Det finns i sjön

By Anders Post

Sommaridyllen vid Malesjön har sedan länge varit tillflyktsort för människor som vill njuta av lugnet. Husen har genom åren förvandlats från kolonistugor till rena lyxvillor och invånarna har blivit alltmer långväga. Men just den här sommaren är det något i paradiset som inte stämmer ...Lommen har tystnat, en brygga slits loss utan logisk förklaring och en tax försvinner spårlöst från strandkanten. Ändå är det ingen som lyssnar på varken barnet eller den äldre damen som säger sig ha sett något i vattnet. Något eller någon som verkligen inte borde vara där. Vad är det egentligen som pågår? "Det finns i sjön" är en nervkittlande spänningsroman om vad som döljer sig under ytan.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 17, 2020
• ISBN: 9788726780567

Book preview

författaren.

Hon står på vägen – en liten flicka. Skriker ut sin ångest och rädsla. Det är mörkt. Två polisbilar med påslagna blåljus som reflekteras av den täta skogen på andra sidan vägen. Här står även två ambulanser, också de med blåljusen pulserande. En kvinna ur ambulanspersonalen håller om flickan och försöker lugna henne. Till slut övergår flickans skrik i något slags kramper där hon knappt får luft. Hon andas häftigt, är vit i ansiktet och ögonen stirrar vilt. Det som hänt har ingen av ambulanspersonalen eller poliserna varit med om tidigare.

Sommaren som förändrade allt

Det vintriga landskapet är tyst i decemberskymningen. Snön dämpar alla ljud, allt är grått, svart och vitt. Redan nu i december är isen ett par decimeter tjock och har slutit sig över Malesjöns djup, ovanpå ligger ett jämnt orört snötäcke. Scootrarna som brukar bilda ett virrvarr av spår, har ännu inte kommit igång.

Den smala landsvägen som går utmed ena sidan av Malesjön är rejält ishalkig på sina ställen. Sommarstugorna är tillbommade, lövträden står svarta och kala. På andra sidan sjön utbreder sig de vilda oändliga skogsområdena.

Det är ett märkligt land vi lever i, där naturen så radikalt kan ändra karaktär under olika årstider. På vintern är Malesjön och dess omgivningar djupfrysta, men på sommaren är sjön en liten oas med lummig björkskog närmast vattnet. På den långgrunda badplatsen i närheten av den gamla utedansbanan och festplatsen leker barnen i vattnet, och på stugtomterna doftar det nygrillat i de ljumma sommarkvällarna. Som ett idylliserat vykort, så som de allra flesta vill att Sverige ska vara på sommaren.

Men den sommaren som nu är fyra månader bort blev en fullständig katastrof. En riksbekant katastrof. Förutom att det var den varmaste sommaren som Sverige upplevt med ett oändligt antal skogsbränder som följd, så var det andra händelser som många runt sjön direkt eller indirekt involverades i. Det som hände blev snart omtalat även utanför landets gränser.

Under hösten har man sett flera till salu-skyltar, vilket vittnar om att det är en del som inte orkar bo kvar i den här trakten. Minnena från sommaren är alltför svåra.

Kapitel 1

Drönaren sveper femtio meter över vattenytan. Andreas manövrerar fram den lilla flygmaskinen längs stränderna och gör avstickare mot skogen. Jessica och Mimmi tittar spänt på displayen. Det är knappt någon vind att tala om och inga moln på himlen. En fantastisk känsla att kunna stå på marken och se allting ovanifrån i realtid.

Drönaren glider långsamt över några sommarstugor. Där nere vid en brygga står två barn och följer drönarens färd. Ett par måsar är nära att kollidera med den lilla maskinen. Det verkar som de ville mota bort inkräktaren.

-Styr mot andra sidan och in i den där viken, säger Jessica.

Hon talar sammanbitet.

- På den sidan sjön börjar vildmarken, i alla fall var det så de sa att det skulle vara, vildmark alltså. Jag känner igen viken från kartan över sjön som Jonas visade mig. Det var där de skulle in med kanoten.

Drönaren manövreras allt längre in i viken där skogen tätnar. En stor sten som ligger mitt i inloppet blir synlig.

Här finns inte några sommarstugor. Drönaren går upp på en högre höjd. Det är skog och berg så långt man kan se. Ett par mindre sjöar långt bort blänker till i solljuset.

-Gå ner lägre, jag ser något en bit in i skogen där borta. Jessicas röst skär sig nästan, som om hon skulle till att börja gråta.

Drönaren går ner mot det ljusa föremålet alldeles nära strandkanten, som är nästan helt täckt av vass.

-Det är tältet, deras tält. Gå ner så lågt du kan. Det är deras tält för fan - och kanoten. Men det är ju ingen där.

Jessica skriker.

-Det är ju ingen där, ingen där. Var är dom, fan är det som hänt. Herregud Jonas var är du? Vi måste dit nuuu.

En bit ifrån tältet inne i skogen syns en gestalt mellan två stenblock, alldeles orörlig som det verkar – i en onaturlig ställning.

-Kan vi låna någon båt? Vi måste dit, skriker Jessica.

-Nej Jessica, vi ska inte åka dit. Vi ska ringa polisen nu, säger Mimmi lugnt.

Kapitel 2

Andreas Wiberg hade fått jobb på Borlänge Posten över sommaren. Eller jobb och jobb, han fick gå som praktikant, eller vikarie som det hette, med en liten lön som närmast kunde räknas som ett bostadsbidrag till den etta i Kvarnsveden han fått hyra i tre månader. Men lägenheten kostade bara hälften av vad han skulle behöva betala för samma storlek i Stockholm där han i vanliga fall bodde hos sin mamma. Tjugofem år och fortfarande inget eget. Förrän nu, i tre månader. Inte någon av de övriga som gått ut Poppius journalistutbildning i maj hade fått något liknande jobb som Andreas. Men om inte hans farbror känt chefredaktören Gunnar Janeskog på Borlänge Posten så hade Andreas knappast fått praktikplatsen i Borlänge, eller något som liknande journalistjobb över huvud taget. Bertil Wiberg var pensionerad lokalredaktör för Gefle Dagblad och bodde i Ludvika där han ägnade sig åt sitt livsintresse som var konst. Du får lägga manken till ordentligt, så inte mitt rykte kommer på skam, hade Andreas farbror sagt på sitt ålderdomligt godmodiga sätt. Gunnar och jag har kamperat ihop på flera tidningar genom årens lopp, så vi känner varann väl.

Den första veckan hade Andreas fått gå igenom TT-telegram och redigera insändare, under ledning av en av tidningens äldre redaktörer. Insändarna kunde handla om allt från synpunkter på en planerad rondell, buskörning med EPA-traktorer, eller hur fattigpensionärers tillvaro tedde sig. Dessutom skulle Dagens ros vara med i varje nummer. Tidigare hade det även funnits Dagens ris, men det ansågs för negativt och försvann därför. BP hade inte råd att stöta sig med någon i samhället, särskilt inte prenumeranterna.

Här fanns även en halvsida med familjenotiser där man publicerade bilder på barn och nyfödda som föräldrar och släktingar skickade in. Små tjocka bebisar som blinkade in i kameran. Var det här journalistik? På en vägg gavs svaret i form av en skylt som någon satt upp: Journalistik är att skilja agnarna från vetet – och publicera agnarna.

De första dagarnas glädje över att få vara en del av den mediala världen hade så småningom mattats av. Att lägga in nyheter på tidningens websida lättade däremot upp. Andreas var bra på allt som rörde det digitala.

-Nu ska du ut på ditt första uppdrag, sa Gunnar Janeskog en morgon. Du får med dig Mimmi Silverdal som ska plåta.

Reportaget skulle handla om ett äldreboende i Bergshyttan där personalen kommit på ett nytt måltidskoncept, vilket resulterat i att de gamla ökat i vikt.

Även Mimmi var vikarie på BP, men hade chans till permanent anställning. Hon var i Andreas ålder och kom från Örebro - gnällbältet som hon själv sa, och hon arbetade ständigt på att gräva ner sin dialekt.

-Det är mest gubbar på tidningen, så jag vet inte om jag vill stanna även om jag får fast jobb, sa Mimmi när de åkte med reportagebilen mot Bergshyttan. Och hur kul är det här i stan?

Andreas sneglade då och då på Mimmi som körde. Hon hade mörkt hår, nästan svart, förmodligen färgat och klippt i en slags pagefrisyr, såg lite punkig ut, bruna ögon, en liten uppnäsa och ett bestämt drag kring munnen. Det var så han skulle beskriva henne om någon frågade, tänkte han.

Bestämt drag kring munnen! Liten uppnäsa! Skulle man tänka så om en man? Än mindre säga något sådant om man beskrev en man.

-Det blir svårt att få några bra bilder. De flesta som bor där är dementa och då måste man ha tillstånd från anhöriga. Jag har varit där tidigare och då handlade det om att man anlagt en trädgård, sinnenas trädgård heter det.

-Min farmor är dement, sa Andreas, för att ha något att säga. Men det föll platt utan fortsättning.

Så satt de tysta ett tag.

-Vad gör man i Borlänge om kvällarna? Jag menar om man vill hitta på något? -Ingenting, sa Mimmi. Det är bland annat därför jag inte vet om jag vill stanna här. Falun är bättre. Det är jävligt trögt här, jag vet inte om det beror på att det är en gammal arbetarkommun. Man ska lägga sig tidigt för att man ska upp och jobba tidigt. Äh, jag vet inte, men det verkar inte finnas något intresse för kultur. Och så är kriminaliteten utbredd, några läskiga gäng som härjar. Och en helvetes massa invandrare som går omkring och har ingenting att göra. Du får väl se, du kanske får skriva om något mord eller så, man vet aldrig.

De körde en mindre väg som gick genom skogar och kalhyggen och förbi några sjöar. En hette Malesjön.

-Jag undrar om det inte är vid den här sjön som min farbror brukar hyra en stuga på somrarna. Kör lite sakta, få se om jag känner igen bilen om han parkerat vid vägen. Jag tror han fortfarande har kvar sin gamla Mazda.

Men de såg ingen Mazda vid vägen. I slutet av sjön körde de förbi en badplats med långgrund sandstrand. Det var flera som badade.

-Synd att vi inte tog baddräkter med oss så kunde vi ha tagit ett dopp, sa Mimmi. Förresten såg jag en bild från den här sjön när jag skulle sortera i BP:s gamla bildarkiv. Man hade dragit upp en jättestor kräfta och fotat den tillsammans med en tändsticksask. -Tändsticksask?

-Jamen du vet för att man skulle fatta hur stor kräftan var. Det blev i alla fall en liten notis i tidningen den gången, på sextitalet. Blir det inte något mord så kanske du får skriva om någon stor kräfta. Mimmi skrattade. Hon skrattade för övrigt ofta och mycket.

Andreas satt tyst en stund, kände sig dum. Hur kunde han fråga om det där med tändsticksasken, det var ju så självklart.

Kapitel 3

Han vaknade av den löjliga ringsignalen som skulle föreställa fågelkvitter. På displayen stod det Ulla. Det var hon som lagt in signalen. Själv brydde han sig inte så mycket om vilka ljud mobiltelefonen gav ifrån sig. Men Ulla tyckte att de skulle ha samma ringsignal. Varför? Det var ju förbannat opraktiskt när de var tillsammans och inte visste vems telefon det var som ringde.

Så drog han ner ljudet så bara telefonens morrande hördes. I kojplatsen på andra sidan rörde det sig i lakanen. Genom sin sprängande huvudvärk började olika minnesbilder ta form. Fragment. Tydligast var scenen när alla kompisarna i går kväll hade träffats vid terminalingången till färjan som skulle ta dem till Åbo tur och retur. Det glada bastugänget från Grissle. De samlades allihop en eller två gånger om året och gjorde en resa tillsammans, ibland längre, ibland kortare. Åbo var en kort variant. Det hela gick egentligen ut på att supa och berätta minnen och roliga anekdoter om varandra. Vad den och den gjort för tokigheter. Som den när polisen hade nykterhetskontroll och Bengan som körde var rejält på dojan, men klarade sig och slapp blåsa för att bilkön bakom tryckte på. Då vevade Värmland ner bakrutan och hojtade mot polisen fan haru flaggstång i arslet, maka påre för fan. Ja då var det förstås kört för Bengan. Hejdlösa skratt runt bordet. Den hade alla hört i tjugo år, men det spelade inte så stor roll. Och Bengan var ju död sedan länge.

Jo, han kom ihåg det mesta fram till midnatt. Sedan blev det dimmigt. Gänget hade skingrats. Han hade dansat. Det var en kvinna där vid baren. Blont hår, lång, något fyllig. Han hade bjudit på öl, eller var det hon som bjöd? De hade kyssts. Sedan ut på däck och ännu fler kyssar. Suttit där och klängt på varandra. En ljummen natt, ovanligt varm för att vara i maj. Den åländska skärgården gled förbi i halvmörkret.

Så in igen till baren. Mer öl, eller kanske vin, eller möjligen Dry Martini. Mot hytten. Händer som trevade, bröstvårtor som styvnade, trosor och kalsonger som gled av. Ansikte mot ansikte.

Det var hon, den blonda, som nu började röra sig bland lakanen. Ansiktet blev synligt, och ett knä. Så sträckte hon på sig som en loj katt.

-Sovit gott? Hon drog en hand genom sitt rufsiga blonda hår. Vet du vad klockan är Lennart? Hon bröt lätt på finska.

-Du hör att jag vet vad du heter, men du kommer inte ihåg vad jag heter, eller hur?

Så fläkte hon av sig lakanet och kom över till honom.

-Jag fryser, håll om mig.

Valhänt la han ena armen om hennes nacke och axel. Nattens hetta hade bytts mot en krypande ångest. Hur långt hade de gått? Han mindes inte. Varför var hon kvar?

-Var det din exfru som ringde?

Exfru? Vad hade han sagt. Att han var skild? Självklart. Logiskt i nattens vindlande erotik. Men nu fick han tillbaka det. Det bästa vore om hon gjorde sig i ordning och gick. Men hon verkade inte ha någon brådska.

-Vad heter jag då Lennart?

-Det vet jag mycket väl, men tänker inte säga det.

-Ha, ha, du vet inte.

Så kände han hennes händer som trevade omkring längre och längre ner, smekte och klämde. Det gick inte att stå emot.

Vid utgången på däck fyra samlades hela gänget, en del hade ätit frukost, andra hade sovit. Seglatsen var över. Lennart tittade sig nervöst omkring. Han kunde inte se den långa blonda någon stans. Hon hette Marika, det visste han nu. Ulla skulle möta honom med bilen. Kanske var Molly med och Tassandra – ett löjligt namn på en tax. Men hunden var Mollys, så hon hade fått bestämma. Nästan hela familjen alltså, saknades bara Henrik, men han hade väl annat för sig.

Bara nu inte Marika dök upp och skulle kramas adjö när han möttes av Ulla. Han hade fått Marikas mobilnummer och hon ville gärna träffas igen. Han var ju skild, som han sagt, och hon var singel, så varför inte.

Båten dunsade till mot Stadsgårdskajen. Lennart kände svetten i armhålorna och på ryggen. Nu måste han ha turen på sin sida och komma i land utan att träffa på Marika.

-Uppsamling utanför terminalen, meddelade Conta, som alltid uppträdde som någon slags självutnämnd ledare. Sedan går vi över till Birger Jarl och tar en stänkare. Det är lördag för helvete, bara barnet.

Nu såg han Marika, hon stod med några kompisar. Men hon hade inte sett honom ännu. Dörrarna öppnades och en grå massa av passagerare med rullväskor och öl-pirror trängdes mot den inglasade landgången. Han kunde se scenen framför sig, Ulla som stod med bilen utanför terminalen och Marika som hann upp honom och ville ta ett rejält adjö. Ett riktigt kärleksfullt adjö mitt framför den lilla familjen. Ett adjö som sannolikt skulle sluta i katastrof.

Han skyndade på stegen. En lång gång – så rulltrappan ner. Ut genom entrén.

-Lelle, varför så bråttom. Det var Conta som ropade efter honom.

Flera bussar stod framkörda, och bland de väntande bilarna såg han den silvergrå V70:an. Snabbt dit. Ulla bakom ratten. Han slängde in väskan i baksätet och gled ner i passagerarsätet. -Hej mannen, du ser trött ut, blev det sent?

-Ja det blev sent.

-Och irriterad också hör jag.

-Förlåt, det var inte meningen. Skulle inte Molly vara med?

-Nej Magnussons flicka ringde på så hon ville stanna hemma.

Ulla startade och körde fram mot kön som väntade på grönt ljus för att komma ut från terminalområdet. Då såg han Marika, nattens drottning. Hon stod tillsammans med Conta, som pekade i riktning där Ulla nyss stått med bilen. Helvete också – han kanske inte alls hade någon anledning att pusta ut. Och den förbannade Conta, ville han avslöja en kompis?

Så blev det grönt och bilen satte sig i rörelse. De gled ut på Stadsgårdskajen och in mot stan. Befriad. Marika hade inte upptäckt honom.

-Jo det är en sak som hänt som jag tänkte säga förut när jag ringde, fast det blev ju inget svar. -Dålig täckning på sjön.

-Malte, vad han nu heter i efternamn, du vet han som bor permanent i Malesjön.

-Ja, jag vet, vad är det med honom?

-Våran brygga har slitit sig och ligger ute vid grundet. Han kunde inte förstå det eftersom sjön varit nästan spegelblank i flera dar. Men vi måste ju göra något åt det.

Kapitel 4

-Ja hallå, Malte Andersson. Jaså ja hej du.

Malte Andersson hade aldrig skaffat sig någon knapptelefon. Han tyckte det dög med den gamla grå väggdialogen i köket. Där han stod kunde han se över till andra sidan Malesjön, där den mörka höga granskogen stod tät.

-Jo just ja, jag ringde din fru och…ja den ligger ute vid grundet där den tydligen har fastnat…ja hela bryggan. Jo det kan jag göra, nej det är inget besvär – du vet jag har inte så mycket för mig om dagarna hä, hä. Men dra in den får du ordna med själv, det behövs nog ett par man. Ja, ja då säger vi så, jag kan ringa dig sen…att? Nej det har varit kav lugnt i en vecka. Jo det är riktigt rart, solen skiner och det är jäkligt varmt i vattnet redan, ja, ja då säger vi det.

De var trevliga de där stockholmarna, tänkte han när han lagt på luren. Lennart och Ulla Granholm – och lillflickan, hon hade fått plocksallad av honom några gånger. Sonen hade han bara sett