Drömlivet i Toscana

By Anethe Bergendahl

"En doft av grillkol slår emot Jessica när hon kommer ut på gården"

Med denna mening inleder författaren andra delen i trilogin om Jessica Schöön.

Jessica Schöön bor nu i byn San Gimignano tillsammans med kärleken Maria. Utanför Villa La Bella Amore ses kilometerlånga vinfält, ett hav av solrosor och körsbärsröda vallmor. Jessica har fått vårdnaden om exmaken Niklas dotter Alicia. Äntligen har hon blivit mamma och lyckan ler mot henne. Men allt är inte rosenrött i förhållandet och att vara förälder är tuffare än vad hon trodde. De nya grannarna Annica och Antonio visar sig vara mycket mera än bara grannar.

Drömlivet i Toscana är andra delen och fortsättningen på Livet blir aldrig som man tänkt, romanen som låg flera veckor på Storytels topplista och var en av de mest spelade ljudböckerna under sommaren 2018. En feelgoodroman om hur livet fortsätter sin oräkneliga bana kring Jessica och hennes vänner. En hjärtevärmande berättelse om kärlek, förlust, vänskap och moderskap.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Aug 19, 2019
• ISBN: 9789178291908

Book preview

också.

KAPITEL 1

If there ever comes a day when we can’t be together. Keep me in your heart. I’ll stay there forever.

Nalle Puh

Jessica, maj 2011, Toscana

EN DOFT AV GRILLKOL slår emot Jessica när hon kommer ut på gården. Borta vid grillen står Maria i full färd med att fixa middagen. Hon är kvinnan som kom in i hennes liv, först försiktigt trevande som en fin arbetskamrat, men nu är hon hennes partner och nästbästa vän i vått och torrt.

På andra sidan, bakom grillen, sträcker kilometerlånga fält av blivande solrosor ut sig. Jessica kan stå och betrakta fälten hur länge som helst och bara njuta, tiden stannar för stunden. Hon iakttar hur ståtligt de reser sig upp från jorden, deras moder, som gödslat och vattnat dem för att överleva och växa under de starka solstrålarna.

Jessica har så mycket att vara tacksam över.

– Speciellt för detta, mumlar hon och vänder blicken ner i vagnen som står tryggt i skuggan under ett blommande citronträd.

En liten mörkbrun hårtofs tittar fram under den vita tunna bomullsmössan. Sakta drar hon ner filten, försiktigt för att inte väcka henne, och fullkomligen översköljs av moderskänslor som om hon vore hennes egen.

Men det är hon inte.

Alicia gnyr till och tappar nappen. Jessica böjer sig ner och ta upp henne på axeln. När hon håller lilla Alicia tätt intill, när hon får känna den här varma och ömtåliga kroppen infinner sig en obeskrivlig lyckoruskänsla. Det är ett mirakel att hon finns.

Ett litet rap hörs och Alicia kurar ihop sig i hennes hals. Varma andetag som känns lika skönt som en ljummen medelhavsbris.

Jessica håller henne tätt intill, den lilla kroppen är varm. Så levande är detta lilla knyte på knappt fyra månader. Alicia kommer aldrig någonsin få lära känna sina föräldrar. Men Jessica lovar i denna stund att alltid finnas till hands för henne.

– Jag kommer alltid lyssna på dig och vara din trygghet, viskar hon i örat på Alicia som gnyr till precis som om hon hört henne.

Långsamt rör hon sig fram och tillbaka i en vaggande rörelse. Precis när hon vänder sig om får hon syn på Marias rynkade ögonbryn. Vad är det med henne?

Jessica drar in Alicias doft och sluter ögonen. Detta är himmelriket och hon har svårt att hålla tårarna borta. Sakta letar de sig ner för kinderna och den desperata längtan hon haft i åratal efter barnet som aldrig blev till får utlopp. Känslan av åren som passerat sköljer över henne och minnet av Niklas som rycktes bort alldeles för tidigt från livet.

Hon smeker Alicia över ryggen i trygga, mjuka tag. All kärlek som hon har ska hon ge till detta ljuvliga flickebarn. Hur kan man låta bli att älska henne?

* * *

Maria har dukat bordet fint, som hon gör vid varje måltid som intas ute på deras hacienda. Jessica promenerar dit bort och lägger försiktigt ner Alicia i vaggan som står under tak. Slår sig ner på stolen bredvid, men ena foten lätt vaggande i hopp om att Alicia ska somna om, som hon ofta gör.

Skymningen faller sakta. Lyktorna på gården tänds. Långsamt sveper Jessica blicken över lågorna som fladdrar på bordet. Maria står vid grillen och plockar upp köttbitarna som doftar så gott så smaklökarna dreglar.

Det ryker från tallriken, varm pastasallad med grillade köttbitar. Ljuvliga dofter blandas i kvällsluftens bris.

– Mm … det ser verkligen gott ut, Maria.

– Jag försöker alltid göra det bästa för dig.

– Det vet jag, svarar hon och lägger handen ovanpå hennes.

Maria ler mot henne och lyfter vinglaset högt i luften.

– Skål för ett nytt kapitel i våra liv.

Jessica nickar.

– En ny start!

Hennes kinder blossar trots att hon ännu inte druckit något vin, och ett förväntansfullt pirr infinner sig i magtrakten.

Maria sätter ner glaset sakta och tar en tugga av det grillade köttet.

– Älskling, vad säger du om att ta desserten däruppe?

Jessica kan inte förneka att hon är lite lockad av erbjudandet, men det är något som skaver. Varför rynkade Maria på ögonbrynen innan?

– Nja, faktiskt är jag trött ikväll. Alicia har sugit musten ur mig. Hon har inte sovit så bra idag. Flera gånger har jag vankat fram och tillbaka med henne. Så allt jag egentligen önskar är en skön natts sömn. Om du förstår vad jag menar?

– Visst, jag förstår alldeles perfekt! Du är trött för att du rullat Alicia i vagnen halva dagen, svarar Maria i irriterad ton. När sjutton ska du prioritera mina behov?

– Nu är du orättvis, försvarar Jessica sig och drar ut stolen. Du vet att jag har ett ansvar för Alicia. Hon är oförmögen att ta hand om sig själv.

– Visst, gå du och lägg dig och ta Alicia med dig, så dukar jag av här, säger Maria och himlar med ögonen.

* * *

Jessica står vid diskbänken och fyller upp diskhon med varmt vatten samtidigt som hon sprutar ner några droppar Yes. Tankarna förflyttar sig till Alicia som har gnällt och varit jobbig den senaste veckan, det är nog tänderna som är på gång. Jessica kan inte så mycket om bebisar, så den sista tiden har hon sökt information på nätet. Mest för att få veta vad som händer i de olika åldrarna. Alicia är fyra månader och Jessica tycker att det är tidigt att få tänder, kanske hon håller på att bli sjuk. Attans också att Maria inte kan vara mer förstående istället för att låta så besvärad. Ända sedan Alicia kom till dem har någonting smugit sig in mellan dem.

Barnskrik hörs från barnrummet. Skit också! Hon slänger diskhandduken på köksbänken. Nu hinner hon inte bli färdig med disken och säkert inte äta lunch heller.

Med snabba steg kilar hon uppför stentrappan och står framför Alicias spjälsäng. Irritationen rinner av henne när hon ser på barnet, det mörkbruna lockiga håret är fuktigt och klistrat längs kinderna. De blå ögonen tittar stort på henne och de små knubbiga armarna sträcks upp i luften, och hon böjer sig ner och plockar upp henne.

Hon styr sedan stegen direkt mot fönstret och öppnar upp på vid gavel, så förmiddagsbrisen kan fläkta och göra rummet svalare. Sommaren är här med solsken och kärlek.

Hon trycker Alicia närmre och snusar på henne, den mjuka varma bebiskroppen fyller henne med livslust. Det finns bara en sak som är viktig och det är Alicia – hon ska få en kärleksfull och harmonisk barndom. Precis som hon själv fick.

KAPITEL 2

Man älskar bara den, man inte äger helt.

Marcel Proust

Maria, maj 2011, Toscana

MARIA VAKNAR AV SOLSTRÅLARNA som tränger sig igenom persiennen och tvingar ögonlocken att öppna sig. Platsen bredvid henne gapar tom. Sakta för hon handen över lakanet som är svalt. Jessica är säkert inne hos Alicia. Bra.

Då passar jag på att ta ett yogapass.

I sina träningskläder och med sin yogamatta står hon nu på gräsmattan. Det är ännu tidig morgon och luften andas frisk. Ännu så länge alldeles lagom temperatur för ett perfekt träningspass. Visst älskar hon värmen mot huden, men föredrar absolut svalare om hon ska träna, även om yogan inte är särskilt ansträngande. Men yogan är viktig för henne, den får henne avslappnad samtidigt som hon tränar styrka. Andningsövningarna är de bästa. Hon lägger sig ner på mattan och blundar. Låter tankarna flöda fritt, inte tänka på något egentligen. Men efter några sekunder kommer funderingarna på framtiden.

Gjorde hon rätt som så snabbt flyttade ihop med Jessica?

Lilla Alicia är underbar, men tar redan så mycket tid från Jessica. Tid som hon stjäl från henne. Usch, nej så kan hon inte tänka, det är samvetet som talar. Alicia är ju bara en bebis och när hon växer och blir lite större blir det säkert mer tid för henne och Jessica.

Hon sätter sig upp på mattan fortfarande med ögonen slutna och med benen i kors, handflatorna vilar mot varandra och hon andas lugnt och sakta.

En röst som hon såväl känner igen kommer närmare.

– Maria! Du glömmer väl inte att vi ska åka till Siena idag och shoppa?

Hon öppnar ögonen och ser att Jessica bär på Alicia. Hon är så söt med sitt lockiga, mörkbruna hår i solhatten med band under hakan.

– Förlåt, säger hon och sväljer innan hon ger Jessica ett förvirrat leende. Var det idag?

Jessica nickar och ser faktiskt lite besvärad ut, noterar hon.

– Ja, det är idag! Eller du kanske inte har lust?

– Jodå, jag ska bara ta en snabb dusch efter träningen och äta lite, så kan vi åka efteråt.

Hon blundar igen och hör hur Jessica pratar med Alicia, men rösten försvinner sakta bort. Det ska bli kul att åka in och shoppa, det är något hon verkligen tycker om.

Siena är den medeltida staden med dess vackra torg som ligger omgiven av vingårdar och olivträd. Hon kan inte tänka sig något tjusigare än de vackra vyerna av böljande kullar och öppna fält som lyser inbjudande och välkommande.

Jessica kan bli helt förtrollad av att handla, speciellt nu när de har Alicia. Där finns hur mycket som helst att köpa till henne. Men hon brukar kunna hålla hårt i plånboken, det går inte att bara slänga ut sedlarna hur som helst.

– Kommer ni? ropar Maria när hon precis blivit klar och står vid bilen, den nya vita Volvon.

Det är en skön bil att köra och hon placerar sig vid förarsidan på en gång.

– Ja, vi kommer nu, svarar Jessica med Alicia på armen och en stor kasse i handen. Kan du sätta in Alicia i bilstolen?

Maria stiger ur bilen och tar Alicia och placerar henne i baksätet i en bakåtvänd stol. Alicia jollrar och är alltid så glad. Det är inte många gånger hon gråter eller skriker, på det sättet har de haft tur. Det finns inget värre än små bebisar och barn som konstant skriker sig hesa så föräldrarna får skämmas.

– Så, nu sitter du stadigt fast lilla tjejen, säger hon och pussar Alicia i pannan innan hon stänger bildörren försiktigt.

Hon går runt och ska precis sätta sig i förarstolen igen när hon ser att den redan är upptagen av Jessica.

– Jag tänkte köra idag? Du körde sist!

– Ja, jag vet. Men jag är så rädd att någonting ska hända, du vet. Det känns mycket bättre för mig att köra med Alicia, för då har jag åtminstone kontrollen. Jag hoppas du förstår, säger Jessica med lätt darr på rösten samtidigt som hon torkar av handflatorna mot klänningstyget.

– Om det känns bättre för dig, så självklart, svarar hon och går runt och sätter sig i baksätet bredvid Alicia och slår igen bildörren onödigt hårt.

– Tack! Du är en ängel ska du veta.

Jessica vrider om startnyckeln och lägger in ettans växel, lossar på handbromsen och kör iväg.

KAPITEL 3

För det levande hjärtat är varje dag ny.

George Sand

Annica, maj 2011, Toscana

ANNICA CICERON sitter och dricker lugnt sitt morgonkaffe som hon gör varje morgon. Inget är på agendan idag. Antonio har tagit med sig de båda hundarna ut till arbetet. Det är alldeles för tyst.

Kaffemuggen snurras mellan de kupade händerna och blicken sveper rastlöst över köket. Hjärnan letar febrilt efter något att sysselsätta sig med så hon slipper tänka på smärtan i benet. Varje dag påminns hon om den och är tvungen att ta smärtstillande.

Och denna morgon är inte annorlunda än igår. Efter kaffet och två tabletter Citodon rafsar hon i skåp och drar i lådor och får fram bunke, ägg, socker, vetemjöl och äpplen. Visst, hon får inte glömma vaniljsocker, bakpulver och kanel. Hon har alldeles nyligen fått reda på att nya grannar är inflyttade och att de är svenskar.

Alla svenskar fullkomligen älskar äppelpaj.

Med van hand rör hon ihop smeten och på mindre än en kvart står äppelpajen i ugnen och gräddas.

Under tiden slinker hon in i duschen för att fräscha upp sig. Värmen är något hon vant sig vid under alla år hon bott i Italien men inte alltid uppskattar, speciellt inte sedan de förbannade svettningarna kom.

Nyduschad, med en prickig sommarklänning på sig är hon redo att åka och träffa de nya grannarna. Äppelpajen får plats i passagerarsätet på hennes limegröna Fiat. Hon vrider om startnyckeln och genast spinner motorn belåtet. Hon lägger i ettans växel och kör ut på grusvägen mellan de graciösa cypresserna som tornar upp sig mot himlen. Varma vindar fläktar och rufsar om i hennes ljusa korta hår, som blivit solblekt till vitt.

Hon nynnar i bilen medan hon kör. Hoppas bara de är trevliga också, för hon har inget till övers för stroppiga och arroganta personer. Nej, ödmjuka och med fötterna stadigt på jorden är de kvaliteter hon tycker bäst om.

Gruset sprakar under däcken de kilometrar hon kör. Hon svänger in och parkerar på gårdsplanen, öppnar bildörren och går runt på andra sidan för att hämta äppelpajen. När hon låst bilen och rätat upp sin trötta rygg tappar hon nästan bokstavligt hakan, och närapå pajen med. Aldrig någonsin har hon sett sådana vackra och smyckade fönster förut.

Röda pelargoner lyser upp den ljusgula fasaden som jordgubbar i vaniljsås.

Med bestämda steg går hon mot dörren och ringer på.

Lite nervöst drar hon i klänningen och trycker pajformen intill sig.

Dörren öppnas och hon ser in i ett par havsblåa ögon. Hon sträcker fram sin hand mot kvinnan som tar den.

– Hej, jag heter Annica och kommer förbi för att presentera mig. Jag är din granne och bor på Villa Vigneto di Uva några kilometer härifrån bara.

Kvinnans hand är varm utan att vara svettig.

– Jamen, så trevligt. Jessica heter jag, men kom in.

Hon tar några steg in i hallen som är bedårande med klinkergolv och gula väggar. Hon följer efter Jessica genom ett valv och kommer in i köket som ser lika solgult ut. I mitten står en köksö och ovanför hänger stora kastruller som bara väntar på att användas.

– Lagar du mat ofta?

Jessica skrattar till.

– Inte så ofta. Erkänner att jag inte är någon mästerkock precis, men det är ätligt i alla fall.

Perfekt, tänker hon. Då finns där tillfällen att lära henne laga mat. Hon sträcker fram pajen mot Jessica.

– Jag har bakat en välkomstpaj, vet att vi svenskar älskar äppelpaj.

– Åh, så snällt av dig. Jag sätter genast på kaffe. För du dricker väl kaffe?

Hon nickar glatt och sveper med blicken över det vackra köket. Det är ett hemtrevligt och lantligt kök utan att vara för påkostat.

– Jag måste säga att dina blomsterlådor är praktfulla och utöver det vanliga här runtomkring. Ingen vingård har dekorerat fönsterna så fina.

– Tack snälla! Blommor är jag bättre på än matlagning, men varsågod och sitt ner.

Hon sätter sig på en av köksstolarna närmast fönstret. Jessica ställer ner kaffekoppen och en assiett på bordet. Annica öppnar upp plastfolien och viker den ovanpå pajen. Skjuter fram pajen till Jessica och ler.

– Har ni hunnit känna efter om ni trivs här?

Hon undrar om hon formulerat frågan rätt.

– Ja, det har vi. Både Maria, Alicia och jag.

– Ojdå, så ni är tre kvinnor som bor här tillsammans då?

Jessica småler och fnissar till.

– Ja, men bara två kvinnor och en liten bebis, men en dag växer hon upp till en kvinna hoppas jag.

Precis då hörs ett litet skrik. Jessica reser sig och går fram till vaggan som står vid sidan om altandörren. Hon lyfter upp henne och kommer fram till bordet och sätter sig.

– Detta är lilla Alicia. Hon är fyra månader.

– Nämen, vilken söt flicka. Hon är alldeles bedårande.

Hon menar precis varje ord hon säger. Samtidigt sticker det till i hjärtat. Ett djupt sår som aldrig någonsin kommer att läka.

– Vilken lycka du har. Jag har inga barn. Men jag har en man som ibland beter sig som ett barn.

Jessica ler mot henne och reser sig upp.

– Jag måste göra en flaska mat till henne.

Hon passar på att fråga.

– Får man hålla henne?

Jessica lämnar Alicia till henne och går iväg för att värma välling. Hon vågar knappt andas när hon betraktar det lilla knytet som nu ligger i hennes armar, tittande på henne med sina lavendelblå ögon och några obegripliga ljud kommer ut från munnen. Men hon är alldeles ljuvlig.

Hon böjer ner huvudet för att dra in knytets doft. Det luktar barntvål och banan. En välkommen känsla sprider sig i kroppen, som om hon är behövd. Detta lilla knyte påverkar henne med känslor som hon inte trott fanns längre. Men önskan om ett barn biter sig fast mer än man tror. Alicia påminner henne om hennes eget barnlösa liv som fyllts av man och hundar istället.

Precis då ringer mobilen med en låg surrande signal.

Hon har ingen lust att svara utan låter det ringa. Hon vill ta vara på denna ljuvliga stund.

Jessica håller flaskan i handen och Annica lägger försiktigt över Alicia till henne.

– Ursäkta, men jag måste åka nu. Tack för kaffet.

– Tack själv för äppelpajen, den var supersmarrig! Du måste ge mig receptet, eller ännu bättre, lära mig hur man bakar den.

Annica nickar åt henne innan hon stänger dörren bakom sig. Medan hon går mot bilen plockar hon upp mobilen och ser ett missat samtal från Bianca. Precis som hon anat, Bianca vill säkert veta när hon kommer till de hemlösa nästa gång. Hon får planera när hon kommer hem.

KAPITEL 4

Ingen kan hjälpa den som inte hjälper sig själv.

Finskt ordspråk

Anna, maj 2011, Lund

FOTEN ÅKER FRAM automatiskt och puttar till ytterdörren, som stängs med en duns. Anna sätter ner den tunga ICA–kassen med de nödvändigaste ingredienserna hon behöver. Handen är röd och randig av märken efter påsen. Hon är på uruselt humör. Jobbat fram till lunchen för att sedan stressa iväg till ett läkarbesök på sjukhuset.

Hennes blodvärde var lägre än vid förra blodprovstagningen och idag behövde hon blodtransfusion. Nu förstår hon mycket bättre varför hon varit så trött och hängig. Det skulle ta några dagar, men sedan ska hon känna sig bättre, så lydde doktorns ord. Ja, hon hoppas verkligen att det är så. Det är ingen hit att känna sig trött.

Hon famlar efter handtaget på påsen och trampar de tre stegen till köket. Där öppnar hon kylskåpet och sätter in smör, ost, ägg och en färdigköpt Karins lasagne, som hon tänker värma i mikron senare ikväll.

Blicken glider mot köksfönstret. Det är försommar och maj månad. Den tiden då träd- och blomknoppar slår ut i full blom. Grenarna glänser blanka och gröna. Luften andas nyvaknande och romantik. Livet strålar av lycka och glädje med förälskade par som håller varandra i handen.

Själv känner hon ingenting. Bara ensamhet.

Med ansiktet tryckt mot fönstret försöker hon dämpa ljudet från sina tröstlösa hulkningar.

Varför flyttade du Jessica?

Jag saknar dig så. Jag behöver dig.

Skilsmässan från Tommy har gått komplikationsfritt. Inget bråk eller sura miner. De är vänner och båda har insett att kärleken helt enkelt slocknade. Hon drar sig till minnes doktorns ord som lämnat ett tomrum av tvivel.

– Anna, du vet att du kan fortsätta leva ett gott och behagligt liv med sjukdomen.

Vad visste doktorn om det? Det är inte han som har fått en diagnos. Det är inte han som är sjuk. Fast hon känner sig inte speciellt sjuk, mer än att hon tappat livsgnistan någonstans på vägen. Inte har det heller blivit bättre sedan Jessica flyttade till Toscana med Maria, snarare sämre.

Anna hade bara nickat åt doktorns ord. Hon var oförmögen att ens hitta några egna ord som skulle hjälpt henne för stunden. Doktorerna är inga gudar eller trollkarlar för den delen, utan de förlitar sig på fakta och forskningsresultat.

Fåglarnas kvittrande väcker henne ur tankarna. Tungan känns sträv och torr. Doktorn har nämnt vikten av att dricka mycket efter en blodtransfusion.

Hon sätter på kallvattenkranen och låter den rinna samtidigt som hon häller upp ett glas rödvin. Idag känner hon att det är befogat med både ett eller två glas vin att skölja ner smärtan och livsledan med. Dessutom är rött vin som syre för blodet, så att de där små röda blodkropparna få en skjuts in i blodbanan. Tror hon har läst det någonstans i väntrummet. Det stora glaset fylls med vatten och hon tar vinglaset i andra handen och går in i vardagsrummet. Blicken är stadigt fäst vid soffan, den torftiga soffan som ingick i andrahandskontraktet. Inte ens skön att sitta i och ändå sjunker hon ner i den och öppnar laptoppen.

Med vana fingrar loggar hon in och öppnar mejlboxen. Snabbt ögnar hon igenom reklammejlen, men lite längre ner ser hon ett mejl från Jessica. Ivrigt klickar hon upp det och i samma stund ringer mobilen på högsta volymen. Signalerna irriterar henne till den grad att hon är helt enkelt tvungen att resa sig ur fåtöljen.

– Ja, jag kommer ditt högljudda skrälle, ropar Anna och skyndar ut till hallen. Och inser att mejlet från Jessica får vänta en liten stund till bara. Tar upp mobilen och ser att det är okänt nummer. Hon stelnar till.

– Ja, det är Anna.

– Hej, det är från hematologmottagningen. Jag heter Susanne och är sekreterare. Jag ringer för att ge dig nästa tid för blodtransfusion redan nu med tanke på att sommaren är i antågande och ifall du ska resa bort. Den femtonde augusti klockan tio, passar det?

Hon blir helt överrumplad, men samtidigt slappnar hon av. Klart att tiden skulle passa henne.

– Ja, den tiden blir bra, svarar Anna och skriver ner den på en rosa notislapp på hallbordet.

Hon häller upp ett glas vin till och går tillbaka till soffan. Tar en stor klunk och återgår till Jessicas mejl.

Kära Anna!

Hur mår du? Jag och Maria har det bra. Vi har installerat oss i huset, det är jättefint. Jag önskar att du var här. Hur har du planerat sommaren? Du måste komma och träffa lilla Alicia, sötare bebis finns inte på världskartan.

PS! Skulle du vilja köpa några nummer av Svensk Damtidning och skicka till mig. Jag saknar att läsa om Kungafamiljen.

Din bästa vän Jessica

Hennes sjukdom kommer alldeles säkert att ordna sig försöker hon intala sig. Men för första gången är hon inte helt säker på det. Hon sveper resten av vinet. Nu är det dags att planera sommaren!

KAPITEL 5

Det finns ögonblick i livet som fyller en helt.

Gerda Antti

Jessica, juli 2011, Toscana

ALICIA SNUSAR GOTT i barnvagnen bredvid Jessica ute på terrassen. Ända sedan den hemska olyckan är hon rädd att något ska hända henne. Det är förvånansvärt hur både moders- och beskyddarinstinkten infinner sig direkt. Nu behöver hon aldrig känna ensamhet mer. Hon tittar ner i vagnen där Alicia sover tryggt med nappen omsluten innanför de små rosafärgade läpparna. Det är tidig fredagsmorgon och solen har ännu inte värmt upp dagen. Maria har åkt iväg till jobbet och av hennes min att döma var hon inte på gott humör. Gårdagskvällens diskussion hade urartat, då Maria aviserat att hon också skulle kunna tänka sig vara hemma några månader med Alicia. Varför skulle hon ens ta upp frågan? Det är glasklart att Jessica är den som står Alicia närmast och den som ska vara hemma med henne. Det borde Maria faktiskt förstå!

Äsch! Hon borstar av sig tankarna, precis som om det var smulor.

Hon lutar sig tillbaka i solstolen, rättar till sjalen och tar upp boken som hon precis börjat läsa. En romantisk roman av Nora Roberts, som heter Vänskap till döds som utkommit några år tidigare. Hon minns att hon köpt den på en bokrea 2004. Sedan dess har den stått i bokhyllan utan att hon ens läst den. Om hon räknat rätt nu så var det sju år sedan.

Nej, hon vill inte ens tänka tillbaka på vad som hände för sju år sedan. Då var hon som allra lyckligast, hon trodde inget kunde förstöra hennes lycka. Ack så fel hon hade.

Hon tvingar sig själv att fösa undan tankarna på livet med Niklas. Hon lyfter upp den inbundna, tjocka boken som vilat i knäet och vänder ett blad. Låter sig drömma bort en stund. Första meningarna i boken lyder:

När hon vaknade befann hon sig i en död väns kropp. Hon var åtta år gammal, lång för sin ålder, finlemmad, hade nätta drag.

Jessica ser Alicia framför sig som en åttaåring, med lång blond hästsvans och en småknubbig flickkropp. Redan nu som bebis anar hon hennes anlag när hon ser de småknubbiga armarna och rultiga benen, de som hon så mjukt masserar när hon håller i henne.