Den infödda

By Hanna Christenson

Jag visste vad jag skulle göra nu. Mitt huvud visste det. Mitt hjärta visste det. Det enda som fattades var modet att ta steget.
Liv står ännu en gång redo att ta klivet in på en okänd facilitet. Byggnaden, reglerna och människorna är nya – fångenskapen densamma. Frågan är vad hon är beredd att ge upp för att göra skillnad för dem som befinner sig i den …
Den Infödda är den sista delen i trilogin om en framtid där människor lever strängt bevakade på faciliteter, men där hoppet om frihet finns närmare än de anar. Missa inte finalen på denna spännande och romantiska trilogi som fängslat många läsare!

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 9, 2024
• ISBN: 9788727165974

Book preview

Hanna Christenson

Den infödda

SAGA Egmont

Den infödda

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright ©2017, 2024 Hanna Christenson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727165974

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

1

Bara en liten bit till.

Trädets skrovliga bark skrapade mot mina handflator men jag kände det inte. Jag använde höger fot för att trycka ifrån och häva mig upp till nästa nivå. Den senaste veckans arbete, när jag tämjt mina muskler till att bli lydiga slavar under min vilja, hade gett resultat. Det jag förlorat i styrka och kondition under infiltreringen på faciliteten hade jag återvunnit de här dagarna. Att helhjärtat kasta mig in i träningen hade blivit mitt sätt att bearbeta det som hänt samtidigt som det tvingade min kropp i form igen.

Jag satte mig prövande på den grova grenen jag tagit sikte på. Den gav ifrån sig ett dovt knarrande men jag avgjorde att den skulle hålla för min vikt. Utsikten som mötte mig var till och med mer slående än jag hoppats på när jag bestämt mig för att klättra upp i den gamla eken. Jag lutade ryggen mot den stadiga stammen och lät blicken glida över byn. Över fälten och ängarna, över de röda stugorna som stack upp som svampar där emellan, över skogen som omringade allt med sin gröna trygghet. Om jag vände mig om skulle jag kunna se den glittrande sjön bakom mig.

Det här var mitt hem.

Tanken fyllde mig med värme medan höstsolen hittade mitt ansikte genom lövverket. Kanske kunde det ge mig perspektiv att sitta här under några stulna minuter och låta tacksamheten ta över. Tacksamhet över att vara fri. Tacksamhet över människorna jag älskade. Tacksamhet över att ha allt jag behövde.

Den senaste veckan hade fått mig att känna det som om jag befann mig i en labyrint av förvirring, en plats där jag rusade runt för att hitta utgången men bara fann återvändsgränder. Tvärs över väggen i alla gränderna stod ett och samma ord skrivet i feta bokstäver:VÄLJ.

Jag hade gjort mitt bästa för att bekämpa förvirringen med träning, för att om möjligt kunna ta mig fortare fram i labyrinten. Elia hade påstått en gång att man tänkte bättre och klarare när man rörde på sig, när blodet forsade runt i kroppen och pumpade färskt syre till hjärnan, och jag kunde bara konstatera att han hade rätt. Jag visste vad jag skulle göra nu. Mitt huvud visste det. Mitt hjärta visste det. Det enda som fattades var modet att ta steget.

Liv! Var är du?

Rösten brände rakt igenom mina funderingar. Jag lutade mig fram och kisade ner mot marken mellan grenarna. Maries kastanjebruna hår träffades av de gyllene solstrålarna där hon gick längs stigen på väg mot bryggan. Jag lekte med tanken på att låta bli att svara. Den fridfulla känslan här uppe i avskildheten var så behaglig att jag inte var beredd att överge den riktigt än.

Vi behöver dig, Liv! Maries röst ljöd ännu en gång genom träden upp till mitt gömställe.

Jag bestämde mig för att avslöja min position. Jag är här!

Hon vände upp ansiktet och lät blicken vandra längs ekens stam tills hon fick syn på mig. Vad gör du där uppe?

Istället för att svara började jag svinga mig neråt, använde grenarna som en ojämn spiraltrappa tills jag landade på marken med ett smidigt hopp. Jag flinade åt hennes förvånade uttryck, rätade på ryggen och höjde ena axeln. Jag fick lust att klättra i träd.

Marie skakade på huvudet, en gest som visade att hon aldrig helt och fullt skulle förstå sig på mig. Hon viftade med handen in mot byn. Adam ordnar lekar på ängen bakom Saras hus. Han bad mig leta upp dig.

Att Adam drog igång lekar och spel en dag som den här var ingen chockerande nyhet. Flera av de äldre människorna i byn med kunskap om hur man läste av vädret hävdade att den här lördagen skulle bli den sista varma för året.

Jag borstade bort smuts från jeansen, mina favoritbyxor, som var på god väg att spricka över båda knäna. Varför just mig?

Marie suckade på ett sätt som demonstrerade att frågan var överflödig. Du vet hur det är. Om du, Ossian och Jay är med vill de yngre tonåringarna också vara det.

Jag kunde inte låtsas att jag inte förstod vad hon menade. Det kändes märkligt, men ända sedan vi kom hem från uppdraget hade de som var några år yngre sett upp till oss. De var imponerade över att jag och Ossian hade återvänt till en facilitet efter att så snart ha flytt från en annan. Och när det gällde Jaymin … Han var helt enkelt en person som folk drogs till. Hans närvaro var lika magnetisk här som den varit på faciliteten han lämnat bakom sig.

Elia hade berättat för mig att barnen och tonåringarna i byn såg oss som hjältar, som förebilder. Och att det innebar ett ansvar. Jag kände mig inte som någon hjälte, det hade jag aldrig gjort. Bara en helt vanlig människa med brister och svagheter. Men om jag hade fått gåvan att leda andra ville jag inte missbruka den. Adam brann för att ordna lekar och spel därför att han var övertygad om att det var viktigt att ha roligt tillsammans och bygga relationer. Att skapa en stark och sund gemenskap. Det var hans gåva. Om det hjälpte att jag var med tänkte jag vara det.

Även om det betydde att jag måste umgås med både Ossian och Jaymin på samma gång, vilket annars var en situation jag undvek så långt som möjligt.

Jag hade sagt till båda killarna att jag behövde få vara ifred och tänka den här veckan. Det var inte svaret någon av dem ville ha, men de hade accepterat det. Ingen av dem hade försökt pressa mig om ett beslut. Att undvika dem helt i vår lilla by var förstås omöjligt, men när jag träffade på någon av dem styrde jag in samtalet på ytligt småprat avslutat med en vänskaplig kram. Småprat om allt utom det viktigaste. Allt utom det de väntade på att få höra.

Jag hade talat om för Ossian att Jaymin bett mig att gifta mig med honom. Ossians reaktion hade varit den väntade. Han hade knutit nävarna vid sidorna, bitit ihop tänderna och ännu en gång fastslagit att Jaymin inte var riktigt klok. Ett uttalande som sårat mig mer än jag medgett där och då. Var det galenskap att någon älskade mig tillräckligt mycket för att vilja tillbringa resten av livet med mig? Samtidigt visste jag att det inte var det Ossian menat och att orden slungats från ett krossat hjärta.

Jag och Marie promenerade mot ängen där Adam arrangerade lekarna och redan på avstånd kunde jag kunde se vilka som slutit upp. Folksamlingen verkade inbegripa större delen av byn, både unga och gamla. När vi klev in på det mjuka gräset noterade jag att Ossian och Jaymin var där. Ossian pratade med sin fostermamma Jessika om något och Jay jagade en grupp med barn som gav ifrån sig förtjusta tjut. Han fångade en pojke i femårsåldern och kastade upp honom i luften innan han satte ner honom igen och sprang efter två skrattande flickor i samma ålder.

Ett leende tog form på mina läppar när jag kände den smittsamma upprymdheten som bubblade omkring oss som en kokande gryta. Det här var så långt ifrån livet på faciliteterna någon kunde komma. Glädje, gemenskap och skratt. Frihet. Hur kunde jag göra något annat än ägna resten av livet åt att se till att fler människor fick uppleva samma sak?

Adam upptäckte att jag och Marie kommit, höjde båda armarna över huvudet och viftade med händerna. Okej allihop, jag tror att alla är här. Nu börjar vi! Han hade den sortens röst som kunde tysta ett hundratal personer ute på en öppen äng. Samtalen och skratten ebbade ut när förväntansfulla blickar vändes mot honom.

Vi ska leka ’Sista paret ut’. Spridda hurrarop och applåder hördes från dem som kände till leken. Adam tystade dem med en handrörelse. Reglerna är enkla. Bilda par och ställ er på ett led. Längst fram står en person och ropar ’Sista paret ut’. Det par som står sist i ledet måste släppa varandra, springa runt ledet från var sitt håll och fatta tag i varandra längst fram. Adam såg sig om för att kontrollera att alla kunde höra honom. Personen som ropade ska försöka fånga en av dem och bilda ett nytt par. Om han eller hon inte lyckas görs ett nytt försök. Har alla förstått?

Folk omkring mig nickade och gav medhållande svar. Jag backade ett steg, bort från de andra. Bilda par? Det här var inte rätt tillfälle att göra ett officiellt val mellan Ossian och Jaymin. Vart hade Marie tagit vägen? Jag såg mig om efter någon annan tjejkompis, vem som helst, men hann inte börja leta förrän en hand tog tag i min. Min blick följde armen upp mot ansiktet. Ossian log. Ska vi vara med?

Det var första gången jag såg honom ge mig ett äkta leende på länge. Jag nickade. Okej.

Ett brokigt led hade redan bildats och vi började gå bort mot det. Adam var upptagen av att rätta till ledet och hjälpa folk som ville vara med att hitta någon att tävla tillsammans med. Jag såg inte till Jaymin någonstans när jag och Ossian tog plats längst bak och kunde inte låta bli att undra om han gått iväg. Kanske hade han, precis som jag, velat undvika komplikationerna den här typen av lek skulle kunna orsaka mellan oss tre. När Adam var nöjd med uppställningen höjde han ännu en gång rösten över sorlet.

Paret som står sist, det vill säga Ossian och Liv, är alltså de som kommer springa när utroparen börjar. Är ni redo?

Ossian svarade ett tydligt ja och jag höll upp handen för att visa att jag var klar att börja. Sedan kom ropet och jag behövde inte längre undra vart Jaymin tagit vägen.

Sista paret ut! Hans röst ljöd över hela ängen och jag hann känna hur det knöt sig i magen av allvaret leken plötsligt tagit innan jag släppte Ossians hand och sprang åt mitt håll. Så snart jag kommit förbi ledet fick jag syn på Ossian som kom rusande från andra hållet. Han visade med pekfingret att jag skulle röra mig i en vidare cirkel för att göra det svårare för Jay att komma åt oss.

Jag gjorde som han föreslagit och fortsatte springa framåt. I ögonvrån kunde jag se att Ossian var på väg mot mig i full fart, med sin blick fokuserad på min. Det gjorde ingen skillnad. Jaymin hann före. Han flög fram från sidan och slöt armarna om mig så att vi båda förlorade fotfästet och föll omkull. Min rygg slog i gräset med en mjuk duns och Jaymin hamnade med sin tyngd ovanpå mig.

Jaymin tryckte snabbt upp sig själv på armbågarna och såg på mig med vidgade ögon. Liv, förlåt, jag menade inte att –

Hans ursäkt avbröts av mitt skratt. Det var det enda sättet jag kunde reagera på efter det överrumplande fallet. Ljudet trillade ur min mun som toner från ett instrument och jag kunde inte sluta. Jaymins oro gick över i ett snett leende när han blev övertygad om att jag inte var skadad. Ett leende som som dog ut lika fort som mitt skratt när Ossian stormade fram till oss med mörk uppsyn.

Gå av henne! Han grep tag i Jaymins arm och slet upp honom.

Jaymin ryckte sig loss ur Ossians grepp så snart han kommit på fötter. Släpp mig. Han gav Ossian en ilsken blick innan han sträckte handen mot mig. Gick det bra? Är du okej?

Jag ignorerade hans hand och tog mig upp själv istället. Det är ingen fara. Jag är oskadd. Jag tittade ner på min skrynkliga tröja som pryddes av både gräsfläckar och jord. Sara skulle inte uppskatta det. Hon hade redan svårt att förstå hur jag kunde smutsa ner kläder så fort och slita hål på alla jeans.

Adam kom fram till oss och jag insåg att hela ledet väntade på att vi skulle fortsätta. För dem stod inget allvarligare på spel än utgången i en lek. Adam synade mina fläckiga kläder uppifrån och ner. Hur gick det? Är någon skadad?

Nej, det är lugnt. Jag strök med handen över min kind och betraktade smutsen som hamnade på fingrarna.

Adam gav killarna en varnande blick, som om han kände av den fientliga stämningen mellan dem. Då fortsätter vi. Jay och Liv får bilda nytt par och ställa sig längst fram. Ossian, han vände sig till sin fosterson, du blir ny utropare.

Ossian pressade ihop läpparna, men protesterade inte när vi gick tillbaka till ledet under tystnad. Under den halvtimme som leken fortsatte hade jag svårt att koncentrera mig. En oskyldig lek hade precis bevisat för mig att jag inte kunde dra ut på det längre. Det var dags att ta ett beslut och det var dags att göra det nu.

2

Doften av grillat kött ringlade över den öppna platsen och fick sällskap av en mer abstrakt lukt jag kommit att koppla ihop med sen höstkväll. En blandning av fuktigt gräs, sval luft och brandgula löv som fladdrade i brisen.

De organiserade lekarna och spelen var över och familjer med yngre barn hade börjat dra sig hem till sina stugor för kvällen. Himlen stoltserade med sina vackraste nyanser av rosa och orange ovanför trädtopparnas skarpa konturer.

De som dröjde sig kvar stod antingen samlade runt grillplatsen eller satt på stora stenar, om de inte hade med sig en filt att bre ut på gräset. Koftor och jackor hade plockats fram och dragits över svala axlar. Några frusna personer hade tryckt ner en tunn mössa över öronen, ett plagg jag aldrig hade sett innan jag kom till byn.

Jag gick bort till Jessika som satt med benen uppdragna under sig i en avslappnad ställning på en grovstickad filt. Hon höll ett vakande öga på sin son som lekte med de andra barnen som fått stanna uppe längre än vanligt. Jag höll ut ett av mina två grillspett när jag kom fram till henne. Hungrig?

Ossians fostermamma tog emot spettet och gav mig ett tacksamt leende. Definitivt. Tack.

Jag slog mig ner på filten bredvid henne och såg ut över ängen. En grupp tonåringar hade samlats runt Jaymin i närheten av grillplatsen. Att han hamnade i centrum för uppmärksamheten var mer regel än undantag. Jag undrade om han själv insåg att han hade en naturlig ledarskapsbegåvning. Vare sig han gjorde det eller inte visste jag att Jaymin hade en ansvarskänsla som definierade honom lika mycket som den charmiga ytan, även om bara de som stod honom närmast kände till det.

Min blick svepte över området tills den hittade Ossian. Han befann sig i en cirkel av äldre män som diskuterade något. De såg koncentrerade ut där de stod med korslagda armar och stundvis nickade mot den som hade ordet. Jag gissade att de pratade om årets skörd, en viktig angelägenhet för livet i byn.

Ossian och Jaymin. Så olika, och ändå hade båda en oersättlig plats i mitt hjärta. Ossian var trygg, lugn, fokuserad. Fin och god på alla sätt. Jaymin var spontan, modig och omtänksam. Med en intensiv blick och ett leende som kunde få vilken tjej som helst att smälta som Saras örtsmör en sommardag.

Jag tog ett bett på mitt grillspett, tuggade ner det möra kycklingköttet och sneglade på Jessika från sidan. Du …

Hon vände sig mot mig. Ja?

Jag var osäker på hur jag skulle uttrycka mig, på vilken fråga jag skulle ställa för att få svaren jag sökte. Jag bestämde mig för att vara så rak som möjligt. Kan du förklara äktenskapet för mig?

Förvåning markerade Jessikas drag innan hon skrattade till, men inte på ett hånfullt sätt. Det är ett ganska stort område. Kan du vara lite mer specifik?

Hennes reaktion framkallade ett leende på mina läppar. Jag vet faktiskt inte om jag kan det. Äktenskap finns inte på faciliteterna som du vet, så det är rätt mycket jag inte känner till. Jag tystnade medan jag letade efter orden som kunde förklara vad jag kände. Jag vet att det betyder att man lovar att stanna hos varandra och så, men … sen då?

Jessikas leende dog ut och hennes blick fick ett nytt allvar. Det är bara början. Hon gestikulerade med händerna, som om hennes iver att förklara inte lät dem vara stilla. När du gifter dig med någon börjarer gemensamma berättelse.

Jag tyckte om den liknelsen. Att äktenskapet var en berättelse, ett äventyr. Ett äventyr som inte tog slut.

Det innebär förstås en massa praktiska saker också. Jessika nickade mot hennes och Adams son som jagade efter en trollslända med två andra barn. Som att man uppfostrar barnen tillsammans. Och arbetar tillsammans. Hennes leende återvände långsamt. Men det är så mycket mer. Det betyder att du har en livskamrat. Någon som står vid din sida som har lovat att inte överge dig. Ni kompletterar varandra. Stöttar varandra. Försvarar varandra.

Jag lät hennes ord landa i mig, lät dem slå rot. Bilden hon målade upp lockade utan tvekan. Men … Jag sänkte mitt grillspett och fokuserade på ett veck i filten. Hur blir det med andra? Om det finns … du vet … mer än en person? Jag kunde försöka få det att låta som en allmängiltig fråga hur mycket jag ville. Det skulle inte hindra Jessika från att förstå exakt vad jag syftade på.

Hon tog min fria hand i sin för att försäkra sig om min uppmärksamhet. Hennes röst var mjuk, en ton som lämnade utrymme för förståelse för mitt dilemma. Liv, när du gifter dig med någon blir ni två ett. Det betyder att det inte finns plats för någon annan. Inte på det sättet.

Hon hade rätt. Jag visste det. Jag hade vetat det redan innan, men ändå behövt höra någon jag litade på säga det rakt ut.

Jessika väntade tills jag såg på henne innan hon fortsatte. Man skulle till och med kunna säga att du gör tvåval när du väljer vem du ska gifta dig med.

Två val?

Jessikas blick drogs till Adam vid grillen och jag hann se kärleken i den innan hon fäste den på mig igen. Du väljer den du gifter dig med. Men du väljer också bort alla andra. På samma sätt som han väljer bort alla andra tjejer när han väljer dig.

Trots att det synsättet skilde sig fundamentalt från livet på faciliteterna var det något i mitt hjärta som gav gensvar på det hon sa. Något som övertygade mig om att hon hade rätt. När jag gjorde mitt val skulle det vara han och jag. För alltid. Det var en tanke som fyllde mig med oväntat mycket värme. En känsla som spreds genom mig tills jag kunde känna den i varenda cell. Den svällde fortfarande inom mig när jag såg på Jessika.

Tack. Det var bara ett enkelt ord, men jag hoppades att hon skulle förstå hur mycket det hon berättat för mig betydde, hur mycket det klargjorde för mig.

Inga problem. Och Liv … Hon tvekade. Ett så viktigt val får inte vara en impuls, det förstår du va? Det är det viktigaste valet du gör efter valet att leva som fri.

Jag reste mig upp. Jag vet. Det var inte någon impuls. Jag hade redan gjort mitt val och det fanns ingen återvändo som mitt hjärta skulle gå med på. Inte längre. Mitt enda förbehåll den senaste veckan hade varit att jag samtidigt måste såra någon jag brydde mig om, väldigt mycket.

Men tiden för att hålla tyst om vad jag beslutat var över.

Två personer väntade på svar och det var dags att ge dem det. Jag åt upp det sista av mitt grillspett innan jag långsamt började röra mig över ängen. Avlägsna skratt från lekande barn och lågmälda samtal färgade kvällsluften tillsammans med doften av lägereld, men jag märkte inget av det.

Jag tog sikte på honom och stannade inte förrän jag hade honom framför mig.