Blodsarvet

By Annika Liedgren

Året är 1995 när ett bosniskt par flyr från inbördeskriget i hemlandet till lugnet i Sverige. Tillsammans med sina fyra barn bosätter de sig i Skåne och börjar bygga upp sitt nya liv. Hemskheterna från det förflutna lämnar de bakom sig - tills det plötsligt en dag knackar på dörren. Hämndens timme är nu slagen och familjens tillvaro faller i bitar. Ringarna på vattnet sprider sig och snart påverkar händelserna även politikens absoluta toppskikt."Blodsarvet" är den första delen i en trilogi om en värld som förändras - helt utan förvarning - och som ska komma att kretsa kring hemliga agendor, hämndbegär och ond, bråd död. Hur hanterar en människa omställningen när världen byter skepnad? Och kan egentligen vem som helst bli mördare? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 12, 2020
• ISBN: 9788726394986

Book preview

författaren.

Stockholm augusti 2016

Boris satt på andra sidan av det stora bruna skrivbordet mittemot poliskommissarie Johan Karlander. Boris var en kraftig man med breda axlar och vanligtvis mörkt bruna ögon i ett vindpinat ansikte. Nu var de svarta av oro, det mörka håret låg bakåtkammat och han lutade sig lätt framåt på stolen med blicken fäst på kommissarien. Oron han kände över att polisen inte tog det på allvar var tydlig.

Johan såg på paret som kört upp från Skåne för att leta efter sin försvunna dotter, han förstod mycket väl deras upprördhet. Det var lätt att identifiera sig med som förälder. Johan hade själv två barn, båda betydligt yngre än deras Nadja, som var 19 år. Om han utmanade sig själv och tänkte tanken ända fram, att något av hans barn skulle försvinna, skulle kraften i benen ge vika och att bara andas skulle bli en utmaning. Han visste det, han hade varit där förut och sköt därför de tankarna ifrån sig. De gjorde honom oprofessionell och det skulle varken hjälpa Nadja eller hennes föräldrar. Det hade tagit Johan många år att lära sig hantera allt som kom med att arbeta som polis. De första åren mindes han som riktigt jobbiga. Att se människors allra sämsta sidor, det var svårt att ta in allt de kunde göra mot varandra. När han väl vande sig gick det bättre under några år, till den dagen han fick barn. Då var han tillbaka på noll igen. Det blev omöjligt för Johan att arbeta och han bestämde sig för att börja gå i terapi. Terapeuten lärde honom metoder för att hantera olika situationer som uppstod och skulle uppstå framåt i tiden. Framförallt lärde han sig att skärma av, att skilja på arbete och privatliv. Metoderna blev en livsnödvändighet för honom för att kunna stå ut och han använde dem fortfarande, även om det inte var lika ofta. Han hade slutat på gatan och arbetade som kommissarie. Det blev väl hans räddning egentligen eftersom han inte ville sluta med yrket som han lärt sig att älska.

Vlana, Nadjas mor, satt tyst bredvid sin man och iakttog kommissarien. Boris ville föra det här samtalet, det hade han noga påpekat innan de gick in på polishuset på morgonen. Samtidigt kände hon till hans svårigheter att hitta rätt ord när han var upprörd.

– Nadja borta i tre dagar, inte skola, inte tenta, sa Boris och stirrade intensivt på Johan.

– Aldrig Nadja göra frivilligt. Desperationen lös i hans ögon och rösten gick upp en oktav i slutet av meningen.

– Vi letar efter henne, svarade Johan lugnande. – Det har gått ut en efterlysning, alla radiobilar har information och hennes bild med sig. De söker i detta nu efter henne. Johan tittade mjukt på dem.

– Vi har inte så mycket att gå på tyvärr, fortsatte han. Dessutom är hon myndig, så vi kan inte efterlysa henne förrän tre dagar efter anmälan. Hur har hon det med vänner?

– Hon känner bara sina klasskamrater, svarade Vlana. Nadja har precis flyttat till Stockholm för att studera juridik.

Vlana såg på Johan, han verkade vara en sympatisk man med vänliga ögon. Han gör säkert sitt bästa, tänkte hon.

Att Nadja valt att flytta till Stockholm för att studera, hade varit under föräldrarnas tysta protester. Hade de fått bestämma skulle hon studerat i Köpenhamn eller i Lund, bott kvar hemma under de åren. Tåget till båda städerna gick bara två km från deras hus i Landskrona. Men Nadja hade varit bestämd och vägrat ändra sitt beslut. Stockholm var främmande för både Boris och Vlana, de hade aldrig varit där och förstod inte varför det var så viktigt för henne att flytta dit. Samtidigt ville de uppmuntra hennes lust att studera och sa inte så mycket mer om det.

Lägenheten de till slut hittat till Nadja var fin. Hon hade nöjt sig med gamla, slitna möbler och det mest nödvändiga. Det var tänkt att de skulle köra upp under hösten med fler möbler till henne för att göra det mer hemtrevligt. Det hade inte fungerat rent logistiskt att köra upp ett lass till Stockholm när det väl var dags för hennes skolstart. De två yngre brödernas skola började och Vlana själv hade ett stort jobb på Helsingborgs tingsrätt.

Nadja fick åka upp själv, vilket inte bekom henne. Hon var en duktig flicka, ordentlig, skötsam och självständig. Det var också därför de nu visste att något inte stämde. Hon skulle inte försvinna från radarn på det här sättet, det fanns en orsak till det. Nadja visste hur oroliga hennes föräldrar skulle bli, det skulle hon inte utsätta dem för självmant.

Efter att mötet med Johan var avslutat steg Vlana och Boris ut genom porten och stod på stentrappan som ledde in till polishuset. De hade väntat två dagar efter att de pratat med Nadja sista gången innan de körde upp till Stockholm för att leta efter henne. Så det hade redan gått tre dygn, men poliskommissarien menade att det var tre dygn efter anmälan som räknades för efterlysning. Sista samtalet från henne var till Boris. Hon hade varit orolig för sin katt som var borta, och det hade hon rätt i. Lägenheten hon bodde i var på femte våningen, hur hade katten kunnat försvinna därifrån? När hon ringde hade hon redan letat i lägenheten och på gården nedanför, ifall katten trillat ut genom det öppna fönstret. Boris hade lugnat henne och sagt åt henne att leta genom lägenheten en gång till och gå ner ytterligare en gång på gården och leta. Om hon inte hittade henne där föreslog han att hon skulle gå ut genom porten och vidga sökområdet runt kvarteret.

Det var sista gången de hörde ifrån henne, hon svarade inte när de ringde några timmar senare. Nästa dags eftermiddag ringde Vlana till Nadjas skola, där sa de att hon missat sin tentamen samma morgon. Det var då de båda förstod att något var allvarligt fel.

Villrådiga stod de kvar på trappen till polishuset hand i hand och såg ut över gatan där bilarna passerade, när det plingade till i Boris telefon. Han tog snabbt upp den ur sin ficka. Dolt nummer, han klickade upp meddelandet. En bifogad fil började långsamt laddas ner. Det drog ut på tiden och Boris tålamod tröt, han var precis på väg att lägga ner telefonen i fickan när en bild kom upp på mobilskärmen. Han förde skärmen närmare för att se vad den föreställde, den var suddig plus att han hade börjat se dåligt. Ögonen fokuserade och han funderade på var han lagt sina glasögon. Han kunde urskilja en kvinna med armarna uppsträckta ovanför huvudet. Han gnuggade sig i ögonen för att se bättre och tittade återigen intensivt på bilden. En kedja var virad runt handlederna och fäst i det låga taket ovanför henne. Han kände igen henne, men ögonen var stängda, var hon död? När den fördröjda insikten om vem det var på bilden slog ner i honom, spred sig skräcken som en löpeld i kroppen. Det var hans dotter, det var Nadja.

Ett plötsligt avgrundsvrål skrämde vettet ur Vlana. Hon stod och betraktade trafiken på gatan och blev totalt överraskad. Aldrig hade hon hört sin man skrika med den styrkan och på det sättet förut, och det gjorde henne fruktansvärt rädd. Skriket han utstötte kom från djupet av hans inre, som om de förflyttades många tusen år tillbaka i tiden där man inte hade ord utan endast utstötte ljud. Det här skriket skulle då betytt panik, hjälplöshet och en oerhörd smärta. Instinktivt förstod hon att det handlade om Nadja. Boris vände sig snabbt om, tryckte med kraft upp porten och sprang tillbaka in i polishuset igen. Framme vid receptionsdisken höll han fram telefonen till assistenten som stod där för att visa honom bilden.

– Titta, min gud… Hans röst höll inte ända fram utan lät mer som en viskning. Benen gav plötsligt vika under Boris tunga kropp. På väg ner mot det grå vinylgolvet slog han pannan i disken. Hudlager slets omedelbart isär av bänkens hårda material, huvudet studsade upp efter slaget i den blanka ytan och blodet stänkte i receptionistens ansikte innan Boris fortsatte ner med en duns. Vlana kom in genom dörren i samma ögonblick som Boris slog i golvet och rusade omedelbart fram till honom. Poliserna som stod bakom disken sprang omedelbart ut för att hjälpa honom, han hade slagit sig ordentligt i pannan och blodet från såret hade spritt sig i hela ansiktet på grund av fallet. Med hjälp av en polis på var sin sida som stöd försökte han stå på sina ben. När han väl stod upp sträckte han sig över disken och tog upp telefonen han tappat i fallet och skrek rakt ut Johan Karlanders namn. Johan som hört tumultet utanför slet upp sin kontorsdörr och kom med stora kliv fram till Boris och tog telefonen ur hans hand. Han studerade allvarsamt bilden, lyfte sen blicken och såg på Boris.

– Vi har ett nytt läge, sa han med låg röst, Nadja är kidnappad!

När de i efterhand såg tillbaka på den där första veckan kunde de konstatera att den var ett enda stort töcken. Vetskapen om att deras dotter var kidnappad, men inte förstå varför eller av vem, var fullständigt hjärtslitande. Johan Karlander sa efter den första bilden att det sannolikt skulle komma krav på pengar. Men det kom aldrig något krav. Däremot kom det nya bilder. En ny bild varje dag efter den där första bilden de fick stående på stentrappan till polishuset. Det var fullständigt obegripligt. Varför skulle någon vilja kidnappa deras dotter?

Ankomsten Stockholm augusti 2016

Nadja öppnade kattburen som stod på köksbordet placerat ute i vardagsrummet i hennes nya lägenhet. Hon sträckte in handen i buren och strök katten lugnande över ryggen, förde sen ena handen längre bak mot kattens ända där hon vek in bakbenen samtidigt som hon med den andra handen greppade henne under framtassarna och fick ut henne ut kattburen. Smulan tittade på henne med sina stora svarta ögon. Den svartvita katten sträckte upp sitt huvud mot Nadja och tryckte det försiktigt mot hennes kind. Den mjuka pälsen var len och mjuk mot huden i ansiktet.

– Min lilla sötnos, mumlade hon in i kattens nacke.

Hon släppte ner Smulan på golvet där hon skyggt började inspektera sin nya bostad. Nadja gick fram till flyttlådan vid fönstret som hon ännu inte packat upp. Vände upp de båda locken på lådan och lyfte upp en kaffebryggare som var väl inpackad i flera lager papper. Hennes mamma Vlana hade hjälpt henne att packa och varit bestämd med att tidningspapper ger svarta fläckar. Istället hade hon köpt 500 silkespapper från blomsterhandlaren på hörnet som hon sen slagit in allt med. Därför låg det nu drivor med papper på golvet av de saker hon packat upp. Hon skulle haft en öppen spis, funderade hon och log. Mamma ville väl, det visste hon. Det blev bara lite för mycket ibland. Men nu skulle hon äntligen få rå om sig själv, det kändes underbart. Hon älskade sin familj, det gjorde hon verkligen. Mamma och pappa och sina tre bröder. Men de var trots allt fyra syskon och det var allt annat än lugnt i det huset, så skulle hon få någon studie ro att tala om måste hon bo någon annanstans.

Skolan skulle börja på måndag, två dagar hade hon på sig att komma iordning. Cykeln skulle komma senare i veckan budat med tåg, till dess fick hon nöja sig med tunnelbanan ut till universitetet. Nadja hade stått i kö ett tag för studentbostad, men insett att det inte var lönt och började därför leta bostadsrätt. Hon och föräldrarna hade varit uppe i Stockholm för att gå på ett par visningar i somras. De hade tittat på en etta på Södermalm först, men den var så sliten att pappa skulle behövt två veckor för att renovera den innan hon kunde flytta in, hade han sagt. Direkt efter den visningen körde de hit till Birkagatan. Att komma in i det kvarteret var som en dröm. Mängder av kaféer och restauranger på den angränsande Rörstrandsgatan, fullt av liv och rörelse. Små pittoreska butiker, unga människor som satt på uteserveringarna och njöt och skrattade. När de kom upp i lägenheten kändes allt rätt. Den bestod av ett rum och kök, en ljus lägenhet där allt var rent och prydligt. Nadja visste direkt att det var här hon ville bo. Möjligen kunde priset vara lite lägre, hade pappa mumlat.

När hon lämnade Landskrona stod alla hennes tre bröder utanför tågfönstret när Nadja satte sig på sin plats, de sträckte sig för att se in i hennes kupé. Kajo som var längst och ett år äldre än Nadja, nådde upp med munnen till fönsterglaset. Han pressade sin mun mot glaset, blåste upp sina kinder tills han såg ut som en blåsfisk. De andra två stod bredvid och skrattade åt honom och Nadjas ansikte sprack upp i ett stort leende när hon såg hur de höll på. Strax började tåget att rulla, och hennes bröder sprang bredvid det allt snabbare tåget, knuffandes för att vara närmast och vinka till henne. Hon ställde sig hastigt upp vid sitt fönster, väskan hon haft i knät ramlade ner i golvet men hon lät den ligga. Lutade sig istället ut genom fönstret för att se dem så länge som möjligt och vinkade intensivt med handen. Tåget åkte snabbare och snabbare och perrongen tog slut, bröderna tvärstannade vid grinden på perrongens slut. De stod kvar och vevade med armarna från sida till sida alla tre. Mamma och pappa stod lite längre bort och vinkade de med. När Nadja inte kunde se dem längre satte hon sig med en suck på sin plats, böjde sig ner och tog upp väskan i knät igen. Nu var hon helt själv.

Strax utanför Srebrenica, Bosnien 1995

Dammet yrde runt bilarna där de i snabb fart körde på den diffusa vägen, gulbrunt damm skymde sikten för karavanen. Det var inte stor skillnad på vägen och marken bredvid, och den första bilen med fri sikt fick gissa sin väg fram. Enstaka hoptorkade buskar vid sidan om vägen hade tappat alla sina blad i värmen som aldrig verkade ta slut. Inget liv eller andra bilar så långt ögat nådde. Inne i den tredje bilen var volymen högt uppskruvad på radion, en låt som ingen visste namnet på spelades. Den var riktigt bra och när det var ordentligt högt ljud kunde man sjunga med utan att skämmas över att inte kunna orden, och alla utom två sjöng med. Den var på engelska, så mycket visste mannen vid fönstret i baksätet som stirrade ut genom den dammiga rutan vid sin sida. Han ville inte vara här. Kokainet i hans ådror hjälpte lite, men det behövdes lite till för att stå ut. Han tog påsen med det vita pulvret som låg i knät bredvid honom. Mannen i mitten brydde sig inte om att bli av med påsen för stunden, märkte det inte ens utan satt med ögonen slutna och andades långa djupa andetag. Med påsen i hand skakade fönstermannen fram lite pulver, la det i vecket mellan tummen och pekfingret. I samma stund körde bilen på en sten på vägen och bilen hoppade plötsligt till. Kokainet på hans hud flöt ut i luften som en vit slöja. Mannen i mitten öppnade sina ögon i samma stund, det vita molnet dansade som älvor framför honom och han sträckte girigt ut sin tunga för att försöka fånga så mycket som möjligt. Mannen som höll i påsen vid fönstret suckade, drog upp resterna från handen i näsan. Drog lite extra luft genom näsan ett par gånger för att se till att det hamnade rätt. Torkade sen näsborrarna med tummen och sidan av pekfingret, lutade huvudet bakåt för att vänta in styrkan han så väl behövde.

Stockholm augusti 2016

Både väskor och flyttlådor var upp packade, och Nadja satt på sängkanten och tittade ut genom fönstret. Hon kunde se den blå himlen från sitt fönster. Det var tryckande varmt i lägenheten trots att båda fönstren var öppna på vid gavel, luften utanför fönstret stod helt stilla. Såhär varmt var det aldrig när de tittade på lägenheten i somras. Utanför hennes fönster var en gård så eventuell fläkt från vindar uteblev. Hon funderade stilla på att gå ut och köpa en fläkt, svetten rann utmed sidorna ifrån armhålorna och håret kändes ovanligt tjockt och varmt. En sval dusch först, sen måste hon hitta en mataffär och kanske en fläkt.

Nyduschad stack hon fötterna i ett par bruna sandaler med remmar, den ljusa klänningen hon snabbt trätt över huvudet var luftig och sval. Håret satte hon upp med en snodd för att ta bort värmen från håret och slippa bli svettig. Det var ett önsketänkande konstaterade hon när hon stod i hissen och såg sin spegelbild. Svettpärlorna spred sig och glänste redan i pannan, ett pärlband av svett glittrade under ögonen. Så här varmt brukade det inte vara i Sverige, i Bosnien däremot var det alltid hett när de hälsade på farmor och farfar. Där var det så varmt på somrarna att det var omöjligt att gå utan skor, då brändes fotsulorna sönder. Man var ständigt sjöblöt av svett och luften dallrade av heta ångor på vägarna. I hiss spegeln kunde Nadja se sitt högra öga rycka. Mamma hade sagt att hennes tics inte syntes för någon annan än henne. Det var lögn, det såg hon ju nu. Hon älskade sina föräldrar, det gjorde hon verkligen. Men ibland visste de inte vad de snackade om. Som när Mamma hade sagt åt henne att sluta spy. För mamma var det sen slutdiskuterat. Var hon inte visste var att Nadja hade spytt i två år redan och inte kunde sluta. Från början gjorde hon det med flit, sen hände det automatiskt. Hon kunde inte göra något åt det även om hon ville. När mamma märkte det var det redan försent, men det förstod hon inte. Hon tyckte bara att Nadja skulle göra som hon sa, sluta spy, punkt. Om det var så lätt skulle det inte kallas för en sjukdom. Det var två år sen mamma sagt till henne att sluta. Det hade hon inte gjort även om hon försökt, men hon skötte det snyggare numera. Var noga med att hon inte gick ner för mycket i vikt. Ofta löste hon det med att äta ordentliga mängder mat numera, som hon sen kunde spy upp. På något sätt kunde hon hålla samma vikt på det sättet och hålla sig under radarn. Det funkade bra, nu skulle hon äntligen få vara ifred och sköta sig själv. Det kändes som en befrielse. Ingen som försökte hålla koll på henne längre, hon klarade sig själv.

Nadja klev ur hissen och gick gatan bort. Hon visste att det fanns flera matbutiker nära, det kändes bra. Då kunde hon variera var hon gjorde sina matinköp utan att någon höjde på ögonbrynet.

Strax utanför Srebrenica, Bosnien 1995

Mannen höll handen för kvinnans mun där han stod bakom henne och höll i hennes kropp, hennes ansikte var blött av tårar som inte slutade rinna. Håret var mörkt, långt och trassligt nu. När de kom in i huset hade hennes ögon varit skräckfyllda, när han väl vände på henne för att hålla henne framför sig såg han att de slocknat. Det var ett par levande döda ögon han sett in i innan han nu höll upp hennes kraftlösa kropp i armhålorna med buken uppsprättad. Mannen som suttit i mitten i bilen, Luka, stod framför kvinnan och tryckte nu in båda sina händer i hennes uppsnittade gravida mage. Halva hans armar försvann in i buken och rörde sig därinne. Den ena handen kom ut täckt av blod och famlade efter kniven han förvarade i sin knivslida i byxlinningen.

Det var många hinnor att skära igenom, det visste de alla av erfarenhet och de väntade alla tysta och tålmodigt. Det här var inte deras första foster att kontrollera könet på. Luka fick återigen in kniven och skar snabbt upp den sista hinnan in till livmodern, slängde kniven åt sidan på golvet och stoppade in handen i buken igen. Han kände sin väg fram, tog ett fast tag om fostret och sakta drog han ut det, förbi alla hudlager och ut i ljuset och luften. Han höll upp babyn framför sig för att se vad det var för kön. Kvinnan utstötte ett märkligt ljud, mer som ett brölande än skrik. Mannen som höll i henne fascinerades av det där ljudet, det lät som inget annat. Han hade hört det många gånger nu. Som att all kraft var slut, kroppen avgav ljud ändå ifrån sitt innersta. En mun som öppnades och ljudet liksom vräktes ur kroppen. Skriket frambringade applåder och hurrarop ifrån de andra männen i rummet, då de förstod vad det innebar.

Luka höll upp babyn med ena handen ovanför sitt huvud, som en segertrofé för det var en pojke. Volymen på männens tjoande höjdes och det slog lock i öronen på mannen som höll i kvinnan. Med sin andra hand tog Luka ett tag om babyns navelsträng som hängde från babyn och ryckte hårt i den andra änden. Moderkakan slets ut ur kvinnans livmoder och dinglade strax längst ner i änden av navelsträngen i Lukas hand. Modern kved av smärtorna och hon blev genast tyngre under mannens armar. Luka la långsamt ner babyn på golvet under ljudet av männens klappande händer och högljudda hejarop. Han såg bort till hörnet av hemmets enda rum där två av hans kollegor höll fast fadern. Han grät av förtvivlan, rabblade böner på ett språk som varken Luka eller någon annan av dem förstod.

Luka lyfte långsamt sin ena fot högt ovanför babyn på golvet samtidigt som han naglade fast faderns blick i sin. Han tittade snabbt ner och måttade med