Morden vid Höga Kusten: Snittett

By Ulrika Olsson

Maria parkerar bilen på garageuppfarten till parets hus. Hon stannar upp, hör skratt från barnen som är ute och leker i den varma sommarkvällen. Blommorna står i blom och fåglarna kvittrar. Hon tar ett djupt andetag och känner en svag doft av havet.
Dörren öppnas och hon ser en utav teknikerna komma ut.
Det är grisigt Maria, sa Tjorven efter han höjt handen i en hälsning mot henne.
Jaså, är det så illa?
Ja, sa han med en suck. Det är ett par, bägge är fasttejpade med halsarna sönderskurna. Vet i fan vad som har hänt där inne sa han och satte sig i sin bil.
Maria kände hur hon fick en rysning genom kroppen samtidigt som hon fick en bild framför sig av de bägge offren.
Tack för förvarningen, sa hon och gick mot huset och gjorde sig beredd för att kliva in.

• Language: Svenska
• Publisher: Olssons förlag
• Release date: Oct 17, 2023
• ISBN: 9789152782576

Ulrika Olsson

Snittet är Ulrika Olssons debutdeckare, och är den första delen i serien Morden vid Höga Kusten. Serien utspelar sig i Härnösand med omnejd. I böckerna kommer vi få följa Maria och hennes jakt på både kärleken och mördarna.

Book preview

Till Christer

Innehållsförteckning

Onsdag femtonde juni

Kapitel ett

Kapitel två

Kapitel tre

Kapitel fyra

Fredag sjuttonde juni

Kapitel fem

Kapitel sex

Kapitel sju

Kapitel åtta

Lördag 18 juni

Kapitel nio

Kapitel tio

Kapitel elva

Kapitel tolv

Söndag nittonde Juni

Kapitel tretton

Kapitel fjorton

Måndag tjugonde Juni

Kapitel femton

Kapitel sexton

Kapitel sjutton

Måndag tjugonde Juni

Kapitel arton

Kapitel nitton

Kapitel tjugo

Kapitel tjugoett

Måndag tjugonde Juni

Kapitel tjugotvå

Måndag tjugonde Juni

Kapitel tjugotre

Kapitel tjugofyra

Kapitel tjugofem

Kapitel tjugosex

Kapitel Tjugosju

Kapitel tjugoåtta

Kapitel tjugonio

Kapitel trettio

Kapitel trettioett

Kapitel trettiotvå

Kapitel trettiofyra

Tisdag 12 juli

Kapitel trettiofem

Onsdag femtonde juni

Jag och Fredrik sitter hemma och dricker öl efter en lång arbetsdag. Vi fann varandra väldigt snabbt på jobbet och bad därför om att få jobba tillsammans. Eftersom chefen tycker att dem ska få träffa samma personal varje dag så tyckte hon att det var en utmärkt idé.

Vi knäckte var sin ny öl och Fredrik säger att vi borde börja råna dem som vi är hemma hos när vi jobbar. Jag skrattar åt hans skämt men inser snabbt att han är allvarlig. Både jag och Fredrik har dåligt med pengar till och från och jag tycker faktiskt att det låter som en bra plan.

Vi har båda sambo och två små barn, till och med i samma ålder. Tråkigt att vi inte umgås allihop tänker jag för mig själv. Jag och Fredrik träffas bara när vi är ensamma.

Fredrik berättar att vi behöver ha en kniv och tejp eller snöre för att sätta fast dem medan vi tar det vi vill ha.

Tejp är bäst konstaterar vi, så att dem inte kan ta sig loss.

Till slut bestämmer vi att jag ska handla detta. Vi pratar inte mer om vår plan och dagen efter sätter jag mig i bilen och åker till Birsta för att köpa tejpen på Biltema.

Vi måste ha både eltejp och silvertejp. Det är alltid bra att ha.

Jag svänger ut från stan ut på E4:an och kör mot Sundsvall. Det är lite trafik och bara några enstaka lastbilar som jag kör om allt eftersom de dyker upp framför mig. Det tar inte mer än trettio minuter att komma fram. Jag parkerar bilen på bitemas parkering och kliver ut i sommarhettan. Fan vad varmt. Jag går in i butiken och njuter av luftkonditionering.

Inne i butiken söker jag upp en dator och gör en sökning, först på silvertejpen. Resultatet dök upp på skärmen, avdelning kontor, hylla sexton. Jag skriver ner det på en pappersbit som låg bredvid skärmen. Och sökte sedan på eltejp, hylla trettiosex på byggavdelningen. När jag hade skrivit ner även den informationen lämnade jag datorn och gick vidare för att söka upp det jag letade efter i butiken.

Jag hittar kontorsavdelningen och söker hyllan nummer sexton. Skönt med alla skyltar som hänger i taket så man kan få en bra över blick tänkte jag för mig själv.

Där! Jag tittar mig omkring i hyllan tills jag såg tejpen.

Tio meter på en rulle räcker nog inte. Lika bra att jag tar två rullar. Fyrtio kronor kan jag lägga ut tänkte jag och log för mig själv.

Eltejp nästa. Jag gick vidare mot byggavdelningen och hittade lika snabbt hyllan med den. Tjugo meter fanns det bara. Tar två av den också tänkte jag för mig själv. För arton kronor är det inte mycket att bråka om.

Då var jag klar, tänkte jag glatt för mig själv och gick mot kassan.

Tar ni kontanter frågade jag tjejen i kassan eftersom jag inte vill dra mitt kort. Köpet får inte spåras till mig.

Hon nickade. Femtiosex kronor tack sa tjejen i kassan som hette Viola enligt namnskylten och hon tittade knappt på mig. Jag sträckte över en hundralapp och fick snabbt tillbaka fyrtiofyra kronor.

Kvitto? frågade hon men jag skakade bara på huvudet och gick därifrån. Sen satte jag mig i bilen igen och körde hemåt.

Klockan hann bli strax innan åtta på kvällen när jag parkerade bilen utanför vår lägenhet. Barnen hade Helena redan nattat och hon satt i soffan och såg på repris av skilda världar som hade börjat sändas igen på tv: n. Jag satte mig bredvid henne och var så trött av både spänning av att köpt det som vi behövde. Men även värmen bidrog till tröttheten och inom fem minuter sov jag.

Nästa morgon säger jag hejdå till mina två små barn och Helena. Jag satte mig i bilen för att åka till jobbet. I bilen har jag med mig tejprullarna som jag köpt dagen innan.

Lika bra att ha det med sig för snart kommer det att ske.

Jag åker in till jobbet för att få ta del av dagens pass som börjar halv nio. Jag har plockat ihop det som vi behöver för att kunna göra dagens arbete innan jag ser Fredrik vid dörren. Som vanligt finns det inga bilar från jobbet att använda sig av utan det får bli att skriva upp bensinen igen och använda min egen bil. Jag packar ihop mina saker och vi tar oss ut till bilen som står parkerad vid domkyrkan.

Väl i bilen säger Fredrik till mig att idag kör vi. Vi har ett par i eftermiddag. Dem blir bra att råna, finns mycket fint där. Jag vet vilka dem är, har varit där tidigare. Vi sätter oss och kör i väg. Kör förbi hemköp och rundar domkyrkan för att komma ut på brunnshusgatan vidare ner mot badhuskurvan för att påbörja dagens arbete.

Efter en sen lunch återstod bara det paret som Fredrik valt ut. Klockan hade nu hunnit bli två på eftermiddagen.

Vi kör vidare till paret Svensson på kornettgatan. Radion spelar sommartider och jag sjunger med. Jag är på väldigt bra humör men Fredrik sitter bredvid och verkar tyst och sur. Väldigt fokuserad på uppgiften.

Väl framme parkerar jag bilen på garageuppfarten och vi kliver ur. Jag tar med mig min väska med tejpen. Fredrik knackar på hos makarna Svenssons. Dörren öppnas av kvinnan.

Hej här kommer jag igen sa Fredrik glatt och vi klev in i huset. Jag följer efter kvinnan in i köket. Där inne sitter mannen och löser korsord och dricker kaffe.

Fredrik tar fram en tandad kniv som han hade med sig.

Var gömde han den tänkte jag för mig själv när jag såg att han höll i den och hotar dem med kniven, och tvingar ner kvinnan på en stol. Jag börjar tejpa fast mannen som redan sitter ner. Börjar med hans händer. Och sedan kvinnans. Fortsätter med deras ben och sedan deras bål.

Vi kräver att få koden till deras bankomat kort av dem.

När de vägrade tog Fredrik och satte kniven mot kvinnans strupe så att mannen inte vågade neka mig koden. På det sättet gick det så lätt att få ur dem den informationen vi behövde. Jag tog bankomatkorten från deras plånbok och lade i min byxficka.

Fredrik säger till mig att även tejpa för deras ögon och sedan deras munnar och näsor. Sen ser jag hur Fredrik tar kniven och skär först av halsen på kvinnan för att sen göra likadant på mannen. Han tittar sig runt om i köket och tar en flaska diskmedel från bänken och börjar hälla ut över kvinnan. Leta efter mer vätskor sa han till mig medan jag såg det gröna medlet blandas ihop med blod.

Jag hittar några fler flaskor och häller ut innehållet över paret. Fredrik stoppar något i vasken, sätter på kranen, tar kniven och sedan lämnar vi paret för att åka till bankomaten.

Kapitel ett

Mamma och pappa svarar inte när jag ringer, sa Katarina till sin sambo när hon kom in i köket. "Jag har inte fått tag på dem sedan lunch igår när pappa ringde och bad mig om hjälp att ta deras bil till besiktningen.

Tycker det känns konstigt, något brukar jag ju höra av dem varje dag".

Vad skulle dem göra igår då fråga Markus.

Bara vara hemma och hålla på i trädgården. Mamma skulle plantera några nya buskar som hon hade köpt svarade Katarina samtidigt som hon gick ut ur rummet för att testa att ringa ännu en gång till sina föräldrar.

Markus hade hunnit duka medan hon hade gått i väg och ställde precis ner kastrullen med nudlar när hon kom tillbaka. Katarina tittade ner i kastrullen enbart för att bekräfta sin misstanke.

Nudlar igen suckade hon. När ska vi få råd att äta riktig mat? Så trött på att vända och vrida på varje krona hela tiden sa hon upprört. Känns som vi vrider och vänder på samma mynt flera gånger om ibland.

Jag vet att det känns hopplöst sa Markus samtidigt som han slevade upp maten åt dem. Men vi gör ju så gott vi kan. Vi får hoppas på att det vänder snart. Men åter till dina föräldrar, har du inte hört något alls. Det känns ju väldigt konstigt.

Ja visst gör det höll Katarina med om. Ska testa ringa sen igen men svarar dem inte då så funderar jag på att åka dit och se så allt är som det ska. Hon tog en stor tugga, tuggade och sköljde ner med vatten. Men magkänslan känns inte bra fortsatte hon.

Men vad ska ha hänt dem där ute? Suckade Markus.

Känns väl väldigt onödigt att åka dit. Vår bil drar ju massor och det känns som om det är pengar som vi inte har försökte han lugna henne.

Nej, det känns inte bra, svarade hon medan hon hällde upp mer vatten i glaset. Något har hänt. Jag känner det på mig. Jag kan be mamma och pappa om pengar senare för bensinen. Jag vill inte ha på mitt samvete om dom ligger sjuk i huset.

Men Katarina. Du vet ju också att dom har säkert bara varit ute i trädgården hela dagen. Det har varit superhärligt väder och dem gillar ju att påta på i rabatter och i trädgården. Markus blev avbruten av att Katarina bet ifrån.

Ja och om något har hänt då, sa hon argt. Om dem blivit sjuka, ska dem bara vara där då? Jag åker sa Katarina lugnt men allvarligt till sin sambo. Lyssna på mig. Något har hänt. Jag känner det på mig. Ju mer jag tänker på det, desto mer känner jag att jag har rätt. Jag väljer att lägga mina matpengar på bensinen om det känns bättre. Hon började känna sig både upprörd och orolig. Detta var verkligen inte likt hennes föräldrar.

Men älskling, försökte Markus.

Jag är så trött på att allt ständigt ska handla om pengar skrek hon upprört och klev upp ifrån stolen så häftigt att den välte omkull. Hon lämnade köket och sina nudlar som var till hälften uppätna. Hon tog sin väska från kroken och bilnyckeln som hängde i skåpet.

Jag går nu skrek hon in till sin sambo och slängde igen dörren efter sig. Ute på gatan stannade hon upp och tog ett djupt andetag. Försökte få ner pulsen utan framgång.

Hon gick fram till bilen som stod parkerad på andra sidan gatan. Bilen var inte mycket att ha men den tog dom fram. Och framför allt drog den ganska lite i förhållande till hur lite som den faktiskt används. Så Markus behövde inte försöka lura i henne att den drog så mycket som han antydde. Hon satte sig i bilen och körde ut från centrum från Sundsvall ut på e4:an norrut mot Härnösand och sina föräldrars hus. Hon hade ungefär fyrtio minuter bilfärd framför sig. Och hoppades att långtraderna inte hade hunnit komma ut på vägarna i kvällstrafiken.

Klockan hade hunnit bli 19.49 när Katarina väl var framme och hon parkerade bilen på deras garageuppfart.

Hon satt kvar i bilen och stirrade in mot huset. Hon såg inga rörelser men det lyste ifrån sovrummet på övervåningen och uterummet. Köket var släckt och det gav åter igen Katarina den dåliga känslan i magen. Hon klev ur bilen, gick mot huset och ytterdörren. Väl framme knackade hon på utan att höra något. Katarina tog fram sin nyckel för att låsa upp men när hon skulle vrida om insåg hon att det redan var upplåst. Hon tryckte ner handtaget, öppnade dörren och klev in.

Hallå ropade hon. Mamma? Pappa? Det är jag.

Katarina hörde kranen rinna och hon ropade ännu en gång och försökte överrösta sin mammas diskande. En kuslig tystnad låg över huset medan hon klev in i, och tog de få steg som krävdes för att komma in i köket som låg vägg i vägg med hallen. Katarina skrek och sprang fram till sin pappa som låg på golvet fast i en stol.

Pappa! Skrek hon samtidigt som hon försökte ruska liv i honom. Det var blod överallt. Hon letade efter något livstecken utan att hitta något. Hon försökte förgäves få loss honom. Hon skyndade sig bort till sin mamma som låg på liknande sätt på andra sidan rummet. Men inte heller på henne kunde hon hitta livstecken. Hon tog sig fumlandes ut ur huset. Backade in i väggarna, slog huvudet i klädhängarna som hon gjorde i slöjden på mellanstadiet.

Väl ute fick hon fram mobilen, ringde 112 och bara skrek. Ni måste komma. Dem är blivit halshuggna. Det är blod överallt. Sen försvann benen under henne.

Kapitel två

Det hade varit en lugn dag på jobbet för Maria denna fredag vilket hon hade uppskattat. Alltid skönt att lämna jobbet på fredagseftermiddagen och veta att allt är klart.

Hon hade kunnat ägna tiden åt skrivbordsarbete och att skriva klart rapporter som blivit halvklara veckan innan.

När det sista var klart packade hon ihop sina saker på skrivbordet och insåg att kollegorna redan hade gjort helg.

Alla hade familjer att åka hem till, eller i alla fall en sambo. Eskil var gift med Susanna och dem hade ett barn gemensamt, Emma. Dessutom hade Eskil ett barn sedan innan. Bella bodde med sin sambo Magnus. Peter hade sin fru, Sanna, som han träffade på gymnasiet. Även om deras tre barn nu var utflugna verkade dem vara lyckligare än någonsin Peter var bara år ifrån pensionen, och den lockade. Sebastian som var polisaspirant hjälpte gruppen till och från när det behövdes. Han var gift med Markus och dem hade två barn ihop.

Hon däremot hade inget att skynda sig hem till. Och hon kände inte heller att hon