Bokfestivalen i Snowdonia

By Lilly Emme

Holly, stolt ägare till puben Harpan och grisen, har insett en sak. Hennes lilla by i Wales med dess invånarantal på 100 personer räcker inte för att hålla puben flytande. Hur många pizzor kan en bybo i Snowdonia äta per år egentligen? Okej, ganska många, men inte tillräckligt.Med ostoppbar energi bestämmer sig Holly för att starta en bokfestival som ska dra turister till byn. Att hon själv inte har läst en bok på väldigt länge spelar inte så stor roll. Inte heller att hennes pojkvän hellre skulle starta en internationell alpackatävling. Till Hollys hjälp kommer den irriterande snygga Alys. Och så Chloe förstås, stjärnskådespelerskan som drömmer om att sadla om till fostermamma åt kriminella tonåringar.Om de bara får dit Ethan, den begåvade men plågade Cambridgestudenten, finns det inget som kan gå fel med Hollys plan. Eller?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jan 14, 2021
• ISBN: 9788726703054

Book preview

France

Holly

Vänster, vänster Baptiste! ropade jag högt.

Precis i sista sekunden svängde han in bilen på rätt avtagsväg.

Det var på håret, sa jag och andades häftigt ut.

Jisses, Holly. Du måste säga till i god tid, sa Baptiste.

Allvarligt, älskling, skrattade jag. Jag sa det säkert fyra gånger innan du äntligen slutade prata och istället lyssnade på mig.

Det är fullt möjligt. Men den här artikeln jag läste var så spännande. Kände du till det där alpackastället i Snowdonia?

Nä, alpackor har liksom aldrig varit något intresse hos mig, sa jag och skrattade igen.

Jag la min hand över hans varma arm. Vädret hade slagit om på några få dagar. Från att ha varit en kall och regnig vår var det plötsligt högsommar mitt i maj. Jag njöt i fulla drag. Vintern och bitar av våren hade varit mörka av många anledningar. Sommarmånaderna var mer än välkomna i mitt liv.

Snowdonia hade fullkomligt exploderat i vackra färger. Träden hade fått löv efter den långa, snöiga vintern och hagarna fylldes åter med betande djur. Kullarna lyste gröna och fylldes på med små vackra blommor.

De höga gröna häckarna som slingrade sig längs de smala landsvägarna var klädda med nya löv som vittnade om nytt liv, nytt år. Det skulle bli min första sommar i Wales och jag såg väldigt mycket fram emot den.

Jag smekte Baptistes arm och kände ett stråk av tacksamhet över att vår förälskelse hade hållit i sig och utvecklats till ett riktigt förhållande. Hans mörka hår och mörka ögon var det vackraste jag någonsin sett. Han hade en sådan där blick som fick en att förlåta honom för vad som helst. Som att han aldrig, aldrig någonsin kunde sluta babbla. Han var värre än tio bingospelande tanter i hög ålder. Det var som om Baptistes främsta hobby var att hålla låda. Det var säkert därför han passade så bra i sin roll som präst hemma i vår by, Bach Tref Môr.

Nu ska vi ta av till höger, sa jag tydligt och granskade gps:ens stundtals opålitliga pil.

Det fanns gott om radioskuggor här i Wales. Kullar och stora partier skog blockerade allt som oftast signalerna. Vi hade lämnat Snowdonia för ett tag sedan och var i rask takt på väg mot Hay-on-Wye.

Vad säger du om alpackorna då? sa han och svängde snällt utan att jag behövde tjata på honom den här gången.

Den här tar vi bort tycker jag, sa jag och knäppte loss hans vita prästband från hans kortärmade skjorta. Du är ledig idag och jag orkar inte dela dig med varenda kvinna vi träffar på.

Det var allmänt känt att Baptistes kombination av lång, snygg karl och hans ämbete som präst lockade till sig kvinnor i alla åldrar. Det var sällan jag fick ha honom för mig själv när vi lämnade byn. Och jag var fasligt trött på det. Baptiste själv var väldigt obekymrad över all uppståndelse.

Du anar inte vad det där lilla bandet öppnar upp för dörrar, sa Baptiste och fick ned det i sin jeansficka. Vi kan kanske komma att behöva det senare idag.

Hoppas inte, sa jag och lyfte upp gps:en för att kunna granska den närmare.

Vi borde vara framme i Hay-on-Wye snart. Den lilla byn som hade drygt ettusen femhundra invånare och typ tjugosex boklådor. En ekvation som inte borde gå ihop. Men som ändå gjorde det. Utöver sina många boklådor hade byn också något värdefullt som Bach Tref Môr inte hade. Turister. Turister i mängder.

Alla larm om att läsandet och fysiska böcker minskade i allt större takt verkade inte gälla Hay-on-Wye. De sålde böcker som aldrig förr. Turistnäringen blomstrade och gav jobb. Jobb som vi så väl behövde i vår lilla by.

Nu hade jag hållit öppet min pub, Harpan och grisen, i snart sex månader och det gick inte på något vis särskilt bra. Lokalbefolkningen stöttade visserligen mig fullt ut. Men med bara strax över hundra invånare hade jag för ett tag sedan insett att jag behövde fler kunder. Nå längre ut. Byn räckte helt enkelt inte till.

Det var därför vi var på utflykt idag. Vi skulle träffa Alys, som var ansvarig för den årliga bokfestivalen i Hay-on-Wye. Hon skulle berätta för oss hur hon hade satt sitt lilla samhälle på kartan. Hur de gjorde för att få ekonomin på landsbygden att gå runt.

Nu är det faktiskt du som inte lyssnar på mig, sa Baptiste.

Va?

Han hade rätt. Jag hade suttit djupt försjunken i mina egna tankar och låtit bli att lyssna på hans prat.

Om alpackorna. Vad tror du om det? Är det något vi ska satsa på, tycker du?

Förlåt. Jag var helt säker på att du skojade, gör du inte det?

Nej, inte alls, Holly. Det är superstort. De anordnas tävlingar med riktiga domare och allt, sa Baptiste entusiastiskt.

Hur tävlar man med alpackor? sa jag.

I agility. Och i att hoppa högst och längst och sådana saker. Det drar jättemycket folk. Folk som gör av med en massa pengar. Det är snart VM i Newport. Vi kan väl åka dit?

Agility med alpackor? Nu driver du definitivt med mig, sa jag och pekade med handen rakt fram. Vänta lite, nu måste vi snart komma in i Hay-on-Wye.

Och mycket riktigt, precis när jag inte trodde att vi någonsin skulle komma fram till någon civilisation dök det upp små stenhus längs vägen.

Baptiste, sakta ned, sa jag när jag fick syn på texten på asfalten. Som vanligt när det väntades en skarp kurva (och det fanns det gott om på de här snirkliga vägarna) stod det araf på vägen. En uppmaning för alla bilister att sakta ned om man inte ville åka rakt utför ett stup eller råka köra in i en hage fylld med någons får.

Ja, ja, svarade han och saktade knappt märkbart ned. Var ligger hotellet?

Jag slängde en blick på gps:en igen. Först hade det inte varit meningen att vi skulle sova över här. Egentligen hade ingen av oss tid. Jag hade en pub att sköta och Baptiste var ständigt upptagen med kyrkan. Men till slut hade det varit Lucy som satt ned foten. Hon drev byns lilla lanthandel och var som en extra mormor till mig. Hon hade sagt åt mig att ta två dagars semester och vila upp mig. Hon hade dessutom erbjudit sig att ta hand om Bamsen, Baptistes stora hund. Hon hade rätt. Både jag och Baptiste behövde semester. Vi arbetade alldeles för mycket.

Jag hade inte stannat upp och tagit en paus sedan jag kommit till byn för ett halvår sedan. Först hade jag haft fullt upp med att starta upp min pub. Och sedan hade det varit en otäck historia med min gamla chef från Liverpool som under en längre tid hade trakasserat mig. Nu skulle det bli skönt med en minisemester.

Här, här är det, sa jag ivrigt när jag såg skylten på vänster sida. Hotellet låg precis vid gatan.

Baptiste tryckte förvånat på bromsen och blinkade in. Nu stod hans lilla bil till hälften mitt i körbanan och till hälften upp på trottoaren utanför ett vitt vackert stenhus.

Här kan jag inte stå, Holly, sa han och tittade bakåt medan en stor traktor med nöd och näppe körde förbi oss.

Det finns en hotellparkering runt hörnet står det här, sa jag och läste åter bokningsmailet. Blinka ut och sväng runt hörnet här. Vänster. Försiktigt.

Baptiste gjorde som jag bad honom om och sakta, sakta rundande vi hotellet och körde in på en liten, pittoresk bakgård.

Puh! Jag kommer aldrig vänja mig vid att allt är så himla smått och trångt. Inte riktigt som Liverpool, sa jag när Baptiste slog av motorn.

När vi klev ut ur bilen hejade jag på några äldre människor som stod vid sina bilar. De höll på att snöra på sig vandringskängor och fixa med stora inplastade kartor. Jag slängde en blick ned på mina jeans och gympadojor. Med ens kände jag mig inte särskilt sportig eller hurtig. Så klart borde vi också ha köpt lite utrustning och passat på att vandra. Gått några mil som dessa pigga pensionärer. Här stod de uppradade i gröna, praktiska vandringsbyxor och vattenflaskor fasthängda i sina ergonomiskt utformade ryggsäckar.

Jag drog ut min lilla resväska från bilen och skämdes som en hund över att jag och Baptiste var så stadsaktiga och inte ens kommit på tanken att vandra en mil eller två.

Ska jag ta din väska? sa Baptiste och höll ut handen.

Pensionärerna tittade nyfiket mot mig.

Nej, nej, så klart inte, sa jag och började dra den över parkeringen. Förresten, jag tar din med, sa jag och ryckte till Baptistes förvåning hans tunga väska ur hans hand.

Jag skulle minsann visa pensionärerna att jag inte var helt lat och förslappad. Även om det innebar att jag fick en sträckning i min högra arm. Baptistes väska vägde bly, men det tänkte jag minsann inte visa. Istället knep jag ihop läpparna och förbannade mitt röda hår som ideligen blåste i ansiktet på mig. Min vanligtvis korta page behövdes definitivt klippas. Särskilt om jag skulle hålla på att släpa tunga väskor för att bevisa saker för några pensionärer som ändå inte skulle bry sig.

Vi checkade in på hotellet och blev visade till vårt fina rum på andra våningen.

Alys skrev att hon skulle möta oss om en halvtimme, och jag vill gärna hinna fika lite innan, sa jag när vi gick nedför den vackra trappan som var klädd i en bladmönstrad mörk heltäckningsmatta.

Under armen bar jag den stora kaffekorg med diverse godsaker som vi hade packat inför resan.

Förresten, Holly. Det är på riktigt. Det här med alpackorna alltså. Folk betalar bra för att komma ut i naturen i Snowdonia och vandra med dem. Jag har pratat med alpackafarmen som ligger i närheten av Bach Tref Môr. De välkomnar fler ställen. Hörde du det? De kan inte ta emot alla som vill ut och vandra. Vi skulle också kunna anordna alpackavandringar för turister. Och kanske till och med arrangera någon liten agilitytävling , sa Baptiste och sträckte ut handen för att ta den tunga korgen ifrån mig.

Jag stannade i mitten av trappan och tittade mig hastigt omkring. Eftersom det inte fanns några dömande gamlingar här räckte jag över korgen till honom och gned mig om armarna som nu värkte värre än någonsin.

Varför måste man släpa med en alpacka om man nu vill ut och vandra? Jag fattar bara inte. Att vandra är gratis. Och spottar inte alpackor? sa jag klentroget och satte fart nedför den branta trappan.

Nä, jag tror inte alpackor spottar, sa Baptiste.

Jag fattar ändå inte. Varför skulle folk betala för det? sa jag och tog de två sista trappstegen i ett stort hopp.

På en trädörr snett till vänster fanns en metallskylt som det stod Garden room på. Jag kikade nyfiket in. Vackra dukade bord stod redo för sina gäster. Hela rummet var enastående. En röd- och guldprickig matta täckte golvet och vackra, tunga gardiner hängde vid sidan om de höga fönstren. Och genom en öppen altandörr syntes utsikten över hotellets magnifika trädgård. Det kurrade till i magen på mig när jag såg allt. Maten på det här hotellet var berömd och jag såg riktigt mycket fram emot en middag här tillsammans med Baptiste senare ikväll.

Jag hejade glatt på den trevliga kvinnan i receptionen innan jag öppnade upp de stora dörrarna mot gatan. Baptiste och fikakorgen var strax bakom mig. Fortfarande tjatade han på om sin galna idé.

Vi skulle kunna få en massa turister till Bach Tref Môr om vi startade upp en alpackaverksamhet. Jag skulle kunna bygga en agilitybana bakom… Bakom kyrkan eller? sa jag och skrattade högt. Allvarligt talat, Baptiste. Du är den finaste jag vet, men vissa dagar fattar jag bara inte hur din hjärna funkar, sa jag och sträckte mig fram och gav honom en stor puss på munnen.

Ethan

Snälla, kom och lägg dig igen.

Ethan vände sig om och tittade på Colin, som fortfarande låg kvar i sängen. Det var frestande att krypa tillbaka ned mellan lakanen. Ligga där och känna värmen från Colin. Lyssna på hans lugnande andetag och somna om.

Efter en fruktansvärd händelse strax före jul var det som om de inte kunde få nog av varandras närhet. De tillbringade all sin tid ihop. Så mycket som de nu hann mellan sina studier och fritidsintressen.

Båda var studenter i Cambridge och båda var också högt uppskattade medlemmar i den kända manliga studentkören. Sedan traumat strax före jul bodde de ihop. Halva tiden i Ethans studentrum på Pembroke college och halva tiden i Colins rum här på Darwin college. Inte för att det var tillåtet, men de flesta i Cambridge visste vad de båda hade varit utsatta för, och än så länge hade ingen sagt åt dem.

Vi måste verkligen skaffa en egen bostad, sa Ethan och luftade sina tankar högt.

Colin satte sig upp i sängen. Hans mörkblonda hår hängde som vanligt ned i ögonen och Ethan hade svårt att slita bort blicken från hans nakna bröst.

Har du fått napp på annonsen? sa Colin.

Inte än, svarade Ethan och drog på sig sina mörka byxor.

Han var tvungen att skynda tillbaka till Pembroke, sätta sig i biblioteket för att försöka plugga. Tentaperioden hade varit extra jobbig den här gången på grund av alla de mörka tankarna. Medicinerna som läkaren hade skrivit ut åt honom låg orörda i byrålådan. Han vågade inte äta dem, utifall att hans sinnen skulle mattas av när medicinerna kickade in. Det var livsviktigt att Ethans sinne var på helspänn hela tiden.

Är det ingen som svarat på annonsen? sa Colin.

Nej. Vi borde inte skrivit under med våra riktiga namn. Ingen vill hyra ut till ett manligt par, sa Ethan och drog på sig sin T-shirt.

Jag har inget att dölja, svarade Colin och gick fram de få stegen och tog Ethan i sin famn. Det tunna T-shirtstyget kändes knappt och Ethan fick uppbåda all sin kraft för att inte dra av sig kläderna igen och dyka ned i sängen med Colin för resten av dagen.

Vi kanske ändå ska lägga ut en ny annons utan bådas namn och se om det dyker upp något? sa Ethan och släppte Colin.

De kunde inte stå så nära varandra om de skulle starta upp den här dagen någon gång.

Jag förstår inte vad det ska vara bra för, suckade Colin och gick fram