Kärlek Till Ett Land

By Leif J Tranemose

Kärleken, sveket, det onödiga kriget som startade allt. Två små barn som flyr från skräcken och våldet till Sverige där dom växer upp med ett brinnande hämndbegär.
Själv så förlorar jag förlorar min partner i ett bakhåll när vi håller span på några gangstrar. I våndan och allt som händer efteråt så flyr jag Sverige för att komma undan mina mardrömmar. Medan jag reser världen runt så händer det märkliga saker i Stockholm.
När jag väl sätter fot tillbaka i min gamla stad så får jag ett besök som vänder upp och ner på mitt liv.
Några timmar senare sitter jag i en fabrikslokal i Årsta och ska leda en special grupp beodrad av Konungen själv. Vi ska hitta en nål i en höstack för att förhindra en händelse av episka mått.
Kungens privata enhet står över lagen i sökandet efter sanningen men vem kan vi lita på och vem är verkligen fienderna?
Allt är inte som det ska i gamla Sverige, speciellt inte när någon läcker information om oss och vad vi gör.
En våldsam och grafisk berättelse om kärlek till ett land, förräderi med ett slut som är oväntat.

• Language: Svenska
• Publisher: Leif J Tranemose
• Release date: Mar 25, 2021
• ISBN: 9781005406189

Leif J Tranemose

Leif J. Tranemose is a new author of graphic violent crime novels with explicit overtones.His books take place in places where he has lived at some point in his long life. The books are based on ideas and thoughts from his lively mind, based on places he has been, places he likes. Inspired by people he got to know through the years and events that have made an impression.What is true and what is not is up to the readers to figure out. After all, it is called fiction.You can probably find him sitting in a pub in some quiet town. His hobbies are petting coos and studying animals in their own habitat.LJT was born outside Copenhagen in Denmark, since then he has traveled the world and lived in several different countries. Among his hobbies are finding new pubs, new acquaintances, traveling and sleeping. He's not a keen on talking, but once you get him started, it's hard to silence him. Once he had passed half a century, he finally sat down and wrote a book, and he is already on a new one.Books should be easy to read, like two people sitting and having a discussion and one trying to explain something, so easy. He is not so interested in history, scents and colors, more what happens from point A to B and so on. One book a day is easily consumed, if the book has not received his attention before the first chapter is over it goes on to the next.His two favourite writers are Michael Slade and Chelsea Cain.LJT is a big Batman fan!Have you ever wondered how it would feel like being in a novel yourself? Feeling the heart pump from being chased by someone who wants to hurt you? The satisfaction of catching a bad guy and making them pay the price? That moment in bed when you turn over to look at your wife and a clown looks back at you? How about the sweet moments with the damsel in distress?I can personalize any story to your liking, have you do anything you would like, even if you want it done to you. All you need to do is tell me a few things and I will make it happen to you, with you, for you. Anything goes in the world of written words. It will be a story for your eyes only, with your name on the cover.The normal price is much higher, but I am running a special until the end of July, the heatwave has made me loose my mind :-) For 250 dollars you will get your own personal no holding no holding back book, you can have it as violent and detailed/gory as you'd like and also if you want it erotic(soft, hard, whatever your liking is) you'll get that too.The minimum amount of words will be 5000.Contact me at [e-mail] for more information. Payment will be via paypal, up front.

Book preview

KÄRLEK TILL ETT LAND

KÄRLEK TILL ETT LAND

LEIF J. TRANEMOSE

PUBLISHED BY LEIFJTRANEMOSE 2021

Copyright © 2021 Leif J. Tranemose

ISBN: 9781005406189

First Edition: March 15, 2021.

Written by Leif J. Tranemose.

Kärlek Till Ett Land

---

All rights reserved. Leif J. Tranemose asserts the moral right to be identified as the author of this work.

No part of this publication may be reproduced, stored or transmitted in any form or by any means, electronic, mechanical, photocopying, recording, scanning, or otherwise without written permission from the publisher. It is illegal to copy this book, post it to a website, or distribute it by any other means without permission.

This novel is entirely a work of fiction. The names, characters and incidents portrayed in it are the work of the author's imagination. Any resemblance to actual persons, living or dead, events or localities is entirely coincidental.

Leif J. Tranemose has no responsibility for the persistence or accuracy of URLs for external or third-party Internet Websites referred to in this publication and does not guarantee that any content on such Websites is, or will remain, accurate or appropriate.

Designations used by companies to distinguish their products are often claimed as trademarks. All brand names and product names used in this book and on its cover are trade names, service marks, trademarks and registered trademarks of their respective owners. The publishers and the book are not associated with any product or vendor mentioned in this book. None of the companies referenced within the book have endorsed the book.

CONTENTS

Srbrenica, Bosnien 1995

DEL I

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

DEL II

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18

KAPITEL 19

KAPITEL 20

KAPITEL 21

KAPITEL 22

KAPITEL 23

KAPITEL 24

KAPITEL 25

KAPITEL 26

KAPITEL 27

DEL III

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

DEL IV

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18

KAPITEL 19

KAPITEL 20

KAPITEL 21

KAPITEL 22

KAPITEL 23

KAPITEL 24

KAPITEL 25

KAPITEL 26

DEL V

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

DEL VI

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18

DEL VII

KAPITEL 1

KAPITEL 2

DEL VIII

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

DEL IX

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

DEL X

KAPITEL 1

Srbrenica, Bosnien 1995

DEL XI

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18

KAPITEL 19

DEL XII

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

KAPITEL 18

KAPITEL 19

KAPITEL 20

KAPITEL 21

KAPITEL 22

DEL XIII

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

KAPITEL 4

KAPITEL 5

KAPITEL 6

KAPITEL 7

KAPITEL 8

KAPITEL 9

KAPITEL 10

KAPITEL 11

KAPITEL 12

KAPITEL 13

KAPITEL 14

KAPITEL 15

KAPITEL 16

KAPITEL 17

Srbrenica, Bosnien 1995

DEL XIV

KAPITEL 1

KAPITEL 2

KAPITEL 3

About the Author

Also By Leif J. Tranemose

TILL MIN FAMILJ

---

FÖRE DETTA, NUVARANDE & KOMMANDE

SRBRENICA, BOSNIEN 1995

'Mor, vad är det som händer? Varför är det ett sådan väsen?’

Frågan kom skrikandes från den 15-årige Miroslav Vldic där han gömde sig i hörnet av köket, hållandes sin 12-åriga syster Irinas hand hårt.

Himlen dundrade värre än ett marscherande band på parad. Det var som om stormen från helvetet hade anlänt, husets väggar vibrerade i takt med de bullrande ljuden.

Mitt i allt oljud fanns en tydligt smällande melodi av metodiska pop-pop-pop som ringde igenom. Miroslav kände igen det som skott från när han var ute i skogen och jagade med sin far.

'Mor, var är pappa? Vad är det som händer?'

Han bad sin mamma att svara, men ännu en gång fick han inget svar. Det fanns inget hon kunde ge.

Barnen såg deras moder springa fram och tillbaka från fönsterna, oroligt tittandes ut medan hon packade två små ryggsäckar fulla. Några klädesplagg, skor, lite torkad mat och några vattenflaskor i varje innan hon drog igen dragkedjorna. När hon till slut var klar sträckte hon med skakande händer fram väskorna till sina barn.

Hennes ansikte var blekt som ett moln, på insidan var hon livrädd för något som hon försökte gömma från dom. Dom hade fått beskedet för sent, Serberna hade invaderat. Dom var på väg mot deras stad med döden som följselagare.

Utanför så hördes det brummandet ljudet från stora maskiner som rullade fram på gatorna, explosioner ekade högt mellan husen, det visslande ljudet från missiler som kom flygandes innan kaos tog över. Hon visste inte vad som skrämde henne mest, oljuden, explosionerna eller att ödet var redan fastställt för henne.

Något kollapsade utanför, det lät som något raserade. Höga skrik efter hjälp ekade genom dom stängda fönsterna, ljudet av löpande fötter försvann på sin väg bort från henne.

---

Anica Vldic tittade ut genom fönstret, hennes ögon fastnade på det vilda kaos hon såg. Huset tvärs över gatan låg i ruiner, blåst i bitar, det såg ut som en tegelhög dom skulle starta ett bygge från.

Hennes blick såg fötter och bitar av ben sticka ut i botten på högen, en tår rullade nerför hennes kind. En tanke löpte genom hennes huvud. Det hade varit deras bästa vänner som hade bott i det huset.

'Miroslav, ta din syster och bara spring. Spring så långt du kan härifrån. Titta inte tillbaka, och kom aldrig tillbaka. Lova mig det.'

Hennes röst sprack, tårarna föll längs kinderna, hon lindade in båda barnen i sina armar.

'Vad är det som händer?’

Miroslav försökte på nytt, ännu en gång möttes han av en tystnad från sin mamma som skrämde honom mer än oljudet från utsidan av huset.

Hans syster grät hejdlöst på mammans axel när han försökte dra henne till sig. Hon ville inte släppa taget, hennes mamma var det enda hon ville ha, det enda som kunde trösta henne.

Anica tog tag i barnen, höll dom på en arms avstånd medan hon tittade dem djupt i deras ögon. Till slut yttrade hon vad hon egentligen inte ville berätta för sina barn. Att dom var i en fara som inga barn skulle utsättas för i sitt liv.

‘Serberna kommer, FN-soldaterna har gett dem fri passage att anfalla oss.’

---

Miroslav skulle precis fråga varför Serberna skulle göra något sådant, varför skulle dom anfalla Srebrenica? Några av hans bästa vänner var Serber. Hans ord fastnade när ytterdörren flög upp och deras fader stod där, kroppen täckt med blod. Hans ögon var fyllda med en blandning av smärta och rädsla.

‘För helvete kvinna, jag sa till dig att barnen var tvungna att fly. Det är nästan för sent nu!’

Hans mörka röst var hög och fylld av ilska, oron han hade inom sej att barnen skulle fara illa gjorde honom upprörd. Han visste inte vad han skulle göra om något hände dom.

‘Södra gränsen har fallit, Svenskarna bara öppnade bara dörrarna där nere och har låtit alla ta hand om sig själva. Mladics män är bara några minuter bort, några har redan börjat att rulla in.’

Han föll ner på knä, drog in barnen i sin famn och kramade dom hårt. Han visste det var sista gången han skulle se dom men han ville inte säja det till dom. Sedan stod han stolt upp och öppnade bakdörren.

‘Glöm aldrig hur mycket er moder och jag älskar er. Bär det med er för alltid. Men nu måste ni springa. Spring utav helvete så långt bort ni kan! Och kom aldrig tillbaka! Spring!’

Livrädda och gråtande så sprang barnen allt vad dom kunde in i skogen, dom löpte som om dom hade eld i baken när deras fader suckandes med tårar i ögonen sakta stängde dörren efter dom. Deras händer var som klistrade till varandra, en säkerhet så att de inte förlorade varandra på vägen. Dom gjorde det enda dom kunde, att göra som deras föräldrar sa att dom skulle göra.

Enrico Vldic var på väg att stänga ytterdörren dörren när den sparkades in med en våldsam kraft så hängslena gnällde från behandlingen. En storväxt man klädd i en Serbisk uniform klev in genom den öppna dörren till deras hus.

Soldaten såg en man närmande sej, av ren instinkt lyfte han sitt vapen och sköt. Pop-pop, två kulor träffade fadern som föll som en fura ner på sina knä, blodet rann från det ena låret som en störtflod, artären hade blivit träffad. Han hade inte länge kvar.

Anica skrek så högt hon kunde, hon kunde inte tro att henne make hade blivit skjuten så kallt. Hennes inre var i uppror men hon kunde inte göra något. Pistolens mynning var riktad mot henne.

Den Serbiska soldaten log mot henne medan han knöt en näve. Hon blev förvånad av hans leende, det förblindade hennes syn när näven kom flygande och landade i hennes mage. Han hade slått så hårt som han kunde. Smärtan sköt genom hennes kropp, hon tappade andetaget, vek sej dubble och kraschade på golvet, kippandes efter luft.

Hennes ögon fylldes av tårar av smärtan, av vad soldaten hade gjort. Hon såg ytterligare två soldater komma in i deras hus. Den första som hade slagit henne, som tydligen var deras ledare, gav en order att säkra mannen medan han tog hand om den smutsiga slampan. En av dom lindade en livrem runt Enricos lår, sedan drog han till allt vad han kunde. Dom behövde honom till senare, hans liv var värt att rädda för några timmar till. I alla fall tills dom hade lekt klart med hans fru.

Anica försökte att stå upp men möttes av soldatens vilda sparkar, om och om igen. Tusentals svarta fläckar sprängdes i hennes ögon när hon började att förlora sin syn. Hon rullade runt på golvet, mottog det grymma våldet soldaten skrattandes utdelade.

Det gjorde för ont att andas, ett flertal revben hade brutits från sparkarna. Vart andetag lät som ett långt väsande och soldaterna runt henne skrattade högt åt ljudet.

Hennes kläder slets från hennes kropp av den kraftfulla mannen, att hon var skadad brydde han sej inte om. Han var hög av smärtan inom henne som hon knappt fick ut. När hon försökte täcka sina nakna kroppsdelar med händerna så skrattade han högt och fortsatte att slå henne.

Anica försökte att krypa bort från vad som hände, men hennes andning blev svårare och svårare, hon kunde knappt röra på sej utan att det gjorde ont. Det kändes som om en kniv löpte galopp inom hennes kropp och där var ingen mållinje.

En hand grep hennes hår hårt och tvingade hennes huvud uppåt. Hennes panik fyllda ögon sökte efter sin make. Hon fann honom sittandes på en stol bredvid ytterdörren, blödandes från låret, hans disiga ögon tittade sorgset tillbaks på henne.

Utan att tveka drog soldaten henne i håret över till soffan, hennes smärtande kropp dunsade på golvet tills hon kände att han lyfte upp henne i sina armar. Sen flög hon genom luften, skrikandes landade hon hårt på sin mage, det var som om hon var en säck av potatis.

Hon kände att soldaten satte sej på hennes ben, hennes panik ökade inom henne, Det lilla hon hade kvar inom sej försökte bryta sig loss.

Soldaten slog henne hårt i bakhuvudet med sin knytnäve, skrattandes högt så hörde hon honom skrika att hon inte hade någon väg att gå, bara att ligga stilla som den snälla lilla hora hon var.

Hon hörde rasslet av kläder, sen kände hon den nakna huden från soldaten när han lade sig ovanpå henne. Hennes kropp försökte röra på sej, undvika mannens påtryckningar.

Han var för stark för hennes svaga motstånd, hon kände hans hand mellan dom. Det äcklade henne, hon visste vad som skulle hända. Något hårt och motbjudande tryckte mot hennes kön. Hon hörde soldaten muttra för sej själv när han flyttade på sin hand. På något sätt så fick han styrt sin hårdhet dit han ville, hans upphetsning var så enorm, den skrämde henne mer än våldet hon hade utstått.

Den sista luften i hennes lungor skrek ut hennes smärta när han våldsamt trängde sig in i hennes bak.

För Anica så kändes det som en evighet, för honom var det över för fort. Förnedringen hon kände var något hon aldrig hade känt förut, hennes make hade fått se hur hon hade blivit tagen av soldaten. Deras ögon hade mötts flera gånger, gemensamt hade dom fällt tårar för varandra.

När soldaten äntligen var klar klappade han henne på gumpen och skrattade retfullt. Snabbt drog han sej ur henne, torkade av sin manlighet med hennes hår innan han klev av henne.

Hans stövlar hade inte ens landat på golvet innan Anica hörde honom beordra de andra två soldaterna att göra vad de ville med henne.

Det var som att kasta färskt kött till hungriga vargar. De två soldaterna var över henne i en blinkning. Det var som om dom precis hade fått en ny leksak.

Hon kunde inte protestera längre, inte ens skrika, mentalt var hon borta. Hennes kropp bara låg där tills övergreppet slutade och de båda soldaterna kände sig tillräckligt nöjda för ögonblicket.

---

Soldaten som var ansvarig gick över till Enrico och gav honom en örfil som hette duga. Han vände sej om till dom andra två, gav dom ordern att ta honom tillbaka till lägret och slänga in honom med dom andra fångarna.

Dom lydde utan att säja något, tog Enrico under en arm var och bar honom med sej när dom gick.

Soldaten som stod ensam kvar tog en kopp vatten, drack lite själv innan han kastade det resterande i Anicas ansikte. Hennes spruckna läppar försökte röra på sej, hennes svullna ögon såg bara en kontur i dimman.

Soldaten gav henne en rungande örfil, skrek åt henne högt att titta på honom. När hon inte gjorde vad han sa så tryckte han in pipan på sin pistol i hennes mun.

Han såg hennes reaktion, paniken när hon smakade det kalla stålet på sin tunga. Hon försökte spotta ut pipan från sin mun, det äcklade henne. Fick henne att vilja spy.

Hans hand tog tag i hennes hår, drog allt vad han kunde i det. Anicas huvud ryckte till och hennes ögon spärrades upp så mycket som dom kunde.

Med ett stort leende så avfyrade Zoran Erdemović sin tjänsterevolver.

Han stod där och såg hennes huvud explodera över soffan bakom sig, hon föll tungt bakåt och landade med en duns på soffan. Han nickade med huvudet i en nöjd gest, muttrade bra gjort till sej själv. Det var dags för honom att återvända till sin bas.

Om han hade bara för en sekund vänt sitt huvud till höger så hade han sett en ung pojke med vilda ögon stirra på honom genom fönstret.

Miroslav hade brutit sitt löfte till sin moder, han hade lämnat sin syster vid ett träd i skogen och sedan han hade smugit tillbaka till huset.

Från sin position så hade han sett allt som hade hänt, det hade bränt sej in i hjärnan på honom. Han lovade sig själv att han skulle se till att mannen betalade en dag.

Soldatens ansikte var ett ansikte som han aldrig skulle glömma.

DEL 1

The root of suffering is attachment

---

BUDDHA

ETT

Det finns stunder i livet som kan förändra en man. På ett ögonblick kan glädje bli sorg och skära ut ditt hjärta som en iskall före detta.

Ett ögonblick jag själv skulle få uppleva utan att ha bett för det.

Jag och min kollega, Martin Hansson, satt i vår gamla och rostiga Volvo 740 på ytterligare en övervakning. Den hade varit marinblå en gång i tiden. Nu var den blekt av solen och färgen hade flagna, gjort den nästan grå.

Insidan luktade av flottig mat och annat som vi inte hade någon aning om vad det var. Det var en grisstuga, men det var vår grisstuga. Vi var inte dom bästa på att städa upp efter oss, en dag så kanske vi skulle ta tid på oss och göra något åt saken.

Dom som vi hade span på, gömde sig på en bondgård i Spånga. Dom befann sej i ett gammalt hus som låg på en parallel väg till E-18 där två små sidogator möttes, ett perfekt läge för att inrätta en kriminell arbetsbutik.

Min partner var ett år äldre än mej men med två månader mer i tjänsten som civilare. Något som han tyckte om att berätta för mig i tid och otid. Han tyckte väl om att vara äldst.

Alltid solbränd, snyggt klädd och artig mot alla, Martin var en omtyckt person och sällan var det någon som pratade illa om honom.

När man såg honom så insåg man att han var inte den typ av människa som folk ville bråka med. Nästan två meter lång och med en vikt som han inte ville prata om. Inte för att han såg fet ut, tvärt emot, han hade mer muskler än många andra. Han visste han hur man använde nävarna, han hade gjort det många gånger. Både i tjänsten och utanför.

Själv så heter jag Mikael Karlsson, bara en dvärg jämfört med Martin. Normalt så säjer jag till alla att jag är en och sjuttiofem på en solig dag, men är många, många kilo lättare än Martin på mina ben.

Min hud är riktigt blek, att kalla mej vit är en förolämpning mot att vara vit. När solen kommer ut och är stek het, då blir jag röd precis som en hummer i kokande vatten. Det finns inget mellan läge, jag är antingen pappersvit eller bränd.

När jag växte upp så sa alltid min mamma att jag glömde mina pigment när jag föddes eftersom jag hade så otroligt bråttom att komma ur henne.

Så där satt vi, jag och Martin. Mumsade på ett snickers så kollade jag på huset genom en kikare.

Det var inte det enklaste stället att sitta på. Det var helt öppen mark från där vi stod fram till huset, några träd fanns på vägen men dom stod närmare där huset var, inte där vi parkerade.

Figurerna vi var intresserade av var några riktigt otäcka karaktärer. Vi visste att minst två av dem var inne i huset, det kunde vara fler. Det var den typen av människor som sköt först och ställde frågor efteråt, vår chef hade skrikit till oss att vara mer än försiktiga och inte göra något onödigt som vanligt utan invänta förstärkning istället.

Vad som hände sen är något som inte går att glömma. Något som jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva.

Allt bara forsätter att spela över och över igen i mitt huvud, som en dålig film på tv’n som vevas gång på gång på gång.

Det var natten då min partner dog.

TVÅ

Utan förvarning så började det naturligtvis att regna, precis som i alla usla polisfilmer dom sista tjugo åren. Vi såg knappt motorhuven på vår bil, himlen hade öppnat sej och lät det strömma som en öppen kran. Det smattrade mot plåten som kulsprutseld, vi kunde