Brott och straff i Värmland under 1500-talet

By Lars Erik Westlund

Avskräckning, vedergällning och i någon mån »förbättringstanken« kännetecknade straffrätten under 1500-talet. Bland straffarterna märktes dödsstraff, prygel och stympning men framför allt böter, som var den ojämförligt vanligaste påföljden. Tillräckligt höga böter kunde antas ha en allmänpreventiv inverkan, med böter kompenserades målsägaren och andra bötesberättigade parter inte bara moraliskt utan också ekonomiskt, och till skillnad mot andra former av straff möjliggjorde bötesstraff att en tidigare ostraffad kunde återanpassas till samhället. Grövre brott måste dock oftast sonas med livets förlust, inte minst i enlighet med vad som påbjöds i Bibeln med dess mosaiska straffbestämmelser.

I denna bok redovisas en genomgång av de bevarade bötes- eller saköreslängderna för Värmland för åren 1503-1600, kompletterade med annat arkivmaterial. Dåtidens lagstiftning rörande de skilda brottstyperna (våldsbrott, stöld, äktenskaps- och sedlighetsbrott o.s.v.) beskrivs utförligt. Också domstolsväsendet, det processuella förfarandet och de förekommande straffen behandlas ingående, både ur ett värmländskt och ur ett allmänt perspektiv.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Aug 21, 2018
• ISBN: 9789177858096

Book preview

INNEHÅLL

TINGEN

Häradsting, lagmansting och landsting

Den kungliga rättskipningen

Lagen

Lagmän och underlagmän

Fogdar och ståthållare

Nämnden och menige man

Edgärdsmännen

Domböckerna

STRAFFRÄTTEN

Bötesstraff

Dödsstraff

Fredlöshet och förvisningsstraff

Skövling

Stympningsstraff, skamstraff och prygelstraff

Straffarbete och fängelsestraff

DE VÄRMLÄNDSKA SAKÖRESLÄNGDERNA 1503–1600

Inledning

Våldsbrott

Fridsbrott

Uppror och desertering

Tredska

Olaga handel

Stöld

Rån

Egenmäktigt förfarande och skadegörelse

Mordbrand och vådeld

Olaga fiske och olaga jakt

Äktenskapsbrott och sedlighetsbrott

Religionsbrott

Förtal och okvädande

Rättegångsbrott

DE VÄRMLÄNDSKA SAKÖRESLÄNGDERNA 1503–1600. EN SAMMANFATTNING

Förkortningar

Källor och litteratur

Personregister

TINGEN

Häradsting, lagmansting och landsting

Enligt Magnus Erikssons landslag (omkring 1350) skulle lagmannen förrätta landsting fyra gånger om året med hela lagsagan (lagmansdömet) samt hålla minst ett ting årligen i varje härad i lagsagan. I Kristoffers landslag (stadfäst 1442) stadgades likaså att lagmannens ting i lagsagans härader, här benämnda lagmansting, skulle förrättas åtminstone en gång om året.¹ Något landsting med hela lagsagan omnämns däremot inte i den yngre landslagen; termen landsting används här om ting som var en del av den kungliga rättskipningen (se nedan). Det innebar dock inte att lagsagans gemensamma ting därmed hade upphört.² Lägsta instans på landsbygden var enligt båda landslagarna häradstinget, som hölls under ledning av häradshövdingen.³

I Värmland saknades länge häradshövdingar. Ett undantag är Otte Torbjörnsson (fågel), som var fogde i landskapet, men som 1463 erhöll Kristian I:s fullmakt också på »Wor hæritzreth j vermeland«, en tjänst som han innehade ännu 1473.⁴ Det framgår inte av fullmakten om tillsättningen hade föregåtts av ett lagenligt val med uppsättandet av tre kandidater som föreslagits av häradets (eller som här: landskapets) fullmäktige. I stället framstår utnämningen som en kunglig belöning till en (dittills) trogen tjänare, ett förfarande som jämsides med andra åsidosättanden av lagens föreskrifter kom att känneteckna tillsättningarna av både lagmän och häradshövdingar i allt större utsträckning från 1500-talets början, och som under Gustav Vasas regim medförde att dessa ämbeten helt fick karaktären av förläningsobjekt.⁵ Varken Sturarna eller Vasakungarna utsåg emellertid någon häradshövding i Värmland, och värmlänningarna själva ansåg sig tydligen inte ännu ha behov av eller råd att finansiera två rättsinstanser i det egna landskapet. Först i september 1668 återinrättades genom en resolution av Karl XI:s förmyndarregering häradshövdingeämbetet i Värmland. Det skedde då efter invånarnas »åthskillige her å giorde underdånige ansökningar och Ödmiuke begäran« att för ortens avstånd till Göta hovrätt (under vars jurisdiktion Värmland då hörde) och besväret med för vissa ändamål särskilt tillsatta kommissorialrätter få »prima instantia och heredzhöfdinge Rätt, som i andre hans K.M:tz provincier«.⁶ Redan året efter delades landskapet i två häradshövdingedömen (domsagor) med varsin häradshövding.

Avsaknaden av häradshövdingar i Värmland medförde att lägsta och enda rättsinstans i landskapet (utöver den kungliga rättskipningen, se nedan) var tingen som förrättades av landskapets lagman eller hans vikarie underlagmannen. Följaktligen utsattes vid dessa ting vite för eller utdömdes böter för lagmansdombrott, inte för trots mot dom avkunnad av häradshövding.⁷ Det innebär att tingen strikt rättsterminologiskt bör kallas lagmansting⁸ och att de värmländska domböckerna från denna tid är att beteckna som lagmanstingsprotokoll.⁹ Också då lagmansräntan i de olika fögderierna för en tid under 1500-talets senare hälft uppbars av skilda läntagare fanns endast en rättsinstans i landskapet, oaktat omständigheten att dessa läntagare stundtals benämndes häradshövdingar och att förläningsobjektet kallades häradshövdingeränta.¹⁰

Som nämnts skulle lagmannen enligt båda landslagarna förrätta (minst) ett ting (lagmansting) om året i lagsagans härader, och i samma riktning pekar tidiga uppgifter om antalet ting i de värmländska häraderna. I bevarade dombrev uppges att uppbud av jord (arvejord) som bytt ägare har skett i tre år ¹¹ – enligt lagen skulle det ske på tre ting.¹² Enligt de bevarade domböckerna hölls ännu under 1600-talets första decennium vanligen endast ett ting per år i de skilda häraderna, men åtminstone fr.o.m. 1620-talet däremot oftast två ting (någon gång hände det att inget ting förrättades under året¹³). Att döma av bevarade eller på annat sätt kända dombrev hölls tingen i de olika häraderna under 1500-talet företrädesvis under vintern och våren, och samma förhållande kan iakttas också i de bevarade domböckerna från åren 1600–05 (dock med undantag för 1603 års dombok). Enligt uppgifter från 1500-talets början och från 1530-talet skedde uppbörden av de s.k. matgivepenningarna (en mindre årlig skatt) under vintern i samband med att tingen hölls.¹⁴

I Värmland fanns under 1500-talet tolv härader inklusive Värmlandsberg (tidigare en del av Väse härad¹⁵), Nordmarks härad (som fram till 1551 hörde till Dalsland) och Ölme härad. Det senare området förefaller dock under 1500-talet ha räknats till eller varit sammanbundet med Väse härad i judiciellt avseende: i kronans saköreslängder redovisas böter från socknarna i Ölme härad under egen rubrik i endast två längder (1585– 86), men i övrigt under Väse härad (d.v.s. i de fall som böterna upptas under häradsrubriker), och av de äldsta bevarade domböckerna, för åren 1600 och 1602–04, framgår att Väse och Ölme härader då höll gemensamma ting.¹⁶

Även i övrigt förekom i Värmland vid denna tid några smärre avvikelser mellan indelningen i härader och indelningen i tingslag. Näs härad, som bildats senast i början av 1400-talet genom en sammanslagning av Sunds härad, större delen av Slottbo härad och ett äldre, mindre Näs härad,¹⁷ var delat i två tingslag under senare hälften av samma sekel och ännu i mitten av 1500-talet,¹⁸ men tydligen inte vid 1600-talets början.¹⁹ Brunskogs socken i Jösse härad och Silleruds socken i Gillbergs härad (senare räknades Sillerud till Nordmarks härad) var egna tingslag åtminstone i slutet av 1500-talet²⁰ och möjligen redan vid seklets början.²¹

I början av 1600-talet, men antagligen redan tidigare,²² förefaller också Gillbergs härad ha varit delat i två tingslag. I domböckerna för åren 1600, 1602–05 och 1608 redovisas två ting per år i häradet, vilka oftast hölls med mindre än fjortons dagars mellanrum, det ena i södra delen av häradet, det andra i norra delen.²³ En mycket stor del av målen på tingen i Gillberga socken berörde Gillberga, Långseruds och Svanskogs socknar, och en mycket stor del av målen på tingen i Stavnäs socken dåvarande Glava, Stavnäs och Värmskogs socknar. Uppräkningen av nämndemännen i protokollet för tinget i södra delen av häradet 1608 pekar i samma riktning: nämndemännen bodde i Gillberga, Långseruds och Svanskogs socknar. Vidare upptogs åtminstone på tingen 1603, 1605 och 1608 i norra delen av Gillbergs härad mål rörande Brunskogs socken, medan det på tinget i häradets södra del samma år förekom mål rörande Silleruds socken, som i likhet med Brunskog då tydligen hade upphört som eget tingslag. Glava, Stavnäs och Värmskog bildade jämte Brunskog Stavnäs pastorat, och ännu 1618 utgjorde detta område också ett tingslag.²⁴

Tingen med hela den värmländska lagsagan, de s.k. landstingen, hölls i Tingvalla. Ting vid tiden för Persmässan eller Petrus och Paulus dag (29 juni) kan beläggas redan under 1300-talet.²⁵ Återkommande tingsterminer under medeltiden var också Pålsmässan (25 januari), tiden för midfastan (i februari eller mars) och Brittmässan (7 oktober).²⁶ Dessa tidpunkter ligger mycket nära de tider för landsting som anges i Magnus Erikssons landslag.²⁷ Åtminstone under senare hälften av 1500-talet och under 1600-talet förefaller landsting ha förrättats vid midfastan (fastetinget > fastingen), Persmässan och Brittmässan, men inte vid Pålsmässan.²⁸ Vid samtliga dessa tre tider på året hölls också marknader i Tingvalla, bekräftade i privilegierna för Karlstad 1584.²⁹

Landsting av detta slag förekom i Värmland fram till dess att häradshövdingeämbetet trädde i funktion här 1669. Den lagmansrätt som tillkom i samband med denna omorganisering av det värmländska rättsväsendet fungerade i enlighet med lagen (1614 års rättegångsordinantia) som en överrätt och appellationsdomstol i förhållande till de samtidigt inrättade häradsrätterna vad gällde tvistemålen (men inte brottmålen). Den ställningen hade inte landstingen med hela lagsagan.³⁰ Av protokollen från de landsting eller extraordinarie ting som hölls i Karlstad tidigare under 1600-talet framgår att där upptogs mål som inte tidigare hade behandlats, däribland åtskilliga grövre brottmål, men också mål som hade varit uppe vid de lokala tingen men där lämnats oavgjorda.³¹ Att det senare var en funktion för landstinget bekräftas av en skrivelse från 1638 i vilken underlagmannen Jakob Lithman förklarar att han inte har haft tillfälle att förrätta landstinget vid Persmässotiden, men att han inte heller kände till några saker som inte hade kunnat »slijtas« på de lokala tingen (»häredtztingen«).³²

Den kungliga rättskipningen

En kunglig rättskipning, överordnad den som utgick från landskapsmenigheterna, är känd i Sverige sedan tidig medeltid. Den uppträder i den äldre landslagen dels under namnet konungsräfst, dels (i enlighet med en stadga från 1345) under namnet rättarting (rättareting),³³ benämningar som förefaller ha varit synonyma och åsyftat ett urtima ting. I en stadga från 1413 har räfstetingen däremot karaktären av lagtima ting, så också i den yngre landslagen enligt vilken räfst eller landsting skulle förrättas åtminstone en gång om året i varje lagsaga, i Värmland i Tingvalla måndagen efter midfastosöndagen. Domsrätten vid dessa räfster eller landsting skulle (i kungens frånvaro) utövas av biskopen med två medlemmar av domkapitlet, lagmannen och två riksråd eller andra frälsemän jämte en nämnd om tolv man.³⁴ Enligt den yngre landslagen bedrevs den kungliga rättskipningen även vid rättarting, som i motsats till räfsterna eller landstingen var urtima ting.³⁵ Rättartinget skulle ledas av häradshövdingen, som till sitt bistånd utsåg en tolvmannanämnd, till hälften bestående av frälsemän i häradet, till andra hälften av bönder och landbor.³⁶ Det är obekant i vilken utsträckning dessa bestämmelser efterlevdes.³⁷ Åtminstone var de s.k. konungsräfster eller räfsteting som hölls under Gustav Vasas regim till gagnet snarast rättarting,³⁸ d.v.s. urtima ting. Dessa ting hölls vanligen på kungens vägnar, men i början av sin regeringsperiod deltog han även själv; vintern och våren 1526 förrättades räfsteting under Gustav Vasas ledning på flera platser i Småland, Västergötland och Närke under vad som kan betecknas som hans eriksgata.

Den kungliga domsrätten utövades alltsedan medeltiden också vid kungens hov (även under dess resor ute i landet), vid herremöten och vid rådssammanträden, av rådet ensamt³⁹ eller som under bl.a. de första decennierna av Gustav Vasas regering inte sällan under medverkan av regenten personligen.⁴⁰ Under det kungliga kansliets kortvariga s.k. tyska period i slutet av 1530- och början av 1540-talet tjänstgjorde det s.k. regementsrådet under ledning av kanslern Konrad von Pyhy som ett organ för bl.a. den högsta rättskipningen, och hade i Västergötland med Dalsland en lokal avläggare, som var i verksamhet fr.o.m. 1540 och ännu 1545.⁴¹ Den kungliga rättskipningen bedrevs sedan gammalt också vid borgrätter, där disciplinära och i viss mån även straffrättsliga mål mot kungens tjänstemän och tjänstefolk avgjordes efter s.k. gårdsrätter och hovordningar samt fr.o.m. 1530-talet vad gällde krigsfolket (i tjänst) efter särskilda krigsartiklar. Därtill kom kungens personliga rättskipning; den utövades inte endast genom den under 1500-talet alltmer framträdande benådningsrätten i grova brottmål (se nedan) utan, i mer eller mindre informella former, även i andra mål. Kungens personliga befattning med rättskipningen kunde hävdas med stöd av landslagens stadgande om hans rätt att i alla saker utleta sanningen samt att »upphäva alla falska domar och alla orätta domar« – »aterbryta alla skrok soknar oc alla off sokner«.⁴² Samma lagrum eller stadgande låg senare till grund för möjligheten till s.k. revision av en hovrättsdom i civilmål.⁴³

I de öppna brev som utfärdades från Gustav Vasas kansli till invånarna i de landsändar där räfstetingen skulle hållas framhölls ofta räfsternas ställning som en instans överordnad härads- och lagmanstingen och som ett forum för mål som inte hade kunnat avgöras där.⁴⁴ Vid räfsterna hade undersåtarna också möjlighet att framföra eventuella besvär över fogdar och andra myndighetspersoner.⁴⁵ Men i lika mån var räfstetingen ett organ för kungamakten. Räfsten i Dalarna vintern 1528 var i själva verket föranledd av Daljunkerns aktiviteter, räfsten i Småland 1537 av smålänningarnas skattetredska och allmänna ovilja att efterkomma kungliga påbud,⁴⁶ medan räfsten i Västergötland 1558 hade sin grund i bl.a. de upplopp som förekommit där något år tidigare i samband med utskrivningen av knektar.⁴⁷ Räfsten 1545, som enligt utfärdade mandat skulle hållas i stora delar av Sverige, hade utöver de återkommande uppgifterna också till syfte att kungöra de viktiga beslut som fattats vid riksdagen i Västerås föregående år, att förmana menigheterna att utgöra tionden riktigt och att inhämta deras samtycke till en penninghjälp.⁴⁸ På likartat sätt sammanföll räfsterna som hertig Erik (den blivande Erik XIV) föranstaltade om under Gustav Vasas vistelse i Finland 1556 med förhandlingar om en kostgärd till krigsfolket under det pågående kriget mot Ryssland.⁴⁹ Vid ett rådslag hösten 1549 föreslogs att konungsräfster skulle hållas under den kommande vintern för att föra ut regimens uppfattning om bl.a. upptagandet av nya hemman samt om röjning och dikning av åker- och ängsmark,⁵⁰ praktiska råd som inte bara skulle öka den enskilde brukarens framtida välmåga utan på sikt också kronans intäkter, och som några år tidigare hade spridits via en broschyr från det kungliga trycket.⁵¹

Räfsten 1545 var avsedd att omfatta också Värmland. Den skulle här och i Västergötland och Dalsland förrättas av bl.a. ståthållaren Gustav Olofsson (Stenbock),⁵² men inga handlingar har bevarats som visar att någon räfst genomfördes här vid denna tid. Däremot vittnar en bevarad dombok om att konungsräfst hölls i Värmland i juni 1550. Under deltagande av de båda riksråden Svante Sture och Abraham Eriksson (Leijonhufvud) förrättades då ting i Millesvik på Värmlandsnäs, i Häggevik i Ed och i Tingvalla.⁵³ Sett till tidpunkten för räfsten kan den ha tillkommit som ett resultat av det nämnda rådslaget hösten 1549 vid vilket bl.a. Värmland utpekades,⁵⁴ men utan tvivel var den också motiverad av de anklagelser som landskapets fogde Erik Rolfsson och den lokalt framträdande Per Larsson (Ramstadssläkten) på Bro riktade mot varandra och mot varandras tjänare vid dessa ting och som helt dominerade räfsten. Räfsten 1556 skulle liksom den som beslutats 1545 hållas i Västergötland, Värmland och Dalsland av bl.a. Gustav Olofsson (Stenbock),⁵⁵ men det är obekant om den verkligen kom till stånd här. Också 1558 utfärdades fullmakt rörande konungsräfst i dessa tre landskap. Räfsten hade som framgått sin bakgrund i missförhållanden i Västergötland och att den förrättades där framgår av bevarade konceptprotokoll. Någon sådan källa föreligger inte för de två andra landskapen, men att räfsten utsträcktes åtminstone till Värmland är känt av några bevarade dombrev. I det ena av dem intygas att menige man på fogden Olof Stakes förfrågan hade försäkrat honom att han förskaffat dem lag och rätt och att räfsteherrarna som följt honom hade »skicked seegh i blanth them som godha karlar«.⁵⁶

Den kungliga rättskipningen under Erik XIV:s regeringstid är förknippad med framför allt kungens höga nämnd, som inrättades kort efter hans trontillträde hösten 1560⁵⁷ och i vilken Jöran Persson fungerade som åklagare under benämningen »prokurator« (han hade f.ö. deltagit som sekreterare i den västsvenska räfsten 1558). Nämnden skulle enligt instruktionerna bedriva en kontinuerlig rättskipning inte endast i Stockholm utan också runt om i landet, dock inte i enlighet med de i landslagen stipulerade tingsterminerna utan vart tredje år.⁵⁸ Kungens rätt att hålla räfsteting med samma periodicitet även i hertigdömena fastslogs i Arboga artiklar 1561 jämsides med andra inskränkningar i hertigarnas självstyre, och den nyinrättade höga nämnden har betecknats som ett redskap för att »undantränga« hertigarna från rättsväsendet i deras furstendömen.⁵⁹ Bara efter något år ändrade dock höga nämnden karaktär från att vara en överdomstol till att närmast bli en borgrätt, vars verksamhet således i mycket stor utsträckning begränsades till mål mot personer på olika nivåer inom den kungliga förvaltningen och inom krigsmakten men som också blev ett kungamaktens verktyg gentemot verkliga eller inbillade oppositionella bland framför allt adeln.⁶⁰ Höga nämnden sammanträdde på olika platser, följde kungen på hans fälttåg och fanns på plats i Örebro i hertig Karls furstendöme i augusti 1566 dit kungen då sammankallat delar av sitt krigsfolk.⁶¹ Värmland besöktes aldrig av höga nämnden. Däremot figurerade värmlänningar i några av målen som upptogs i nämnden,⁶² däribland fogden i Västersysslet Per Nilsson, som i mars 1566 åtalades för flera försummelser med anknytning till det pågående kriget, bl.a. för att inte ha bistått anföraren för ett snart avbrutet tåg in i Hedmark föregående höst. I Per Nilssons fall ledde dock inte anklagelserna till någon fällande dom.⁶³

Höga nämndens snart begränsade verksamhetsområde medförde att konungsräfster av det slag som förekommit tidigare under 1500-talet kom att förrättas också under Erik XIV:s regering.⁶⁴ I syfte att ingripa mot och bestraffa oregerligt krigsfolk och ohörsamma bönder genomfördes 1566 konungsräfster i bl.a. Västergötland under ledning av generalprofossen Olof Arvidsson (till Toarp), och räfsterna skall där ha varit mycket blodiga enligt den propaganda som något år senare riktades mot Erik XIV:s regemente. Även Värmland besöktes. Det förklaras förmodligen av det missnöje med värmlänningarna som kungen gett uttryck för tidigare under året och som hade sin grund i det nämnda misslyckade infallet i Norge och svårigheten med att få de värmländska knektarna att lämna sitt hemlandskap. Att Olof Arvidsson och några andra frälsemän förrättade konungsräfst i Tingvalla 8 juli 1566 är känt genom ett brev som de då utfärdade för kyrkoherden där. Konungsräfst hölls vid detta tillfälle också i Kils härad⁶⁵ och möjligen på ytterligare platser i landskapet.

Arboga artiklar avskaffades efter Erik XIV:s fall, men i judiciella frågor gjorde Johan III anspråk på att få åtnjuta en likartad höghetsrätt i hertigdömena – eller numera: hertigdömet – som hans företrädare hade haft, något som hertig Karl motsatte sig. Bl.a. hävdade kungen rätten att hålla konungsräfst i hela riket, medan hertigen menade att det var han själv som skulle förrätta räfstetingen i furstendömet och »styre och regere sitt land och sine undersåther medh sine egne gode männ«.⁶⁶ I den konstitution som antogs 1587 och som avsåg att reglera förhållandet mellan kungen och hertigen fastslogs att det hörde till kungens rättigheter att själv eller genom sina fullmäktige hålla konungsräfst i hela riket, vid behov även i hertigdömet; det stod dessutom hertigdömets invånare fritt att utan fara för hertigens och hans befallningsmäns »hot, hempd och vrede« söka kungen som högsta instans när dem »icke vederfars det som rätt är«. Något uttryckligt förbud förelåg inte för hertigen att själv hålla räfsteting, men med dessa kunde inte »föllie konungs dom« utan kungens särskilda medgivande.⁶⁷ I den förlikning som 1590 ingicks mellan Johan III och hertig Karl – då hade kungen brutit med sina rådsherrar och försonats med sin bror – tillerkändes denne däremot rätten att hålla konungsräfst i sitt furstendöme »like som then ther af konungen ther til fulmechtig giort är«.⁶⁸ — Genom hovrättens (Svea hovrätt) tillkomst 1614 avskaffades räfste- och rättartingen. Redan under de närmast föregående decennierna hade den högsta rättskipningen i denna form i stor utsträckning bedrivits på sessioner på Stockholms slott eller på stadens rådhus under ledning av riksrådet.⁶⁹

Oavsett de politiska konjunkturerna var Johan III:s inflytande över rättskipningen illusoriskt åtminstone i Värmland;⁷⁰ i den mån konungsräfster förekom ute i landet under hans regim nådde de aldrig hit.⁷¹ I enlighet med sin ståndpunkt utövade hertig Karl sin makt här också på rättskipningens område, även om det inte skedde främst genom räfsteting. Ett säkert exempel på rättegångar, som företogs i Värmland på hertigens order är de som hölls 1581 över de bönder som i samband med pålagda arbeten till ett av hans bruksprojekt på Värmlandsberg hade överfallit och nära nog slagit ihjäl en tidigare fogde i landskapet. I hertigens ställe genomfördes rannsakningarna under ledning av Lars Västgöte, som var ståthållare på Nyköpingshus men också lagman i Västersysslet (där gärningsmännen var bosatta), Erik Persson (Schack av Skylvalla), som under några år i början av 1570-talet hade varit hertigens ståthållare i Värmland, och Per Kristersson (Siöblad).⁷² Också landskapets dåvarande ståthållare, Schering Eriksson (Arp), deltog i dessa rannsakningar.⁷³

De olika instansernas ställning i förhållande till varandra var given, men lagen hindrade normalt inte att mål anhängiggjordes direkt på lagmanstinget eller, som framgått, rentav hos kungen eller hans fullmäktige.⁷⁴ Från högre ort gjordes redan under 1400-talet försök att upprätthålla en fast instansordning,⁷⁵ men denna linje kom att bli fastslagen först genom 1614 års rättegångsordinantia och hovrättens tillkomst.⁷⁶ Hertig Karl uppgav 1598 i ett mandat om rättegångsordningen (vilket skulle visa sig vara verkningslöst) att han »warde dagligen med oändeligh klågemål och rättegångz saaker bemödde och öfwerlöpne, som doch med rätta och efter Sweriges beschrefne lag borde först på häradz- och sedhan laghmanstingh blifwe förhörde och slitne«. Missförhållandet berodde enligt hans uppfattning på att de som lagmännen och häradshövdingarna förordnade som sina vikarier »hwarken lässe eller schrifwe kunne och föge förståndh i lagen hafwer«.⁷⁷

Emellertid deltog inte kungen eller hertigen i rättskipningen enbart som domare. Åtskilliga ärenden remitterades i stället till de lokala myndigheterna med befallning om att föra dem inför rätta och företa ytterligare rannsakning för att rätt skulle skipas.⁷⁸ Flera sådana fall med anknytning till Värmland finns i det bevarade materialet. 1548 anmodades landskapets fogde Erik Rolfsson att tillsammans med underlagmannen rannsaka om äganderätten till hemmanet Bartna i Väse socken;⁷⁹ känt är att målet sedan var uppe till behandling vid ett av räfstetingen i landskapet 1550.⁸⁰ Något år senare tvistade den mäktige och självsvåldige Per Larsson på Bro med en bonde om besittningsrätten till en öde enhet »Nytan«, vilket föranledde flera skrivelser från det kungliga kansliet.⁸¹ Samtidigt beordrades Per Larsson att gälda den skuld som hans nu avlidne bror hade haft till Olof Persson i Häggevik i Ed; brodern hade lånat pengarna för att kunna betala en mansbot.⁸² 1561 befallde Erik XIV sin fogde i Västersysslet, Per Nilsson, att tillse att Lars Påvelsson i Skäggeberg i Sunne och Lars Arvidsson i Skinnaregården i samma socken vederfors rätt mot de personer som ville driva bort dem från sina gårdar.⁸³ 1574 drogs en jordträta mellan Anund och Jon i Östra Speke i Arvika inför hertig Karl, som avfattade en skrivelse i ärendet till fogden i Västersysslet.⁸⁴ 1577 gav hertigen order om att några hemman som Karin Nilsdotter (Bese) var i besittning av i Värmland skulle beläggas med kvarstad till dess att rätt hade skipats – han hade uppvaktats av Knut Ingelsson (Roos af Hjelmsäter) som förebar att hemmanen rätteligen tillhörde honom.⁸⁵ I slutet av 1570-talet engagerade sig hertig Karl i Nya Lödöse-borgaren Anders Jonssons öde sedan dennes släktingar, bl.a. brodern Petrus Jonae, som var kyrkoherde i Fryksdals pastorat, sökt upp hertigen och bett om hans bistånd. Anders Jonsson hade på initiativ av flera andra borgare i staden fängslats och inspärrats på Älvsborgs fästning endast därför att han, enligt hertigens uppfattning, i laga former tuktat sin hustru men sedermera lyckats rymma, varefter en dispyt uppstått om huruvida hans släktingar gått i borgen för honom eller inte. Efter någon tid löstes uppenbarligen tvisten, och Anders Jonsson blev senare borgare i den nyanlagda staden Karlstad.⁸⁶ 1584 medverkade hertigen till att tvisten om äganderätten till hemmanet Hällbostad i (Södra) Ny blev rättegångssak; hemmanet skulle ha fråntagits morfadern till Per och Nils i Mässvik i Bro och innehades nu av den ovannämnde Per Larssons arvingar.⁸⁷ I januari 1588 tillskrev hertig Karl den värmländske lagmannen Bengt Gabrielsson (Oxenstierna) om att vid kommande »fasteting« i Karlstad jämte landskapets ståthållare Schering Eriksson (Arp) rannsaka över de besvär som borgaren Kristoffer Fransson hade anfört över »någre sine medborgere«.⁸⁸ 1590 anmodade hertigen Schering Eriksson att »skaffa« den förre kyrkoherden i Visnums pastorat Laurentius Olai »rätt på sin klaghan emoot sin Wederpart«.⁸⁹ Denne hade knappt tio år tidigare blivit avsatt från kyrkoherdetjänsten i Visnums pastorat av hertig Karl och hade då beklagat sig hos kungen för att åter komma i åtnjutande av hertigens nåd och årets tionde.⁹⁰

Till den kungliga rättskipningen kan räknas också utfärdandet av s.k. frids- eller försvarelsebrev och lejdebrev.⁹¹ Frids- eller försvarelsebrev kunde utfärdas för en dråpare som gottgjort målsägaren, men också begäras av den som ansåg sin personliga säkerhet vara hotad eller som av annan anledning önskade kungens särskilda beskydd. Straffet för den som våldförde sig på någon som kungen hade tagit i sitt beskydd var enligt lagen (under vissa förutsättningar) livets förlust och konfiskation av lösegendomen.⁹² Ett tidigt känt försvarelsebrev med värmländsk anknytning är det som Gustav Vasa (av obekant orsak) utställde 1526 för en Mats Bratt, sannolikt bosatt i Björke (Ivarsbjörke) i Sunne.⁹³

Underrätternas domar i mål rörande grova brott (och som var belagda med dödsstraff) kom med tiden att underställas kungen. Principen framträder fullt utvecklad vid 1600-talets början (kodifierad bl.a. genom ett beslut vid 1604 års riksdag och en förordning rörande sakören 1609), men tillämpades redan under 1500-talet i ökad utsträckning. Dödsdomar över dem som var i kungens och rikets tjänst skulle enligt Gustav Vasas gårdsrätt från 1544 och krigsartiklarna från 1545 underställas honom eller hans ombud.⁹⁴ Även i övrigt framhölls kungens benådningsrätt, så t.ex. i instruktionen för det kortlivade regementsrådet i Västergötland 1540⁹⁵ liksom i Erik XIV:s nedannämnda patent om högmålssaker 1563.⁹⁶ I de adelsprivilegier som Johan III utfärdade 1569 underströks att den som begått majestätsbrott, edsöresbrott, blodskam, mord, dubbelt hor och enkelt hor med gift kvinna hade endast kungen rätt att benåda,⁹⁷ i en häradshövdingefullmakt från 1585 framhöll kungen att i mål rörande högmåls-, edsöres- och andra livssaker skulle ämbetets innehavare »inthet medh något straff fullföllie«,⁹⁸ och på likartat sätt underströk hertig Karl 1595 (i egenskap av riksföreståndare) att inga högmåls- och livssaker skulle avgöras utan att de först underställdes »öfwerheeten«.⁹⁹ Då hertigen 1598 delgavs domar över några mandråpare och tjuvar av vilka en del redan hade blivit avrättade framhöll han att »oss sådant tilförende hadhe bort ware tilkenne gifwit«,¹⁰⁰ d.v.s. det var fel att dödsdomarna hade verkställts utan hans godkännande. En reprimand med likartad innebörd måste ännu 1604 tillställas ståthållaren på Åbo slott.¹⁰¹

Befattningshavarna i hertig Karls eget furstendöme hade hertigen redan 1574 förbjudit att »tillgifwe eller förlijke« grova saker såsom hor, mord och tjuveri. I stället skulle sådana och liknande missgärningar kungöras för honom och »Wij ther om seden, effter som Oss tyckis bäst och rättwijsest ware kune, beställe lathe«.¹⁰² Då hertigen sommaren 1578 hade återvänt från sin friarresa till Tyskland ville han ha besked från fogdarna om »huru monge saackfal haffuer händt« under hans frånvaro och vilka straff som hade utdömts, men också om »hwilke til liffuett rättade äre«,¹⁰³ vilket tycks visa att det trots allt ännu inte var obligatoriskt att hänskjuta alla livssaker till hans avgörande. Å andra sidan begärde Bengt Gabrielsson (Oxenstierna) då han var hertigens ställföreträdare i furstendömet under dennes vistelse i Tyskland 1583 sin herres utslag i två brottmål (rörande tvegifte och dråp); en annan missgärningsman, en mördare, skulle Bengt Gabrielsson låta avrätta i enlighet med hertigens muntliga order före avresan.¹⁰⁴ I ytterligare ett par mål vände sig Bengt Gabrielsson via ombud till kungen eftersom han i hertigens frånvaro inte ville straffa några brottslingar till livet utan att inhämta överhetens besked.¹⁰⁵ Från 1590-talets mitt finns åtskilliga domar i underställda brottmål i hertigens registratur (och därefter i riksregistraturet), men i hans diarium upptas redan fr.o.m. slutet av 1560-talet skrivelser rörande straffrättsliga spörsmål.¹⁰⁶ Också i resterna av arkivet efter den värmländske ståthållaren Schering Eriksson (Arp) finns flera brev, framför allt från 1580-talet, i vilka hertig Karl tar ställning till domar som ståthållaren har förfrågat sig om.¹⁰⁷

Fr.o.m. 1614 underställdes underrätternas domar i grova brottmål närmast den samma år inrättade hovrätten, d.v.s. Svea hovrätt¹⁰⁸ (underställning var alltså inte liktydigt med appellation, något sådant rättsmedel fanns ännu inte i brottmål). Domar från Värmland och övriga delar av hertig Karl Filips furstendöme hänsköts emellertid till dennes förmyndare, änkedrottning Kristina, och den furstliga hovrätten i Nyköping intill hertigens död 1622, då hertigdömet indrogs till kronan.¹⁰⁹ Därefter fördes de värmländska målen vidare till hovrätten i Stockholm fram till dess att Göta hovrätt i Jönköping inledde sin verksamhet 1635.

Lagen

Magnus Erikssons landslag låg färdig omkring 1350 och ersatte efterhand de gamla landskapslagarna. Sannolikt till följd av en kontrovers mellan kungamakten och kyrkan saknade lagen kyrkobalk, vilket medförde att landskapslagarnas kyrkobalkar även fortsättningsvis kom att användas, varvid Upplandslagens kyrkobalk (med dess anknytning till ärkestiftet) med tiden lär ha fått ett dominerande inflytande. Att värmsk lag åberopas ännu i ett dombrev från 1444 innebär dock knappast att det var den gamla värmländska lagen¹¹⁰ som åsyftades och tillämpades ännu vid denna tid på landskapets ting; motsvarande hänvisningar finns också i brev utfärdade i andra lagsagor från tiden efter landslagens tillkomst, men utan att i sig bevisa någonting om vid vilken tidpunkt denna lag infördes där.¹¹¹ För städernas rättskipning utarbetades på 1350-talet en särskild lag, liksom landslagen med tiden benämnd efter landets dåvarande regent, Magnus Eriksson. Denna stadslag ersatte en äldre, relativt kortfattad stadsrätt, den s.k. Bjärköarätten, som ursprungligen hade gällt endast i Stockholm.

Redan 1442 tillkom en ny landslag, stadfäst av kung Kristoffer. Denna lag, likaså utan kyrkobalk, var en språkligt och i viss mån innehållsligt bearbetad version av den äldre landslagen. Det skulle dock komma att dröja mycket länge innan den nya landslagen trängde ut den äldre versionen; definitivt skedde detta först 1608, då landslagen för första gången trycktes (tio år senare befordrades också stadslagen till trycket). Därigenom vanns enhetlighet i rättskipningen, men åtgärden var närmast att betrakta som ett led i arbetet med att få till stånd en revision av lagen, något som dock inte blev verklighet förrän 1734, då riksdagen antog en för hela landet (stad och landsbygd) gemensam lag, vilken erhöll kunglig stadfästelse i januari 1736. Redan från 1440-talet föreligger enstaka exemplar av Kristoffers landslag, men först omkring hundra år senare förefaller framställningen av handskrifter av den nya lagen ha skjutit verklig fart, möjligen på centralt initiativ för att redan i detta skede befrämja den eftersträvade likformigheten. Därtill kom redan på ett tidigt stadium ändringar och tillägg hämtade från den yngre landslagen att fogas till handskrifter av den äldre lagen.¹¹² Ett par rader i Karlskrönikan har i moden tid tolkats som att Karl Knutsson under sin första regering – av opportunistiska skäl – lät avskaffa eller »avlysa« Kristoffers landslag, men denna uppfattning kan, som senare har visats, knappast upprätthållas.¹¹³ I stället kom tydligen de båda lagredaktionerna att för en längre tid brukas jämsides med varandra.¹¹⁴

I Värmland hänvisades till den yngre landslagen åtminstone i några domar som avkunnades på räfstetingen i landskapet 1550.¹¹⁵ På dessa ting deltog utöver de särskilt befullmäktigade räfsteherrarna även landskapets underlagman, Halsten Andersson, vilket kan innebära att han använde samma lag också i den ordinarie rättskipningen här eller en lagbok. som