Karins hemlighet

By Mia Möller

Det har gått några år sedan sist och Anders har flyttat in hos Karin i prästgården. Hanna och Victor bor i Anders gamla hus och de jobbar i Enköping. Erik har flyttat in hos Matilda på Bellmansgatan och de jobbar båda två väldigt mycket. Frida har flyttat hemifrån och Felix
börjar renovera sitt nya hem. Tiden går och det borde vara lugnt och bra allting nu. Men livet är ju det som händer runt omkring oss, både med glädje och sorg.

Även i Veckholm får de känna av sorgen och det här, att få barn, det är ju ingen självklarhet. Den som inte vill får barn och de som vill får verkligen kämpa för det. Vi följer med Anders och hans barn på en tillbakablick och Karins pappa, hur var det med honom?

Den stängda dörren den första i serien med den fristående uppföljaren Mordet på prästgården följs nu upp med fortsättningen Karins hemlighet.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jul 23, 2019
• ISBN: 9789178514854

Mia Möller

Mia Möller är född 1960 och uppvuxen i Motala men bor numera utanför Finspång med sin make. Hon har tre söner och fyra barnbarn. Har arbetat inom vården men är numera pensionär.

Book preview

85

1

Detta får inte ske. Hennes medvetande stänger ute känslan, den känslan hon så väl känner igen. Hanna försöker knipa, hennes muskler i underlivet spänner allt vad hon förmår. Men, så dum jag är tänker hon och reser sig och går ut på toaletten.

Samtidigt som hon drar ner trosorna rinner blodet ner för hennes ben och hennes tårar rinner ner för hennes kinder.

Hennes tredje missfall är ett faktum. Hon tar av sig, lägger trosorna i papperskorgen och sätter sig på toaletten och tvättar sig så gott det går. Det kommer ju komma mer blod, tänker hon. Hon kan ju det här nu. Hon tar fram ett par rena trosor ur skåpet där hon också förvarar bindor. Hon lägger i två stycken i trosorna för säkerhets skull. Så tvättar hon händerna och går ut och tar telefonen samtidigt som den första krampen kommer. Hon lägger sig på soffan. Väntar ut medan magen vrider sig. Så ser hon på klockan, den är 14.25, en tid hon aldrig kommer glömma.

Och Victor sitter väl i möte, men det skiter hon i, hon ringer hans mobil. Svararen går på och ber henne vänta så ska han ringa upp sedan. Hon säger ingenting, han ser att hon ringt. Hon tar fram Karins nummer istället och hon svarar efter första signalen.

-Jag blöder, säger hon bara.

-Hanna! Älskade, nej! Var är du?

-På kontoret.

-Victor?

-Sitter i möte.

-Ja är hos dig om en kvart, är det okej?

-Ja.

Hon drar på sig pläden som hänger över soffryggen och låter tårarna rinna. Hon vill inte mera, vill inte förlora ännu ett ofött barn. Som de har längtat efter den här lille killen. De vet att det är en pojke. Samuel, vår älskade Samuel…

Under tiden Karin kör ringer hon till Anders. Hon ger blanka fasen i att det är förbjudet. Han får order att få tag på Victor om han så måste åka in till stan och avbryta mötet. Victor ska till sjukhuset nu! Och det ögonaböj!

Anders blir tyst, men hon kan nästan höra hur han nickar. Hans första barnbarn, åter igen, förlorar de det. Hon kör för fort men hon kan inte tänka på mer än att Hanna är ensam, och hur hon måste känna sig. De har haft så många samtal om de andra missfallen, och nu igen… hur många ska de orka?

Hon parkerar bilen, och springandes ordnar hon med parkeringsappen. Så smidigt med en app, när man har bråttom säger hon för sig själv när hon försöker springa uppför trappan vilket inte alls går bra. Hon måste lugna sig! Andas!

Hanna har satt sig upp på soffan när hon hör att Karin kommer i trappan. Hon har precis flyttat kontoret hemifrån och hit, det blev så tråkigt att vara hemma jämt, hon behövde komma ut lite. Nu kan Victor och hon äta lunch ihop, vilket de gjort även idag. För en timme sedan, och han kysste henne och klappade henne på magen, och gav henne ett av sina gnistrande leenden av lycka. Den lycka som nu rinner ur henne, nerför hennes ben.

-Lilla vän, hur är det fatt, säger Karin när hon kommer in och slänger sin väska på golvet.

-Jag måste på toa igen innan vi åker, säger Hanna.

-Vill du ha hjälp? Karin ser på Hannas rödgråtna ansikte och det gör ont i henne.

Hanna skakar på huvudet. Samma procedur en gång till. Nya trosor och två bindor.

-Bäst vi skyndar oss innan jag blöder igenom de här med, säger hon. Karin nickar, tar både sin och Hannas väska och så går de.

-Jag ringde Anders, berättar Karin på vägen till sjukhuset, så Victor är på väg och de vet på akuten att vi kommer.

-Akuten? Vi ska till förlossningen, säger Hanna, medan ännu en sammandragning kommer och går.

-Jaså? Är det dit man åker, men jag ringer Anders sen då.

-Jag är i vecka 22 så det kommer födas…säger Hanna men kommer inte längre förrän gråten river i hela henne. Hon hulkar och Karin får upp en pappersnäsduk som hon har i fickan.

Förlossning står det på skylten och hon kör in och parkerar på en 30-minuters plats.

Jaja, vad är en P-bot!? Tänker hon. Samtidigt som de går genom entrén kommer Anders och Victor springandes. Från akuten. Det är bara runt hörnet.

Anders är helt grå i ansiktet och Victors tårar rinner samtidigt som skräcken lyser i hans mörka ögon, för Hannas skull. Han är så rädd att Hanna inte ska klara det här.

Att hon ska lämna honom, att hon inte vill mer…och nu inser han. Han kan inte utsätta henne för det här! Inte en gång till! Om det här är priset för att försöka och försöka så får det vara! De klarar sig utan barn. Bara de har varandra tänker han.

Bara jag får ha Hanna.

Det står en sköterska och väntar när de kommer in, hon tar Hanna i handen och säger till Victor att följa med.

-Ni kan vänta här, säger hon och ler mot Anders och Karin. De nickar. Och ser sin älskade dotter försvinna genom korridoren. Anders slår armarna om Karin och han snyftar. Karin håller honom.

-Kom, säger hon efter en stund, vi sätter oss.

Och de sätter sig bredvid varandra i en grön obekväm soffa i galon. Anders håller hennes hand, hårt. Det behövs inga ord, de vet inte heller vad de ska säga. De är oerhört ledsna. Oroliga för hur Hanna tar det här…tredje gången. Oroliga för att de inte kommer försöka igen, oroliga för att de kommer försöka igen. Att det aldrig kommer lyckas. Att de aldrig kommer att få sitt efterlängtade barn, någonsin.

Att Hanna och Victor inte ska få bli föräldrar känns så orättvist och osannolikt. De skulle ju bli underbara och fantastiska föräldrar!

Sköterskan kommer ut och ser efter dem. Hon nickar och kommer och sätter sig på en stol mitt emot.

- Ni är Hannas föräldrar?

-Ja, jo, Anders är…säger Karin.

-Jag förstår, säger sköterskan.

-Läkaren har undersökt henne och, tyvärr, så är fostret dött. Hon ser på dem.

-Det enda ni kan göra nu är att finnas för Hanna, ja, för dem båda förstås.

-Jaja, säger Anders, det är ju självklart. Hur blir det framöver, kan de…men han kommer av sig.

-Jag vet inte, säger sköterskan, vi får ta en sak i taget.

-Vi klarar det här, säger Karin, på något vis.

Sköterskan nickar och reser sig upp, ser på dem igen, -jag är ledsen, säger hon.

-Vi med, säger Karin.

De sitter kvar i väntrummet ända tills Victor kommer ut och säger att nu är det över.

De ser ut genom det smutsiga fönstret och det är mörkt ute, det har hunnit bli kväll.

De vet inte vad de ska säga, det finns inga ord som kan trösta honom nu. De sitter tysta och bara delar sorgen. Sorgen av ett ofödd barn som de har älskat ända sedan långt före det blev till. Då hans äldre syskon har dött, även de i sin mammas mage.

Den första i vecka 18, den andra i vecka 20 och nu i vecka 22. Är det något jäkla skämt, tänker Karin och vill nästan hytta med näven åt Gud däruppe, för var är han!?

Hon tar Victors hand. Han ser på henne. Men säger ingenting.

-Har du ringt dina föräldrar? frågar hon och han nickar.

Det behövs inga ord, hon vet att de är lika ledsna som de och att de inte kan komma är förståeligt. Victors pappa hade en stroke i somras.

-Ska vi gå in till henne, eller vill hon vara ifred?

-Gå in ni, säger han. Ni behöver ju inget säga, för vad finns det att säga?

-Ingenting, säger Anders. Bara att jag hatar se er fara illa. Han tar Karins hand och de går korridoren fram och in till Hanna. Hon ligger så liten i sängen, hopkurad.

-Hej, min älskling, säger Anders och sätter sig på en stol bredvid. Han stryker henne över kinden. Stryker hennes långa blonda hår och blir sittandes med håret i handen.

Karin ställer sig bakom honom och säger inget, bara ler och så rinner en tår. Hon torkar bort den med handryggen. Hanna ser det, att hon gråter och hon ler.

-Har någon ringt Titti, och Matilda? Säger Karin, för att säga något.

Hanna skakar på huvudet.

-Jag orkar inte, inte Titti, snälla, inte idag, så gråter hon igen. Kanske inte bara för sitt förlorade barn utan för sin mamma med, som egentligen inte finns hon heller. Inte för henne. Inte för Matilda. Bara för sig själv.

-Jag ringer Matilda sen, säger Karin, när vi kommer hem.

Hanna nickar, -tack.

-Så kan Matilda prata med Titti, säger Karin.

-Tack, säger Hanna igen.

De bara är där, en stund, tysta, känner sorgen så starkt att den skulle gå att ta på.

-Vi åker hem nu, säger Karin. Vi kommer i morgon. Eller så ringer vi till Victor.

Hanna nickar.

-Förlåt pappa, säger hon.

Han tittar på henne, -säg aldrig så till mig, snälla, aldrig! Det är jag som ska säga det till dig. Till er… Det är er jag älskar mest av allt, om ni inga barn får så…älskar jag er ändå. Det vet du!

Han lutar sig fram och håller om sin dotter och de gråter båda två, och Karin gråter och Victor gråter. Han lägger sin hand på Karins axel och hon lutar sig emot honom.

-Vad sa dina föräldrar? Frågar hon.

-Samma som ni, de blev ledsna med förstås. Men, bara Hanna klarar sig så…han hulkar till och Karin vänder sig om och sluter honom i sin famn.

-Fy fan, säger han, jag klarar inte det här, vad det gör med Hanna. Att hon far illa. Vad hon måste lida…det blir inget mer nu, inga mer försök.

-Shh, säger Karin, ta inga beslut nu. Det får vänta. Läk det här nu.

Anders tar Karins hand och de vinkar från dörren. Karin har inte fått någon parkeringsböter. Och hon sätter på cd:n med Judas Priest när hon åker hem. Högt.

Högt som fan!

2

Victor lägger sig i sängen bakom Hanna och håller om henne.

-Jag vill inte utsätta dig för det här, förlåt, säger han.

-Det är inte bara du, det är ju jag med… -Jag klarar inte att se dig, så här, jag vill inte… -Du vill inte ha barn?

-Jo. Men inte till priset av det här. Hur många gånger orkar du?

-Orkar du?

-Nej.

-Du vill inte ha barn?

-Jo, men inte om det blir så här, jag kan inte trösta dig. Jag kan inte ens trösta mig själv. Jag, klarar inte det här, Hanna. Förlåt mig.

-Vi är inte så gamla än, vi kan vänta. Kanske kan vi vänta några år?

-Ja. Vi väntar några år.

Han vill inte ge henne något hopp men han kan heller inte säga att nej, aldrig! Inte nu… Aldrig mer vill jag se mitt barn dö. Våra barn, våra foster…som skulle blivit våra barn. De drömmar vi haft om dem. Hur vi har fantiserat om hur de växt upp, gått i skolan. Ridit! Lärt sig cykla…inget av det kommer nu bli…inget. Aldrig.

Hon somnar och han rör sig inte. Ena armen börjar somna men har flyttar den bara lite, lite…hon behöver få sova. Sova sig frisk och stark. Tack och lov att hon har fått sitt nya kontor tänker han. Kanske kan hon vara där och bara plocka ordning lite. Det kanske är bättre terapi än att gå hemma. Efter andra missfallet var hon sjukskriven tre månader för hon klarade det inte psykiskt. Nu är han livrädd hur det ska bli…Men då gick hon hemma. Hade kontoret hemmavid. Det var efter det de skaffade den här lilla lägenheten på stan. Den ligger på gatan bakom banken, där han jobbar. Fyra år har han varit där nu. Hon var gravid när de flyttade hit. Fast det visste de inte. Då trodde de att första missfallet berodde på att hon bar för tungt under flytten. När de lämnade Bellmansgatan på Söder för att bosätta sig här i Veckholm.

Där bor Matilda och Eric nu. De jobbar jämt och har inte tid med barn, klokt av dem, tänker han. Vi borde satsat på det med. Som chef för bankkontoret borde han jobba jämt. Vilket han nog gör, fast han ville ju så gärna bli pappa. Mest för att Hanna ville.

Tror han i alla fall. Han är bara 28 år och redan chef för eget kontor. Det blev lite snabbt påkommet när förra chefen dog, och det fanns inga sökande till tjänsten. Då blev han tillfrågad eftersom Hanna var från Enköping och han hade väl pratat om att hon tänkte säga upp sitt kontor. Hon betalade 25 000 kr i månaden i hyra för det.

Och det hade inte renoverats på 40 år, minst! Mörkt och murrigt och trist. Hon halkade in där på ett bananskal med Karins hjälp. Började som praktikant, sedan som assistent och sedan blev det mer och mer ju äldre gubben blev. Hon fick ta egna kunder. Linderoths advokatbyrå har stått sig genom tiderna som en av de bästa. Och när Hanna fick ta över alltihopa när han gick hem då var hon så sabla lycklig. Att hon fick ta över Linderoths, det är stort. Men, hon behövde ju inte den där unkna våningen, allt sker på nätet. Så, då skulle hon kunna jobba hemifrån när de flyttade till Enköping. Att de då fick möjlighet att ta över Anders hus var ju en extra bonus, liksom… Han glömmer aldrig den kvällen de åkte över för att prata med dem om att bo hos Anders tills de fick något eget. Haha! Och samma kväll hade de, Anders och Karin, bestämt att han flyttade till henne. Så, när de frågade om de kunde få bo med Anders tills de hittade en lägenhet svarade han nej, det går inte.

De fattade ju ingenting först. Förrän Anders sa att det blir trångt eftersom han bodde hos Karin nu. Då skrattade de allihop! Och Karin sa att vi kunde ju bo i Anders hus, det var ju bättre. Och när Victor väl fattade, ja, det kunde ju inte bli bättre!

De flyttade in bara några dagar efter och Eric flyttade in hos Matilda. Så sedan levde de lyckliga i alla sina dar. Jo, pyttsan…fan. Han kryper intill Hanna och kramar om henne. Hon suckar i sömnen. Älskade, älskade Hanna.

Nu har Henrik Linderoth gått bort och Hanna har skaffat ett kontor i Enköping. Hon bytte namnet till Linderoths revision, för det är det hon håller på med.

Anders har varit där och byggt om lite. Det är en vanlig lägenhet men hallen har blivit ett väntrum och foajé. Och sedan har hon ett besöksrum och så sitt arbetsrum. Och ett litet pentry. Det är nästan färdigt och så höll hon väl på att piffa lite samtidigt som hon jobbar. Kanske blev det för mycket? Läkaren har sagt att det inte beror på det.

Utan att hennes kropp inte vill ha något foster, att den ser det som ett främmande föremål och stöter bort det. Lite för tidigt varje gång. Varje gång lite längre tid, om vi skulle hålla på så här tills det klarar sig skulle det behöva vara fem gånger till…för att vara på den säkra sidan. Fem gånger till…aldrig!

Vi kan ju adoptera. Han själv är ju det. Så, det vore inget konstigt att adoptera en liten knatte från Indien. Han själv är från Sri Lanka. Han har varit där en gång, och sett barnhemmet där han bott som liten. Hans föräldrar eller vem det nu var hade lagt honom på trappan. Så på morgonen hörde de någon som skrek. Hungrig och blöt i stjärten hade han legat invirad i en sjal bara. Den sjalen har han kvar än. Den luktar skit, men han kan inte tvätta den. Den ska vara så. Han ska begravas med den. Det enda han har kvar av sin mamma. Han har inget annat. Han vet egentligen inte om det är rätt dag de gissat att han var född på. Det kan lika gärna vara dagen innan eller dagen efter, de trodde att han var tre veckor när de fann honom. Hur kan man göra så? Överge ett litet barn?

När han var tre månader kom han till Sverige. Då stod hans föräldrar på Arlanda och skakade, nervösa och livrädda men så lyckliga. Han ler för sig själv. De bästa föräldrar man kan ha, Inger och Bosse. Hon berättar ofta om första gången hon fick honom i sin famn. Hans svarta ögon såg upp på henne, och hon kunde knappt se honom för sina egna tårar. Hur lycklig hon var men samtidigt så rädd. För hur skulle hon, bara vanliga hon, kunna ta hand om honom!? Det vackraste finaste lilla barn hon någonsin sett!

-Åh, Hanna, vi åker till Sri Lanka och hämtar hem Samuel. Vi hämtar honom där…

3

Anders snurrar i sängen, han drömmer. Säkert inga trevliga drömmar tänker Karin.

Hon har vakat så många gånger förr, som sjuksköterska på Södersjukhuset att en natts förlorad sömn, det gör henne ingenting. Tröttheten har blivit hennes livskamrat. Ständigt denna trötthet.

Hon tänker på sin egen barnlöshet, den är ju egentligen inget att tänka på nu när hon nyss fyllt 60 år. Men, har hon någonsin saknat barnen hon aldrig fått? Hon tror inte det, hon hade ju aldrig något bra förhållande till sin egen mamma. Och sedan fick hon så mycket med Ewas son. Micke som inte lyssnade på någon. Allra minst sin mamma. Karin försökte både hota och muta men inget hjälpte. Han stal och han ljög bara för en sil till. En sil till, var hans livsord. För den sakens skull var allt tillåtet.

Nej, hon saknar inte egna barn, hon har sett baksidan av det. Ann-Sofi, Ewas dotter som flyttade till Österrike. Ewa visste inte till sig av oro, men det gick ju bra. Och nu har de varit där varje år. De sista fem i alla fall, väl…Jo, det är så trevligt att komma dit! Fia och Manfreds fina hotell som de haft nu, säkert över 30 år? Tänk, vad tiden gått. Ewa och Karin har känt varandra sedan de slutade gymnasiet. Och vänskapen håller i sig, det går inte en dag utan att de pratar med varandra.

Framgångarna med internet är bra, Ewa har kontakt ofta med Fia numera. De pratar genom videosamtal så de ser varandra med, det är bra för Ewa. Nu när hon har så ont i sina höfter. Karin har tjatat på henne att säga till om en operation men nej, det hjälper inte på gamla kärringar! Hon har flyttat ner och sover hos Bertil, bara för att slippa trappan vidhåller hon fortfarande. Men Bertil bara skrattar åt henne. Min lilla solstråle, säger han och ler så gott mot Ewa. Tänk att de fann varandra på livets höst, de båda! Det är så härligt att kärleken aldrig dör!

Jag som tyckte jag var gammal när jag träffade Anders, tänker hon och skrattar för sig själv mitt i mörka natten. Anders, min älskade. Jag fick ju dina barn. Tänk att Karin har fått följa dem upp i vuxen ålder. Felix, den fotbollsspelande pojken har precis tagit körkort. Fotbollsskorna har han lagt på hyllan och nu går han sista året på gymnasiet och ska sedan börja hos Jocke, hans storebror, som snickare. Firman går bra, de har så mycket jobb så det blir bra med en till. Jocke har anställt två stycken redan. En tjej, det hade väl varit otänkbart för tjugo år sedan? Men Maja är riktigt duktig. Och så är det Kadan. Han kom med flyktingarna från Syrien, redan utbildad snickare och han var med på språkcaféerna på biblioteket. Så för honom gick det bra att komma till Sverige. Hela hans familj är så härliga! Hans fru och deras två barn…deras två små barn tänker Karin och så är hon tillbaka hos Hanna igen. Hennes rödgråtna ansikte, hopkrupen i sängen, så liten och säkert rädd. Rädd för vad som händer, vad som kanske aldrig kommer att hända… Hon tänker på Victor som kommer från Sri Lanka, och på Kadans små mörka barn.

Hon ler åt dem, de är så himla roliga! De heter Samir och Jennie, och Victor och Samir brukar sjunga sina idolers låtar. Naken på Sergels torg heter väl en, tänker Karin… Hon tänker på barnhemmet i Indien. Victor och Hannas barn skulle sett ut som en liten Victor, lite ljusare i hyn kanske. Det är lustigt för då hade det bara varit Hanna i deras familj som varit annorlunda. Hennes blonda hår och blå ögon hade skilt sig från övriga familjens. Karin är så van med mörka barn, från sin egen barndom i Indien, där var det nästan bara hon som var annorlunda. Det fanns inte så många andra barn på ambassaden men det var två pojkar hon kommer ihåg. De var lite äldre än henne, så de lekte aldrig med varandra. Hon var nog lite rädd för dem, tänker hon. Hon lekte mycket ensam, med Sira, sin Nanny. Caras mamma, hennes själs syster i Indien. Cara som egentligen heter Carin, döpt efter henne själv. Sira fick en dotter några år efter att Karins familj flyttat vidare till USA. Och de har funnit varandra precis som riktiga systrar. Karin ler när hon tänker på henne. Hon har varit där fyra gånger nu, nästan varje år. I år ska hon inte åka, men kanske nästa höst att det blir en tur. Nu ska vi ta hand om Hanna tänker hon innan hon somnar, till sist…

4

Hanna vaknar av att Victor snarkar. Hon älskar att höra honom, bara att han finns där. Han är hennes trygghet, hennes allt. Bara han inte lämnar mig, tänker hon… Men det