Den orädde

By Hanna Christenson

Liv är uppväxt med skoningslösa assistenter, straffprickar på handleden och ett ständigt hot om isoleringscellen hängande över sig. När hon kliver in på sin nya facilitet är det iklädd de svarta plaggen som visar för alla att hon är förflyttad, en skam för systemet.
Innanför de strålningsskyddande betongväggarna möter Liv assistenter som kämpar hårt för att behålla kontrollen över allt som sker. Där träffar hon även Jaymin som tycks villig att göra vad som helst för att fånga hennes uppmärksamhet. I slutändan är det mer som står på spel än hon räknat med, och Liv upptäcker att hon står inför ett val hon aldrig trott att hon skulle tvingas göra.
Den orädde är andra delen i en spännande och romantisk trilogi som kommer hålla dig fängslad ända till sista sidan!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 9, 2024
• ISBN: 9788727165967

Book preview

Hanna Christenson

Den orädde

SAGA Egmont

Den orädde

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©2017, 2024 Hanna Christenson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727165967

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Tror du inte att jag klarar det på egen hand? Mina ögon flammade när min blick borrade sig in i hans som en slipad pil. Det var den sortens blick de flesta människor med självbevarelsedrift skulle ha backat för. Istället möttes jag av lika stor envishet, en lika oböjlig vilja, som min egen.

Det handlar inte om det, och det vet du! Ossians armar låg hårt i kors över bröstet på honom, som om någon knutit dem i den positionen. Hans käke var spänd när han drog in luft genom näsan. Det handlar om din säkerhet.

Jag tar samma risk som alla infiltratörer gör. Jag kunde inte matcha Ossians längd med min egen, men sträckte ändå på mig till mina fulla hundrasjuttio centimeter medan jag höjde på hakan. Jag behöver ingen specialbehandling.

"Det är ingen specialbehandling. Ossian släppte greppet om sina armar och slog ut med händerna. Det är en …" Hans gest förlorade sin effekt när han inte kunde backa upp den med ett argument.

En vad då?

En försäkring.

En försäkring? Jag kände mig som ett eko.

Ja. Han fick tillbaka något av beslutsamheten han haft när han berättat nyheten för mig. Om något går snett tar jag med dig och drar därifrån.

Inte förrän jag slutfört uppdraget.

Ossian pressade ihop läpparna och jag kunde se att vi hade delade åsikter på den punkten. Han stirrade på mig några pulsslag till innan han suckade och skakade på huvudet. Jag trodde att du skulle bli glad.

Modlösheten som tog över honom smittade bitvis av sig på mig, tills jag inte hade någon lust att strida längre. Ossian … Jag satte mig på kanten av det gamla dammiga bordet. Vi befann oss i huset som Ossian drömde om att rusta upp och flytta in i med sin familj en dag. Platsen där vi haft diskussionen om mitt uppdrag första gången. "Det är inte förslaget i sig som gör mig upprörd. Det är att du gick bakom ryggen på mig när du pratade med Elia och Eddie. Innan du frågade mig."

Han svarade inte med en gång. Istället betraktade han ängen utanför genom ett av de spruckna fönstren. Förlåt. Jag antar att jag inte sa något om det … för att jag var rädd att du skulle protestera.

Jag blev tvungen att rannsaka mig själv. Skulle jag ha protesterat om han kommit till mig först? Jag visste inte. Kanske. Jag höll om bordskanten med båda händerna medan jag studerade sprickorna i golvet. Så … du vill alltså ha rollen som assistenten som följer med den förflyttade de två första dagarna?

Ja. Det enkla svaret innehöll en nyans av hopp.

Du vet om att faciliteterna själva brukar stå för den assistenten?

Jag vet det. Han gav mig en blick som visade att jag ifrågasatte självklarheter. Men jag har aldrig hört talas om någon lag eller regel som säger att det inte kan vara en av assistenterna som är med vid förflyttningen. Han tog ett steg fram så att han hamnade närmare mig. Vi kan väl framföra förslaget åtminstone? Be Eddie ställa frågan till facilitetens föreståndare när han lägger in informationen om förflyttningen i systemet?

Jag tvekade. Det kanske är värt ett försök.

Ossian tog min hand i sin. Det är definitivt värt ett försök. Och Liv?

Ja?

Det betyder inte att jag inte tror på dig. Spår av en ursäkt hördes i hans röst. Det är mer för min egen skull än för din. För att jag ska kunna sova på nätterna här hemma när du är där borta. Om jag får vara med de två första dagarna och se att allt verkar okej …

Kommer det bli lättare för dig, avslutade jag hans mening.

Ja.

Jag ställde mig rakt igen och tryckte hans hand. Okej. Då gör vi så. Om Eddie får svaret från deras föreståndare att vi får bidra med den medföljande assistenten så är rollen din.

Det var två dagar sedan det samtalet utspelat sig. Två dagar då jag hunnit fundera över förslaget och komma fram till att det faktiskt var den start på uppdraget jag ville ha. Jag var trots allt nyfritagen och att få den sortens uppbackning i början var ovärderligt.

Men just nu, behövde jag luft.

Uppsluppna röster, skratt, musik och människor som dansade och minglade fick det att surra i mitt huvud. Jag behövde en paus från festen som pågick inne i den varma ladan. Sågspån och halmstrån yrde runt och följde mig hela vägen ut tillsammans med vibrationerna från stampande fötter. Kvällsluften utanför var flera grader lägre än den jag lämnat. Jag strök med händerna över mina bara armar och kände huden reagera på svalkan genom att knottra sig under fingrarna.

Även om muntra toner från gitarrer och munspel fortfarande läckte ut genom ladans stängda dörrar kändes tystnaden utanför som balsam för mina öron. Det var inte det att jag inte uppskattade att de höll en fest för mig. Det gjorde jag. Ossian hade förklarat att det var tradition att man höll en avskedsfest i byn för den som skulle ge sig ut på uppdrag. Som ett sätt att visa uppskattning.

Jag var tacksam för alla människor som kramat om mig och önskat mig lycka till ikväll. Men till slut hade jag nått en punkt när jag inte orkade mer. Imorgon var det dags. Då skulle jag frivilligt gå tillbaka till livet på en facilitet, en jag aldrig varit på tidigare. Att påstå att jag inte var nervös skulle vara att ljuga för mig själv.

Ossian hade sagt det till mig redan första gången han berättade om byn, på den tiden jag fortfarande var en fånge på min egen facilitet. Han hade berättat att det var med fara för sitt liv en infiltratör åkte på uppdrag. Risken att bli upptäckt och dödad fanns alltid där. Det var orsaken till att jag nyss genomgått fyra veckors träning.

För att öka mina chanser.

Jag lutade ryggen mot ladans grova träplankor utan att bry mig om att de skrapade mot tyget i klänningen jag hade på mig. Den här kvällen var den sista på länge som jag skulle få välja kläder själv. Imorgon skulle jag ta på mig de svarta plaggen som upplyste alla om att jag var förflyttad. I deras ögon skulle jag vara en person som slängts ut från sin tidigare facilitet för att hon inte lyckats leva upp till kraven. En skamfläck.

Imorgon var även den sista dagen på länge jag skulle vakna upp i det lilla rosentapetserade rummet innanför Saras kök. Efter att ha använt sängen i byns sjukstuga mycket längre än jag egentligen behövde hade Saras hus varit mitt förstahandsval som fast bostad. Hon hade välkomnat sällskapet och blivit det närmsta jag hade det som i byn kallades mormor. Med tanke på hennes ålder hade hon till och med kunnat vara min gammelmormor.

Jag var fortfarande förundrad av konceptet med släktskap. Inte nog med att föräldrarna – det jag känt till som huspartners – fick ha kvar sitt barn här och se det växa upp; det fortsatte dessutom i generation efter generation. Jag skulle kunna få barnbarn en dag. Och barnbarnsbarn, om jag blev så gammal. Det var en svindlande tanke.

Så det är här du gömmer dig. Marie stängde dörren till ladan bakom sig och kom emot mig med ett mjukt leende. Hon huttrade till när hon ställde sig bredvid mig mot väggen. Det är kyligt här ute.

Jag ryckte på axlarna. Det gör mig inget. Det var för varmt där inne. För kvavt.

Marie nickade långsamt utan att svara. Som om hon förstod mitt behov av att komma ifrån en stund. Marie hade kunnat bli, och skulle förmodligen ha blivit, min närmaste vän här om det inte vore för en person.

Ossian.

Marie hade gillat honom långt innan jag ens träffade honom, och jag visste att det gjorde ont i henne att se mig och Ossian tillsammans. Trots det hade hon accepterat att vi var ett par, och hon och jag var vänner. Åtminstone så nära vänner som vi kunde vara med den sortens hinder mellan oss.

Ingen av oss sa något. Vi bara stod där med ryggen mot ladans rödmålade vägg och såg över fältet som bredde ut sig framför oss. Solen var på väg ner och det sista ljuset färgade topparna på vetet gyllengula. Till och med knotten som dansade runt i virvlar om varandra fångades upp av de gulröda strålarna och bildade små glödande punkter i luften omkring oss.

Är du rädd? Marie ställde frågan medan hon fortfarande såg rakt framför sig.

Det fanns ingen anledning att dölja sanningen. Ja.

Ångrar du dig?

Nej. Det var också sant men svaret kom inte lika snabbt, inte lika övertygat, som mitt förra.

Marie tvekade. Tillräckligt länge för att få mig att vända mig mot henne och försöka tolka hennes ansiktsuttryck.

Det finns en sak som … Hon tittade ner i marken. Det finns i varje fall en sak du inte behöver vara rädd för.

Det högg till i mitt hjärta när hon sa det, för jag anade vad som skulle komma. Men jag ville ändå höra henne uttala det högt och teg tills hon fortsatte.

Du behöver inte vara rädd att jag ska försöka ta Ossian ifrån dig medan du är borta. Hon utstötte en fnysning som lät mer sorgsen än irriterad. Inte för att jag skulle ha någon chans hos honom längre i vilket fall som helst. Hennes ansikte blev allvarligt. Men jag vill att du ska veta att jag inte tänker försöka.

Jag lade handen på hennes axel. Det vet jag att du inte tänker göra. I den stunden visste jag även en annan sak. Jag visste att jag skulle sakna hennes varma, trygga närvaro. Jag skulle sakna hennes förmåga att finnas där för mig, till och med när det innebar en personlig uppoffring för henne själv.

Marie drog in mig i en kram. Jag kommer sakna dig med, sa hon mot min axel, som om hon kunnat läsa mina tankar.

Jag hade inte gråtit inför det kommande avskedet en enda gång, inte sedan jag gjorde klart för Ossian att jag skulle ta uppdraget och att han inte kunde stoppa mig. Men Maries ord fick något inom mig att flyta upp, en känsla jag tidigare pressat ner varje gång den hittat till ytan. Jag kunde inte längre stoppa tårarna som trängde på.

Marie drog sig försiktigt undan. Jag tror att det finns någon mer som vill prata med dig. Vi ses, Liv. Hon vände runt och gick tillbaka in i ladan.

Jag kontrollerade snabbt att mina kinder inte var våta, vände mig om för att se vem hon menat och fick syn på honom. Ossian kom fram till mig och lade händerna om mina överarmar. Vad gör du här ute? Du är kall. Sedan upptäckte han tårarna som glittrade i mina ögonfransar. Han drog in mig i famnen utan fler frågor och höll om mig hårt.

Mina fingrar grep om tyget över ryggen på hans t-shirt. Som om jag kunde hålla kvar honom på det sättet. Som om det var han som var på väg att åka ifrån mig istället för tvärtom. Jag drog in hans doft i ett försök att memorera den. Kanske var det möjligt att frammana den ur minnet när jag låg i en främmande säng i en steril sovsal imorgon kväll. Tanken fick tårarna att komma tätare.

Det är inte försent att ångra sig. Ossian viskade orden.

Jo, det är det. Det vet du att det är. Jag blinkade bort fukten i ögonen och tog ett steg bakåt för att kunna se på honom. Jag är rädd. Och jag kommer sakna allt här. Min röst bröts. "Dig mer än något annat. Men jag ska åka."

Han såg på mig en lång stund med sammanbiten käke. Som om han övervägde sina chanser att lyckas övertala mig att stanna. Till slut släppte han ut ett andetag och konstaterade det uppenbara. Du har bestämt dig.

Ja.

Han höll om mig igen, på ett mjukare sätt den här gången. Jag är stolt över dig. Det vet du va?

Jag torkade vätan på mina kinder mot hans axel och log. Du har sagt det.

Ja. Men det är sant. Han höll mig ifrån sig tillräckligt mycket för att kunna se mig forskande i ögonen. Är du redo att gå in till ladan igen? De andra kommer snart sakna dig, om de inte redan gör det. Festen är för dig, vet du.

Jag vet. Jag gjorde ett försök att få känslorna under kontroll. Sedan nickade jag. Jag är redo. Vi går in.

Han tog min hand i sin när vi gick mot dörren. Men innan jag hann sträcka mig fram för att öppna drog han mig intill sig igen.

Vänta lite. Han lade handen mot min kind och kysste mig så att frusenheten jag känt innan ersattes av värme som fyllde mig inifrån och ut. När han släppte mig log han. Jag var bara tvungen att göra det där först.

Jag skrattade lågt och njöt av känslan som trängde undan allt jag inte ville tänka på just nu. Det här var inte ett tillfälle för tårar. De andra i byn hade ordnat en fest för min skull. Det här var ett tillfälle att fira.

Morgondagen skulle komma snart nog.

2

Jag kände inte längre rädsla inför uppdraget eller sorg inför avskedet. Allt jag tidigare känt hade jag förskjutit till förmån för en enda egenskap: fokus. Jag hade genomgått flera veckors träning och visste vad jag gav mig in på. Det hade varit mitt eget initiativ, mitt eget beslut. Jag var redo.

Det är inte långt kvar. Ossian sneglade på mig över axeln medan han fortsatte trampa genom den snåriga undervegetationen.

Jag nickade för att visa att jag hört. Vi hade rört oss genom skogen i en jämn, ljudlös takt sedan tidigt i morse. Ett fåtal personer, de som stod oss närmast, hade gått upp i gryningen för att ta ett sista farväl innan vi gav oss av. Sara, Lars och Marie hade alla gett mig hårda kramar där vi stått utanför Ossians hus, färdiga för avfärd. Den sista som hållit om mig var Elia, min pappa. Han hade varit min mentor under den här tiden och förberedelserna inför mitt uppdrag hade fört oss närmare varandra. Jag hade fått en förståelse för vad det innebar att ha en familj, en förståelse som aldrig skulle ha blivit verklig för mig om jag bara fått höra om det från andra. Att min pappa trodde på mig gav mig en ännu starkare vilja att lyckas med uppdraget, att visa mig värdig.

Efter några minuter hade vi varit tvungna att slita oss från de andra. Deras silhuetter hade avtecknat sig som suddiga skuggor mot soluppgångens ljus när jag såg bakåt en sista gång. Elia hade höjt handen och jag hade besvarat hälsningen genom att lyfta min egen innan jag vänt mig om igen.

Det var fem timmar sedan, fem timmar då vi gått genom den täta skogen utan rast eller uppehåll. Vi hade stoppat i oss medhavda smörgåsar under färden, men aldrig stannat. Det fanns det inte tid till. Mina ben värkte och svett pärlade sig över näsan. Jag torkade bort den genom att dra med handen över ansiktet. Bakom mig kunde jag höra ljuden av Adams steg genom blåbärsriset. En förflyttning mellan två faciliteter skedde alltid med hjälp av två assistenter och på ett av mötena i rådhuset hade vi beslutat att Ossian och hans fosterpappa skulle ta de rollerna.

Tacksamhet sköljde över mig när jag tänkte på att Ossian skulle stanna kvar hos mig i två dagar till. Eddie hade lagt in informationen i rapporten om förflyttningen som skickats till min nya facilitet. I den förklarades att vi skulle bidra med den medföljande assistenten som gick vid sidan av en förflyttad de två första dagarna. Som ett sätt att underlätta deras arbete.

Han hade fått svar inom en timme. Föreståndaren på faciliteten vi planerade att infiltrera tackade ja. Hur jag än hade känt när Ossian erkänt att han hade gått med förslaget till Elia och Eddie, var jag glad över det nu. Jag skulle inte behöva gå in i det här ensam, åtminstone inte de första dagarna.

Ossian och jag hade inte diskuterat saken igen. Att ha honom med mig kändes tryggt, men jag var samtidigt säker på att jag skulle ha klarat det på egen hand. Det var vad jag tränat för hela den här tiden och jag visste att jag hade förmågan att smälta in på en facilitet som få andra i byn hade. Vem kunde bättre förstå den världen än någon som nyss befunnit sig i den? Även om saknaden efter människorna jag lärt känna och älska den här sommaren i byn skulle bli outhärdlig.

Jag valde bort den tanken medan jag fortsatte kliva över rötter och stenar där vi rörde oss mellan träden. Det fanns något fridfullt över att befinna sig i en skog. Något som gjorde det lätt att glömma bort allt utanför den. Vi gick på ett led eftersom det var det effektivaste sättet att ta sig fram i en terräng utan vägar eller stigar. Hur Ossian och Adam kunde hitta bland alla träd som såg likadana ut var ett mysterium för mig. Men de letade efter riktmärken i naturen och tittade då och då upp för att se var solen stod på himlen – en teknik som var helt främmande för mig som växt upp på faciliteter.

Höger vid den höga tallen där borta, den med myrstacken. Det var Adams röst som hördes bakom mig.

Just det. Ossian bytte riktning. Vi gick i ytterligare några minuter innan han saktade ner takten och till slut stannade vid en bred klippa. Han drog trevande med fingrarna över den mosstäckta stenväggen som om han letade efter något. Jag såg fascinerat på när han strök undan ett draperi av lavar, löv och mossor. Han vände sig mot mig och log. Välkommen till Grottan.

Ossian höll gardinen av löv åt sidan så att jag kunde kliva in i mörkret innanför. Till en början kunde jag inte se någonting. Det enda jag uppfattade var ett svagt droppande ljud av vatten som gav ett ihålig eko ifrån sig. Utrymmet kändes kallt och fuktigt och under några sekunder mindes jag paniken jag känt den enda gången jag suttit i isoleringen på faciliteten. Minnet fick mig att dra efter andan och instinktivt backa mot solljuset utanför. Min rygg stötte emot Ossians bröstkorg.

Han lade ena armen om mig bakifrån. Jag vet, sa han lågt. Jag har också svårt för mörka och kalla platser.

Ossian hade suttit flera timmar i isoleringen medan han väntade på sin förflyttning, som en del i vårt rymningsförsök från faciliteten. Jag avskydde att han hade behövt utstå det för att befria mig, men för tillfället var jag glad att det fanns någon som förstod hur jag kände. Någon som hade gått igenom samma sak. Efter att jag blivit fritagen hade jag insett att det var en av de otäckaste sakerna med faciliteterna. Metoden de använde sig av för att kontrollera människor var inte i första hand fysiskt våld, även om det också förekom. Deras främsta metod var mer abstrakt, mer ondsint.

De bröt ner människors psyken.

Ossian, Elia och Sara hade alla sagt samma sak till mig under min träning inför uppdraget de senaste veckorna. Gång på gång hade de påmint mig om att jag inte fick glömma att jag var fri nu, även som infiltratör på en facilitet. De