minst med lillasyster Charlotta, därför söker han denna möjlighet till förlikning.

-Hur kommer det sig att du tar upp detta nu? Du hade ju möjlighet att protestera när arvslotterna fördelades, säger Karl och fäster blicken på systern. Charlotta tittar vänligt på sin bror innan hon svarar:

-Det är en bra fråga men då var jag för ung för att förstå. Idag inser jag att mark och ägor har stor betydelse med tanke på barnen som växer upp. Det gick ju egentligen inte lagenligt till om du ska vara rättvis, Karl. Du vet ju att kvinnor har arvsrätt⁵ precis som manfolket.

Brodern vänder sig besvärad på stolen när han förstår att

Charlotta menar allvar. Han förstår att det inte går att förlikas utan att någon ska känna sig djupt besviken. Jordbruket som han under femton års tid har byggt upp skulle gå i stöpet om han skulle tvingas avstå några hektar mark. Det gör honom ont att behöva förorsaka sin syster en besvikelse, men det finns inget val.

-Kära Charlotta, har du glömt att du var en ogift kvinna när lotterna fördelades? Som ung ogift kvinna hade du inte rätt att ansvara för ditt arv. Kära syster visst förstår du att det är omöjligt att rätta till detta nu, allt har skett i laga ordning med underskrifter och allt. Du begär att jag delvis ska lägga ner mitt jordbruk. Hur ska jag då försörja min familj? Tycker du att våra åtta barn ska svälta?

Charlotta lägger huvudet en aning på sned och säger sorgset:

-Allting skulle ha varit annorlunda om inte lungsoten tagit far och mor. Då hade jag kanske varit myndig vid deras frånfälle. Men det blev inte så.

Charlotta rätar på sig och tittar rakt in i Karls skuldmedvetna ögon. Hon anstränger sig för att behärska sig, hon kan inte tillåta sin undertryckta vrede gå ut över sin storebror som hon älskar så högt.

-För det första Karl, det här skulle ha sett ut på ett annat sätt om jag hade varit av mankön. För det andra så vet jag att det fanns en ovilja att ge mig det som mig tillhör därför att jag var uppvaktad av en främling. Kan du förstå att jag inte vill bo som inhyses för resten av mitt liv?

Gustaf rör sig oroligt på andra sidan bordet. Han är en fridens man som undviker strid. Allra minst vill han ha en kontrovers med Karl. Karl har ju räddat dem ur en katastrofal situation. Visst är han trött på att vara inhyses, att ständigt leva på nåden från andra men det kan knappast vara värt att bli ovän med de som står närmast för att bli ägare av egen jord. Och förresten, reflekterar Gustaf, nu är nästan myrodlingen klar, vilket kommer att göra det möjligt att ha fler kreatur.

Charlotta hårdnar alltmer. Hon reser sig, sträcker på ryggen, lägger ihop händerna, intar en myndig pose och kräver sin rätt. Charlotta är inte en trött bondmora längre, i sin korta längd ser hon lika ståtlig ut som kyrkoherdens fru. Hon stryker med handen över sin vackert flätade och ihopsatta hårknut. Men, vad hjälper elegans och myndighet hos en fattig kvinna i denna komplicerade situation? Hon är inte ensam i byn som rönt samma öde. Gustaf harklar sig och lägger stilla sin grova hand på Charlottas axel. Det är tillräckligt för att hennes känslor ska svalna. Charlotta vet när gränsen är nådd hos Gustaf och vänder sig om och ser in i sin makes vädjande ögon.

-Kära älskade, du tänker väl ändå inte bli ovän med din egen bror? Och du vet mycket väl att jag inte vill bli använd som ett tillhygge i konflikten mellan dig och dina syskon. Karl är ju faktiskt den som alltid talat väl om mig när andra har misstänkliggjort mig. Jag vet mycket väl att du har rätten på din sida men om du blir stilla så finns det en väg till oberoende också för oss, säger Gustaf med ett ansiktsuttryck som inte går att feltolka.

Charlotta sätter sig och tittar aningen skamsen ner i bordet. Hon påminner sig om förhöret för en timma sedan. Nu sitter hon själv och stirrar ner i bordskivan precis som Gabriel. Med ett ansträngt leende och tårar i ögonen tittar hon upp på sin make som fortfarande bestämt betraktar henne.

-Du har rätt Gustaf. Vi ska inte strida med de som står oss närmast.

Charlotta vänder sig mot Karl:

-Förlåt mig. Jag ville inte såra dig.

Utan att släppa systern med blicken reser sig Karl och greppar sin hatt.

-Gustaf var inte orolig för Charlotta, hon är upprörd och det skulle jag också vara i hennes kläder. Om jag bara kunde skulle jag för hennes skull ge upp hälften av den lott som nu är min. Jag har en känsla av att tids nog får Charlotta den lott hon har rätt till. Jag ska göra allt som står i min makt för att ni ska kunna ha några kor och kalvar. Fåren går ju redan i bet på mina marker och din myrodling är nästan klar. Kanske jag kan ge dig ett handtag?

Med en hastig rörelse tar Karl på sig hatten och går med snabba steg över köksgolvet. Han vänder sig om i dörren och ser på Charlotta med en smärtsam blick. Samtalet är slut för denna gång. Charlotta stirrar på den stängda dörren och grubblar över hur det kan vara möjligt att båda vill varandra det allra bästa och ändå finns det ingen möjlighet att lösa tvisten utan att förorsaka den andre smärta. Borde inte vandringen genom livet någon gång innehålla enkla lösningar? Hon vänder sig bort och döljer tårarna för sin älskade Gustaf.

Gabriel bävar vid tanken på vad som ska komma. Så långt förstår han att mors uppgör med Karl kommer att förhandlas med Allmakten under tidiga morgnar.

KAPITEL TVÅ

Auktionen

Gårdsplanen är full med bybor och besökare från grannbyarna. Finfolk från samhället finns på plats med sina tjänstehjon, men här finns också alla

vadmalsklädda gubbar, och gummor med långa kjolar och schalar. Barnens allvarliga miner skvallrar om att något ohyggligt ska äga rum. Som griskultingar trängs de om utrymmet framför gårdens förstuga. De minsta tittar med frågande ögon på Anselm, den föräldralöse som är placerad på en höstol framför alla nyfikna blickar.

Gabriel har fyllt femton och har mognat sedan de tidiga barndomsåren. Fortfarande