Tull-Controlleur Peter Reinhardt: Smuggling över Öresund tidigt 1800-tal

By Christer Bjäre

År 1806 proklamerade kejsar Napoleon en allmän blokad av engelska varor. Detta gällde alla de stater som var i förbund med Frankrike och i alla områden som kontrollerades av Napoleon. Beslutet och det tillsammans med en tulltaxa som hade många införselförbud, samt en tariff upp till 30 procent i avgifter för vissa varor, medförde att smugglingen till Sverige exploderade. Den tog sådana proportioner att rikets ekonomi allvarligt hotades. Upp till 30 procent av all införsel var lurendrejad. Den mest omfattande smugglingen pågick över Öresund till den skånska kusten.
1825 anställdes Peter Reinhardt i Tullverkets tjänst som strandridare på ön Ven i Öresund. Han var mycket plikttrogen, insatt i smugglingens modus operandi, ambitiös, intelligent och hårdför. Reinhardt avancerade snabbt, och året därpå blev han utnämnd till Jakt-Uppsyningsman. 1827, samma år som han flyttade till Landskrona, erhöll han tjänsten som Strandbevaknings-Controlleur som det hette då.
Genom sitt tidigare leverne som lurendrejare kände han till, och hade byggt upp ett system och en kunskapsbank över kända lurendrejare och deras förestående transporter över Öresund.
Reinhardts plikttrogenhet resulterade i att han med tiden fick många inflytelserika fiender. Bland annat hos handelsmännen men även högre upp i samhällshierarkin. Detta medförde att Reinhardt lönnmördades i sitt hem i Landskrona sommaren 1832.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Nov 8, 2023
• ISBN: 9789180806718

Christer Bjäre

Christer Bjäre har tidigare publicerat ett tiotal böcker företrädesvis kring ämnet kommunikationshistoria innefattande ångfartyg- och färjetrafik. Bland senare utgivningar återfinns böckerna "Sätt Machinen igång - Herr Captain!" . På ca 500 sidor avhandlas den tidiga passagerarfartygstrafiken 1818-1858 i Sverige. Boken "Skåne - Landet mot kontinenten-" beskriver passagerartrafken med ångfartyg via Skåne under 1800-talet. (475 sidor). Även återfinns boken "Göta Kanal och dess omgivningar" som rikt illustrerad och med talrika resebeskrivningar återger färder på Sveriges Blåa Band (256 sidor). Tidigare utgivningar under namnet Jansson innefattar böckerna "Med Ångbåt från Helsingborg", "Med Båt från Helsingborg". En serie om fyra böcker med undertiteln En nostalgisk bildkavalkad om resandet. Den första heltäckande boken om fartygsresor till Gotland "Över Östersjön till Gotland" (334 sidor) utkom redan 1996.

Book preview

Innehållsförteckning

Förord

Ordförklaringar

Sverige tidigt 1800-tal

Kongl. Maj:ts femårsberättelse år 1822

Kongl. Maj:ts femårsberättelse år 1828

Kongl. Maj:ts femårsberättelse åren 1832-1836

Stora Sjötullen och Öresund

Tullverket tidigt 1800-tal

Vid Skeppsbron i Helsingborg år 1830

Tullbetjent anno 1834

Lurendrägarnästet Råå

Controlleur Peter Reinhardt 1791-1832

Inflytelserika fiender

Smugglarjakter på Öresund tidigt 1800-tal

Domslut i Reinhardts skottdrama

Lurendrejeribataljen i Landskrona 1826

Swenskt blod flutit för Swenska wapen hafwer

Lönnmordet på Peter Reinhardt 1832

Anledningen till och förekommande af lurendrägeri

Bouppteckning och arvskifte

Rannsakning wid Landskrona Kämnärs-Rätt

Reinhardts bostad torsdagen den 26 juli 1832

Rysligheten vid Häljarp 1835

Våldsuppträdet i Ystad 1835

De efterlevande

Epilog

Litteraturförteckning

Förord

Under den senare tiden av 1700-talet accelererade smugglingen, eller lurendrejeriet som man sade på den tiden, till Sverige. Tulltaxan som publicerades i början av 1800-talet, där uppemot 300 artiklar var förbjudna att införa i landet, medförde att smugglingen ökade till den omfattningen att rikets inkomster var i fara. Det finns siffror som anger att så mycket som 30 % av alla varor som infördes till riket, var smuggelgods. På andra s k lyxvaror var en skattesats om 30 % gällande. Detta fick smuggleriet att blomstra, och då fram för allt över Öresund till den skånska kusten.

Omfattningen av denna smugglingsverksamhet var givetvis mycket lönande för lurendrejarna. I de ofta omtalade upptäckterna från kustbevakningskontrollörerna och strandridarna, drog sig inte smugglarna för att tillgripa våld. Beväpnade med påkar och ibland med vapen i hand försvarade man, eller till och med lyckades ta tillbaka det beslagtagna godset. Under dessa bataljer omtalas att enskilda kustbevakare erhöll svåra skador.

Jag har i denna skrift koncentrerat mig på en kustbevakningskontrollör vid den här tiden vid namn Peter Reinhardt. Han hade i sin ungdom varit bosatt i Köpenhamn, och lärts upp av sin far och farfar hur man smugglade varor till Skåne. Han var säkerligen duktig på det också, och efter att ha kommit på bättre tankar 1825 sökte han in till tullbevakningen i Landskrona. Först var han strandridare på sin födelseö Ven för att sedan stationeras i Landskrona.

Den kunskap om lurendrejerier och modus operandi han tillskansat sig under sin smugglingsperiod, förvaltade han väl och använde sig senare av i sin nya yrkesroll. Därför blev han en duktig beslagtagare när han for fram i sin tulljakt på Öresund. Oftast hade han uppgifter kring när och hur de personerna tänkte genomföra sina smugglingsresor till skånska kusten.

Jag har en längre tid varit fascinerad av denne person Reinhardt, och nu har jag haft tillfälle att fördjupa mig i hans levnad och karriär inom kustbevakningen. Hoppas läsaren finner ett intresse att läsa om Kustbevaknings Controlleuren Peter Reinhardt och hans tid.

Till sist får jag tacka min hustru Lena som genom sitt ovärderliga och aldrig sviktande stöd gjort det praktiskt möjligt att genomföra publikationen.

Hyllinge i oktober 2023

Christer Bjäre

Ordförklaringar

I äldre tider dömdes brott mot tullstadgan i särskilda specialdomstolar. Oftast förekom sådana brott i anslutning till utrikeshandel och sjöfart (t ex smuggling) och målen dömdes vid Sjötull- eller Accisrätten.

När Sjötullrätten upphävdes 1831 överflyttades tullmålen till Rådhusrätten i den stad där förbrytelsen skett eller upptäckts.

Sverige tidigt 1800-tal

År 1806 proklamerade kejsar Napoleon I en allmän blockad av engelska varor. Invånarna i alla de stater som var i förbund med Frankrike och i alla områden som kontrollerades av Napoleon förbjöds att köpa engelska varor. Detta ledde till ett väldigt uppsving vad gällde smyghandel här i Sverige. Sigfrid Wieselgren berättar i sina minnen om Helsingborg att köpmansmoralen i gränsstaden var tydligen inte den bästa. Det var allmänt känt att de flesta förmögenheterna inom handelssfären ansågs ha tillkommit genom lurendrejerier. Handelsmännen längs Skånes öresundskust drog fördel av krigskonjunkturen under 1800-talets första decennier.

Efter kejsar Napoelons fall upphävdes handelsblockaden, och man återgick till mer normala förhållanden. Efterdyningarna efter de långvariga Napoleonkrigen orsakade stor fattigdom för många här i landet. Befolkningen i Sverige uppgick den här tiden till ca 2.3 miljoner människor.

Den tyska författaren C L Lenz beskrev i en reseskildring Sverige i början av 1800-talet så här;

Lantbefolkningens flesta kojor och deras boningsrum, som samtidigt är kök, källare, sovrum och väl även tillhåll för fjäderfäna, ser så fattiga, smutsiga, svarta av inpyrd rök och avskyvärda ut, är så små och trånga och har i så hög grad skämd, tjock och illaluktande lukt, att en tysk knappast kan förmå sig att träda in i dem.

Bonden lever hela året av stenhårt uttorkat, det eländigaste bröd, som kan tänkas, av sur motbjudande ost - - - och är i regel så mager, blodfattig och uttorkad, och båda könen hade vanligen så långdragna, magra och fula ansikten, att man inte utan en medlidsam rysning kunde betrakta dessa långa, spökliknande vandrande benrangel...

Men förutsättningarna att tjäna pengar på lurendrejerier fanns kvar, och det kom att utnyttjas flitigt under de kommande åren. Vid mitten av 1820-talet tog sig lurendrejarverksamheten våldsamma former. Efter att tullpersonal i nordvästra Skåne konfronterats med en beväpnad hop lurendrejare, beslöt Kungl Maj:t att garnisonen i Helsingborg en tid skulle fördubblas. Militärpatruller med skarpladdade vapen skulle varje natt bevaka stranden på ömse sidor om staden. Manskapet skulle förläggas både i Hittarp och på Råå varifrån patrullerna även skulle utgå.

På 1820-talet var den genomsnittliga livslängden i Sverige 35 år. Det var mycket stor barndödlighet. De flesta som nådde vuxen ålder blev naturligtvis äldre. Men en stor folksjukdom var brännvinet, som vid den här tiden var ett stort problem. Sedan husbehovsbränningen blivit fri, blev fylleriet måttlöst. År 1829 beräknades 173 000 brännvinspannor vara i bruk i hemmen. Konsumtionen uppgick till otroliga 46 liter per invånare och år. Både kvinnor och barn drack, och en stor del av lönen den här tiden bestod av brännvin.

Just produkten brännvin är vad det gäller tullens beslag mycket få. Det fanns redan tillräckligt med sprit i de svenska hemmen. Vi får senare se att det var helt andra produkter som tullbevakningen gjorde beslag på vid den skånska Öresundskusten. 1816 års tulltaxa innehöll 300 importförbud och ett 50-tal exportförbud. Bland de förstnämnda fanns manufaktur och kryddor. Denna tulltaxa med alla sina importförbud skulle snart visa sig att vara grunden till den otroliga lurendrägeriverksamhet som försiggick, och då fram för allt över Öresund till Skåne.

Smugglarna, eller lurendrejarna, bedrev en storskalig och organiserad verksamhet, som inte tvekade att använda våld för att få sitt gods i land. Det fanns ett stort behov i landet för s k lyxvaror såsom siden, plymer, kaffe och choklad. Men fram för allt var det ofta mycket manufakturer i de packor som påträffades i de beslag som gjordes längs Öresundskusten.

Den lilla skriften Om Prohibitiva Författningar och Lurendrägerier, tryckt 1817, innehåller en del synpunkter kring dåtidens syn på tulltaxor. Man skriver att det är mer än 80 år sedan man började att genom prohibitiva författningar vilja befordra Sveriges produktion av manufakturvaror. Men trots dessa omfattande kostnader för staten, kunde man inte erbjuda befolkningen i full utsträckning inhemskt tillverkade kläder. Ändå fanns det nitiska försvarare av detta system, och som ropade på nya förbud. Ökad och starkare tullbevakning och strängare straff för lurendrägerier, för att vinna ett ändamål hvilket allt hittills varit förfeladt; men ännu sällsammare är det påståendet att Staten genom sådane anstalter skulle vinna.

Författaren till skriften fortsätter sålunda;

Den som tror att Lurendrägerier genom bevakning kunna förekommas, besinne blott att sådant icke ens var möjligt inom franska området, oaktadt en armé af tullbetjenter, oaktadt en gräns der hvarken vidlyftiga skärgårdar eller stora skogar och besvärliga vägar gjorde uppsigten svår om icke omöjlig. Sveriges kuster, i alla sina krökningar, utgöra omkring 300 mil, oberäknadt öarne , och den sträcka vid norrska gränsen som tarfvar bevakning, utgör kanhända 100; om man nu antage 10 tullbetjenter öfverhufvud på milen, försedde med raska hästar, eller hästar voro brukbara, med båtar på de ställen der kusterna äro skogbevuxna och branta, samt med andra medel på andra ställen, så fordrades ändå en liten corps af 4 000 man, hvilken borde lönas så att den icke af behof nödgades befordra hvad den var ämnad förekomma. Kostnaden härtill vore större än någon som flygtigt öfverser saken kan föreställa sig, och man skall få ett begrepp derom då vi upptaga efter sitt verkliga förhållande hvad staten förlorar genom den mindre division, som nu verkligen användes.

Landtullen som förekommit vid stadsportarna i Sverige sedan 1600-talet, hade upphört 1810, men tullbetjäningen fanns fortfarande kvar bestående av ca 700 personer. Man skriver;

Dessa 700 personer få hvarken vara utlefvade gubbar eller barn; de äro således likaså många arbetare, ryckta ifrån näringarne, isynnerhet ifrån åkerbruket, och i stället för närande medlemmar i staten förvandlade till tärande. Om hvar och en av dessa varit använd till något productift arbete, hade Staten af honom haft att vänta minst 300 arbetsdagar eller dagsverken årligen. Staten lider således genom bibehållandet af dessa tullbetjenter en årlig förlust af mer än 200 000 dagsverken, och har en ganska liten ersättning derföre.

Men dessa menniskor skola äfven lefva. De få väl icke stort af Staten; men antingen de nu erhålla resten genom prejerier af resande, eller befordran af smyghandel, eller ändteligen genom confiskationer, så utgår deras lifsuppehälle ändå, på ett eller annat sätt, ifrån samma statskropp, och torde för det närvarande, minst böra beräknas till 250 000 R:dr årligen, så mycket mer, som många ibland dem äfven äga familj, och få hafva någon annan näring än sin syssla. Man lägge nu härtill värdet af den produkton, som med 200 000 dagsverken skulle kunna åstadkommas, och man skall utan öfverdrift kunna säga att Staten, på detta sätt, förlorar en half Million R:dr årligen, så vida det eljest är sannt att man måste icke endast göra afseende på de förluster som direkt träffa Statskassan, utan anse Statens allmänna skada såsom en förlust i styrelsens tillgångar.

Författaren utförde en liten ovetenskaplig jämförelse emellan tillverkningen och konsumtionen i landet. Han antog att våra manufakturfabriker den här tiden tillverkade hälften av det tyg som användes inom landet. Sidenfabrikerna stod för tillverkning av en tredjedel av det konsumerade i riket. Med en måttlig tullavgift, 10 till 12 %, av varans värde skulle de importerade manufakturerna blivit deklarerade på ett riktigt sätt, och statens inkomster skulle blivit några hundra tusen riksdaler.

Nu har deras inpraktiserande riktat lurendrägare, och någon gång beslagskarlar. Det obegripligaste af allt har varit, att sådant som icke af enskilta fått införas i riket, vunnit ett slags Naturalistation efter Beslaget, och haft tillåtelse att qvarblifva, så snart det först blifvit sålt på en Tullauktion.

Man har hos oss försökt att genom ett slags vanära, fästad vid sjelfva bestraffningen, göra Lurendrägerier förhatliga; men ehuru straffet blifvit fruktadt, har allmänna opinionen aldrig varit af samma tanka som lagstiftaren, i anseende till brottet; och om också lagstiftaren har makten på sin sida kan han aldrig befalla mer än lydnad, aldrig begreppet om rätt och orätt. Så snart derföre detta begrepp står i motsägelse med lagen måste felet ligga i lagen. Vi skola snart upptäcka om detta är förhållandet äfven här.

Författaren förklarar sedan att lurendrägerier är när en vara insmyges i landet utan att importören avlägger tullavgift för denne. Tullförsnillning däremot är när varor som är tillåtna att förtullas, men ändå undandrages åsatta avgifter. Tullavgifterna är ingen annat än en konsumtionsavgift, och av alla beskattningar är denna avgift den minst belastande. Det hade visat sig, enligt författaren, att personer som studerat detta under lång tid noterat att aldrig någon vara med en stadgad tullavgift över 10 procent insmugglats i landet. Men ändå envisas staten genom höga tulltaxor hämma lyxkonsumtionen. Det är denna omständighet som inträffat med den senaste tulltaxan enligt författaren. Siffrorna i Tull-Journalerna vid året slut har säkert fått ett förmånligare utseende, men om konsumtionen av utländska varor verkligen blivit mindre har det troligen varit helt andra orsaker som haft inflytande.

Att besolda hemliga angifvare, som på andra ställen brukats, vore troligen mera kostsamt än lönande, och dessutom är svenska nationen ännu icke så lågt fallen att många låta bruka sig till spioner.

Den benägenhet, som nu beklagligen är allt för mycket rådande hos våra Landsmän, att genom vågsamma företag, hellre än genom en fortfarande idoghet, samla rikedomar, har blifvit mer än man tror understödd genom våra prohibitiva författningar, emedan vinsten att öfverträda dem varit ögonskenlig, och faran möjlig att undvika. Å andra sidan hafva de som skola vaka öfver verkställigheten af författningarne, alltid varit så illa lönte att de sakna sin nödvändiga bergning så snart inga förbrytare mer finnas, och måste således åtminstone önska att tillfällen till confiskationer icke alldeles upphöra, hvilket sednare likväl är lagarnas ändamål.

I allmänhet har det under nära ett sekel hos oss varit en rådande vana, hvilken likasom alla vanor tilltagit med tiden, att skapa sysslor hvilkas innehafvare icke kunna lefva utan sportler, och det är detta sportelsystem som undergräfvit den känsla af sjelfständighet, hvilken vari trofästad hos nordens bebyggare. Om man kunde beräkna summan af alla

KONGL MAJ.TS

NÅDIGA

KUNGÖRELSE

Angående nödwändigheten af sparsamhet och inskränkning

wid förbrukning af Utländska öfwerflödswaror;

Gifwen Stockholms Slott den 12 Januarii 1820.

Wi Carl Johan, med Guds Nåde, Sweriges, Norriges, Göthes och

Wendes Konung, Göre weterligt;

Att då Rikets Ständer wid sistledne Riksdag hos Oss anmält den undernådiga önskan, det Wi måtte täckas förnya Wåre hittills tid efter annan utgifne upmaningar till sparsamhet och inskränkning wid förbrukningen af Utländska öfwerflödswaror, hafwe Wi så mycket häldre welat gå denna Rikets Ständers åstundan till mötes, som den nedsättning Rikets representatiwa mynt, i förhållande till det Utländska, lidit, påkallar alla möjliga bemödanden, för att efter hand återföra en tillbörlig jemnwigt emellan det inom Riket löpande pappersmyntet och de redbarheter uti silfwer och fast egendom, som det samma föreställer.

Det är för att komma till detta stora ändamål, för hwilket Wi redan af enskilta medel gjort så många upoffringar, som Wi nu upmane Eder, Wåre trogne undersåtare, att dertill bidraga, genom en klok hushållning, genom en noggrann upmärksamhet att rätta utgifterna efter inkomsterna och igenom inskränkning uti förbrukningen af Utländska waror, för att såmedelst småningom minska behofwet af Wexlar.

Wi äro öfwertygade, att Swenska pappersmyntet, hwars wärde är grundadt ej allenast på det silfwer, som uti Banken förwaras, men också på de säkerheter Banken äger uti fast egendom, icke kan förringas i wärde i följe af annat, än en bristande kännedom om nämnde säkerheters werkliga betydlighet. Det är derföre med så mycket mera ledsnad Wi funnit Rikets representatiwa mynt blifwa nedsatt, som wärdet af Wåra utgående waror och af fastigheterna inom Landet icke blifwit i samma men förhöjdt och som stegringen icke angår annat än silfwerwärdet och de waror, som komma utifrån.

Wi älske att icke öfwerlemna Oss till de slutledningar, man härutaf skulle kunna draga, om enskilte afsigter, skadeliga för allmänna wälfärden. Wi hyse till Wåre trogne undersåtare i allmänhet det Nådiga förtroende, att de skola skynda att gå Wåra Nådiga afsigter till mötes och Wi hoppas att hwar och en skall finna af hwad wigt det är att genom inskränkning i öfwerflödiga warors bruk, genom en wäl inrättad hushållning och genom en förökad werksamhet och näringsflit, söka bidraga dertill, att allmänna förmögenheten ökas och att Nationen blir fri och oberoende af Utländningen.

Wi förklare derföre, att Wi skole med särdeles Nådigt wälbehag anse alla mått och steg, som leda derhän att förminska öfwerflödet och hågen derföre och att Wi förwänte af Wåre Embetsmän och öfrige ansedde och förmägne personer i Städer och på Landet, att de härutinnan med tienliga efterdömen skola föregå sina medborgare under det att Wi uti den allmänna wälmågan skole finna belöningen för Wåra mödor och omsorger.

Wi påminne Oss med liflig tillfredställelse, hurusom, i följe af de Författningar Wi redan widtagit, Wi hade det nöjet att, under Wåra resor inom Riket förleden sommar, erfara, att allmänna tänkesättet och näringsfliten tagit en lika berömlig som nyttig riktning, ibland annat äfwen medelst bemödandet att, genom inhemska wäfnader ersätta behofwet af Utländska, och Wi begagne detta tillfälle att framställa dessa mått och steg såsom efterdömen af wäl riktade företag och af ett berömande nit att minska införseln af Utländska waror.

Då Wi nu upmane en hwar att till samma wigtiga ändamål bidraga, wilje Wi tillika gifwa i Nåder tillkänna, att innan kort skall utkomma en Författning,som närmare skall bestämma förhållandet emellan brott och straff i afseende på Lurendrägeri och Tullförsnillning och hwilken skall blifwa grundad på de önskningar och förslag Rikets Ständer hos Oss i underdånighet anmält. Wi hafwe endast uppskjutit werkställigheten deraf, i hopp att icke behöfwa widtaga en sådan åtgärd; Men då Wåra bemödanden att förekomma det enda warit fruktlösa, anse Wi det wara Wår pligt att ådagalägga de wådliga följder som upkomma af förbrytelser emot Lagarne. Tullförsnillning werkar omedelbart på hwarje af de skattdragande förmögenhet, emedan när den beröfwar Staten en den samma lagligen tillkommande inkomst, minskar den upbördens belopp och föranleder en brist, som endast med en ökad afgift af hwarje medborgare kan betäckas. Lurendrägeriet, som öfwerhopar Landet med en mängd icke allenast öfwerflödiga, men ofta skadliga saker, skapar inbillade behof, undergräfwer allmänna och enskilta wälfärden samt medborgliga sedligheten.

Den ena och andra bringar införseln utöfwer de werkliga behofwen och förorsakar en ökad efterfrågan af Wexlar, hwaruti åter den första orsaken igenfinnes till Wårt representatiwa mynts nedsatta wärde.

Det är först då när man angriper grunden till det onda, som man kan utrota det. Sådant är afsigten med den Författning, hwilken ofördröjeligen kommer att sättas i werkställighet, och Wi äro öfwertygade att Wåre trogne undersåtare skola finna deruti ett nytt bewis af Wår faderliga omsorg för deras