Mer jul i Snowdonia

By Lilly Emme

Det börjar verkligen dra ihop sig i walesiska Snowdonia. Julen är återigen på ingång och i den lilla byn Bach Tref Môr har Hollys pub, Harpan och grisen, äntligen börjat gå med vinst. Det betyder dock inte att Holly själv är helt nöjd. Hon är nämligen ytterst misstänksam mot pojkvännen Baptistes nyinflyttade samarbetspartner, Alys. Någonstans ligger en hund begraven, men än har hon inte lyckats lista ut var. Ska hon lyda Baptistes råd och släppa saken? Holly söker hjälp hos Chloe, som i sin tur gör sitt bästa för att lösa sin adoptivdotters problem i skolan. Till jul har hon dessutom bjudit in Ethan och Colin till herrgården. Efter en ansträngande tid, med intensiva studier och auktoritära föräldrar, ser de båda männen fram emot en paus från Cambridge. Men just som de gör sig redo för resan, dyker plötsligt en oväntad gäst upp. Allt är således inte frid och fröjd när julhelgen närmar sig med stormsteg. Och bortom horisonten lurar ett olycksbådande oväder... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2021
• ISBN: 9788726942651

Book preview

1. Holly

Är allt med köpet klart? frågade Baptiste samtidigt som jag svängde upp bilen på den smala grusvägen. Det gällde att hålla tungan rätt i mun här. Även om jag var van vid att köra på de här smala vägarna mitt i skogen så gällde det att alltid vara på alerten. Man visste aldrig när en hare eller kanin skulle få för sig att slänga sig ut framför bilen.

Ja, äntligen, nu är farmors gamla ställe mitt, svarade jag och kastade en snabb blick på Baptiste innan jag åter riktade blicken mot den guppiga vägen.

Ett stort potthål fick hela bilen att skumpa till.

Hoppla, utbrast jag och skrattade högt.

Baptiste höll sig hårt i dörren. Något mindre road än mig.

Alltså de här vägarna, jag vänjer mig aldrig, sa han och såg lätt illamående ut. Torpet ligger verkligen avsides. Jag hade nästan glömt bort det nu när det var ett tag sedan vi var här.

Jag nickade. Det lilla huset låg ensligt, men det var just det som jag älskade med det. Jag hade inget behov av att omge mig med andra människor nära inpå. Förutom Baptiste då. Att bo avskilt var liksom min grej. Det som fick mig att andas friare och klarare.

När jag först hade kommit till vår by bodde jag helt ensam i farmors gamla torp. Ingen annan i släkten var intresserad av att ta hand om det. Eftersom det låg ödsligt här i mitten av nationalparken Snowdonia. Pappa och hans syskon hade lovat att jag skulle få köpa loss torpet när jag kunde. Det hade inte varit lätt. För jag hade behövt starta upp med tomma händer. Efter min flykt från Liverpool och min förra arbetsplats för snart ett år sedan hade jag kämpat på.

Jag tackade min lyckliga stjärna att jag hamnat just här i Bach Tref Môr.

En by, som visserligen inte hade mer än drygt hundra invånare, men där både hjärta och själ fanns med. Här hjälpte vi varandra och det passade mig perfekt. Jag visste att det fanns de i släkten som tyckte att jag var alldeles för ung för att bosätta mig på landet. Vad skulle en kvinna i trettioårsåldern ha för glädje av att bo så här? Men de förstod inte. Förstod inte att den här fantastiska naturen, bergen och kullarna kallade på mig. Jag behövde det här för att må bra. Frisk luft, vidöppen natur och omtänksamma grannar.

Som sagt, det hade tagit tid och hårt arbete för att få ihop pengarna till torpet, även om pappa och hans syskon sålde det för en struntsumma till mig. Men nu var jag äntligen framme vid målet att äga min egen bostad. Och inte bara det. För nästan ett år sedan tog jag över driften av den igenbommade puben här i Bach Tref Môr. Jag minns det som igår när jag för första gången fick syn på Harpan och grisen. Gammal murgröna och långa, slingrande vinrankor hade tagit över halva fasaden. Den föråldrade pubskylten i metall hade hängt på sniskan. Stället var minst sagt nedgånget. Men jag hade låtit mig övertalas av byföreningen att testa på att driva det. Vilket hade varit ett av mina bästa beslut någonsin. Nu kunde jag inte tänka mig något bättre sätt att leva på. Jag älskade min anrika pub. Och som sagt, med hårt arbete hade jag rustat upp både in- och utsidan.

För inte alltför länge sedan hade jag försökt starta upp en bokfestival för att öka omsättningen på puben. Men att säga att den satsningen misslyckades var en underdrift. Däremot hade alpackaturismen som Baptiste och Alys startat i sommar visat sig vara rena guldgruvan för både byn och för Harpan och grisen.

På tal om köp så fick Harry i byföreningen ett oväntat samtal häromdagen, sa Baptiste.

Vadå? frågade jag och svängde skarpt åt vänster.

De höga träden växte tätt här omkring så det var inte lätt att se ett eventuellt mötande ekipage. Å andra sidan var vägen inte särskilt trafikerad.

Någon som representerade företaget Dunkin Butterbeans ville köpa mark här i Bach Tref Môr.

Dunkin Butterbeans? upprepade jag och hade svårt att hålla mig för skratt.

Jag skojar inte.

Jag vet inte vem det är som har ringt Harry, men Dunkin Butterbeans låter som ett namn något barn kommit på, sa jag bestämt och slängde en blick på honom.

Det är inget skämt, sa han. Tror jag åtminstone inte. Harry sa att Dunkin Butterbeans ville köpa marken som byföreningen äger.

Vadå köpa? Föreningen vill väl inte sälja något?

Nu kände jag mig med ens lite mer på alerten. Det var tack vare byföreningen som jag kunde driva min pub. Föreningen som bestod av alla oss invånare här ägde både puben och berget med den omkringliggande marken tillsammans. Om Harry och de andra i styrelsen ville sälja så skulle jag stå utan både arbete och inkomst.

Lugn Holly, sa Baptiste och tog mig på armen. Harry sa exakt det till dem. Marken är inte till salu. Den tillhör oss alla.

Vad sa de då? frågade jag och svängde åter skarpt åt vänster.

Den lilla grusvägen var inte särskilt rak, men jag kunde varje sväng och krok som det vore min egen bakficka. Trodde jag ja, för plötsligt skrek Baptiste lika högt som om han blivit stungen av ett bi! Och innan jag hann reagera slängde han sig över ratten.

Rent instinktivt ställde jag mig på bromsen och den gamla bilen protesterade högljutt innan den girade skarpt åt höger. Innan jag hann uppfatta vad som hänt körde jag rakt ut i det höga gräset som växte bredvid uppfarten, och där fick jag till sist stopp på bilen.

Vad tusan var det där! Ett djur? utbrast jag och försökte övertala hjärtat att stanna kvar i kroppen.

Jag hade bara hunnit uppfatta en stor skugga mitt i vägen innan Baptiste slängt sig över ratten. Om han inte gjort det hade jag frontalkrockat med vad det där än var.

Inget djur. En staty av något slag, tror jag, funderade Baptiste och vände sig om och tittade upp mot uppfarten.

En staty? Det är inte möjligt. Jag har minsann ingen staty vid mitt torp!

Men det var just vad det var. Där mitt på min uppfart stod nämligen en två meter hög färggrann totempåle gjord av en stor, tjock trädstam. Jag hade aldrig sett något liknande och kunde inte låta bli att gapa. Vad tusan var det här? Längst upp på toppen av pålen fanns en utsågad, turkosmålad alpacka som blickade ut över ägorna. Komplett med svarta, ditmålade solglasögon i modell större.

Det var som … Holly, hur länge sedan var det du var här och hälsade på Alys egentligen? skrattade Baptiste och luftade mina egna tankar.

Alltför länge sedan uppenbarligen, muttrade jag och backade upp bilen från det höga gräset.

Bilen hostade till lite och något oljud hördes underifrån. Men till slut fick jag parkerat den utanför mitt gamla hem. Jag visste att min hyresgäst Alys var en virrpanna. Men det här tog väl ändå priset? Just då flög ytterdörren upp och min virriga hyresgäst blev synlig.

Välkomna! ropade Alys och stormade ut med ett stort leende.

Hon var klädd i ett storblommigt rött förkläde och höga gula gummistövlar. Hennes blonda hår var uppsatt i en hög hästsvans och hon hade rosor på kinderna. Alys hade en alldeles särskild skönhet omkring sig. Hennes ålder var fortfarande en hemlighet för mig, men jag gissade att hon var högst tio år äldre än mig. Vilket placerade henne i mitten av fyrtioårsåldern ungefär.

Till höger om torpet bräkte några får och längre bort gick en hel flock alpackor och betade. Fåren skulle redan denna vecka åka in på vinterförvaring hos en bonde längre bort. Alpackorna var bara här på tillfälligt besök eftersom hagarna borta vid Baptistes hus behövde vila. Men jag var osäker på vart djuren skulle ta vägen över vintern. Eller om de till och med skulle kunna gå ute året om?

Det var Baptiste och Alys som var affärspartners när det gällde byns alpackor och de som ritade upp planerna för allt. Jag var bara tacksam över att alla dessa turister som kom till Bach Tref Môr för att vandra med alpackor oftast kombinerade det med pizza och öl på Harpan och grisen. Pengarna rullade in. Visst, nu var det snart december månad och turisterna skulle minska rejält i antal. Men jag hade sparat så mycket jag bara kunde. Puben skulle absolut klara en mindre bra period för att sedan starta upp på allvar igen till våren.

Idag hade Alys bjudit hem oss alla på middag. Hon ville fira att jag äntligen köpt torpet. Även om det var mitt på pappret så var det hon som bodde här. Det hade hon gjort sedan vi sprang på henne i Hay-on-Wye i början av sommaren. Det var hon som hade räddat Lucys lanthandel när Lucy hastigt blivit sjuk. Nu var Lucy tack och lov bättre, men Alys hade fortsatt hjälpa till. Oftast stod de båda två i butiken om dagarna. När Alys inte var upptagen med alpackarörelsen förstås. Det var fint att se hur nära vänskap Lucy och Alys hade bildat. Det kändes som att hela vår by verkligen hade levt upp sedan Alys med buller och bång kommit till oss.

Hon var inte så mycket för att berätta om sin tid innan vi sprang på henne första gången. Helt ärligt visste jag inte ens varifrån hon kom. Hon hade ingen speciell dialekt så det kunde vara från var som helst. Men hon hade ställt upp för hela bygden när lanthandeln stod mellan valet att stängas igen eller drivas av någon annan än Lucy. Så jag lät henne flytta in här eftersom jag och Baptiste ändå tillbringade all vår tid i hans hus. Nu när jag såg allt pynt som omgärdade mitt älskade torp undrade jag om jag ändå kanske borde besöka henne oftare.

Vad fint du har fått det här, sa jag och kunde inte släppa totempålen med blicken.

Tycker du om den? frågade Alys och sken som en sol.

Den är väldigt stor … och jag körde nästan på den förstås, sa jag och log åt den bisarra situationen. Det gick inte att vara arg på henne någon längre stund. Alys var liksom Alys.

Det är meningen att man typ ska köra på den.

Meningen att man ska köra på den? upprepade jag och slängde en blick på Baptiste.

Han såg lika frågande ut som mig.

Nej, nej, inte du, Holly, sa Alys och la armen om mig. Men den ska hålla borta onda andar och tjuvar och sådant.

Onda andar? sa Baptiste och höjde ett av sina mörka ögonbryn.

Man kan inte vara nog försiktig, sa Alys och sänkte rösten.

Här finns inga onda andar, förklarade Baptiste och strök med handen över prästkragen han fortfarande hade på sig sedan eftermiddagsmässan i byns lilla kyrka. Inga levande åtminstone, la han till och blinkade glatt åt Alys.

Åh, ni två, gnällde hon, men skrattade ändå högt. Maten är snart klar. Och Chloe och hennes gäng är också på väg.

Kanske bäst att förvarna henne om totempålen? föreslog jag.

Ja, ja, för din skull då, Holly, sa Alys och drog upp mobilen ur fickan på förklädet. Ni kan väl gå runt huset och titta på allt fint jag inrett där bak?

"Har du inrett trädgården?" frågade jag och visste inte om jag skulle skratta eller gråta.

Alys nickade ivrigt och försvann in i huset.

Du har en väldigt speciell hyresgäst, sa Baptiste och tog min hand.

Och du har en speciell affärskompanjon, kontrade jag med och rundade torpet.

Några alpackor kom springande när de fick syn på oss. Jag gick fram till hagen och sträckte in handen för att komma åt att klappa dem. Försiktigt borrade jag in mina fingrar i den underbara pälsen. Alpackorna var mer än tama och de kom gärna fram när det vankades besökare. I början hade Alys ropat paca, paca när hon ville locka på dem. Men inte ens det behövdes längre. Nu kom de lufsande så fort de hörde människor. Både hon- och hanflocken var rejält sammansvetsade vid det här laget. En av alpackorna buffade på mig för att leta efter pellets som de brukade få.

Tyvärr, sa jag och höll upp mina tomma handflator som för att riktigt visa dem att jag dessvärre kom tomhänt.

Det här med alpackafarmen hade Baptiste och Alys gjort bra. De anordnade vandringar med alpackor och turister varje helg. Fast då höll de till med utgångspunkt vid Baptistes hus. Där fanns en perfekt promenadstig på några kilometer som sträckte sig runt den stora sjön. Bonden som ägde marken bredvid Baptistes hus hade hyrt ut en stor del som tjänstgjorde som hagar för alpackorna. Baptiste hade till och med byggt upp en liten värmestuga för turisterna och till våren skulle det lilla våffelcaféet vara färdigt.

Men oj, jag tror inte mina ögon, sa Baptiste och skrattade högt.

Snabbt vände jag mig om och såg vad han tittade på. Farmors gamla köksträdgård var oigenkännlig.

Vad? sa jag och gick fram till ett par gröna buskar som Alys formklippt till får. Hur har hon lyckats med det här? Det ser ju äkta ut!

Jag klappade förvånat ett buskfår över huvudet.

Titta här Holly, det måste vara en labyrint eller något.

Men … men jag fattar inte, sa jag och gick efter honom. Visserligen var häckarna i labyrinten inte särskilt höga ännu, men nog tusan var det en äkta labyrint. När vi gått runt ett tag kom vi fram till en gammal stubbe som förvandlats till ett schackbräde. Komplett med två stubbpallar.

När har hon haft tid till allt det här? sa jag förundrat och tog upp de vackra och tunga schackpjäserna och synade dem. De är gjorda av metall? Jag fattar inte?

Jag fortsatte framåt efter Baptiste. Längst in i labyrinten fanns ett stort rött stenhjärta på marken. Det såg gjutet ut. Jag satte mig på huk och drog handen över det.

Så vackert, sa jag och rättade till halsduken. Vädret var kyligare nu, även om snön fortfarande lyste med sin frånvaro.

Alys är en kvinna med många kunskaper, sa Baptiste och satte sin hand över hjärtat. Din farmors bakgård är ett konstverk. Det är här turisterna borde vara.

Här finns inga bra vandringsstigar, sa jag och reste mig upp och borstade av lite jord från mina jeans.

Är du säker? sa Baptiste och blickade ut över ägorna. För du äger väl allt det här?

Han pekade bort mot de närliggande kullarna.

Jo, det gör jag. Hela vägen ned till sjön. Har inte vandrat omkring där sedan jag var barn, sa jag och tänkte med värme på somrarna hos farmor.

Ett litet skratt undslapp mig när jag tänkte på hur annorlunda hennes trädgård såg ut nu. På farmors tid hade hon odlat kålrötter och potatis. Buskarna som växte här nu måste ha funnits redan då, men ingen hade liksom gjort något med dem så de hade inte synts så bra då. Baptiste var redan ute ur labyrinten och stod nu och rörde vid en rosamålad vattenbana.

Turisterna kommer älska det här stället, sa han och drog några gånger i en spak för att få vattnet att börja rinna.

Det är magiskt, sa jag och drog handen över hundra små minifågelholkar som Alys snickrat och målat i regnbågens alla färger innan hon spikat upp dem på ytterväggen.

Nu tror jag Chloe och de andra kommer, sa Baptiste.

Undrar vad lilla Lynn säger om allt det här, sa jag och skyndade runt hörnet för att hälsa på dem alla.

Sedan Chloe och Simons bröllop i det vackra Portmeirion hade jag och Baptiste träffat dem minst en gång varje vecka. Lynn var sedan några månader deras, även på pappret. Och jag hade aldrig sett Chloe så lycklig som nu. Visst, skvallerpressen hade skrivit oräkneliga artiklar om adoptionen. Som den före detta stjärnskådis Chloe var, och den före detta stjärnagent Simon en gång varit, kunde pressen inte få nog av deras nya liv. Media hade stundtals ockuperat byn med sina otäcka kameror och vetgiriga reportrar. Chloe hade ställt upp på vissa väl utvalda intervjuer och samtliga hade ägt rum på min pub. Vilket hade genererat mer intäkter till mig. Även i en pressad situation som denna hade Chloe andras välbefinnande för sina ögon. Jag kunde inte vara gladare för hennes skull. Efter alla hennes livssorger var jag glad över att hon fick chansen att bli mamma igen på äldre dagar.

Hej Lynn! sa jag och satte mig på huk och slängde ut med armarna.

Den lilla sexåriga flickan flög ut ur bilen och in i min famn med en sådan kraft att jag nästan välte.

Åh, jag tror minsann att du har växt sedan förra veckan, sa jag och kramade länge om henne. Och ny vintermössa har du fått också. Vad bra! Det kommer du behöva. Det brukar snöa massor i Snowdonia, sa jag och släppte taget om Lynn som nu rusat vidare till Baptiste för att krama om även honom.

"Vad fan är det här?" sa Chloe och stegade fram till den stora totempålen. Hennes lårhöga skinnstövlar sjönk ned i gruset.

Visst är den vacker? sa Alys glatt.

Hon hade kommit ut från torpet och stod nu och tittade stolt mot den lilla träalpackan längst upp på pålen.

Du har inte funderat på att flytta den lite? sa Simon och jag såg att han hade stora svårigheter att hålla sig för skratt.

"Inte alls. Den är perfekt! Och på tal om perfekt